Bloggen tar juluppehåll

Ekomagasinet på Västanfors hembygdsgård i Fagersta. Foto ChL.
Nu stänger jag både blogg och kansli för jul och nyår och är åter på plats här i Ludvika tisdag den 11 januari. Men något som håller öppet varje dag året runt är två platser i Ekomuseum: Västanfors hembygdsgård i Fagersta med kaffestuga och handelsbod (bilden ovan!) samt Galleri Astley i Uttersberg med Café Guldmisteln – ett tips för er som firar jul i dessa krokar och vill göra en utflykt under julhelgen. Och kom nu ihåg att vi från och med idag går mot ljusare tider, det lättar upp sinnet och gör att julen blir desto mer njutbar. Och sen har vi talgoxarna som sitter på sina grenar och väntar på att få dra sina tvåtoniga strofer. Två saker att se fram emot alltså! Nog kan livet vara bra enkelt ibland, visst är det skönt? Men nästa år drar vi igång med stora projekt: Bröd i Bergslagen, guideboken på engelska, boken ”Järnladies” en resehandbok som ska hjälpa er runt Järnrutten och till råga på allt så firar även Ekomuseum 25 år! 1986 började Ekomuseum som ett experimentellt projekt för att 1990 övergå till en stiftelse. Ett sätt att fira är att prata framtid och visioner. Ett ”Framtidsting” ska det bli absolut. Vi har framtidsskådare bland oss, vi ska be dem kliva fram och lysa upp vägen för stiftarna och oss som jobbar med Ekomuseum.

Och NU vill jag önska er alla en God jul & ett Gott Nytt År!

Annonser

Midvinternatt

Julstjärna i midvinternatten.

Natten är mörk, mörkast på hela året just nu. Just i natt. Hela industrilandskapet där vi befinner oss ligger som i dvala, Ludvika Gammelgård vilar och kölden är hård. Det är något särskilt med midvinternatten,  det är verkligen kolsvart och beckmörkt. Solen vänder tillbaka nu och det börjar redan imorrn. Talgoxarna märker det snart. Deras filande är ett säkert tecken. Snart förnimmer även vi det, men vi vet ju vad som är på gång redan innan det börjar ljusna. I morse var det månförmörkelse, det var 400 år sen sist stod det i DN, men inte såg jag nåt av det tyvärr. Men senare när skymningen föll och jag kom körande vid Blötberget efter att ha varit och slängt flera kartonger med gammalt skräp (ett måste!!) i sopstationen vid Björnhyttan,  så hängde en jättemåne ovanför grantopparna vid det gamla gruvområdet. Den var verkligen jättestor, nåt med atmosfären. Vackert var det. Den syns inte nu men stjärnorna lyser klara, glimmar och gnistrar ut i natten.

Lite mer från Berlin

Frukosttallrik i Berlin. Foto ChL.
Frukosten! Till Berlin kan man åka bara för den, har ni sett maken till frukosttallrik?? Nä, tänkte väl det. Och frukostar serveras hela dan på alla matställen. Den här frukosttallriken serverades för 8,50 € på lilla Restaurant Ruz, Auguststrasse 63 i stadsdelen Mitte (gamla Östberlin). Berlinarna kan konsten att äta frukost nämligen, det hör till stadskulturen. Man stämmer ofta träff och äter frukost till långt in på eftermiddan. Och detta är vardag, det är inget särskilt med det. Och jag tänkte: vad har vi i Bergslagen att locka smaklökarna med? Vår svenska matkultur, hur ser den ut så där lite till vardags? Och vad kom för mitt sinn? Hm, tyvärr inga muntra syner, inget som fick mig att smacka. Vi har en urtrist mathållning. Grillkiosker, kebabbarer, pizzerior finns det i alla samhällen men just inget annat. Jo, kanske ett fik. Med enormt stora bröd och lite pålägg i mitten. Det är vår vardag. Sen har vi herrgårdar där kan man äta gott, men då är det fest och det är dyrt. Det är också något man måste boka i förväg. Det är inte så lätt att slinka in i en herrgårdsmatsal.  Jag vet att god mat på lättillgängliga matställen lockar besökare. Jag lockas ju själv! Vi är så hopplöst inkörda på grillkiosker och ”fast food”.  Det är verkligen ingen höjdare för utländska besökare vana vid enkel och läcker mat att hitta nåt ätbart till rimligt pris hos oss. Jag tänker på den svenska landsbygden, på Bergslagen. Här borde finnas oanade möjligheter till en förändrad attityd……

