Flytten gick till Canada


Ni läste kanske om Lars Jansson, som sökte sina släktrötter i Strömsdal? Han som nu bor i Canada? Jag skrev om honom den 24 oktober, helt nyligen alltså. Jag har fått bilder från honom OCH han har nu fått kontakt med de rätta människorna i Strömsdal, människor som minns honom och som kan veta något om eventuella släktingar – det gick med en väldig fart måste jag säga, vilket verkligen gladde mitt lilla hjärta!! Lars Jansson har bott i Canada i 54 år och bor idag med sin fru Shirley i Parksville, British Columbia vid Stilla Havet, det låter härligt! Han for över 1957 och sista tiden i Sverige bodde han i Ludvika just i mina krokar, i Marnäs. Han skriver att han känner hemlängtan ibland. Minnena tränger sig på, de har en benägenhet att göra det. Jag har skickat honom en bok med gamla foton om Ludvika.

”Jag arbetade i skogen i nästan 40 år här ock i Ontario, jag fällde träd alla åren, korten är från Menzies Bay där jag var, i 32 år som fällare, det ligger utan för Campell River, träden är Röd Cedar, ock dom kan bli nästan lika stora som RedWood i Califonia, men inte så höga, trädet jag ock kompisen sitter på är litet över 6 meter på stubben, den andra runt tre ock en halv meter på stubben, som synd är finns inte många sådana träd kvar, många av oss försökte att dom skulle sparas för folk att se hur skogen såg ut en gång, det är några platser på Vancouver Ön där dom finns kvar, ett bra arbete men hårt på kroppen, många av mina kamrater blev dödade på arbetet genom skador, jag blev skadad när jag var litet över 60, var sjukskriven i 5 år, men är OK nu.”

Lapphyttan – en urgammal plats i skogen

Så har jag då äntligen varit på Lapphyttan, den riktiga platsen i skogen nära Olsbenning, en säkert lika urgammal bergsmansby, inte så värst långt från Norberg, nån mil kanske. Igår blev det av och då följde Yvonne Gröning, journalist och författare, med mig. Hon bor i krokarna i en smedja (!) och det syns inget utanpå att där inuti ryms den mest trivsamma bostad. Väldigt bra uttänkt! Där vill jag också bo!! Nåväl, vi for iväg till Lapphyttan. Det gjordes utgrävningar på platsen kring 1980 och man fann en urgammal hyttplats, rester från den allra tidigaste masugnen hittills. I Bergslagen finns de allra äldsta hyttorna i ett band från Skinnskatteberg (där Röda Jorden ligger, äldsta platsen hittills för järnframställning av rödjord) till Norberg. Lapphyttan var igång under det tidiga 1100-talet. Då hade man börjat bryta järnmalm ur berget, gruvdrift alltså. Istället för rödjord och myrmalm. I en masugn fick man upp temperaturen så att järnmalmen smälte, rann ut i flytande form och stelnade till tackjärn, s.k. osmundjärn. Teknisk utveckling! Denna metod kan mycket väl ha startat just här i Bergslagen och sen spritt sig vida omkring. Många tänker nog att det är tvärtom.

Hyttplatsen är rätt nyligen uppskyltad och röjd av Norbergs kommun, var det 2009? 2010? Tiden går fort. Det ger i alla fall en god förståelse för vad som pågått på platsen där mitt i skogen. Det är idag tyst och stilla förstås, en bäck som porlar utför sluttningen med lämningar av en mulltimmerhytta, som ser ut som en jordhög. I många hundra år var hyttplatsen överväxt av skog och fanns måhända kvar endast i folkminnet här och där. Gamla berättelser. Men så började några arkeologer söka och gräva….Ett resultat av det hela blev Nya Lapphyttan som rekonstruerades vid Karlbergs hembygdsgård i kanten av Norberg. Där pågår medeltida aktiviteter på sommarn, ja, man gör järnförsök i en uppbyggd masugn, bara det är stort. Många är involverade i denna pragmatiska forskning om Bergslagens järnhantering. Men till ursprungliga Lapphyttan bör man gå för att få den här sanna lite magiska känslan, att det var just här det hände….

