Litet järnvägsmuseum i Brunflo, Jämtland

Jag är i Jämtland, har en ledig vecka och jag var till färghandlaren i Brunflo häromdan och tvärnitade vid station, där tågen inte längre stannar.  Där pågick något jag inte lagt märke till förut, ändå har jag passerat många gånger. Ett litet museum hade öppnat på den gamla perrongen. Vägen (E14) stryker längs med så man kan egentligen inte undgå att se det, särskilt när dörrn stod öppen och flaggorna fladdrade i vinden. Det visade sig vara ett väldigt personligt litet museum tillägnat tåg och banorna i Jämtland.  20 kr i inträde och vänligt mottagande av f.d. tågmästare Kjell Johansson, 77 år som arbetat hela sitt liv på SJ och de sista 28 åren som tågmästare innan han gick i pension 2001. Det var det roligaste jobb man kunde ha, ja så sa han. Han for genom hela Sverige, från Malmö till Umeå, från Stockholm till Göteborg men hemmabasen var alltid Östersund. Han älskade detta med tåg och kunde allt om järnvägen. Hans medarbetare på museet, Göran Stuguland, var lika hängiven och donade med en fin modelljärnväg de hade och jag fick köra ett tåg!  Det var jättekul! Museet har båda våningsplanen i det hus som en gång var ”förreglingsställverket”. Det betyder att tågklareraren från husets övervåning via ställverket kunde förreglera växlarna med stålvajrar ”linor” och även låsa växlarna. Så sköttes tågordningen. Och det här förregleringsställverket finns kvar som ett av mycket få om inte det enda på ursprunglig plats. På balkongen utanför sin arbetsplats kunde tågklareraren stå och vinka med sin spade (?) och släppa fram tågen när växlarna var klara. Den 1 december 1879 rullade det första tåget med passagerare in på Brunflo järnvägsstation. Då var banan färdig mellan Torpshammar och Östersund. Den Norrländska tvärbanan mellan Storlien och Sundsvall invigdes i sin helhet 1882. Därefter byggdes Inlandsbanan och sträckan Brunflo-Hackås började trafikeras 1916. Sen fanns det fler banor, märkliga banor i Jämtland: Träbanan i Gastsjö, Gustabanan och Antes Enskeniga Järnväg. Den sista var särskilt intressant. Det här var ett roligt besök! Det är Järnvägsmuseiföreningen Jämtland som driver museet som är ganska nytt, ca tre år och visionerna är stora. Man har både lok och vagnar i lokstallet inne i Östersund och föreningen jobbar på att flytta dessa till Teknikland som ligger utanför mot Brunflo till. Jämtlands Järnvägsmuseum håller öppet 28 maj till 27 aug varje lörd kl 10-15 (utom midsommardan). Här finns massor med foton och böcker till försäljning. Det går att boka besök de tider museet inte är bemannat, tfn 063-208 47 eller 063-51 00 45.

Annonser

Evelyns bageri i Norberg

Åh… att surdegsbröd kan smaka så mycket… lite segt, lite ljust, nybakat med goda frön ovanpå och med kallt smör. I detta mycket unika lilla bageri med de stora smakerna mitt i Norberg finns det goda brödet till försäljning. Har ni vägarna förbi Norberg och Evelyns bageri är öppet så får ni bara inte missa det. Evelyn bakar medvetet. Hon väljer sina råvaror noga, det ska vara ekologiskt, närproducerat, naturligt och det ska smaka. Hon har valt sin miljö också, med omsorg. Inrett sitt bageri så där personligt hemtrevligt som ingen annan har det, egna unika avtryck i allt. Egentligen är hon miljöingenjör men så längtade hon efter hus och trädgård. Då flyttade hon hem till Norberg men där fanns inga jobb så vad göra? Ja, man startar ett surdegsbageri till exempel. Hon marknadsför sig ytterst personligt och bara genom djungeltelegrafen och Facebook, där man kan följa hennes bakande, vad hon har på gång och har man tur och bor i närheten så kan man genast gå dit. Hennes tider är ungefärliga så när brödet är slut, då stänger hon bageriet helt sonika. Jag var där häromveckan just innan hon skulle stänga och hon hade bara några småbröd kvar och en hel hög med skorpor. Lycka! Jag som egentligen inte äter bröd längre… hm, men Evelyns bröd måste bara ätas, det är fint och nyttigt bröd. Det brödet kan man bara inte låta bli. Det är fler som tycker det, skaran av tillbedjare växer. En som hänger hos Evelyn och mumsar är poeten, filosofen, författaren Lars Gustafsson, som numera bor i Norberg. Han har till och med tillägnat Evelyn en dikt, som finns på hans blogg här . Han har även översatt dikten till engelska, utlagd den 7 juni ”Evelyns bakery in Norberg”. Evelyns Bageri väcker känslor, så är det bara, man drabbas. Gå dit själva så får ni se.

