Minnen från finnmarken

Ovan den trevliga tidskriften med omslagsbild av Hélène Littmarck och här de underbara bilderna från den tid då Kocka-Lotta levde, det är bilder från hennes bygder lite utanför Grängesberg och uppåt mot Säfsen.
Ovan den informativa tidskriften med omslagsbild av Hélène Littmarck och här de underbara bilderna från den tid då Kocka-Lotta levde, det är bilder från hennes bygder lite utanför Grängesberg och uppåt mot Säfsen.

Sista mars redan….och imorrn ska man lura nån. Jaja, det är imorrn det….idag bläddrar jag i nya numret av ”FINNMARKEN förr och nu”, tittar på bilder och läser några texter – det är kul! Tidskriften kommer två gånger per år. Ekomuseum har äntligen fått igång en prenumeration! Jag är glad för det eftersom halva redaktionsstyrkan, nämligen makarna Nils Holmdahl och Hélène Littmarck Holmdahl, finns på finngården Rikkenstorp som sedan 2009 är ett besöksmål på vår lista. Gå in på deras hemsida www.rikkenstorp.se och titta på finngården, den håller på att utvecklas till ett naturligt centrum i finnmarken, det är vad jag ser. Här kan ni själva beställa tidskriften om ni är intresserade! Nils är en stor kännare av finnmarkslivet och har byggt upp ett omfattande arkiv av både handlingar och bilder. Rikkenstorp är självklart med i EU-projektet Finnskogarna.com.

Jag läser Nils inledande text om Kocka-Lotta, som föddes 1852 i Kåkkaåsen inte långt från Säfsen. Fattig men stark, fick ett svårt liv, födde ett utomäktenskapligt barn med en man som svek henne ”fast hon släpat och trälat för att hjälpa honom”. Karln betraktades som en bov av Dan Anderssons far Adolf, som skrivit om saken i sin dagbok och väl kände Kocka-Lotta.  Men trots det tunga livet var hon ”mycket kraftig och rörlig ända till inemot 70 års ålder, men så tog hon sig före ett rengöringsarbete, varigenom hon genom överansträngning bröt sin förut så starka helsa” och inte långt därefter så ”miste hon andningen” och avled 1922. Så kunde det gå till.

Det är intressant att läsa om människor som levt en gång, om livsval och öden. Det triggar min fantasi. Och jag ser fram emot vår bok Järnladies som vi arbetar på för fullt nu, med texter och bilder som flyter in. Boken håller på att ta form. Den kommer i början på juli – då blir det boksläpp på Ekomuseums kansli!

Ladda mobilen med cykeln…

Cykel med generator för belysning...än så länge.
Cykel med generator för belysning...än så länge.

Det är inget skämt! Så här nära första april och allt. Den som tittar på Landet runt på teve på söndagar får se saker! En söndag nyligen såg jag ett inslag där fem tjejer i gymnasiet laddade sina mobiltelefoner med egen kraft medan de cyklade till skolan! En ny enkel uppfinning som de ska ta med till Hongkong och där delta i en tävling i entreprenörskap. Jag må då säga!! Imponerande?? Ja minsann! Det är så enkelt och smart att det är lätt att underskatta. Tänk vad många saker man skulle kunna ladda med egen kraft! Man kunde ha lite all möjligt i cykelkorgen förutom mobilen: datorn, iPaden, kameran…De hade konstruerat en smart mojäng och kopplat ett USB-uttag till generatorn, samma generator som driver cykelbelysningen vad jag förstod. De enkla lösningarna kommer!! Åtminstone till husbehov. Vattenhjulen kanske kan rulla också, vem vet? Man får köpa hus bredvid en forsande bäck! Ett vattenhjul eller en turbin behöver inte så mycket rinnande vatten för att få fart nämligen. Och sen med några solpaneler på taket och en vindsnurra intill så kan man ha spis och teve också. Utan elektricitet så stannar våra liv. För drygt hundra år sen så stannade just ingenting. Kunskapen om hur man klarade sitt vardagsliv då verkar vara ganska så bortblåst nu. Fort har det gått! Men de här tjejerna hade tänkt till, det finns hopp om framtiden – ja jag blir glad. Riktigt munter.

Planeringsmöte med ABF över en kopp kaffe

Lena Sjöberg från ABF Västerbergslagen på Ekomuseums kansli.
Lena Sjöberg från ABF Västerbergslagen på Ekomuseums kansli.

