Dags för ”Omställning Bergslagen”?

Nu har något börjat…det finns människor som börjar märkas, de har ändrat livsstil, visat sympatiska handgripligheter. Däri ligger något viktigt. Många bara pratar, men någon gör. Ett intressant reportage i söndagens DN handlar om det. Det står att en ny gröna-vågenrörelse håller på att födas och det i Storstockhom. ”Om vi ska vänta på de politiska besluten tar det för lång tid”, säger Pella Thiel på Ingarö, Värmdö kommun. Hon bor lantligt med make och två små barn, odlar, pendlar till jobbet i Uppsala (!) men hinner med att engagera sig i ”Omställning Värmdö” och i den lokala Naturskyddsföreningen. Under en resa i USA stötte hon på den omställning mot ett mer ekologiskt liv som var på gång där i vissa grupper. Det inspirerade till att starta upp en konkret handlingsplan på Ingarö för något år sen med några likasinnade. Det här gillar jag mycket!

Det pågår något runt om i västvärlden, så där lite tyst, men plötsligt så märks det! Kanske för att vi blivit skrämda av klimathotet? Av vårt oljeberoende? I England finns Transition Towns som startade 2006 i staden Totnes. Där har man ställt om matproduktion och energi med vissheten om att lösningen på oljeberoende och klimatkris ligger i ett starkt lokalt engagemang. Jag känner igen orden från ekomuseirörelsen! Alltfler ekomuseer jobbar med miljöfrågor, med naturen, med hållbarhetstankar – alltså ekologi snarare än ekonomi. De hör också till denna framtidsrörelse. Och jag tänker även på Slow Food-rörelsen som gav upphov till Slow Living och med Slow-begreppet kom att omfatta hushållning av resurser, framförhållning och hållbarhet på lång sikt.

Det finns fler rörelser…ja, det ser ljust ut, det är glädjande. Relationerna människor emellan blir viktiga liksom platsen där vi bor. Just det, det handlar om platser och människor. Goda folkrörelser får man hoppas.

Och helt raskt har Transitionidén även nått Sverige i organisationen Hela Sverige ska leva! Det kan gå fort nu. Läs här: http://transitionsweden.ning.com/

Hej då Hultebo Tryckeri!

Lite ledsamt är det allt att göra saker för den allra sista gången! Som igår morse till exempel, när jag for till Hultebo utanför Skinnskatteberg för att hämta den sista tryckta upplagan av Ekobladet. Solveig och Evert Westman har tryckt Ekobladet åt mig de senaste sju åren och vi har haft ett fantastiskt gott samarbete måste jag säga. De klarar att lösa de flesta problem. Till och med det här med att klistra på alla etiketter! Ja, de har aldrig varit omöjliga att ha att göra med, det kallar jag gott entreprenörskap. Jag skulle vara där kl 9 för vi ville dricka lite förmiddagskaffe en sista gång. Åh vad trist! Men ändå….det kommer ju en ny tid och det känns alltid roligt av någon outgrundlig anledning. Kanske för att man aldrig vet vad som finns bakom hörnet….den känslan är lite skön för den som är nyfiken.

Ja nu kära vänner, är det sista tryckta Ekobladet på väg hem till er! Och Ekobladsepoken är över så som den varit i många år – om det blir för gott vet man ju inte, kanhända dyker den upp igen i ny form som trycksak, lite mer som en tidning i så fall, ingen omöjlig tanke alls. En god del av dan igår gick sen åt till att fixa utskicket med alla kuverten också. Jag fick iväg allt och det före kl 15 och då hoppade jag helt sonika över lunchen. Det lär vara bra att svälta lite ibland. Jag tog igen det senare….hm.

