Ekobladet är på väg…

Hultebo Tryckeri utanför Skinnskatteberg.

Evert och Solveig som driver Hultebo Tryckeri.
Här i Hultebo Tryckeri trycks Ekobladet sen många år. Det är Evert och Solveig som driver sitt tryckeri hemma på gården sen 25 år och de har tryckt mycket åt Ekomuseum, faktiskt ända sen vi startade upp vår verksamhet också för ca 25 år sen. Hultebo är en liten by strax utanför Skinnskatteberg, ja det är ett lantligt läge. Lugnt, tyst, fridfullt. När jag hämtar lådorna med Ekobladet så bjuds det alltid på kaffe i köket. Och vedspisen håller hela huset varmt som det känns en sån här kall ganska snörik vinterdag – 10 minusgrader idag och det är bara november än. På bottenvåningen ligger kontoret och  själva tryckeriet ligger i huset intill. Rådjuren passerade utanför köksfönstret medan vi drack kaffe. Sen drog jag iväg till Ludvika och direkt till posten med alla bladen, nu är de på väg! Bladet ligger också ute på hemsidan som en länk.

Julmarknad i Smedjebacken

Entrén till Gamla Meken medan det ännu var ljust.
Entrén till Gamla Meken medan det ännu var ljust och just när man slagit upp portarna

Första advent idag, ljusstakar och stjärnor i alla fönster. Vi kom tidigt men eldar brann redan. När mörkret senare sänkte sig över Smedjebacken lyste det av hundratals marschaller längs gatorna i centrum. Det var otroligt vackert mot den vita snön! En fin försmak av julen. Massor med folk strömmade till. Folkets hus var fullt av marknadsstånd, butikerna var öppna och Gamla Meken – det är en sådan speciell atmosfär i en industrihall där allt inte är polerat utan det får lov att vara lite ruffigt. Det är en bra lokal för olika sorts aktiviteter. Det går till och med att baka här. Eva Långberg från ABF och vårt gemensamma Leaderprojekt ”Bröd i Bergslagen” klarade av det konststycket med hjälp av Yadoollah Esrafily från Iran och Nuradin Mohammud från Somalia, båda vana bagare, det syntes för det gick undan. De bakade mjuka tunnbröd som såldes direkt alltefter som de blev klara.

Ville man inte ha bröd så kunde man köpa hemmagjord choklad från Gubbo, finaste smide av Joakim Frost med lika fin hemsida smedjafrost.se, och så trådarbetet, det som också kallas luffarslöjd och som Eva Gustafsson arbetar med på alla lediga stunder. Eva jobbar till vardags i Gamla Meken med konstutställningar, anställd av Kulturförvaltningen i Smedjebacken. Det är ”Kulturen” som driver verksamheten i Gamla Meken. Och idén med julmarknad härinne, jag tror att det var Evas idé. Ja, det här var bara lite lite av allt som fanns. Eva finns på bild nedan, liksom kulturchefen Anna Falkengren, som har ett starkt engagemang i Meken. Och nånstans hör byggnaden samman även med Ekomuseum. Allt hänger ihop! Vi landade i caféhörnan och där blev vi sen sittande tills mörkret föll. Det var ungefär som att sitta på en italiensk piazza och titta på folk, för här strömmade det stora skaror både ut och in precis hela tiden, alla var visst ute idag. Det var en härlig känsla, vi mumsade choklad och drack kaffe och hälsade på bekanta. Och efter en sån här överdådig julmarknad är man rätt nöjd faktiskt. Nu får julen komma i all sin enkelhet, det är skönast. December lyses upp av snö och ljus.

Julmarknad Gamla Meken, Anna Falkengren. Julmarknad i Gamla Meken, Eva Gustafsson med sina trådarbeten.

Goda dofter från ugnen

Somalier bakar bröd med Eva Långberg. Fr vä Ahmed Mohammed Abdillaji, Nurudin Mohammud och Abdi Quuri längst t hö.  Eva Långberg viftar med kaveln.
Somalier bakar bröd med Eva Långberg. Från vänster Ahmed Mohammed Abdillaji, Nurudin Mohammud och Abdi Quuri längst till höger. Eva Långberg viftar med kaveln.