Idag på förmiddagen fick jag trevligt besök på kansliet. Lena Sjöberg från ABF Västerbergslagen kom över på en kopp kaffe och vi pratade om en idé hon hade, en väldigt bra idé. ABF jobbar med invandrarna här i kommunerna Ludvika-Smedjebacken, våra stiftarkommuner. ABF kör språkverkstad och cirklar om olika saker för invandrargrupperna och de får hjälp att bilda föreningar och ja, de får hjälp med allehanda ting och spörsmål. ABF fungerar som en inkörsport till vårt samhälle. Det är främst invandrare från arabisktalande delar av Nordafrika det handlar om.  Idén var att i cirkelform börja arbeta med Ekomuseums besöksmål i Dalarna (för det är där ABF Västerbergslagen bedriver verksamhet) och utveckla en vägledning i text och bild för våra invandrargrupper. Den här vägledningen skulle faktiskt även kunna tjäna som en turistbroschyr för alla utländska besökare som kommer hit. Och de som jobbar med att utveckla produkten får samtidigt en bra träning i det nya språket svenska genom att översätta, viktig kunskap om våra besöksmål, vår kultur, vår historia och det på ett mycket naturligt sätt. De lär känna sin nya hembygd och kan sen lättare göra ”vårt” till ”sitt”, dvs bli hemtama på ett bra sätt och sen kan de introducera nya grupper av invandrare som kommer hit. För det lär komma många fler, tänk bara på Libyen.  Och en vägledning på arabiska! Och kanske flera språk…. Det är en strålande idé! Det är klart sådana initiativ måste uppmuntras – ja! Och då känner jag också att Ekomuseum verkligen är till stor nytta. Så nu ska idén omsättas till praktik.

VB2010 inlämnad för tryck

Smedjebackens kommuntryckeri med Jan Lykke i centrum.
Smedjebackens kommuntryckeri med Jan Lycke i centrum.

Äntligen är den klar – vad skönt det känns! Nu är jag av med verksamhetsberättelsen för 2010. Jag var i Smedjebacken idag efter lunch och lämnade in den till Jan Lycke på kommuntryckeriet. Tryckeriet ligger i källarplanet och hela den stora stiliga 50-talsbyggnaden ovanpå vilar tryggt på denna funktion. Det är ett prima tryckeri med en massa supermaskiner som kan göra väldigt fina trycksaker. Det är Jan Lyckes rike och det är han som sköter alltihop. Han har jobbat här sen 1989 och kan apparaterna. Därför går jag alltid hit med vår årsberättelse, vi vill ju ha en snygg sådan. Jan Lycke har tryckt upp den i många år nu. Och faktum är att jag tyckte att jag nyss var här när jag klev innanför dörrn! Han tyckte visst detsamma. Så fort går tiden att man tycker att det som hände för längesen, nyss har hänt när man upprepar det. Visst är det en konstig känsla?? Den upphör aldrig att förvåna mig. I år blev årsberättelsen ovanligt fin enligt mig själv (jag är nöjd alltså!!) med många färgbilder från året som gått, det gör rätt mycket att presentera verksamheten i bilder. På framsidan placerade jag fina bilder från tidsresan de gjorde nere på Skantzen i september, det var SvedviBergs hembygdsförening. Bilderna fick bilda ett lapptäcke för inge en upplevelse av hela tidsresan. Beställde 80 ex, man vill ju ha ett litet extra lager att ge bort till de som visar intresse. Annars ska merparten skickas ut till alla stämmodeltagare nu före påsk. Vi ska kalla till årsstämma som blir den 20 maj på Västmanlands läns museum, Karlsg 2 i Västerås.

Dagens vårtecken?  Begynnande tjälskador på route 66 mellan Ludvika-Smedjebacken, oj vad gupp!

Earth Hour!

Före…och under. Inte så stor skillnad här i Ludvika i alla fall! Ni ser ABB-skylten som lyser rött till vänster i båda bilderna?? Fotat med min iPhone.
Före…och under. Inte så stor skillnad här i Ludvika i alla fall! Ni ser ABB-skylten som lyser rött till vänster i båda bilderna?? Fotat med min iPhone.