Nästa år framåt 1 mars kommer det att ligga ett nytt Ekoblad som en pdf-fil på hemsidan, där kan ni fortsättningsvis läsa alla nya nummer och de gamla ligger kvar i länklistan till vänster. Antagligen så kommer bladet att se lite lite annorlunda ut, jag vet inte ännu riktigt hur, men jag är ju inte längre piskad att få in allt på fyra sidor. Jag funderar nu på att återanvända gamla intressanta texter….plocka fram dem lite då och då från gamla Ekoblad från 90-talet. Många av de texterna förtjänar att läsas igen, ja många av dem är sympatiskt tidlösa.

Året som gått i Gravendal

Gravendal är en by som ligger i finnmarken i Ludvika kommun. Den byggdes upp kring Säfsnäsbruken i en tid då järnbruken drog sig uppåt skogarna för att komma närmare energin: det för masugnarna och smedjorna så nödvändiga träkolet. Det var tidigt 1700-tal. Byn fick sitt namn av Sebastian Grave (1684-1748) som var lärjunge till Christoffer Polhem och själv mycket uppfinningsrik. I Gravendal finns herrgård, många bruksbyggnader och bostadshus för bruksarbetare samt även ett väl fungerande litet vattenkraftverk. Men inte många bor permanent i byn idag, det har blivit en sommarby.

Gravendals Byalag är först ute med en årskrönika, trevligt skriven av sekreteraren Bertil Andersson med bilder från årets händelser. Folk i Gravendal har så mycket för sig på somrarna! Det är då allt händer. Då körs räckhammarsmedjan, spiksmedjan, bakarstugan och bygdegården.

I årskrönikan finns en kort berättelse om Byalagets historia, det var lite kul att läsa. Det var Arvid Gottfries som startade ”Gravendalsgruppen” i slutet på 1980-talet och medverkade till att man renoverade bakarstugan och labbit (där smederna vilade sig emellanåt). Och det var 1993 som de fick ett erbjudande om att köpa både mark och bruksbyggnader av Stora under förutsättning att ett byalag bildades, som tog ansvaret för förvaltningen. Ja, här tvekade man inte – det var så Gravendals Byalag bildades och Arvid Gottfries har varit en ledande person alltsedan dess. Han har dessutom med hustrun Britt varit permanent bosatt i byn sedan de blev pensionärer, deras hus är ett av dem som lyser upp byn under mörka vinterkvällar.

Julgran, Julbak och Julmarknader

I köket här i Gamla Gästis på Ludvika Gammelgård bakas det varje dag just nu. Lussekatterna tornar upp sig i högar, packas i plastpåsar och frysarna fylls. De går åt som smör i solsken när det är dags för julmarknad. Och apropå smör, obs! allt härifrån är numera bakat på smör, det gör skillnad. Det är dessutom husmorsproffsen som bakar, ett nöje att se på. Och dofterna…huset fylls av väldoft…aaah… ABB:s seminariegrupper som stökar på övervåningen gillar också dofterna. Utanför på gräsmattan har  julgranen kommit på plats, nu väntar den på belysning och till helgen så tänds den, det blir så fint! Men var är snön?? Förra året var det full vinter vid denna tid. Man blir ju lite fundersam….men å andra sidan så har jag minnen från sena vintrar förr. Men nu ska jag rada upp några julmarknader här nedan så ni inte missar dem, om någon av er vill gå, snön kanske hinner falla över några av dem:

LÖRD 26 nov:
Ramnäs, Valsverket & Söderhammar, kl 14-18

 SÖND 27 nov:
Smedjebacken och Meken, kl 13-18
Norberg, Skinnarängs Kvarn, kl 13-17
”Slöjdarnas marknad” Västanfors hembygdsgård, Fagersta, kl 12-17

SÖND 4 dec:
Ludvika hembygdsgård, kl 12.30-16

SÖND 11 dec:
Grangärde kyrkby, kl 11-16
Karmansbo smedja, från kl 14, Lucia kl 15.30
Skantzen, Hallstahammar, kl 12-16