Nu bakas det i ABF:s lokal mitt i Ludvika. Det är vårt gemensamma Leaderprojekt som har börjat. Eva Långberg har mjukstartat med cirkelverksamhet i bakning för invandrare. Förra veckan var det iranskt bröd, denna vecka är det somalier som bakar och nästa vecka är det dags för kurdiskt brödbak. Det är en viss variation på recepten och bröden ser lite olika ut. När det bakas med invandrare så är det män som kommer till köket. Idag var det tre somaliska herrar som engagerade sig och de fick även hjälp av en man från Iran, som ville vara med denna vecka också. Sen avslutar Eva med en för alla gemensam dag:  det ska bakas lussekatter lagom till Lucia.

Abdi Quuri jobbar med gräddning och det går ganska fort, för det är platta pitaliknande bröd av vetemjöl med både ägg och olja i degen. De nybakade bröden drog andra cirkeldeltagare till köket . Det blev fest på bröden, mums mums! Så sker varje vecka. Men var är kvinnorna? Det glömde jag fråga. Är det svenskar som ska baka, då kommer det bara kvinnor! Det här blir intressant.

Förra veckan var Eva och jag med Gigi från kulturförvaltningen i Ludvika kommun uppe på Hammarbacken ovanför Ludvika herrgård. Det är egentligen Ekomuseums första besöksmål, där allting började. Vi inspekterade möjligheterna till att få igång den vedeldade bakugnen i en av de gamla smedbostäderna. Det verkade fullt möjligt så nu jobbar vi på saken. Det vore fantastiskt med ett gäng som kunde baka där också med tanke på sommarens kaféverksamhet. Nybakat bröd från vedeldad ugn – bröd från olika länder. Sympatisk tanke!  Fram på vårkanten är det dags att starta verksamhet i våra miljöer där de vedeldade ugnarna finns, då när vintern släppt värsta greppet och om vi möter engagemang på plats. Det är förstås en förutsättning.

Öppet året runt i Västanfors!


Var finns mysigaste fikastället? Jo på Västanfors hembygdsgård i Fagersta. Öppet varje dag året runt, kaffestugan från kl 9 och Ekomagasinet från kl 11. Hela härligheten stänger kl 18. På vägen hem från tjänstemannamötet i Västerås i tisdags stannade vi till för en kaffepaus på glasverandan. Sen måste vi ju bara in i det julpyntade Ekomagasinet (som heter så därför att Ekomuseum hade ett kontor där till en början för 25 år sen). Vilken kul kontrast det var till upplevelsen i Västerås – att landa bland de röda timmerhusen på Västanfors direkt efter den högresta luftiga Mimerverkstan och det nya länsmuseet.  Det kändes in i märgen faktiskt, hemtamt och rart plötsligt. Man behöver båda delarna.


Sen tog vi oss tid i handelsboden, det är ett måste för inte missar man den om man ändå är på området. Vi shoppade och spanade efter roliga grejer. Jag hittade fina julkort. Ekomagasinet har tre våningsplan och även roliga små utställningar. Det är pyssligt folk som jobbar på hembygdsgården, de har lärt sig konsten att skapa trivsel med enkla medel. Julruschen drar igång på allvar nu  till första advent.  Att vi redan är där är lite obegripligt.

Mera länsmuseum

Länsmuseets utställning Avtryck – Tid, Ting, Minne bygger på en samverkan med länets invånare och besökarna på museet. Foto Ch Lindeqvist.
Länsmuseets utställning Avtryck – Tid, Ting, Minne bygger på en samverkan med länets invånare och besökarna på museet. Foto Ch Lindeqvist.

Tiden står i varje fall inte stilla på detta museum. Tiden som begrepp är väldigt abstrakt och vi uppfattar den förstås olika, vi styrs av den mer idag än förr. Tiden har blivit mer komplicerad – med tiden.  Den var absolut enklare förr. På länsmuseet försöker man visa vad tiden kan medföra vad gäller avtryck, ting och minnen. Det är ett grepp som kommer att utvecklas i olika etapper, just nu handlar det om avtryck i olika bemärkelser. I lokalerna berättas även om Västerås, ASEA, Mimerverkstan som vi befinner oss i och man berättar om de människor som bott och arbetat här, arbetskraftsinvandringen under långa tider, som satt sin prägel på stan.  Längst bort i hallen finns en liten biograf – där rullar filmer som skolungdomar har gjort. Och barnen har fått plats i mitten där de syns från alla håll. Mycket utrymme och färg. Här finns en känsla av liv trots allt det vita, strama och rena. Och det är bara början!