Alla släcker ner…eller? Men jag gör det. Jag tror på det här. Prick kl 20.30 var sterarinljusen tända. Bara teven gick….förlåt….och datorn. Frys och kyl gick också, men lamporna var släckta!! Hur såg det ut runtomkring? Var det mörkt här runt Marnäsgatan 29 här i Ludvika?? Jag tog kort före och under för att se hur många som släckte sina lampor. Det var ju lite intressant! Idén att släcka ljus är inte alls så märklig – det gör oss människor mer medvetna om elektricitetens betydelse! Elektricitet – eller el – den tar vi alldeles för given. Jag tänker på min mormor som levde en tredjedel av sitt liv utan elektricitet och jag kände henne väl! Hon föddes 1875 en mörk midvinternatt i Jämtland. Sånt kommer man plötsligt på i mörkret.  För mig är det en total och fullständig självklarhet att elektriciteten bara finns där när jag sätter kontakten i uttaget. Alla apparater som ska köras – hårtork, dammsugare, radio, teve och sånt och allt som ska laddas hela tiden… kamera, mobiltelefon, dator. Skulle det inte finnas nån el?? Men herregud, då funkar ju ingenting??? Vad gör man då…..alltså det här kan bli verkligt stora problem om det var allvar. Earth hour blir en tankeställare. Åh, vad jag gillar den geniale Gunnar Asplunds idéer och uppfinningar om solenergi från Sahara. Hoppas att det får riktigt stort genomslag. Sol – du är mänsklighetens hopp. Liksom ABB som ska utveckla allt. Vi är beroende av ABB inte bara i Ludvika. Ja, jag vet faktiskt inte hur det ska gå med oss om vi inte får elektricitet direkt när vi vill….vet ni??

Och så blev det fredag igen

Annevie Barth bakom disken i byggnadsvårdbutiken Nordiska kaminer vid Ludvika Gammelgård, fotat med iPhone.
Annevie Barth bakom disken i byggnadsvårdbutiken Nordiska kaminer vid Ludvika Gammelgård.

Visst går veckorna fort! En vecka till och vi är inne i april. Idag jobbar jag med att göra klart verksamhetsberättelsen för den ska iväg på måndag för tryck. Men man behöver röra lite på sig, jag tog därför nyss en kort promenad upp till Kulturbutiken som jag kallar den – det är byggnadsvårdsbutiken Nordiska Kaminer som ligger här på området intill Ludvika Gammelgård, ja de hyr lokalerna av Gammelgården liksom jag hyr ett rum för Ekomuseums kansli. Det är en sådan trivsam butik sprängfylld med roliga grejer för gamla hus och för inredning också. Språkade lite med Annevie Barth som hjälper sonen Tom med butiken. Tom är expert på att renovera gamla järnspisar och järnkaminer. Mycket rost är inget hinder, nej här återställs gamla spisar till full funktion igen. Det är ett nöje att se. Renoveringen pågår i uthuset, där står kaminer på rad och väntar på behandling. Fem anställda är de nu! På fem år, jag såg när de började bygga upp verksamheten. Och både kaminer och spisar av järn är begärliga idag, många vill komplettera sina hus med en sådan. Vi pratade om sociala medier. Annevie har lagt upp företaget på både Facebook och Twitter.…hon sa att det gav dem rätt mycket! Jag kände mig så omodern med tanke på Ekomuseum, jag bara bloggar jag. Nu har man också öppet varje dag hela veckan mellan 10-18 och lördagar 11-14. Utökade öppettider alltså. Bor ni i närheten och vill göra en utflykt så lägg in det här stället på programmet! Här är hemsidan: www.nordiskakaminer.se.

Och vet ni, idag såg jag blå krokusar blomma längs en södervägg!!! Det artar sig bra…..

Kurs med Kulturarvet-gruppen

Överst kursledare Maria Björkroth utanför Dalarnas museum. Och här sitter gruppen från Kulturarvet efter en lång diabildsvisning. Fr vänster sitter Kia Wegelius (ansvarig för Kulturarvet), därefter sitter Lars Sundell, Lars, Maria, Nina, Thomas och Per längst till höger.
Överst kursledare Maria Björkroth utanför Dalarnas museum. Och här sitter gruppen från Kulturarvet efter en lång diabildsvisning. Fr vänster sitter Kia Wegelius (ansvarig för Kulturarvet), därefter sitter Lars Sundell, Lars, Maria, Nina, Thomas och Per längst till höger.