Bageriet ligger strategiskt mittemot Elsas och utgör en motpool till det söta kondiset, det blir balans i Norberg nu. Hos Evelyn serveras både fikabuffet och soppluncher, vilket betyder rättvisemärkt krav-kaffe, surdegsbröd, smör och marmelad – krav förstås, kanske lite ost och annat, samt krav-soppa tillagat på de bästa råvaror hon kan hitta. Alla val är medvetna hos Evelyn och det är litet och trångt, vilket just är det trevliga, här gäller det att hänga på dörrlåset. Det där medvetna smittar av sig, det är nåt skönt med att själv få känna sig som en som också gör medvetna val. Att vara en som tänker till. Det blir så när man går till Evelyns. Hon håller öppet ons-fre 11-17 och lör-sön 9-15. Soppa serveras tor-fre kl 12. Men tiderna är som sagt lite ungefärliga…

En högst levande dalaskulptur!


Alltså – jag måste bara visa några närbilder på Maria Björkroth, ni kanske såg henne på bilden i förra inlägget? Hon står där längst bak med sin röda kalufs. Visst höll jag på att ramla baklänges när Maria, som jobbar som museitjänsteman och hembygdskonsulent i Dalarna (präktigt värre alltså!), klev in på kansliet i Ludvika nu i onsdags. Jo, min haka föll ner….surprise! Hur ser hon ut? ”Jag ville se ut som en dalahäst!!” sa hon helt frankt och skrattade hjärtligt. Och det gjorde hon verkligen! Hon likande en dalahäst, en mycket glad sådan. Huvudet var rakat på sidorna och den nakna huden målad i dalahästens typiska dekor. En rödfärgad hårman toppade måleriet. Jag såg plötsligt att i Maria bor en sann konstnär, som använder sig själv som objekt, hon är modig, punkig, hon förändras ständigt, hon är en rebell mitt i allt det museipräktiga. När jag tänker efter så ser hon faktiskt alltid ny ut när man än träffar henne. Fast inte så här, inte som en dalahäst. Och hon måste ha hittat en alldeles speciell hårskapare i Falun som lyhört lyssnar, tänker, skissar och sen skrider till verket, den proceduren kan visst ta en vecka eller två. Tyvärr minns jag inte vad hon hette, hade gärna skrivit det här, men ett fantasifullt samarbete är det utan tvekan. Ja, Maria överraskar där man inte förväntar det, det blir som en kollision. Att hon vågar! Och det ser så bra ut, man blir glad själv!

Obs! Jag har fått information om att den som utförde konstverket heter Ann-Charlotte Stüffe och finns i Falun. Hon är colorist och stylist.

Kulturarvet från Falun besöker kansliet

Kulturarvet avslutar sin kurs på Ludvika Gammelgård och står här på trappan till gamla gästis där Ekomuseum har sitt kansli. Fr vä står Thomas, Lars Sundell, Lars, Maria, Claes, Per, Kia och Nina längst t hö.
Kulturarvet avslutar sin kurs på Ludvika Gammelgård och står här på trappan till gamla gästis där Ekomuseum har sitt kansli. Fr vä står Thomas, Lars Sundell, Lars, Maria, Claes, Per, Kia och Nina längst t hö.