Carl-Magnus Gagge berättar om utställningen. Rummet är en jättehall med sidoutrymmen. Ett underbart ljus strilar in.

Länsmuseets chef Carl-Magnus Gagge berättar om utställningen. Rummet är verkligen en jättehall med sidoutrymmen, men det medger samtidigt flexibla lösningar i utställningar och aktiviteter. Ett underbart ljus strilar in….

Ett tips: ta en tur till Västerås och Karlsgatan 2.
Hemsidan här.

Länsmuseet i Västerås igen

Vi började med en kopp kaffe i den rymliga industrihallen. Foto Ch Lindeqvist.
Vi började med en kopp kaffe i den rymliga industrihallen. Foto Ch Lindeqvist.

Här ses närmast Pim, kultursamordnare från Norberg och Ekorådets ordförande Gunnar Ahl från Karmansbo. Caféet är njutbart, lokalen oväntat varm, luftigt förstås, folk passerar tvärs igenom, kikar nyfiket. Allt är så väl uttänkt, det är känslan jag får.

Länsmuseets chef Carl-Magnus Gagge inleder rundvandringen från stora hallen i mitten.

Länsmuseets chef Carl-Magnus Gagge inleder rundvandringen från stora hallen i mitten. I ena änden ligger Länsmuseet bakom en varmt röd vägg med stora skjutdörrar av glas och i andra änden finns Konsthallen bakom en varmt lila vägg med likadana glasdörrar. Och i stora hallen i mitten möts publiken av gemensam butik och reception och gemensamt café. Och genom de stora skjutdörrarna av glas mot gatan ramlar folk lätt in bara så där som det känns.  På övervåningen ligger gemensamma kontorslokaler, bibliotek, arkiv och grupprum för skolklasser och möten. Länsmuseet och Konsthallen delar lokaler rakt av. Och alla sitter tillsammans i ett öppet kontorslandskap. Det liknar väldigt mycket arkitektkontoret Nyréns i Stockholm som också sitter i en gammal industribyggnad vid Danvikstull på söder. Det hela är ett jätteintressant samarbetsprojekt med många fördelar. Jobbmiljön spelar ju en stor roll för kreativiteten – bara det!

Nya länsmuseet en hit!

Länsmuseet när man står på Karlsgatan 2 och tittar upp på huset.
Länsmuseet när man står på Karlsgatan 2 och tittar upp på huset. Foto Ch LIndeqvist.

Har jag kommit till Berlin?? Det skulle lika gärna kunna ligga där. Eller i Ruhr. Västmanlands läns museum är nytt, helt igenom nytt. Museet har flyttat ihop med Konsthallen i den underbaraste av byggnader mitt i Västerås. Och det är inte vilken byggnad som helst, det är Mimerverkstan ritad av dåvarande stadsarkitekten Erik Hahr kring 1911. Det var ASEA som byggde och huset stod färdigt 1914. Samme arkitekt ritade även många vackra kraftstationer! Det fick vi höra på Bergslagstinget nyligen. Och han ritade möbler. Jag ska visa en bild på det i ett senare inlägg. Byggnaden är stor, lååång.  fasaden är fylld av fönster. Det var för att spara elektricitet. Man ville utnyttja dagsljuset i lokalerna så mycket det bara gick. Hela bottenvåningen är nu stans nya mötesplats och här strömmar det folk igenom – jo man kan gå rakt igenom också, ta en genväg. Smart! Det är en passage. Här finns butik lik ett designtorg, här finns trevligt café med mat och här finns konst och länskultur. Jag måste göra flera inlägg om museet kommande dagar, jag tog många bilder förstås, några måste visas.

Det här är entrén till museum och konsthall. Nu är vi på väg hem lite uppfyllda av allt det nya..
Det här är entrén till museum och konsthall. Nu är vi på väg hem uppfyllda av allt det nya...