Dags för lite ekonomi

Idag har Karin Johansson och jag suttit en stund och begrundat ekonomin. Karin jobbar med redovisning och bokföring i sitt enmansföretag. Det är så skönt att ha Karin, för jag är inte bra på balansräkning och bokslut. Pengarna ska räcka till det mesta och jag är en typisk hushållerska, det har jag känt länge. Men samtidigt är jag ingen vidare ”Spara” men inte heller nån större ”Slösa”.  Nä, men jag anser nog att det man har ska rulla runt och göra nytta. Att handskas med pengar så de räcker långt är en sport. Jag är rätt bra på det, självberöm luktar kanske illa? Jo, men ni får väl stå ut med det!

Vi har ett styrelsemöte om två veckor då vi ska ta beslut om verksamhetsplan och budget för 2012. Vi kommer att ligga på ett litet plus i bokslutet för 2011 och min ambition är ju att vi ska ligga precis på nollstrecket. Men vi har saker på gång fram till jul så att det kan nog sluta på noll eller strax däröver med lite strategisk manövrering.

Apropå pengar så jobbar jag med ett bokmanus, ni vet, brevsamlingen från 1880-talet! Så intressant så ni anar inte. Där handlar det mycket om ”pängar” och om ett armod utan like, om en uthållighet som knappast finns idag. Mor och barn bor i Norberg, far arbetar borta, skickar lite ”pängar” i brev. Detta är alldeles äkta, varje rad och varje ord, röster från folkdjupet tränger upp till ytan, en sann berättelse som går rakt in i sinnet. Jag tänker på min egen mormor och morfar som flyttade från Jämtland till Dalarna av samma anledning: att skapa sig en framtid. Men det gick som det gick, det blev en ganska fattig tillvaro i Norslund i Falun. Och allt det här är inte så långt borta, ca 100 år lite drygt, det är ju ingenting – med tanke på hur fort tiden flyger iväg. Den här boken blir bra för oss. Vi behöver röster från förr, vi bortskämda nutidsmänniskor, de ger oss jämförelser och gör oss tacksamma för att vi lever idag. Då blir vi lite mer medvetna också. Boken kommer i juni 2012.

Stockholm i mitt hjärta

Var en sväng till storstan igår lördag och i det soligaste väder. Gick en skön långpromenad genom stan. Julhandeln är i full gång men popplarna vid Slussen var fortfarande gröna, lite gula, de flesta blad satt kvar, egendomligt. Jag träffade dottern, vi gick från Eriksdalsberget vid Skanstull på Söder ner till Hötorget runt city och tillbaka igen.

År 1967 tog jag studenten på Palmgrenska Samskolan på Kommendörsgatan och minns alla håltimmar nere på stan. Vi gick i skolan även på lördagarna på den tiden men slutade vid lunch och då drog vi ner till något som hette Stockholmsterrassen, som låg vid Sergels torg, som då bara var en stor grop som senare skulle bli plattan med Piet Heins superellips vid kanten och Edvin Öhrströms glasobelisk i mitten (invigd 1974). Stockholmsterrassen var den tidens mötesplats, som ett litet kulturhus med café, böcker och schackspel. Där hängde vi i timmar och planerade helgen. Terrassen finns kvar men är stängd sen länge. Jag tittar ofta ditupp när jag passerar och minns.

Kultur fick vi i Götgatsbacken med Ebba Brahes 1600-talspalats på vänster sida ner mot Slussen – vi har Ebbas underbara lusthus i Bockhammar mitt i Ekomuseum –  i Gamla stan, vid Rosenbad (Ferdinand Boberg) med vy över Stadshuset (Ragnar Östberg), vid Sergels torg som sagt, vid Hötorget och PUB (Cyrillus Johansson m fl) och NK förstås, Ferdinand Bobergs NK, detta vackra varuhus med sitt goda kaffe och sina chokladbiskvier – obetalbart! Ferdinand Boberg som växte upp i Norberg, en fantastisk arkitekt gift med Anna Boberg, mångsidig konstnär. Har just köpt boken Fru Bob – en personlig biografi (om Anna Boberg förstås) skriven av Yvonne Gröning, den kom 2009. Den ska jag snart läsa.