Igår var kursträffen förlagd till Dalarnas museum som omväxling. Där träffade jag Maria Björkroth och gruppen från Kulturarvet för en tredje kursomgång. Eftersom jag jobbat som allmänkonservator och med i princip alla material på två kulturhistoriska museer så skulle vi idag prata om förebyggande vård. Jag inledde med diabilder från min gamla yrkesverksamhet, bilder på typiska skador av magasinering, klimat, ljus….ja allt sånt som gärna uppstår i museisamlingar och till viss del även i hemmen om man inte tänker sig för lite. Men föremål i privat ägo hålls för det mesta i trim på ett helt annat sätt än museiföremål. De hanteras på olika sätt hela tiden vilket paradoxalt nog gör att de bevaras längre i gott skick! Man har ju koll på sina saker på ett annat sätt i det privata. Men allting har ett slut liksom det har en början – DET måste man acceptera, så är det med allt. Föremål liksom människor dör och upplöses med tiden. Det är starka naturkrafter som jobbar hårt på att återställa ordningen och omvandla oss till ursprunglig form: jord och mineraler. Vi ingår i ett gigantiskt kretslopp som vi kämpar för att motverka. Hur som helst, jag har en massa diabilder från mina konservatorsår och de letade jag fram nu. Sen hittade jag min gamla diabildsprojektor i källaren! Den stod där så snällt på en hylla och väntade. Jag höll tummarna för att den skulle fungera och det gjorde den! Den har nog stått stilla i 12 år minst!! Men lampan lyste och hela apparaten surrade igång så fint. Oj, det här var som förr i tiden!! Då på 90-talet när man fortfarande körde diabilder. Kul!! Men man borde väl scanna in dem och lägga upp dem i en PowerPoint. Maria tog hand om mina pärmar med föredrag i OH-form (overhead!) och ska scanna in rubbet på museet så vi en annan gång kan skapa PowerPoints av dem i alla fall. Det blir ju lite enklare att hantera. Och så kommer gammal kunskap till nytta igen!

Tredje och sista kursträffen för guider

Malin Andersson, Primaleve Kulturtjänst, inleder guidekursens sista träff. Och Christina Holsten till vänster med några av gruppen från Skantzen, Hallstahammar gillar läget.
Överst Malin Andersson, Primaleve Kulturtjänst, som inleder guidekursens sista träff. Och här Christina Holsten till vänster med några av gruppen från Skantzen, Hallstahammar, de gillar läget.

Igår kväll var sista gången. Vi var i på Logen i Västanfors, ca 30 personer. Folk har kommit från alla håll, en grupp har kört hit från Skantzen i Hallstahammar och andra från Kopparberg. Malin Andersson, erfaren guide och entreprenör med egna företaget Primaleve Kulturtjänst, inledde kvällen med ett lysande föredrag om guideteknik och värdskap. Upplägget var tydligt: vad gör man, vad ska man tänka på, vad kan man råka ut för? Malin har arbetat som guide sen hon var 16 år och mestadels i Ängelsberg, både på Världsarvet Engelsberg Bruk och på Oljeön. Det är Malin man ofta möter på turistbyrån i Ängelsberg sommartid. Och för ett år sen tog hon förarintyg för att bli skeppare på pråmen Petrolia, som tar besökarna över sjön till Oljeön.  Jag hänger gärna med en guide som Malin som ser gruppen och kan berätta med inlevelse! Malin gillar verkligen att förmedla, hon förklarade med stor lyhördhet vad jobbet innebar, ja det lyser om Malin….och det antecknades överallt, pennorna raspade. Det var väldigt bra budskap och jag insåg plötsligt att det nog kunde vara kul att gå runt med en grupp och berätta om något som engagerar en på djupet för det är där nånstans som glöden ligger. Malin bär en glöd för sitt jobb. En glöd håller längre än en eld, det är ett bättre ord än ”brinna” – det låter lite för eldfängt och kort har jag alltid tyckt. Det kan kvickt brinna ut nämligen…men en glöd kan rota sig länge och sen flamma upp med jämna mellanrum. Så känns Malin. Hon jobbar också med riktlinjer för guider – antingen till en bok eller till en webbprodukt. Kanske hamnar den på hennes hemsida/blogg så småningom, www.primaleve.se. Länken ligger även ute i högerkanten här.