Grangärde på Dalarnas museum

Hela stora hallen till höger om entrén på Dalarnas museum är fylld av Grangärdebygden! Åk genast dit!! Utställningen kallas ”Tiden innan Stenmark” och berättar om ett Grangärde som var en mycket populär rekreationsort från förra sekelskiftet 1900 och några decennier framåt, ja säkert ända fram till 1950-talet men från 60-talet ebbade det långsamt ut. Grangärde kyrkby är ett besöksmål i Ekomuseum Bergslagen. Jag hörde Grangärde omtalas i lyriska ordalag som barn, det var min mamma som beskrev den sköna bygden, hon var född och uppvuxen i Falun och hade vänner i Ludvika och Grangärde. Jag tänker alltid på det när jag är i Grangärde. Nu fick jag tillfälle att besöka utställningen på Dalarnas museum, det var så kul att se bilderna från pensionatslivet och läsa berättelsen om Milly Stoffer (1882-1955) som ofta besökte det vita turisthotellet vid sjön. Hon var försäljare och blev kvar efter första världskriget. Hon hyrde en fäbodstuga på Fjällmusberget och där öppnade hon ett värdshus (!!) ”Den glada lergöken” som blev populärt bland flygarna från Ljungbyhed som hade vinterövningar i Grangärde. Milly på berget blev som en mamma för dem. Fäbodstugan lär stå kvar, likaså den gamla värdshusskylten.

Många pensionat fanns i Grangärdebygden. Morhagen nedåt Sunnansjö var ett av de mer populära. Det var också en gammal fäbodvall som utvecklades till ett pensionat på 1940-talet. Hit kom ofta Hiram, berömd kokboksförfattare och journalist, med familj. Man åt gott, vilade och ägnade sig sen åt friluftsliv. Visst låter det som härliga tider!! Utställningen står ända fram till 8 jan, dvs trettonhelgen.

Läs mer här:  www.dalarnasmuseum.se

Släktrötter i Strömsdal sökes!

Jag skrev om byn Strömsdal i somras, det var den 27 juli. Strömsdal är en by i finnmarken som ligger mellan Grängesberg och Säfsen i Ludvika kommun, man tar sig dit på slingrig grusväg. Det är en mycket fin sommarby, lite ödslig på vintern med andra ord. I veckan som gick fick jag en kommentar till bloggen från Canada av en svenskättling med rötter i Strömsdal! Det är alltid jätteroligt att få kontakt med er läsare, det gör mig glad!

Det är Lars Jansson som söker information om sina släktingar som bodde på herrgården i Strömsdal. Är det någon här som läser och vet något om detta så vore det roligt med svar, gärna både till mig och till nämnde Lars Jansson. Jag är ju själv nyfiken på hur det går!! Här nedan publicerar jag hans önskemål och berättelse så som det kom, hans svenska är alldeles utmärkt dessutom. Och ens rötter är viktiga, det är något som kommer med åren har jag märkt. Har någon gamla bilder från Strömsdal? Från herrgården? Uppgifter om Emil Jansson eller Sigurd och Gurli Jansson? Tänk om den här bloggen kunde hjälpa Lars Jansson?? Det vore helfint, ja riktigt glädjande. Hoppas, hoppas!

Hej!
Jag hittade på bilder från Smedjan i Strömsdal, jag brukar hjälpa min Farfar när han ock farmor bodde på Herr Gården, det hände under 40 talet. Hans namn var Emil Jansson. Jag har försökt hitta namnet på min Farmor, men har ingen tur. Min farbror bodde också på Herr Gården, hans namn var Sigurd ock Gurli Jansson, de är nu alla borta. Jag undra om det finns någon i trackten som kan ha några uppgifter av Emil Jansson ock hans Fru. Det finns ingen av släkten i Sverige som vet. Jag bor i Canada. Kom hit 1957. Undrar om det finns mera kort från Strömsdal. Tack för all hjälp. Lars ock Shirley Jansson. E-Mail:  larsjansson@shaw.ca

 

Styrelsen möttes på Galleri Astley

I fredags hade styrelsen ett bra sammanträde på Galleri Astely i Uttersberg. Vi pratade om budget och verksamhetsplan för 2012. Och det var en bra plats att träffas på dessutom – mitt i all konst. Höstsolen sken vackert på skulpturparken, vi satt i det fina caféet omgivna av konst, det betyder en hel del för trivseln. Det blir en annorlunda stämning, en bättre stämning. Ja, inte för att vår styrelse på något vis skulle vara trist, nej minsann, ledamöterna brukar vara mycket muntra och stämningen därför god. Men konsten adderar något som känns i luften. Jag glömde min kamera och tog alla bilder med min iPhone, det gick ju skapligt.