Det är 22 mil och 2,5 timme med bil till Stockholm från Ludvika. En stadsvandring låter sig alltså göras utan större problem. Det är det som är bra med Ludvika. Finnmarken i ryggen och storstan framför näsan.

Storbesök på kansliet

På eftermiddagen dök Samarbetskommitten i Ludvika kommun upp, 18 personer varav en kvinna Anna-Karin Andersson som även är ordförande. De skulle hålla möte här i gamla Gästis, samma hus där jag hyr in mig på bottenvåningen. Det är idel herrar med ideellt engagemang i diverse föreningar i kommunen. De ses nog ett par gånger per år och de ger ut en årsskrift för hembygdsintresserade som heter Gränge, årets skrift är nr. 42 i ordningen så man förstår att de hållit på ett bra tag – ja i hela 42 år!

Saken var den att de egentligen skulle hållit sitt höstmöte en trappa upp i samma hus men där var alla lokaler upptagna av en kurs som ABB hade och detta trots att de bokat lokal. Då blev de lite misslynta. Ja, inte ville de köra ut ABB….och här sitter jag med 18 sköna Leksandsstolar och två slagbord…det var ju som bäddat. Jag erbjöd dem raskt att sätta sig hos mig. Sagt och gjort – nu fyller de rummet medan jag arbetar på. Det är lite intressant för många frågor berör även Ekomuseum och flera av föreningarna är också med i Ekomuseum. Det är en pratsam församling. Den här är något vi kan kalla för ett lokalt ekoråd och det fungerar allra bäst just i Ludvika kommun. Två representanter i detta lokala ekoråd ingår i Ekomuseums Ekoråd och är även adjungerade till vår styrelse. Ekomuseum Bergslagen har en snillrik konstruktion, det måste jag bara få säga.

Jag bläddrar i Gränge nu och tittar på bilder och artiklar om platser och minnen runt om i Ludvika kommun, det är lite roligt med gamla minnen! Och anekdoter. En intressant text ligger först om Grangärde kyrkbys historia. Och naturligtvis grundar sig texten på en äldre text ”Guidebok för Grangärde kyrkby” skriven av Holger Karlsson.

Årsskriften Gränge nr 42 kan köpas genom ordf Anna-Karin Andersson, 0240-64 40 50.
Epost: frodberget@spray.se

Besök från Grangärde idag

Idag kom det två besökare från Grangärde kyrkby till kansliet, Ulla Olausson och Bengt Östberg. Båda är med i en studiecirkel (NBV) som heter ”Gamla Grangärde” och som startade på hösten 1962, en anrik cirkel med andra ord. Och de håller fortfarande på, men naturligtvis med nya deltagare. De är ca 15 st sa de och träffas varannan onsdag, fem gånger vår och höst, dvs 10 gånger totalt per år. Nu har gruppen börjat jobba med vandringen runt kyrkbyn och de skyltar som funnits, allt ska göras om från grunden till sommaren. Och Ekomuseum ska stödja projektet förstås. Vi ska göra en fin vandringsfolder och vi ska hjälpa till med skyltarnas utformning. Kyrkbyn består av 120 hus och det är en gammal bergsmansby med rötter i 1300-talet i varje fall,  kanske ännu tidigare, byn kallades då för Grenghe. Och Grangärde var en plats för glad och festlig rekreation under några decennier i början och mitten av 1900-talet. Det är den perioden utställningen på Dalarnas museum handlar om.