Ekomuseum hade alltså ett tjänstemannamöte idag och eftersom länsmuseet är en av stiftarna i Ekomuseum, så valde vi att ha mötet just här. Vi ville ju även se det nya omtalade museet. Museichefen Carl-Magnus Gagge visade oss runt före mötet. Och vi som kom i samma bil från Dalarna pratade mycket mycket under vägen hem om allt det nya vi sett.  Det här länsmuseet måste vara unikt i sitt slag i Sverige, det är en riktig hit.

Tisdag 7 dec är snart

Foto från utställningen "Ruhr Blicke" på Världsarvet Zeche Zollverein i Essen.
Foto från utställningen "Ruhr Blicke" på Världsarvet Zeche Zollverein i Essen.

Så här så det ut i Ruhrområdet på 1960-talet, ja fram till ca 1980 då den tunga industrin kom till vägs ände här och flyttade till Asien. Landskapet var insvept av smogliknande luft och en gul himmel täckte alltihop. På 1980-talet började hoppet om något nytt spira. Det tog nog ca 20 år tills omvandlingen började tog fart mer ordentligt. Siktet var inställt på kultur och handel. I år 2010 är Ruhrområdet Europas Kulturhuvudstad som första område, med Essen som central punkt. Där ligger Världsarvet Zeche Zollverein, den fd gigantiska kolgruvan med sitt kokskokeri, som idag är en jättelik mötesplats för kulturella aktiviteter och rekreation med miljoner besökare varje år. Och en grön skog har växt in, grönt är det överallt. Luften är klar och himlen blå.

Utsikt över det idag så skönt gröna Världsarvet Zeche Zollverein i Essen.
Utsikt över det idag så skönt gröna Världsarvet Zeche Zollverein i Essen. Foto Ch Lindeqvist under studieresa till Ruhr med en grupp från Ekomuseum i juni 2010.

Om detta märkvärdiga som hänt i Ruhr får man höra på Dalarnas museum tisdag den 7 dec kl 10-15. Det blir föredrag av industriarkeologen och professorn Wolfgang Ebert, som var med och byggde upp det nya kultur-Ruhr. Han berättar också om det nätverk som byggts upp i Ruhr ”Route Industriekultur” där man kan erbjuda temarutter, jag tror det är så många som ett 20-tal. Han kommer även att berätta om ERIH, European Route of Industrial Heritage, ett  internationellt nätverk med temarutter genom flera länder i Europa. Största medlemmarna är England och Tyskland. Där vill Ekomuseum också vara med. Hela Bergslagen passar in där. Även andra platser i Sverige. Vi ska knyta ihop oss med Europa mycket mer, komma närmre. Wolfgang Eberts föredrag är en viktig start. Det är spännande att höra honom, därför ska ni alla komma och lyssna och se hans bilder. Han talar en tydlig engelska. Det är Bergslagssatsningen som bjudit in honom och allt är kostnadsfritt. Lunch ingår! Därför bör man anmäla sig till:  anneli.johnson@bergslaget.se senast 3 dec. Utan föranmälan blir det varken lunch eller kaffe!

Kraftverkens arkitektur

Per Stymne berättar om kraftverkens form och arkitektur på Bergslagstinget 2010.
Per Stymne berättar om kraftverkens form och arkitektur på Bergslagstinget 2010.

Att kraftverk och kraftstationer kan vara så spännande! Per Stymne berättade om dem på Bergslagstinget lördagen den 13 nov på Ludvika Gammelgård. Han är som civilingenjör speciellt inriktad på kraft och energi, han är dessutom fotograf och teknikskribent som rest runt i Sverige i åratal och fotograferat kraftverk. Han berättade om de första röda stugorna som uppstod på 1890-talet och som hyste de första kraftstationerna vid dammarna. Sen kom ett slags medvetande om byggnadens form och arkitekter kallades in. Elkraften skapade en stark boom och byggandet av kraftverk vid 1900-talets början tog rejäl fart. Per Stymne liknade det vid IT-boomen kring sekelskiftet 2000.  En av de stora arkitekterna var Erik Hahr (1869-1944) som även var stadsarkitekt i Västerås. Han ritade många berömda kraftverk. Då var det slut med den lilla röda stugan. Kraftstationerna byggdes av sten och tegel, stora ståtliga kyrkliknade byggnader. Under denna tid anlades ”nationalkraftverk” som Trollhättan, Porjus och Älvkarleby. På 1920-talet kom funktionalismen och arkitekturen blev avskalad, stram och ren, betong var byggnadsmaterialet. Det var då Åtorps kraftstation i Degerfors kommun byggdes. Till och med interiören är genomtänkt. Beundra golven i maskinhallen!  Och detta var bara en mindre kraftstation – ingen offentlig miljö. Och ändå fanns en längtan efter skönhet, färg och form. En estetisk strävan.