Det var igår vi hade avslutning på vår vårda och bevara-träkurs, som vi kört under våren ett antal gånger Maria Björkroth och jag på Kulturarvet i Falun. Maria har varit mycket strukturerad, det märks att hon har lärt sig det där med att köra utbildning, göra scheman och diplom och upplägg överhuvudtaget. Hon har ju jobbat i många år med undervisning på museologin på Umeå universitet. Det har satt sig ordentligt. Hennes upplägg för kursen har varit väldigt bra och av tio tillfällen har jag deltagit sex gånger och sju med denna avslutning vi hade igår. Vi åt en sommarlunch tillsammans, gick runt på hembygdsgården. Vi besökte dräktkammaren, beundrade delar av den dräktsamling som visades och som Ulla Geijer, aktiv medlem i Ludvika hembygdsförening, ansvarar för. Hon har en timmerstuga intill med bara dräktmaterial. Där kan man inhandla saker till sin egen dräkt om man är lagd åt det hållet. En bergmansdräkt borde man väl sy sig? Det är en fin klänning i rutigt tyg med många detaljer, veck, rynkor och puffar lite här och där. Knepig sömnad! Karl-Erik Forsslund och hans fru Fejan på Storgården i Brunnsvik gick ofta (?) runt i dylika kläder kring förra sekelskiftet – men så var de hängivna kulturbärare också. Tyvärr hittar jag inte bilden av Ulla Geijer i sin bergsmansklänning, jag vet att jag har den nånstans i en bildfil. Åh, det var då retfullt. Jaha, jag får ge mig. Det var i alla fall tack vare Forsslund som det finns en bevarad bergsmansgård här och ett industrihistoriskt museum, gruvmuseet, det allra första. Det var ju annars mest allmogen som fick ljuset på sig.  Forsslund tänkte på bergsmännen och deras hyttor, den tidiga järnindustrin. Han var rätt ensam om det. Då. Nu är det annorlunda. Men han räddade Flatenbergs förnämliga hytta från rivning och kanske Klenshyttan också. Vi fortsatte till bergsmansgården och sen till gruvmuseet. Därefter avrundade vi med kaffe och diplom inne på kansliet runt slagbordet och vi önskade varandra en skön sommar och lycka till med Kulturarvet!

Boken om Oljeön

Jag kan ju inte lämna ämnet Oljeön utan att även skriva om den nya boken. ”Oljeön – Ett industriminne i Engelsberg” av Kersti Kollberg och Björn Ullhagen. Förlaget heter Balkong Förlag – ett roligt namn och med många fina titlar i sin utgivning, just såna böcker jag gillar skarpt. Boken om Oljeön är den vackraste jag sett på länge, jag bläddrar och bläddrar, fram och tillbaka. Jag ska låna hem ett ex och läsa, den tycks lika vackert skriven som de bilder den innehåller. Författaren är Lars och Karin Larssons dotter Kersti Kollberg, som arbetat som  journalist i 50 år och som känner Oljeön in i minsta del alltsedan barndomen. Lars Larsson (90+) är själv född på Oljeön, hans pappa var den siste vd:n på fabriken. Som Kersti Kollberg själv beskriver det:
”Oljeön är min sedan barndomen. Där har jag haft ett andrum, utan elektricitet, rinnande vatten och andra så kallade bekvämligheter. Här har jag levt som barn, som förvärvsarbetande, som mamma och nu som farmor. Oljeön var länge min familjesfär, mitt privata sommarparadis. Nu är det allas angelägenhet, människor jag inte känner vandrar på mina gamla stigar och fascineras kanske som jag alltid gjort över solens sneda strålar mellan gran- och tallstammarna på ön. Resan tillbaka i Oljeöns historia har lärt mig vilket märkligt industriminne jag alltid levt intill.”
Bilderna i boken är underbara, fotografen Björn Ullhagen har jobbat med dem de senaste fyra åren skriver han. Han tycker om att dokumentera gamla miljöer och vår samtid, vad som pågår innan det försvinner. Med denna bok dröjer sig Oljeön kvar i tiden…

Örjan Hamrin fick minnen om Oljeön

Örjan Hamrin, som byggde upp Ekomuseum Bergslagen från början, skriver i en kommentar som förtjänar att lyftas upp till ett inlägg, att han tyvärr inte kunde komma till Oljeön i söndags, men när han läste inlägget igår mindes han detta:

”Apropå vad jag skrev sist om att juryn för Museum of the Year Award  under två dagar i slutet av oktober 1988 skulle bese Ekomuseum Bergslagen. Den bestod av de tyngsta personerna inom prisorganisationen, två äldre gentlemän från England. Det var den kände publicisten och museimannen John Letts samt världens då ledande museolog Kenneth Hudson. På sin rundresa i EmB besökte man objekt inom Ludvika och Smedjebacken under dag 1. Man övernattade i Fagersta och kommunen visade på kvällen genom kulturchef John Björklund runt på hembygdsområdet och bjöd därefter på kvällsmat – ärtsoppa i det då nyöppnade Ekomagasinet på Västanfors hembygdsgård. Vad jag då inte visste var att Björklund hade lagt in ännu en programpunkt under kvällen. Han hade bett Lars Larsson att komma dit och berätta om Oljeön. Lars berättade med stort engagemang i den sena timmen till bilder. Den ene jurymannen Mr Letts var så trött efter det hårda programmet under dagen att han slumrade till. Men det gjorde inte juryordföranden Kenneth Hudson. Han blev mäkta imponerad av vad Lars Larsson berättade. ”This Oil Island must be a very special place!” sa han och föreslog att kommunen omgående skulle skriva till Riksantikvarieämbetet och be om en omprövning av gränserna för det planerade världsarvet för Engelsbergs bruk och att man även skulle uppta Oljeön på världsarvslistan. ”This could be our first double World Heritage, and you can use my good name on this”, sa han. Dessvärre blev det aldrig så och jag vet inte om det fått någon effekt, men nog hade Kenneth Hudson haft rätt. Hans namn kunde kanske ha imponerat även på Riksantikvarieämbetet, som handlade frågan. Dagen därpå besöktes Engelsberg, Norberg, Hallstahammar och Skinnskatteberg. Ett tufft program för de båda jurymedlemmarna…”

Det var Oljeöns dag igår söndag

Det blev en fin dag, solen bröt fram och tog över – alla var tacksamma och glada. Samma morgon var det blixt och dunder med åtföljande slagregn. Jag hade besök från Uppsala, en gammal konservatorskollega och god vän, Lars Björdal. Vi gick ihop på Konservatorskolan i Köpenhamn för evigheter sen och han har rötter i Smedjebacken. Hans pappa är född där och farfar ligger på Norrbärke kyrkogård. Det är många som jag känner som har rötter i dessa trakter. Det är lite intressant. Det betyder också att Lars är mycket intresserad av vår lokala historia. Nu följde han med till Oljeön, det är alltid roligt att visa runt på vad som finns i trakten, det är mer än man tänker sig även om landskapet ibland tycks vara en ödemark.  Så här i sommartid börjar det plötsligt vimla av folk. Runt Ängelsberg särskilt förstås, där ligger ju det vackra Världsarvet Engelsbergs bruk också. Och sjön! Vatten drar, har i alla tider dragit folk. Det var kyrkobåtsrodd igår också. Ängelsberg mot Fagersta, båtarna roddes runt ön. Ängelsberg vann överlägset, de var så taggade och detta trots att starke kommunalrådet Stig Henriksson deltog i Fagerstas roddarlag med andra starka män. Det hjälpte föga.

Central person på Oljeön är Lars Larsson 90+, han är en seg typ som aldrig ger sig. Jag frågade honom om han fortfarande rodde ut till ön (det är inte jättelångt, men ändå…). Självklart, sa han som om han tyckte frågan var helt obefogad. Han har rott i alla sina dagar och så ska det förbli. Han och hustru Karin flyttar ut till barndomshemmet på ön och bor där varje sommar. Det är ett helt underbart hus, utan el och faciliteter. Lars växte upp på ön bredvid oljeraffinaderiet (världens äldsta bevarade!) eftersom hans pappa var den siste vd:n i bolaget.  Han har med sin dotter och måg arbetat med en mycket vacker bok om Oljeön som fanns att köpa denna dag till specialpris. Jag köpte två exemplar till vårt referensbibliotek direkt. Ska visa boken i nästa blogginlägg. Till Oljeön kommer man med pråmen Petrolia som tar besökare på guidade turer från bryggan i Ängelsberg nedanför den gamla stationsbyggnaden. Besökscentrum har flyttat upp till Brukshandeln och delar lokal med antik & kuriosabutiken, ett lyckat koncept faktiskt. Stationshuset är sålt och hela inredningen är bortsliten, det byggs om för att bli nån slags konsthall. Den som lever får se….helt okontroversiellt är det nämligen inte. Nyligen försvann den gamla stationsskylten Ängelsberg från fasaden.

Oljeöns nya hemsida finns här