Och efter Malin kom Örjan Hamrin, museilektor på Dalarnas museum. Vad bra de båda kompletterade varandra! En yngre och en äldre, båda med lång erfarenhet, stor kompetens men med upplevelser av lite olika karaktär – roligt och lärorikt! Och att lyssna på Örjan är ett stort nöje, hur han startade med turismaktiviter i Falun och hur han drog igång Ekomuseum en gång i tiden just här på Västanfors! Han äger en outsinlig källa av kunskap och minnen som han obekymrat öser ur, allt kryddat med lustiga anekdoter – jag fattar inte hur det går till. Han är en av de bästa guider jag mött, en jag aldrig tröttnar på. Örjan följer jag som en hund när han guidar. Applåder blev det för båda!!

Gamla Meken i Smedjebacken

Irene Samuelsson Ohlanders målning "Tillstånd I" i Gamla Meken, Smedjebacken
Irene Samuelsson Ohlanders målning "Tillstånd I" i Gamla Meken, Smedjebacken

I lördags var jag i Smedjebacken i ärenden, jag skulle in på biblioteket och låna en bok. Då gled jag in på Gamla Meken som ligger längs Kyrkogatan vid ån och nära hamnen. Det är en fin lokal, skön stämning med den där lite ruffiga interiören från den gamla mekaniska industrin. Hoppas den känslan får bestå framöver, tänker på alla ruffiga miljöer i Ruhrområdet som tillåtits att vara just ruffiga för det ingår i berättelsen om den industri som lämnat. Sen det röda teglet utvändigt. Och alla fönster. Ja, det är fint här. Nu pågår en utställning som heter Dala Kunstkraft, det var den jag ville titta på. I Dala Kunstkraft ingår tio konstnärer som arbetar med grafik, måleri, textil och skulptur av keramik. Utställningen var i Ruhr under kulturhuvudstadsåret ”Ruhr 2010” och vände. Året dessförinnan kom en grupp på tolv konstnärer från Hagenring Ruhr Kunstkraft till Avesta och visade upp sig i Verket. Det är ett utbytesprojekt. Nu beundrade jag Irene Samuelsson Ohlanders färgstarka stora måleri! Hon är en mycket envis konstnär som imponerar på mig. Hon har även gjort en serie på fem skulpturer som står utplacerade i Grangärde finnmark i norra Ludvika kommun. Två av skulpturerna hamnade på ekomuseimiljöer: byn Gravendal i Säfsenområdet och Lekombergs gruva norr om Ludvika. Den skulptur jag gillar allra bäst är ”Hoppets båt” som står högt uppe på Lekomberg och som man måste betrakta med stora vackra djupa sjön Väsman som bakgrund. Den står alltså ytterst på bergskanten. Utställningen står fram till 5 april!

Läs om Gamla Meken på:    www1.smedjebacken.se/gamlameken

 

 

Bloggen arbetar sig framåt och utåt

Hej på er - här sitter jag och bloggar på mitt kansli. Cajs-Marie Karlsson här i Ludvika tog bilden.
Hej på er - här sitter jag och bloggar på mitt kansli. Cajs-Marie Karlsson på Ludvika Gammelgård tog bilden.

Det kom ett telefonsamtal från Länsstyrelsen i Dalarna förra veckan. Jag blev inbjuden till http://www.dalarna.se med Ekomuseums blogg, vilket jag tyckte var superkul och sa ja tack! på direkten. Jag vet inte när länken läggs ut med presentation och bild, vi får se framöver. Deras hemsida är under utveckling och för att bli mer levande vill de samla en flock bloggare som ska utgöra några röster i Dalarna. Det gladde verkligen mitt lilla hjärta!! Det betyder fler läsare och alltså fler som kommer att förstå det fina med Ekomuseum Bergslagen här i södra Dalarna. Halva Ekomuseum ligger i Ludvika-Smedjebacken och andra halvan i Västmanland ner mot Mälaren, men det spelade ingen roll för inlägg om Västmanland var inget hinder alls. Jag bloggar möjligen lite mer från södra Dalarna eftersom jag bor i och utgår från Ludvika som ligger i det Dalarna som består av finnmarker, lite jordbruksbygd, skogshöjder, sjöar och berg – det är också här mineralerna finns och gruvorna ligger. Visste ni förresten att Ludvika kommun har lika många sjöar som året har dagar? 365 stycken. Här finns vatten. Det rinner bäckar, åar, forsar mellan sjöarna. Det är ett porlande utan like och särskilt så här års. I Smedjebacken är det i stort sett lika men lite färre skogshöjder och lite mer av jordbrukslandskap. Det är två till ytan stora Dalakommuner som ingår i Ekomuseum Bergslagens stiftelse tillsammans med fem till ytan mindre kommuner i Västmanland. Sju kommuner sammantaget alltså. Och vi doppar stortån i Mälaren nere vid Borgåsund i Hallstahammar där Strömsholms kanal mynnar ut medan huvudet andas den fjälliga luften uppe i Säfsen i Grangärde finnmark. Det är ungefär 25 mil emellan. Stort? Ja, det tar nog tre timmar att köra med bil från norr till söder. Fagersta ligger ungefär på mitten, därför förlägger vi ofta möten där. Järnhanteringen har vi gemensam och historien omkring järnet knyter ihop hela säcken.