Interiör. Maskinhallen i Åtorps kraftstation byggd 1932.
Interiör. Maskinhallen i Åtorps kraftstation byggd 1932. PowerPoint-bild Per Stymne.

Efter funkisen och andra världskriget dök kraftverken ner under jord.  Det gällde nu att skydda dem från framtida bombflyg. Och därvid har det blivit. De kraftstationer som byggs idag är underjordiska anläggningar och inga arkitekter behövs längre för det bygget.

Guider och vägvisare

Eftermiddagsmöte på kommunkontoret i Fagersta.
Eftermiddagsmöte på kommunkontoret i Fagersta. Mi Abrahamsson till vänster och Raija Edvinson till höger. Fotat med min iPhone, det funkar ganska bra.

Under andra hälften av 1990-talet hade man i Ekomuseum väldigt bra guideutbildningar i samarbete med Skinnskattebergs folkhögskola. Det skedde på en hög nivå och man blev ”Bergslagsguide”.  Det var också de gyllene åren med stora EU-bidrag för att bygga upp Ekomuseum Bergslagen. Många av de guider som finns i Ekomuseum idag, gick den fina utbildningen då.  Idag saknar vi en sån utbildning, ja -vi har inte ens guidekurser. Det har känts bedrövligt för behovet är stort, även av fortutbildning. Ekomuseum har minskade ekonomiska resurser idag. Men vi ska inte klaga! Initiativkraft och påhittighet finns vilket är en förutsättning för utveckling. Från två håll samtidigt kom nyligen förslag: från Raija Edvinson, turismansvarig i Fagersta kommun och från Mi Abrahamsson, egen företagare och guidesamordnare i Smedjebackens kommun. Lätt för mig att begripa att NU är stunden inne!  Tiden är mogen för en guideskola som Ekomuseum kan stötta och dra nytta av. Mi vill sätta igång efter jul i samarbete med ABF och Raija har behov av guider och utbildning i sin kommun. Det är just den motivation som krävs för att skrida till handling. Men först lite planering på kommunkontoret i Fagersta över en kopp kaffe. Och allt verkar falla på plats på ett mycket naturligt sätt. Vi hade en konstruktiv diskussion om innehåll, struktur, tidplan och kvalitet, om certifiering av guider. I februari-mars planerade vi ca 6-8 kurstillfällen i Fagersta, ett slags första test, en start. Det händer nåt och sen kan vi börja bygga med Mi som ansvarig. Vad det kändes bra!!

Järnrutten på tapeten

Här möts en styrgrupp på Ekomuseums kansli i Ludvika.
Här möts en styrgrupp på Ekomuseums kansli i Ludvika.

Idag på förmiddagen hade vi en träff på Ekomuseums kansli i Ludvika. Det var från vänster Husbyringen med Gunhild Roos, Bergslagssatsningen med Göran Hogstad, affärsutvecklare och Marie Östblom, konceptutvecklare samt form och bildbyrån Walborg,  Birgitta Wahlberg. Ja, sen var det jag själv från Ekomuseum förstås. Järnriket kunde tyvärr inte komma.  Järnriket och Ekomuseum äger tillsammans Järnrutten, som gjorts av Snowtrail på Ljusterö.  Nu är det tänkt att Järnrutten ska utvecklas med en reseplanerare och där är Marie Östblom en drivande kraft. Walborg kan sånt. Och Walborg har jobbat fram en väldigt bra idé, en applikation som man kan skicka till sin mobil. Den kan användas just för rutter, när man ska göra sin egen resa i ett område. Vi får se nu hur det blir.  Nu måste alla entreprenörer som är med kontaktas och många beslut fattas. Vi har att göra i både Järnriket och i Ekomuseum i vinter. Bergslagssatsningen går nästa år den 1 juli in i etapp 3 och beskedet om detta kommer på vårkanten och när det sker så tar allt en väldig fart.  Vi måste vara klara när vårsolen börjar värma oss. Och då står ju sommaren redan för dörren…herregud!