Den här vandringsturen runt kyrkbyn var något som Holger Karlsson hittade på, ja det var i alla fall Holger som skrev texterna och sammanställde allt. Holger avled i slutet på oktober, 86 år gammal. Han var alltid en sann hembygdsvän med stort engagemang för Grangärde och finnmarken. Även för Ekomuseum Bergslagen där han varit aktiv under många år, även som en del av Ekorådet. Nu när vandringen runt kyrkbyn blir förnyad med fina skyltar och en folder, då känner vi att Holger blir glad i sin himmel! Vi tänkte på honom.

Bengt Östberg har även författat en bok: ”Grangärde Kyrkby – byn mellan sjöarna” som kommer ut ganska så snart, kanske redan nästa vecka. Det är Globe Bokhandel här i Ludvika som tagit hand om tryckning och distribution. Boken kommer man förstås att kunna köpa där, priset blir 220 kr.

Bokens afton 2011 i Ludvika

På scenen står Jan Guillou. I sofforna sitter från vänster författarparet Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg, kvällens moderator Jens Runnberg, Linda Olsson, Bo Hagström ”Solens mat” och Hans Rosenfeldt. 

Igår kväll var det trångt på Aveny i Ludvikas Folkets hus! Salongen var fullpackad av folk som ville lyssna på författarna som besökte Ludvika den första gången som Bokens afton arrangerades i stan. Det var tack vare eminente Anders Källström på Globes Bokhandel, just det – det var han som tog initiativet och Kulturförvaltningen med biblioteket hängde på. Likaså studieförbunden ABF och Vuxenskolan. Från Dalarnas Tidningar kom moderatorn och kvällens presentatör, Jens Runnberg, kulturchef på tidningen. Det var en mycket fantastisk kväll, bara att få höra framgångsrika författare berätta om sig själva på det här sättet, det var underbart. Att få höra hur deras böcker egentligen kommer till, hur de tänker inför sitt skrivande, hur de går tillväga, hur arbetet framskrider, hur de avslutar, hur nya idéer väcks, hur det ena tycks ge det andra.

Linda Olsson med ”Jag ska sjunga dig milda sånger” överraskade mig. Jag har läst boken och tyckte om den. Hon debuterade med den romanen sent (55+) och efter att ha ”gått in i väggen”.  Intressant liv och lika intressant presentation, den gick rakt in. Personligt och vågat! Författare måste vara modiga, de måste blotta sig, visa sig med alla brister om de nu har några. Det är nog svårt att stå på en scen och berätta om sig själv och försöka dölja sig bakom en fasad. Då märks det, det känns. Lika öppenhjärtiga var de övriga: Jan Guillou, Hans Rosenfeldt, Bo Hagström och det unga författarparet Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren. Alla berättade de personligt om sitt författarskap. Och roliga var de! Mycket skratt. En gemensam nämnare var att de alla hade en sådan sympatisk distans till sig själva, de visade självironi och skämtade om sina tillkortakommanden trots att de alla hade nått stor framgång med sina böcker. Det gillade jag verkligen. De kunde ha suttit med näsorna i vädret! Men icke.

Vilken inspirerande god idé med en författarafton!! Jag är fortfarande alldeles tagen av kvällen igår. Jag vill bli författare! I nästa liv, den tredje åldern.

Julmarknadsarbetet i full gång!

Kransarna börjar stapla sig. ”Husmödrarna” i Ludvika hembygdsförening arbetar med frenesi för att sno ihop tjocka stadiga välfyllda kransar. Hela bordet är fyllt av mossor, granris, eneris och lingonkvistar– jamen en sån måste jag bara köpa när det är så dags! De är så fina!! En sån ska med till Jämtland i jul, där jag har en nymålad vackert faluröd ytterdörr att hänga den på – det blir jättefint! Jag gläder mig redan.

Det blir alltså julmarknad på Ludvika Gammelgård! Den 2:a advent: SÖNDAG 4 december.