Har ni varit i Berlin?

Om inte – åk dit! Stan sjuder, där finns nog allt. Och nu måste jag bara ge er ett hett tips. Innan ni åker, boka en visning på Sammlung Boros (www.sammlung-boros.de) i god tid för det krävs, annars kommer ni aldrig in. Det är en supermodern konstsamling inrymd i en betonggrå högbunker från 1942! Den byggdes i rekordfart efter bombningarna 1940. Trots detta hann man med att garnera bunkern runt taket, en klassisk bård (ordet fris passar inte, men ni förstår), därför att en bunker skulle vara ståtlig trots pågående krig. Det var Hitlers älsklingsarkitekt Albert Speer, som planerade för bygget av Germania (Tysklands nya huvudstad, som gudskelov aldrig blev av) som hade ett finger med i all byggnadsverksamhet den tiden. Bunkern byggdes för ca 1 200 personer för anställda vid Friedrichstrasse Bahnhof och för folk som fastnat på stationen. Här inne trängdes som mest 4 000 människor i krigets slutskede. Efter kriget kom bunkern att ligga i Östberlin och användes som depå för exotiska frukter: bananer!! Det delades ut bananer till jul i Östtyskland. ”Bananbunkern” hette den då. Efter murens fall 1989 blev bunkern ett centrum för technomusik, Europas hårdaste technoklubb sägs det. Idag är bunkern privatägd (!!), ombyggd inuti för att hysa en privat mycket exklusiv och modern konstsamling.  Högst upp har ägaren byggt sig en exklusiv inglasad takvåning som bostad, här bor familjen! Att besöka bunkern är en stor upplevelse. Att bara vara där och känna in de tunga metertjocka betongväggarna, som skulle skydda mjuka kroppar.….och nu skyddar en supermodern konstsamling. Lite svindel får man allt. Här nedan kommer några bilder, såna jag tagit själv och sen från vykort jag köpte. Och när ni ändå snurrar runt i det historiska Berlin, så missa för all del inte det intressanta DDR-museet vid flodkajen (det är Spree som rinner genom Berlin) mittemot Historiska museet (Karl Liebknechtstrasse). Det är ett ”hands-on” museum, ni får ta på precis allt och även prova känslan av att sitta i en Trabant eller kanske en gammal Volvo som tillhört östtyska höga potentater (jo, de körde Volvo!).  Här i DDR-museet kan man fundera över hur livet tedde sig på andra sidan muren och Järnridån.

Men nu: Häng med på en tur in i högbunkern!!

Sammlung Boros i Berlin. Foto ChLSammlung Boros Berlin, entré. Foto ChL.Sammlung Boros Berlin, på väg in i bunkern. Foto ChL.Sammlung Boros Berlin, receptionen. Foto ChL.Sammlung Boros Berlin, utställning. Vykort.Sammlung Boros Berlin, utställning. Vykort.