Anders Nyhlén, äldste son till Astley Nyhlén som startade galleriet, inledde mötet med att berätta om dess historia. Efter mötet fortsatte Anders med att guida oss runt med början på översta våningsplanet där de samlat konst av ryssen Ernst Neizvestny; skulptur och grafik. På mellanplanet var det en ny stor grafisk utställning, därefter begav vi oss ut i solen, följde den gamla banvallen genom skulpturparken till konstmuseet i den gamla stationsbyggnaden. Intressant grafik som även inkluderade objekt, en lite udda upplevelse. Vi avslutade med ett besök i Grafikverkstan Godsmagasinet, där Lina Nordenström berättade om sina projekt. Hon har flyttat till Uttersberg med sin man Lars Nyberg och de är båda grafiker och de driver verkstan för tredje året och har bildat en ideell förening som inbjuder konstnärer och konstintresserade medlemmar att prova på att arbeta med grafik. Djuptryck, torra tekniker och boktryck. Här finns fina grejer och en fantastisk utrustning som kommer från diverse nedlagda grafikverkstäder. Grafik är väldigt kul, jag prövade på det när jag gick på Nyckelviksskolan på 1970-talet. Jag minns särskilt linoleumsnitt och kopparstick.

Uttersberg ligger bra precis en timme från Ludvika med bil och två timmar från Stockholm. Läs om utställningarna här!

Örjan Hamrin firades på Dalarnas museum

Det var Örjan Hamrins dag i torsdags från kl 13 fram till midnatt. Vilket storartat firande!! Mingel på museet på eftermiddagen med långa köer av gratulanter från alla håll och kanter, med både landshövding och representant från kulturdepartementet på plats. Sen stor personalfest på kvällen på Dalarnas museum. Örjan fyllde 67 år och blev därmed motvilligt (?) pensionär. Jag tror inte att den mannen tänker sätta sig i soffan några långa stunder, nej minsann! Han har ett rum kvar på museet åtminstone så länge nuvarande museichef Jan Raihle är kvar. Det låter betryggande! Dit kan han gå när längtan efter arbetet blir för stor. Det är bra för oss runtomkring! Vi har vant oss vid Örjan. Jag vill inte bli av med honom för allt i världen, han behövs. Men han övergår till ett mer privat sammanhang nu, med privat epostadress och mobiltelefon. Där får man nu leta efter honom. Örjan är en person som kan vara lite överallt, man vet aldrig riktigt var han finns eftersom han har så många järn i elden.

Ack Örjan! Du är ett lysande ljus i Bergslagsmörkret och för Ekomuseum Bergslagen är du något alldeles speciellt och extra – ja det låter det! Men Örjan bär ekomuseet inom sig, han är ekomuseum i själ och hjärta. Han har också format dess själ, det måste man säga och det känns i mitt jobb faktiskt mest hela tiden. Så nu lurar jag på många projekt där Örjan kan vara med på ett hörn, nu när han borde vara än mer tillgänglig. Vi får väl se, tiden utvisar allt!

Bergslagsting lördag 12 november

Det ska handla om kunskapsöverföring denna gång – i all sin enkelhet. Det är också så typiskt ekomusealt, sånt som ekomuseer alldeles naturligt jobbar med. Vi överför kunskap utan att tänka så mycket på det. Här är ”hands on” en självklarhet. Det handlar om deltagande, ett ganska aktivt deltagande ibland. Verksamheten på Röda Jorden är ett praktexempel på det. Besökarna kommer mycket nära verksamheten, de får lägga sig i och vara med. Men de ideella vägledarna börjar uppnå höga åldrar nu och måste väl ersättas vad det lider….det är då man kan känna stress! Vem kommer efter? Men som Ulla Fredriksson, 75 år i somras, så lugnt sa igår: ”Det kommer alltid människor efter oss! Oroa dig inte för det!” Jo visst, men tänk om man ändå såg en kö av intressenter…pigga 60-plussare som vill ha nåt att bita i. Det skulle lugna mig.