Nu planerar vi i brödprojektet

Eva Långberg, projektledare i våra brödaktiviteter, sitter på Ekomuseums kansli och planerar med mig.
Eva Långberg, projektledare och brödentusiast, besöker Ekomuseums kansli för planering.

Projektet Bröd i Bergslagen har startat, ja det har jag redan skrivit om, men vi befinner oss i en planeringsprocess. I fredags på eftermiddagen satt Eva och jag på kansliet på Ludvika Gammelgård och gjorde listor på allt vi ville göra. Vilka föreningar och vilka ugnar vill vi gärna se i gång? Och hur ska vi få till ett bra samarbete med våra nya svenskar, de invandrarföreningar som har bildats lite här och var, och som säkert har mycket att bidra med vad gäller brödkultur. Nu är ju ABF projektägare och där finns koll på alla slags föreningar. Ekomuseum bidrar med sina. Sen ska vi blanda. Det ska bli oerhört intressant och vi är glada att vi har två år på oss för det väntar mycket jobb med cirkelverksamhet i brödbak och hur man sköter en vedeldad ugn. Men Eva är en klippa, hon har kört kurser i många år och kan det mesta om bröd! Och redan till sommaren 2011 ska vi ha en brödmässa någonstans i Ekomuseum. Men det har jag visst redan skrivit tidigare? Nåja, det tål att upprepas….

Kraft och Energi – en inspirationsdag

Kraft & Energidagen i Forsslundssalen på Ludvika Gammelgård samlade rätt mycket folk. Det var tydligt att ämnet berörde.
Kraft & Energidagen i Forsslundssalen på Ludvika Gammelgård samlade rätt mycket folk. Det var tydligt att ämnet berörde.

Ja, det kom rätt mycket folk igår lördag till Ludvika Gammelgård! Ämnet intresserar! Det är något som berör oss, det var tydligt. Ekomuseum bjöd på tre proffsiga talare: Gunnar Asplund, Per Stymne och Örjan Hamrin. Jag ska återkomma till dessa herrar, och börjar här med den första:

Gunnar Asplunds inledning på sitt föredrag.
Gunnar Asplund inleder sitt föredrag med en fråga: Kan elektricitet lösa jordens energi- och klimatproblem? Han besvarade frågan med att visa att det går alldeles utmärkt!

Gunnar Asplund har i många år lett utvecklingsarbetet på ABB i Ludvika med en lysande uppfinningsrikedom. Och då ska man veta ABB i Ludvika är världsledande inom sitt område. Han presenterade idéer och problemlösningar på världens energiproblem som vände synen åtminstone på mig. Han ser i stort (där vi vanliga ser i smått) och visade på fantastiska möjligheter till energiförsörjning. Och det var inga visioner, så som jag trodde, utan högst verkliga lösningar på svåra problem. Energi är svårt, vårt oljeberoende än svårare. ”Peak oil” har sannolikt redan passerats och vi står mitt i ett veritabelt paradigmskifte på alla upptänkliga plan. Stora kursändringar är på väg och när oljan tar slut, vad gör vi?? Vi har dryga 100 års oljeberoende att ta itu med. Men Gunnar Asplund grejar det!! Han har varit med och skapat sinnrika elsystem med hjälp av sol- och vindkraft, det låter inte klokt men det finns redan en högst konkret plan på att förse Europa med solkraft från Sahara! Visste ni att 90% av världens befolkning bor närmare än 270 mil från en öken? Det går alltså att leda elektricitet från öknarna till alla – solig elektricitet!! Gunnar Asplund berättade om våra energibehov på alla plan och på slutet presenterade han också ett helt nytt unikt sätt att ladda elbilar och det kommer att funka! Numera jobbar han i eget företag och som konsult. Hans system kommer – det är en mest en tidsfråga. Laddningen sker under färden, en obegripligt smart lösning. Slut med bilavgaser! Tyst trafik! Slut med långa laddningstider. Bara det! Ja, detta var en underbar dag, en mörk framtid blev plötsligt väldigt mycket ljusare….. Slutsatsen var att världen kan klara sig utan fossila bränslen men INTE utan elektricitet. Men kärnkraften då? Min egen fundering….ja, den kan snart slänga sig i väggen!

