Bad i vackra Väsmans ljumma vatten

Idag söndag var det en blå himmel hela förmiddagen och då passade jag på, jag for ner till Skuthamnen nedanför Hammarbacken för att ta mig ett dopp. Jag har skrivit om det förr, där badar man bäst om man är i Ludvika, det är min åsikt. Det ligger vackert, platsen är historisk. Hit gick verkligen skutorna en gång i tiden för inte så himla längesen, de kom från Sunnansjö som ligger i andra änden på sjön. Säkert hade de kol med sig till smedjan på Ludvika bruk. Kanske ved och andra handelsvaror. Det är en kvalificerad gissning! Rester av pirar finns kvar, stenbumlingar. Och däremellan en fin sandstrand, där badar många Ludvikabor. De som inte badar här, de väljer Hällarna på udden bortom ABB. Förresten syns ABB väldigt väl på bilden ovan, de stora röda byggnaderna är en del av ABB, Ludvikas största och viktigaste arbetsplats. ABB i Ludvika går bra, mycket bra. De bygger ut hela tiden, större hallar för diverse experiment antar jag. Men den här badplatsen är finare, mer i min smak. Jag kom på förmiddagen det var inte många där än. Vattnet var klart och fint, man ser botten långt ut. Inget sjögräs, inga alger, så ska det vara.Och de blå bergen bortanför Väsman, det är finnmarken. Där står en skog av vindkraftverk, som inte syns så mycket på bild men som man tydligt ser i verkligheten. Här är skönt att vara.

Annonser

Dan Anderssonveckan invigd av Marcus Birro

Ja, det var stort pådrag idag och Ludvika Gammelgård fylldes av folk. Marcus Birro skulle inviga Dan Andersson veckan och det gjorde han med ett långt, känslosamt och personligt tal. Självklart gick jag dit för att lyssna och spana och han var bra! Han sa precis de rätta sakerna, han hade det rätta tonläget, hans ord föll så vackert över alla oss församlade. Han lämnade ingen oberörd. Jag vågar påstå det. Han inledde med att säga att skrivandet är nyckeln till världen – för alla. Att ingenting förklarar världen bättre än orden. När vi drabbas av sorg (det förfärliga som hände i Norge) så blir det bättre om vi skriver av oss sorgen för orden gör jobbet åt oss, bokstäverna blir som tårar som läker oss. Just det fångade mig, det fastnade. Sen sa han många andra mycket kloka saker och även roliga självironiska saker men framförallt så höll han en avpassad ton och det kände publiken. Alla älskar Marcus Birro! Och Marcus Birro älskar Dalarna, finnmarken, poesin och Ludvika sent på natten. Applåder! Dan Andersson i sin himmel blev lycklig och glad och nu börjar hans vecka med stor energi och många upplevelser runt omkring i hans finnmarksland.

Jag träffade på min ordförande Ingvar Henriksson och hans Stina och vi tog en fika och pratade om Ekomuseum och allt som sker omkring oss, om augustisemester och om det tal vi nyss hörde. Dagen var varm, solen visade sig, till och med brände oss och hela Gammelgården levde upp i några timmar med långa köer som ringlade sig till kaffeserveringen. Jag håller med Marcus Birro – Dalarna, finnmarken, poesin och Ludvika är speciellt. Magiskt! Han glömde nämna sjön Väsman, annars stämmer allt han sa på pricken.

Mer om Marcus Birro finns  här.

Vet ni vad en masugn är?

Men det vet Ulla Fredriksson som bor i den gamla masmästarbostaden vid Lienshytte masugn på kanten av Riddarhyttan. Man åker nerför den grusade backen vid Lokstallet och nere vid forsen så står den ståtliga masugnen kvar utan sina kringliggande byggnader visserligen, men ändå! Pampig är den, stor och hög. Tänk att här producerades både järntackor och gjutna järnprodukter ända fram till 1960. Jag blir imponerad varje gång jag besöker denna masugn! Och ugnen eldades med träkol, det var visst den sista masugnen som gjorde det. Det var alltså en gammaldags järnproduktion som höll ut in i det sista. Tio stora kolmilor var igång hela tiden nere på planen vid sjön Lien, platsen kallades ”Kolgården” och där ligger idag Liens Camping. Kolet från en mila gick åt varje dygn i masugnen. Ulla redogör för järnproduktionens alla steg medan hon visar runt.

Hon flyttade in i masmästarbostaden med sin familj kring 1962 och såg hur man rev allt runt masugnen, själva ugnen fick stå kvar. Ulla kan berätta och det gör hon varje onsdag kl 18 i juli månad. Då kommer folk hit, betalar 20 kr som går till hembygdsföreningen och Ulla öppnar upp, visar bildspel innanför portarna bredvid den mäktiga pipan, pekar på spiraltrappan upp till masugnskransen och så går alla ditupp för att se med egna ögon. Då är man ganska högt upp och man anar något lite om hur tungt arbetet i en masugn kunde vara och framför allt även hur hett det kunde vara!  Och bortanför Ullas masmästarbostad ligger den gigantiska sista kvarvarande blå-turkosskimrande högen av masugnsslagg, det är äkta ”Bergslagssten” det. Ja, slagg är en vacker glasaktig sten som passar till smycken. Hela jättehögen är dessutom kulturminnesmärkt. Jag var där i onsdags och jag tröttnar aldrig på den här masugnen, det låter väl inte klokt, men den är så märklig och den var igång när jag var barn men det visste jag inget om då.