 

Tillbaka till framtiden

Roligt tema för årets möbelformgivare, det står om det i DN idag söndag. Just nu pågår utställningen ”Slow living – en grön möbelmässa” på Kulturhuset i Stockholm – ett tips till er som är nära Stockholm! Måste nog dit och kolla läget själv, en stol som växer sig i form? Måste ses!  Låter helt bisarrt men det är vide som växer i en form av plexiglas, det tar några år men stolen gör sig själv. Vilken idé! Michel Bussein, designer skriver om den självväxande stolen: Vi har nu nått den punkt där vägen framåt går bakåt. Det var det jag fastnade för! Det är en så intressant och paradoxal tanke: att vägen framåt går bakåt! Vi går framåt men ändå bakåt, kanske för att framtiden cirklar runt oss – fattar ni? Vi går som i stora cirklar, det är så jag ser det. Framtiden böjer av (precis som ljuset!) och plötsligt är vi tillbaka och så går det runt på det viset hela tiden. Och när man varit i framtiden och fått impulser så kommer man tillbaka och förnyar och så ger man sig framåt igen och så håller det på. Det är som en jättelik spiral. Nu hänger ni med va?

Och jag tänker även på fenomenet ”ekomuseum” så klart. Det handlar mycket om människans liv förr, hur hon använde naturresurserna för att överleva och hur hon skapade en livsstil som var fulländat småskalig med lokal produktion. Så uppstod en lokal stark identitet som vi idag närmast betraktar som en kvalitet. Vi vänder oss om och ser detta när vi är på väg mot framtiden med sina stora grepp och stora visioner. Vi skaffar oss en global livsstil, bär kläder, köper möbler och äter mat och allt är importerat från jordens alla hörn som en självklarhet. Tillståndet varar ett tag, vi lever stort och vi tänker stort men det stora krackelerar snart i små delar. Och så böjer framtiden av och vi är plötsligt tillbaka igen med trender som småskalighet, lokalproducerat (mat, kläder, möbler), återbruk, hantverk, resor med tåg och cykel och en kommunikation som mer och mer liknar den gamla djungeltelegrafen….Facebook, twitter, snackisar, skvaller….jaa, då kan man ta sig en titt på Ekomuseum igen med sina rester av gediget hantverk, god teknik, enkla kraftöverföringar, byggnader som fortfarande står sig (timmer och sten förstås!),  lokala matsedlar som ”Kåhl och Kjött” eller hemmagjord korv, bakugnar beredda att livas upp i surdegstrendens spår, till och med barkbröd är inne, det såg jag på teve. Och nu kan vi förnya vår livsstil, vi har fått impulser och sen bär det iväg framåt igen!

 

…marschen mot förnybar energi.

På den här platsen vid Marnästjärn vore det fint med ett kretsloppshus. Bredvid står det stora vattenhjulet från som kommer från Östanberg i Smedjebacken. Hjulet drev vattenpumparna vid en liten gruva för 100 år sen. Så var det då och inte för så längesen heller. Är de enkla vattenhjulens tid verkligen förbi?
På den här platsen vid Marnästjärn intill Ludvika Gammelgård vore det fint med ett kretsloppshus. Bredvid står det stora vattenhjulet från Östanberg i Smedjebacken. Hjulet drev vattenpumparna vid en liten gruva för 100 år sen. Är de enkla vattenhjulens tid verkligen förbi? Kanske - kanske inte.