Ett ”Geocentrum” är drömmen!

Här planeras lite mer konkret ett Geocentrum i Riddarhyttan.
Här planeras lite mer konkret ett Geocentrum i Riddarhyttan. Vi höll mötet i Allaktivitetshuset mitt i byn.

Processen är igång och även om den kan bli lång och ibland kanske trevande, så kommer den att mynna ut i något beständigt, det är min övertygelse. Idag möttes vi ett tiotal personer i Riddarhyttan för att börja dra i trådarna. Där fanns kommunalrådet Lars Andersson, länsmuseichefen Carl-Magnus Gagge och nyblivne arkitekten Gustaf Wennerberg,  som förra året ritade vårt planerade geocentrum som sitt ex-jobb – det blev en start på projektet. Där fanns också ideella företrädare för Ekomuseum och hembygdsföreningen samt jag själv. Det blev ett bra samtal därför att gruppen var precis lagom stor. Vi kom till beslut! De flesta av oss ska träffas igen den 9 december och bilda föreningen ”Geocentrums Vänner i Riddarhyttan” bara för att det är betydligt enklare att driva igenom svåra saker med en förening i ryggen.

Vi vill lyfta fram Bergslagens geologi i sin helhet samt visa på det speciella i Riddarhyttan: Röda Jorden, det mineralrika Bastnäsfältet, Kopparverket, Lienshytte masugn, Geologislingan och det istida landskapet, som är så tydligt just på denna plats. Vi vill skapa kopplingar mellan dessa platser och andra intressanta geologiska platser i Bergslagen, skapa ett lärande geocentrum för Bergslagens geologi. Det vore till stor nytta för alla, invånare och besökare, skolor och forskare och en bra start för geoturism i Bergslagen.

Finnskogsträff i Fredriksberg

Folkets Hus i Fredriksberg, plats för Finnskogsträffen.
Folkets Hus i Fredriksberg, plats för Finnskogsträffen. Foto Ch Lindeqvist.

Plötsligt kom snön! På sliriga vägar tog sig i alla fall ett 30-tal personer till Folkets Hus i Fredriksberg för ett första lokalt möte i EU-projektet Finnskogarna.com. Nu drar jobbet igång med lokala träffar i alla finnskogshörn från Torsby i Värmland till Alfta i Hälsingland och kanske uppåt norra Hälsingland och Medelpad också. Finnskogarna eller finnmarkerna, som de kallas i Dalarna, är vidsträckta områden och finns i stora delar av Mellansverige. Läs om det nya projektet här. Idag gick projektledaren Susanne Andersson, själv från Fredriksberg, igenom hela upplägget.

Susanne Andersson går igenom projektets alla delar.
Susanne Andersson går igenom projektets alla delar.

Det finns ett stort intresse för att lyfta den skogsfinska kulturen i besöksnäringen – just så lyder även projektets syfte. Företag och föreningar är välkomna. Jag finns med för Ekomuseums besöksmål i Grangärde finnmark: Finngården Rikkenstorp, Luossastugan och Skattlösberg samt Mårtens och Kullens kyrkstigar.

Projektupplägget handlar mycket om att få igång turismen. Målet är att 2013 ha 200 bokningsbara paket med aktiva och hållbara affärsplaner och alltihop med miljö- och kvalitetscertifiering. Det känns bra! En basutbildning erbjuds nu i finnskogskunskap, dels en generell kurs och dels i lokala cirklar. Sen kommer miljö- och kvalitetssäkring och paketering på det. Det blev mycket prat och möten beslutades, cirklar ska bildas och jag själv funderar över hur Ekomuseum kan vara med och paketera Rikkenstorp.