Men nu var det Bergslagstinget. Den ligger som en pdf på hemsidan, ni kan kolla där. Alla är välkomna. Det kostar 100 kr per person, och det är för lunch och förmiddagskaffe. Jag vill alltså ha föranmälan så jag kan meddela köket på Lindgården. Man kan naturligtvis komma halva dan och hoppa över lunchen, då kostar det inget men bra om ni meddelar det i alla fall:  christina@ekomuseum.se

”GUIDA-VISA-SPRIDA” –  Lördag 12 november kl 10-15
Plats: Lindgården i Västanfors, Fagersta.

Kl 10-12
Med brödet som verktyg
Eva Långberg, ABF, projektledare för Bröd i Bergslagen.
Med platsen som verktyg
Ulla Fredriksson, ideell på Röda Jorden

L u n c h och småprat

Kl 13-15
Med guideteknik som verktyg
Malin Andersson, PrimaLeve Kulturtjänst, Ängelsbergsguide
Interpretation med Örjan Hamrin
Hur man tolkar historia, människor, platser, landskap.

Jag tror att Örjan knyter ihop hela säcken och vi får möjlighet till avslutande samtal också. Och jag själv hälsar naturligtvis välkommen allra först också och säger hej när ni går. Det här ska bli roligt!

Till Riddarhyttan i höstrusket

Oj vilket ruggigt väder igår, man ville bara sitta och kura i sin soffa…. men ni vet, jobbet går före! Tids nog kommer kurandet. Hade möte med Leader Bergslagens Barbro i Skinnskattebergs kommunhus på fm igår angående vårt geoprojekt i Riddarhyttan. Det verkar tveksamt med Leaderstöd, projektet är inte riktigt rätt för det. Vi får nog söka andra vägar om det ska bli nåt.

Åt lunch på Brukshotellet och besökte sen biblioteket mitt i samhället. Hittade en avskrift av en gammal handling som beskrev alla hyttor och bergsmanshammare i socknarna i Skinnskatteberg från 1400-talet och framåt – och några hyttor var sannolikt äldre än så till och med, möjligen jämngamla med Lapphyttan i Norberg, kanske ännu äldre…?? Nåväl, hamrarna byggdes samtliga upp i början på 1600-talet av bergsmännen. Det fanns många! Jag hade att göra en knapp timme med läsning, urintressant! Men jag hade en tid att passa i Riddarhyttan, körde den gamla vägen över skogen, det var vackert. Lite dimma, regn och höstfärger, blank slingrande asfaltväg. Kom fram till Bäcke gruva och stannade för att ta en bild lite kvickt genom sidofönstret. Laven stod där i diset. Sen for jag direkt nedför backarna till Lienshytte masugn och masmästarbostaden där Ulla Fredriksson bor. Vi tittade på det bildspel jag gjort om Röda Jorden och som vi ska visa på kommande Bergslagsting den 12 november. Har många fina bilder från en skoldag där för några år sen. Ulla har i minst 25 år jobbat med verksamheten på Röda Jorden och visat hur man gjorde järn för 2 500 år sen på precis samma plats som järn görs idag i lärande syfte, det är just det som är det magiska! Det är också ett fantastiskt exempel på levande historia, på kunskapsöverföring. Och just den här platsen är så helt igenom äkta. Autentisk! Sånt är inte oviktigt.

Bergslagstinget blir förresten lördagen den 12 november på Lindgården i Västanfors, Fagersta. Programmet är äntligen bestämt och igår gjorde jag ett första utskick på diverse epostlistor. En pdf som beskriver programmet ligger nu på hemsidan upp till höger. Jag ska i nästa blogginlägg beskriva dagen här också. Alla är välkomna!!