Trångfors sällsamma smedja

Apropå Trångfors i Hallstahammar och förra inlägget – här några bilder från smedjan igen, jag tog dem i höstas. Föreningen i Trångfors är en grupp ideellt arbetande, som drivs av en gemensam idé: att återupprätta den gamla smedjan och få den att fungera. De har bildat sin förening med mål och mening, för så gör man och det var för minst 20 år sen. Att drivas av en idé i sådant här sammanhang är det fina, då är man en ideell kraft. Professorn emeritus Erik Hofrén påminde om just detta vid fredagens styrelsemöte: sambandet idé – ideell. Det är något som uppenbarligen är bra både för kropp och själ dessutom, det ser man i Trångfors. Ekomuseum är mycket beroende av människor med idéer och lust att göra något av dem, något utöver det vanliga kanske. Jag tror att det delvis handlar om altruism. Man vill dela med sig helt enkelt och även finnas med i ett sammanhang, Sen ska förstås nätverksarbetet hållas vid liv mellan platser och föreningar och där kommer Ekomuseum in i bilden. Det gemensamma temat är järnhanteringen, det ligger alltid i botten, starka minnen och stark identitet hos alla. Dessa lokalt och ideellt arbetande föreningar förtjänar allt stöd de kan få. Arbetet i och runt Trångfors smedja representerar en sådan mycket stark ideell kraft. Det är ett gigantiskt jobb som varat i decennier och nu kommande sommar närmar man sig slutresultatet. Fast egentligen……slut tar det aldrig. När allt är klart så börjas det om med förbättringar, underhåll, aktiviteter som lockar besökare. Det vill man ha men på sina egna villkor förstås. Det går ju aldrig att tvinga en ideell förening att arbeta, då försvinner arbetsglädjen bums. Utan arbetsglädje sloknar Ekomuseum!! Och så även kommunerna. Nu blir jag borta några dar, jag ska till Berlin på en långhelg, kolla utställningar. Absolut helprivat resa!

En bit av en verklighet som fanns

 

Trångfors 9 ton tunga hammare slog ut ämnen till stångjärn under många år. Hammaren drivs av ett vattenhjul. Det var ett hantverk som sköttes av några skickliga smeder. Foto ChL.
Trångfors 9 ton tunga hammare slog ut ämnen till stångjärn under många år. Hammaren drivs av ett vattenhjul. Det var ett hantverk som sköttes av några skickliga smeder. Foto ChL.
Här är Trångfors smedja, här innanför murarna finns hammaren, vattenhjulet och ugnarna. Ovanför går kanalen där vattnet tas till hjulets drift. Idag fungerar det. Foto ChL.
Här är Trångfors smedja, här innanför murarna finns hammaren, vattenhjulet och ugnarna. Ovanför går kanalen där vattnet tas till hjulets drift. Idag fungerar det. Foto ChL.