Jag snodde uttrycket från en text i DN:s nätupplaga igår morse. Att marschera mot nya energimål lät så bra! Bestämt liksom. Texten handlade om Japan och kärnkraften. Det är förfärligt det som sker. Och jag har varit vän av kärnkraft just för att den är ”ren”. Jag var en sådan vän ända tills uppfinnaren Gunnar Asplund frälste mig på vårt Bergslagsting i höstas i Ludvika. Då såg jag ljuset!! Då var jag absolut nyfrälst!! Nu känner jag mig ännu mer övertygad om att Gunnar Asplund är något riktigt viktigt på spåren. Han har visat hur solkraft kan ledas från klotets öknar till alla tätbefolkade områden och det är en fullt möjlig lösning på allas våra behov av elektricitet. Europa skulle få elkraften från Sahara! Gunnar Asplund har i många år varit utvecklingschef på ABB i Ludvika och han har haft stor delaktighet i viktiga stora lösningar som rör överföringar av kraft och energi. Han har även uppfunnit den smartaste elbilen, den kommer.

Och nu börjar det väl snart bli skarpt läge för att bygga Ludvikas Miljö-, Eko- & Kretsloppshus (svårt bestämma sig för ett ord!) där Ekomuseum ska ha en plats. Vi har ju en plan och vi har en förstudie. Vi har påbörjat en process att skapa ett lärande centrum för nya, miljövänliga, hållbara, förnybara sätt att bygga, bo, leva och äta och med så mycket kretslopp inbyggt som det bara går. Vi behöver alla en plats att gå till – ett miljötempel? – för att med våra sinnen förstå vad det handlar om, vi behöver se nya goda lösningar på svåra problem. Det är väl klart att ett sånt centrum ska ligga där ABB med all sin energiforskning finns, dvs i Ludvika, som till råga på allt är en ”ekokommun”. Sympatiskt – här vill man ju bo!! Och sen finns Ekomuseum här med sitt Eko- från både ekonomi och ekologi, smart va!? Våra stadgar anger att vi ska jobba med båda delarna: ekonomisk historia och ekologisk kunskap. Vi bör lyfta ekologi- och miljöfrågor. Miljöministern Andreas Carlgren har nyligen sagt att det sker en rekordstor satsning på vind- och biokraft. Så bra! Men han ska också gynna en lika rekordstor satsning på elektricitet från Sahara och elbilar á la Gunnar Asplund. Våra ekosamhällen behöver få fart!

Styrgruppsmöte i ”Bröd i Bergslagen”

Styrgruppsmöte i Leaderprojektet "Bröd i Bergslagen" på Näringslivskontoret i Smedjebacken. Från vänster Eva Långberg och Birgitta Berg, ABF och Lennart Silfverin från Smedjebackens kommun. Christina Lindeqvist bakom kameran.
Styrgruppsmöte i Leaderprojektet "Bröd i Bergslagen" på Näringslivskontoret i Smedjebacken. Från vänster Eva Långberg och Birgitta Berg, ABF och Lennart Silfverin från Smedjebackens kommun. Christina Lindeqvist bakom kameran.

Vi samlades i Smedjebacken på Näringslivskontoret hos Lennart Silfverin igår eftermiddag. Eva Långberg från ABF Västerbergslagen rapporterade att hon drar igång cirklar kring brödbakning lite överallt nu och har öppnat för samarbete med ABF i Västmanland eftersom Ekomuseum ligger till hälften i det länet. Det blir cirklar i brödbakning både i Norberg och Ramnäs i april. Det rör sig runt Eva hela tiden. Det där med bröd är något magiskt eller ligger det så i tiden helt enkelt, en motreaktion mot det industriproducerade brödet som är bemängt med alla slags underliga tillsatser.  Eva utbildar cirkelledare som sen i sin tur sprider budskapet och lär ut. Det är till nytta för föreningarna. Sen har hon en cirkelverksamhet med invandrargrupperna i Ludvika och på sikt är planen att vi ska mötas i bakstugorna. Surdegsbakandet är en stark trend, ja bröd överhuvudtaget. Det är därför Eva har ordnat en bussresa som utgår från Ludvika och som tar oss till Järna och Saltå Kvarn den 25 mars (bussen är redan fullsatt!) så vi ska få lära oss vad riktigt mjöl är och hur bröd kan smaka när det är riktigt bra kvalitet. I Järna produceras det mycket gott bröd av mycket fina mjöler i bemärkelsen hög kvalitet. Kvalitet – detta lite glömda ord! Vi ska tänka på kvaliteten mycket mera, vi ska återerövra det goda brödet och sprida smakerna vida omkring. Den som en gång fått smak på ett mer gediget bakat bröd har sen svårt att återvända till det bröd som bjuds på butikshyllorna i sina plastpåsar. Goda bröd är en begärlig vara. Det borde finnas plats för kvalitetsbagerier med detta sätt att tänka även här i Bergslagen, inte bara i Stockholm för där börjar det bli gott om småbagerier med långa köer av brödsugna kunder.