Stripa gruva en timme från Ludvika

I fredags for jag till Guldsmedshyttan, det tar en dryg timme från Ludvika, mot Örebro. Där ligger Stripa gruva, lite off från samhället, liksom ovanför. Hit har Lindesbergs museum flyttat för ett drygt år sen, till nya lokaler i en av byggnaderna. Gruvan övergavs 1977 då brytningen av järnmalm avslutades. Men till skillnad från andra gruvor, Grängesberg t ex, så finns allt kvar här! Ett fantastiskt anrikningsverk med all maskinell utrustning står kvar och verket lär fungera dessutom. Om man trycker på en knapp nånstans så lär allt sätta igång!

Jag gick runt i flera timmar med Ing-Marie Tarkanen-Nilsson, som är museiintentenden number one på Stripa. Och namnet Stripa?? Jo, det kommer sig av att järnmalmen var ovanligt stripig, alldeles randig och med lite olika färg: omagnetisk kvartsrandig blodstensmalm, hematit. Man ser tydligt i ytmönstret på det polerade malmstycket på bilden ovan hur berget har veckat sig den gången för miljarder år sen, en smälta av olika ämnen, det är svindlande perspektiv. Men i gruvan bröts också svartmalm – magnetit. Redan kring 1440 finns belägg för gruvbrytning. Sen 2006 är Stripa gruva ett byggnadsminne, ja ett industriminne, och det är den enda bevarade kompletta järnmalmsgruvan i sitt slag. Området är stort, ca 70 hektar och man kan gå en vandringsled runt gruvans äldre delar med många öppna gruvhål och ett spännande område med tunnor fyllda med olika typer av järnmalm. De håller på att vittra ner, bort och det gör det hela särskilt intressant tycker jag. Där var det roligt att gå runt och bara titta. Och det låg annat i buskarna också, allt möjligt gammalt roligt bråte från gruvtiden.

Laven! Vi klättrade upp i den, ända upp till toppen, på en stege sista biten. Sen stod vi uppe på taket och spanade ut över nejden. Över sjön, bort mot Stråssa gruva som syntes väl längs skogskanten. Ni ser Stråssa till vänster på bilden ovan, laven sticker upp och gråmullen syns. Ja, berget av gråmullen nedanför laven här på Stripa är resterna av anrikningen. Järnmalmen har gått till masugnen och gråberget är kvar i form av mull. Ja, så här nära Bergslagen kommer man knappast!

Läs mer om Lindesbergs museum och Stripa gruva:  här.  

 

Sicket debakel!

Kan bara inte låta bli! Måste med några ord kommentera det pågående politiska debaklet  – ja, vad ska man annars kalla det? Följande rader av Tage Danielsson dök upp på en sparad lapp i min ena bostad (där det vimlar av sparade lappar med ord på för övrigt….jag får vara väldigt glad om jag ser dem när jag behöver dem).  Jag gillar Tage och hans underfundiga verser, denna beskriver rätt bra en stämning som finns just nu:

 “För den trötta samhällskroppen,
vore kanske bästa boten
ifall tankarna från toppen
kom från roten”

Även orden från roten vore bästa boten. Lyssna alltså på rötterna, gräsrötterna! Ni däruppe i toppen.  Ja, det var bara det jag ville säga idag.

Var det bättre förr?

Hur ofta får man inte höra att det minsann var mycket bättre förr?? Ja, jag har då hört det många gånger. Och jag har även hört mig själv säga det, jo faktiskt. Om jag nu ska rannsaka mig själv lite. När jag själv säger det så tänker jag på 50-talet, då jag var barn och då allting var så himla bra. Eller tänker jag på 60-talet då jag var tonåring och då allting var nästan lika bra. Sen dess har inget blivit bättre…eller har det? Jooo….men det beror ju på vad man menar förstås.

Den här frågan har i alla fall sysselsatt Vallbyprojektet och den har resulterat i en liten bok med elva livsberättelser. Man ville undersöka hur det egentligen förhöll sig, var det bättre förr eller inte. Elva personer har berättat, antingen själva eller i intervjuer och åldrarna är spridda mellan 54 och 98 år.