Det är en intressant visning som tar en timme. Det är inte så långt till Riddarhyttan, ni hinner dit innan sommaren tar slut men då får ni boka visning för nu har juli passerat men det går bra också, då ringer ni till Ulla, tfn 0222-133 30.

Dan Andersson i Ludvika

Finngården Rikkenstorp utanför Grängesberg. Vandrar man upp på höjden ovanför gården så långt man kan, bjuds man denna utsikt med ett mjukt böljande landskap, gröna skogar, blått i fjärran, vattenspegel, fritt och luftigt. Det är finnmarken. Foto ChL.
Finngården Rikkenstorp utanför Grängesberg. Vandrar man upp på höjden ovanför gården så långt man kan, bjuds man denna utsikt med ett mjukt böljande landskap, gröna skogar, blått i fjärran, vattenspegel, fritt och luftigt. Det är finnmarken. Foto ChL.

Temaveckorna avlöser varandra i Ludvika! Och nu stundar den största och mest besökta veckan av dem alla: Dan Anderssonveckan. Dan Andersson skulle nog förundras över intresset kring hans person och diktning om han såg oss från sin himmel… med stora ögon tittar han ner på oss när hans vecka nu drar igång på lördag den 30 juli här på Ludvika Gammelgård med invigning av Marcus Birro kl 13.00 på gårdstunet. Hembygdsgården med gruvmuseum, mineralmuseum och servering håller öppet hela dan som vanligt. Loppisen är igång på stora parkeringen och så även den trevliga byggnadsvårdsbutiken Nordiska Kaminer. Den kommande veckan bjuder sen på många programpunkter varje dag runt hela Grangärde finnmark. Det är ett stort område som sträcker sig från Ludvika till Säfsen, nästan hela kommunen faktiskt. En stor del i alla fall.

På tisdag 2 aug är det Finnmarknad kl 10-17 på Finngården Rikkenstorp. Ni kan gå en 2 km ”Kulturvandring” runt gården kl 10 med finnmarksforskaren Nils Holmdahl som också äger, bor och driver Rikkenstorp med sin familj. Och det är marknad ute på gårdstunet hela dan med den sköna utsikten över blånande berg. Finnskogarna.com ska vara där med många projektdeltagare. Bröd i Bergslagen ska vara där med Eva Långberg. Ekomuseum Bergslagen ska vara där med mig själv. Det ska bli jättekul! Och på eftermiddagen kl 15 kommer Göran Greider att föra ett litterärt samtal med Nils Holmdahl om den politiske Dan Andersson. Det blir intressant. Finnskogsmat och fika finns att köpa, man bör ta med sig nåt att sitta på, pall eller filt. Allt är utomhus. Gud förbjude att det blir regn denna dag. Entréavgiften är 100 kr. Vi kanske ses på Rikkenstorp??

Här  kan ni läsa om:
Dan Anderssonveckan:   www.dananderssonveckan.se
Finngården Rikkenstorp:  www.rikkenstorp.se
Finnskogarna:  www.finnskogarna.com

Strömsdal – en by i Grangärde finnmark

Om man kör via Grängesberg och Silverhöjden, passerar Hörken och Yxsjöberg och sen följer den ringlande grusvägen genom finnmarken så kommer man snart till en mycket vackert belägen by vid en skön sjö, en by som blomstrade under ca 200 år. Jag körde förbi förra veckan i regnigt väder och tog några bilder med min iPhone, hade glömt kameran hemma förstås. Byns blomstringstid tog slut kring förra sekelskiftet. Det handlar om järn förstås! En masugn anlades 1727 och den blåstes ned 1909 och därefter kan man säga att byn somnade in.

Det hela började med att järnbruken sökte sig uppåt skogarna i sin jakt på träkol. Kolet kunde inte fraktas några längre sträckor utan att förstöras och skogen var på väg att ta slut nedåt Mälaren. Alltså drog sig bruksverksamheten uppåt skogen för att ha nära till träkolet och Strömsdals bruk anlades i början på 1700-talet av finansiären Hans Olsson Ström. Byn är döpt efter honom. Järnmalmen fraktades hit från Grängesberg över sjön Norra Hörken och på forvägar till masugnen i byn där den smältes till tackjärn. Sen fraktades tackjärnet vidare till smedjan i närliggande byn Gravendal för att omvandlas till prima stångjärn under räckhammaren. Men det anlades även smedjor i Strömsdal och en av dem står kvar än idag och används av byalaget för diverse aktiviteter. 1875 öppnade Sävsnäs järnväg, SVJ, mellan Hörken och Fredriksberg vilket naturligtvis underlättade alla transporter och bidrog till ett verkligt lyft för bygden. Strömsdal blev centralort med järnverksverkstad och gjuteri. Här bodde som mest 250 personer och järnproduktionen nådde sin topp i slutet av 1800-talet med 4-5000 ton årligen.