Jag råkade se reklamen i TV4 om ”Verkligheten berättar” och den fångade mig direkt även om jag inte omedelbart registrerade vad det var. Andra gången den dök upp så var jag däremot beredd. En ny mobilapplikation! Ett nytt sätt att få en upplevelse av platser man passerar! Gratisapplikationen finns att ladda ner från deras hemsida och man får genast tillgång till 1000 berättelser från Malmö, Göteborg och Stockholm (än så länge) och den lägger sig i GPS:en i mobilen. Det är TV4 Fakta som ligger bakom. Och man får själv lov att lägga till berättelser! Tjänsten kommer nog snabbt att växa sig större! Och nu tänker jag naturligtvis genast på allt som finns att berätta om i Ekomuseum. Vi kan dela med oss på ett superenkelt sätt. Jag fick nästan hjärtklappning! Vi har haft mobilguidning som ett test i två år på Röda Jorden men då får man själv ringa upp ett nummer, knappa in en kod och därefter lyssna på några minuters berättelse i telefon om den plats man befinner sig på. Det har inte funkat så bra hos oss. Det här är med ”Verkligheten berättar” verkar vara något annat. Det är som om din mobil kan säga ungefär: Stopp! Här finns nåt. Vill du höra?? Det är en otraditionell reklambyrå som heter Volontaire som gjort den (www.volontaire.se). De har en verkligt fin hemsida och bra koncept, eller hur?? Ni får själva gå in och titta för min länkknapp funkade inte nu. Det känns som en frisk vind i den superdesignade tillvaro många av oss eftersträvar och som också är lite väl förutsägbart. Men Volontaire vill något annat! De använder ord som relationssamhälle och rekommendationssamhälle dvs vi nätverkar och googlar oss till uppgifter och vi rekommenderar varandra bra saker (lite av den gamla goda djungeltelegrafen??) istället för att köra på med envägsbudskap som annonser och annat. De putsar upp ord som nytta, människa, process istället för att använda reklam, konsument, kampanj. Inget märkvärdigt kanske men de verkar envisa med sina ordval.  Människor vill nämligen vara med och göra saker tillsammans, känna engagemang. Ja– det där känner vi igen, det är det som är Ekomuseums själ – och nu kommer sådana tongångar inom marknadsföring. Det enkla, opretentiösa nyttoinriktade, det som man lätt tar till sig och som skapar känslor…….ja,, till och med en mening. Det ofta underskattade och enkla upphöjs och får ett tydligt primärt nästan officiellt värde – det är intressant tycker i alla fall jag. Både Ekomuseum och Järnrutten platsar i detta tänk. Och att ”uppnå en större effekt med mindre budget” (ord från Volontaire) stämmer så bra med vår egen strävan också. Vi som dessutom måste rätta munnen efter matsäcken. Deras hemsida är som en blogg med många mycket tänkvärda inlägg och resonemang runt allt möjligt, men mest om reklam och marknadsföring. Hm…här kan man fiska och ens egna tankeförråd förnyas, för visst börjar man grunna….. Jag påverkas. Jag gillar det jag läser. Volontaire är det franska ordet för frivillig för övrigt. En slags frivillig marknadsföring har gjort entré. Fri…fri…och villig.

”Bröd i Bergslagen” håller styrgruppsmöte

Styrgruppsmöte "Bröd i Bergslagen". Eva Långberg t vä, sen Lennart Silfverin och Elisabet Olsson.
Styrgruppsmöte "Bröd i Bergslagen". Eva Långberg t vä, sen Lennart Silfverin och Elisabet Olsson.

Dagarna går snabbt och vi möts på alla håll och kanter. Det har varit många möten nu före jul. Det planeras inför våren, ja inför hela nästa år faktiskt, till och med längre fram. Idag var det styrgruppsmöte i vårt Leaderprojekt Bröd i Bergslagen. Vi höll till i Morgårdshammar som ligger precis intill Smedjebackens tätort, i ABF Västerbergslagens lokaler. Här drog vi upp riktlinjerna framöver för vårt brödprojekt. Det ska utbildas handledare och det ska fixas brödcirklar, ugnar ska inventeras och så är det ju den här iskalla vintern som gör att bröden får bakas i vanliga varma kök innan projektet har kommit igång på riktigt. Men det finns bakstugor som är igång och vi ska besöka några i januari. Att många är intresserade av att delta i projektet har vi också förstått. Det är nåt med surdegar som lockar idag. Det är nåt med udda mjölsorter och unika brödtyper, med stenugnsbakat, med järnugnsbakat. Det finns ett nytt litet surbrödsbageri Norberg till exempel. Det är som om det funkar att driva småskaliga bagerier, såna som fanns förr. Det finns visst folk som odlar svedjeråg också? Det gamla skogsfinska sädesslaget. Nåt har hänt, det lilla och det lokala är på g, det finns tydliga signaler på det, vad jag kan se. Det lilla kan växa och bli stort. Och i våra invandrarföreningar finns duktiga bagare! Vi vill ju låta dem få chansen nu. Om brödmässor pratade vi mycket och det ger stora möjligheter till workshops och allmänt deltagande. Erfarenhetsutbyte. Och brödmässor ska genomföras sommartid när det vimlar av folk i våra bygder, som har lust att pröva på nåt lite mer matigt. Vi började prata om sommaren 2011, för den är snart här.