Jag läser om Lisa, född 1922 på Linnégatan i Stockholm. Hennes mamma Tekla Eugenia ville inte ha henne utan sålde henne (!?) för tusen kronor till en familj som var villig att ta emot henne. Den nya pappan var ladugårdsförman på Önsta gods i Upplands Bro utanför Stockholm, mamman var mjölkerska, de bodde i en statarlänga. (Men…hur hade de tusen kr att betala för ett barn? Hmm…). Nå, någon direkt kärlek fanns inte i det nya hemmet. Lisa fick veta att hon var fosterbarn först i vuxen ålder. När hon då sökte sin biologiska mor svarade denna att det var oförskämt och fräckt att ta kontakt. Lisa har levt med en tagg i sitt hjärta men hon stod ut, gifte sig och bildade familj, kände lycka, hade det bra och bor nu i Vallby, Västerås. För Lisa var det inte bättre förr, det blev tvärtom bättre på gamla dar.

Sen läser jag om Fritz, född 1915 i Kattbo utanför Hallstahammar, femte barnet av nio syskon. Han bodde i en dragig stuga på två rum och kök. Han körde häst och arbetade i skogen som tolvåring. När han var fjorton blev han dräng hos en bonde. Som äldre fick han jobb på ASEA i Västerås, då blev livet gott. Och om livet säger Fritz lakoniskt: ”Det är ju bara så att man ska klara av det.”.

Den fina boken kostar 100 kr och köpes direkt från Vallbyprojektet, Marie-Louise Larsson Wallén i Västerås, tfn 021-35 82 55. Eller mejla till: vallbyprojektet@mimer.nu 

 

Fallna löv

Höst överallt nu, nyss var det sommarvärme: sensommar, indiansommar, brittsommar…jo, sommaren ebbar ut. Idag är det måndag och det är höst. Sitter på mitt kansli och jobbar undan ärenden som minnesanteckningar från sista Ekorådsmötet i Norberg, det är ivägskickat nu. Allt går per e-post numera. Snabba ryck! Jag planerar även Bergslagstinget som vi ska genomföra lördag den 12 november i Västanfors, Fagersta. Snart ska programmet vara klart och hängas ut på hemsidan, skickas runt på sändlistor och jag ska då göra ett inlägg om det här på bloggen förstås. Det blir nog nästa vecka kanske. Lite bråttom är det ju, redan 10 oktober idag.

Fick en fin bok på posten i förra veckan från Vallbyprojektet i Västerås, om människor (nu levande) och vad de minns: Var det bättre förr? Ska göra ett inlägg om den imorrn, den förtjänar att belysas. Det är alltid intressant med människor och minnen! Alltid. Det är som med biografier, lätt att totalt försjunka i dem. Det som verkligen har hänt, det är det som fascinerar oss, det är verkligheten, den som alltsomoftast överträffar den vildaste fantasi, den vildaste dikt.

Apropå dikt, visst var det fint att Tomas Tranströmer fick Nobelpriset. Äntligen.
Ett TT-citat:  ”Två sanningar närmar sig varann, en kommer inifrån, en kommer utifrån och där de möts har man en chans att få se sig själv.”

Igår livsfara – idag planering i Ludvika

Igår ja – ni anar inte hur nära det var!!! Jag var på hemväg från Jämtland mitt på blanka dan och hade god fart på bilen. I Hälsingeskogarna höll jag med en sekunds marginal på att bli rammad rakt in i sidan av en vilt galopperande älgtjur med stor krona på huvudet. Han dök upp helt plötsligt från diket på min vänstra sida och strök precis förbi baken på min lilla bil…det kunde lika gärna gått helt åt pipsvängen, en sekund från en säker död!! Ändå blev jag inte skakis….jag börjar undra hur jag egentligen är funtad?? Jaja, man är som man är. Men jag kände starkt att döden verkligen är ständigt nära, men oftast tänker vi inte på den– trots att den går bredvid, tittar och petar på en ibland.