Finnmarken i norra Ludvika kommun sjöd av liv under 1800-talet. Strömsdal och Gravendal kom att höra till vad man kallade för Säfsnäsbruken dit även Tyfors, Fredriksberg, Annefors och Ulriksberg räknades. Det var en framgångsrik bruksbygd. Idag finns några byar med i Ekomuseum Bergslagen. De lever upp på sommaren men ligger ganska öde vintertid. Men nästa vecka är det Dan Andersson veckan och då kulminerar aktiviteterna. Det är då man ska passa på och åka runt i finnmarken!

Dan Andersson veckan kan du läsa om här.

Turister invaderar Sverige!

Oj då! En armé av turister, horder….Det stod ett helt uppslag i DN den 20 juli om detta. Var är de? Går de bara på Skansen i Stockholm?  87 miljarder kronor spenderade turisterna i Sverige förra året! I år kan det bli ännu mer, det är hiskliga summor. Jag har märkt att det kliver in holländare mest varje dag när jag är på kansliet på Ludvika Gammelgård och min dörr står öppen. Det känns absolut att något hänt, de har blivit fler. En holländsk familj klagade på bristen på engelsk information. Hm, ett tecken…De kunde inte förstå att det bara stod hänvisningar och förklaringar på svenska på alla möjliga små skyltar. Varför inte klämma dit lite engelska också? För dem var det ofattbart. Att vi har hemsidan både på engelska och tyska imponerade föga. Inte heller vår engelska guidebok dög denna dag. Att Gammelgården har en engelsk folder togs inte emot med nån större entusiasm. Det var alla småskyltar som skulle ha en engelsk text! Och det är de små detaljerna som gör det, hur ofta har man inte hört det?? Det handlar om var toan finns, var fiket finns och kanelbulle, sockerkaka, småkakor…allt heter nåt på engelska. Vilket hus som är vad – ja allt sånt praktiskt som man behöver veta för att navigera på ett område. Men i Strömsdals smedja såg jag något som gladde mig för ett tag sen. Där hade smederna tänkt till efter ett antal besök av EU-turister. De hade hängt upp en ordlista – ord från smedjan – och översatt till engelska, tyska och holländska. Ord som härd, städ, tång osv. Det skulle nog ha glatt den holländska familjen jag mötte.

Men samtidigt måste det framhållas att det inte precis är någon rusning till våra industrihistoriska besöksmål, nej inte ens fantastiska Karmansbo smedja som verkligen är ”the real thing” kunde locka de tyska turisterna i sommar. De inresande grupperna som skulle ha kommit dit, valde nåt vikingajippo åt Västerås till istället. Och vikingar har vi inte i Ekomuseum Bergslagen.

Möljan utan ösregn – och Norge

När jag skriver det här, har Norge drabbats av en katastrof. Det går inte att fortsätta blogga utan att säga detta. Det är helt enkelt för fasansfullt. Jag ser på TV och försöker ta in. Förstå? Inte går det att förstå. Känner att alla vanföreställningar som många av oss har om andra människor, deras nationalitet, religion och hudfärg, borde belysas och pratas om mycket mycket mera. Där nånstans finns ett hotfullt mörker. Vi kan faktiskt byta blod med de allra svartaste i Afrika! Och med många muslimer. Vi har ofta samma blodgrupp, definitivt samma arv och dessutom samma gud som muslimer. Nu byter jag ämne.

Det var Möljan jag skulle skriva om. Visst for jag dit till slut, jag stämde möte och då kom jag iväg. Jag träffade Erik Hofrén, Örjan och Annette Hamrin samt Mats Persson, samtliga kom i bil från Falun. Vi drack kaffe på Söderbärke hembygdsgård som var invaderad av folk. Glada Gun Sörbring dök upp med en kaffekopp i handen och Eva och Olle Långberg från Smedjebacken gick över tunet, de var engagerade i kyrkbåtsrodden som försiggick ute på Barken och det var allsköns aktiviteter runt gården på gräsmattorna. Trevlig stämning! Sen var byn avstängd runt centrum och där fanns marknadsstånden, allt mellan himmel och jord såldes, till och med Jämtlandsostar – ja det är sant, Åsgårdens mejeri från Bräcke var där. Jag trodde inte mina ögon! Med traktor och höskrinda kunde folk bekvämt transporteras mellan hembygdsgård och marknad. Det är alltid trevligt träffa ekomuseivänner och stämma av lite grann. Örjan Hamrin träffar jag ju ofta i olika sammanhang och Erik Hofrén står jag i regelbunden kontakt med. Det är viktiga herrar för vårt Ekomuseum Bergslagen. Båda är grundare av rörelsen, den förre verkställde den senares idéer och det går absolut inte att sopa dem under mattan, nej! Deras erfarenheter från museilivet är alltför betydelsefulla. De vise männen.