Guidekurs igår kväll på Logen, Västanfors

Vi var dryga 30 personer på guidekursen igår kväll på Logen på Västanfors hembygdsgård för att lyssna på museipedagogen Annacari Jadling som i två och en halv timme utan paus (!!) berättade om sitt ”dramatiska” arbete vid Dalarnas museum. Det var intressant ska jag säga! Och lärorikt att höra hur man kan jobba som pedagog, förmedlare av historia och guide. Man kan ta till sig något mer av dramatik i visningarna. Bara att använda rösten lite mer är ett bra knep. Att viska, att ropa till, att spela en roll –  det handlar om berättarrösten alltså. Det finns ju det traditionella sättet att guida: man lär sig läxan och är duktig på perioder, namn, årtal och lokal historia. Visst behövs alla fakta, men hur länge orkar man lyssna som besökare? Kanske 10 min…i bästa fall 20 min? Sen är det tvärstopp. Man ser ju ofta att besökargrupper glesas ut efter en stund, folk liksom faller ifrån och glider åt sidan. Ja, smiter rent ut sagt! Jag har själv upplevt det som besökare, det kan bli för torrt och tradigt med mycket fakta. Annacari pekade på möjligheter här. Att mer berätta historier om platsen, att våga dramatisera och därmed fånga in gruppen av besökare. Det som man kallar ”story-telling” idag och som förtjänar att ideligen påminnas om. Ja, vi satt då alla på helspänn, superkoncentrerade och lyssnade på Annacari utan minsta besvär i de två och en halv timmarna, jag lovar!! Hur orkade hon själv? Jag frågade faktiskt efteråt, för det förundrade mig. Åh, det är inga problem alls, svarade hon. Jag älskar det här, sa hon. Och det gjorde ju vi också. Spökhistorien på slutet…vi satt helt tysta, infångade och det plötsliga häftiga utropet när spöket visade sig på vinden för pojkarna fick mig att hoppa högt på stolen!! Hjälp!! Spänning in i det sista. Sen var det slut. Applåd för Annacari!

”Förtvivla icke, ty vårvindar komma”

Så som Jonas Thente skrev i DN:s Boklördag den 5 mars apropå fd chefredaktören Olof Lagercrantz, som skulle ha fyllt 100 år om han levt idag. Han införde på sin tid en typ av texter på DN:s kultursida: ”en fri tanke utan krok” som kallades Motroten och som faktiskt påminner om dagens alla bloggtexter! Fria tankar utan krokar! En bra beskrivning på bloggandet. Olof Lagercrantz var före sin tid. Jonas Thente skrev en ganska lång Motrotstext och jag gillade inledningen: ”Också i år kommer världen att spricka upp i mars och dofta av puttrande sav och knoppande framtid. Men känner vi noga efter så är det inte av framtid våren doftar, utan av det förflutnas alla vårar. Det vi inbillar oss spritta av begynnelse är i själva verket den ungdom vi fryst in och etiketterat för länge sedan och nu låter nödvändigheten sakta tina upp igen.” Här finns något av livets kontinuitet, något man aldrig blir fri från utan det man alltid har med sig och ur vilket man bygger det nya. Det där att drabbas av helt nya vårkänslor är mer en illusion då det i själva verket snarare är en fortsättning på de gamla infrysta. Det var en ny tanke! Det är det som tinar upp i vårvärmen och spritter i en lust att växa till nya former…. fröna är som de är, inte så nya men ur dem växer groddarna och sen det nya gröna och detta kan se ut lite hur som helst. Lite nytt blir det fast sprunget ur det gamla. Ja dåtidens erfarenheter hänger ihop med nutidens och framtidens som långa girlanger. Nä men nu trasslade jag in mig!

Idag sveper vårvindarna in över Ludvika i alla fall och i rabatten där snön just har smält, där blommar redan vintergäcken!! Och först idag ser jag det……