Idag har vi planerat Jenny Findahl och jag. Jag köper alltså tjänster av Jenny, som driver enmansföretaget Snowtrail. Vi har en massa att göra framöver. Brevboken om Maj Hirdmans föräldrars fina brevväxling blir det stora projektet. Det ska bli oerhört spännande att göra en bok av detta material. Sen måste vi jobba med underhåll av hemsidan, göra vandringsfoldrar till våra besöksmål och Jenny ska även göra en ny fräschare grafisk form till två gamla skrifter som fortfarande är efterfrågade: Ekomuseums katekes och Från berg till spik. Jättebra få det gjort, det har jag tänkt på länge! Katekesen handlar om bergsbruk och järnhantering, ekonomisk och teknisk historia och Från berg till spik är skriven för barn för att de ska förstå spikens långa vandring från berg till smedja. Så vi har en del att göra nu till vintern. Och jag är förstås väldigt glad att jag sitter här och lever!!

Svårt bryta upp…

Skulle jag packa ihop och köra ner till Ludvika redan imorrn…??? Så var tanken, jo men visst. Men näe… jag har så mycket att göra här…fixa i trädgården, fixa med huset, jag är ofärdig. Och vädret är så ovanligt till sin fördel så man får passa på!! Jag tror nog att jag förlänger min vistelse en dag till, bara en enda dag. Har dagar på mitt sparkonto, vilken tur en sån här gång!! Om jag kör tidigt på torsdag morgon…. jodå, jag brukar vakna vid 6-tiden! Om jag kommer iväg i ottan så är jag på kansliet i Ludvika efter lunch. Så får det bli!!

På fredag måste jag dock vara på plats, därför att då ska jag ha ett möte med Jenny Findahl, Snowtrail på kansliet och vi ska prata bok, hemsidor, vandringsfoldrar, rutter…Just det, vi har inte bara Järnrutten att jobba med, vi ska ha en rutt till: Georutten. Den ska vi börja spåna lite kring, den ska planeras och sjösättas. Här i mina krokar i Jämtland finns ett Geocentrum, det ligger vid norra änden av Locknesjön – det är några mil söder om Östersund. Det är just ett sånt ställe som vi skulle kunna koppla till, peka på, få intryck av. Jag borde åka dit nu igen, ta bilder, titta noga på hur allt är gjort, men det får anstå. Var där för två år sen och blev mycket imponerad, det var större än jag trodde och det handlade om ett gigantiskt meteoritnedslag som skapade Locknesjön. Det är precis som med Siljan alltså och den där tanken på ett Meteorum i Rättvik som finns. Och vi i Ekomuseum tänker på ett Geocentrum i Riddarhyttan för att där ta tillvara det tydliga istida landskapet på ett bättre sätt än vad vi gör.

Ekorådsmöte på Karlbergs hembygdsgård

Dags för höstsamling! I onsdags förra veckan hade vi det första mötet efter sommaren och det tredje för året. Det fjärde och sista mötet sker i samband med julmötet i början på december. Då äter Ekorådet julgröt tillsammans med Ekomuseums styrelse (och det är politikerna). Det blir fyra möten per år för Ekorådet, som är de ideellas samarbetsråd i Ekomuseum Bergslagen.

Nu hade vi beslutat hålla möte på Karlbergs hembygdsgård i Norberg. Den ligger bredvid Nya Lapphyttan och då vi saknar en representant i Ekorådet från Norberg så var syftet med mötet att rekrytera någon från Karlbergs hembygdsförening.

Men den här gången hade det hänt något med Ekorådet! Kunde det bero på det vackra höstvädret tro? Några ledamöter kom av sig helt enkelt. Tappade minnet! Trots att portföljer var packade och man visste…..Tre man dök upp i alla fall. Om alla kommer så ska vi vara tolv personer och med mig tretton. Det betyder sex personer från vardera länsdel.  Nåja, vi genomförde i alla fall ett enklare möte i en reducerad grupp, vi var totalt fem personer.  I Norberg ställde ordföranden i hembygdsföreningen Lars Jacobsson upp och kaffebordet var dukat så fint med tända ljus.

Efter mötet gick vi runt på Nya Lapphyttan och tittade på masugnen. Det var tyst och stilla på området. Ja, det är det faktiskt överallt i Bergslagen utom just under sommarveckorna. Det är så verkligheten ser ut.