Det är roligt att de kallar sig husmödrar, ett ord som är på modet just nu. Husmödrar fanns på 50-talet när jag växte upp. Min egen mamma var en riktig husmor, som tog sitt hemarbete på stort allvar med schemalagda dagar, hon gjorde det till ett yrke, ja det var några år på 50-talet, då när familjen var stor och samlad. Dessa ”Husmödrar” på Ludvika Gammelgård har sina rötter i något som hette ”Husmorsnämnden” och som finns på en bild från 1932 i rummet med en samling kvinnor klädda i folkdräkt. De står uppställda utanför bergsmansgården på tunet med Fejan och Karl-Erik Forsslund i mitten. Ludvika hembygdsförening skapades kring Marnäs bergsmansgård på 1920-talet av just K-E Forsslund som bodde med hustrun Fejan på Storgården nedanför Brunnsvik. Det var för övrigt han som skapade Brunnsviks folkhögskola också.

Husmödrarna producerar förutom kransar även allt slags hantverk, hemstöpta ljus, bröd, bullar och kakor till årets stora begivenhet: julmarknaden! De jobbar varje måndag em i stort sett hela året runt med detta. När jag stör dem så säger alla i kör ”Skriver du nåt om oss så säg att vi behöver fler händer i vår förening! Det kanske kan locka några att komma med??”  Ja, det är bara att hänga på!

Bergslagstinget 2011

Så har vi avverkat årets Bergslagsting, det skedde i lördags i Fagersta på Västanfors församlingshem, ett underbart ställe vid sjön intill kyrkan. Där brukar vi även förlägga styrelsens och även Ekorådets julmöten för då kan vi kombinera dessa med julgröt och skinksmörgås, oslagbart!

På Bergslagstinget kom drygt 30 personer, inte så illa, salen kändes ganska uppfylld. Vi hade gott om tid men ändå blev den knapp, visst är det konstigt? En timme till var och en av föredragshållarna räckte ändå inte riktigt till. Och det var roliga föredrag! Men har man sagt att man ska sluta kl 15 då får man lov att göra det också. Folk börjar röra på sig.

Eva Långberg, projektledare för Bröd i Bergslagen, berättade bl.a. allt om hur man eldar upp en gammal bakugn, den som tokeldar förstör ugnen och det har vi sett prov på när vi farit runt bland Ekomuseums bakugnar. Det är en smärre katastrof, för att mura om en dylik ugn gör man inte i första taget och inte heller är ett jobb man fixar själv. Bröd engagerar alla människor. Det är ett bra kontaktverktyg.

Ulla Fredriksson berättade levande om sitt och sin förenings – Riddarhyttans hembygdsförening – ideella pedagogiska arbete på platsen: Röda Jorden, hon är bara ”outstanding”! Hennes berättelse fick oss alla att vilja vara med en dag och göra järn på det där riktigt ursprungliga sättet.

Malin Andersson, som driver enmansföretaget Primaleve kulturtjänst, berättade lika levande om hur guideyrket är det absolut roligast jobb man kan ha! Men Malin har 20 års erfarenhet och vet det mesta om vad som kan inträffa och hur man kan lösa problem. Hon har lärt sig under årens lopp och besitter idag en kunskap som få har, dessutom kan hon konsten att förmedla den.

Och så Örjan Hamrin, som fick vänta till sist därför att han har ett ämne som omfattar och berör dagens alla föredrag. Det är: Interpretation vilket är ett begrepp som dykt upp de senaste åren och som i USA och England har blivit något man kan studera på universitet. Vi i Sverige hänger inte riktigt med där. Hos oss finns nog bara några initiativ än så länge, jag tänker på SLU (Sveriges lantbruksuniversitet) i Ulltuna utanför Uppsala och Centrum för Naturvägledning som gör insatser för naturguider. Interpretation handlar enkelt uttryckt om hur vi tolkar landskap, naturen, människor, skeenden. Det ger guiden och vägvisaren en högre status. Då vaknade de presumtiva guiderna till, för detta är något både ganska nytt och viktigt – särskilt för ett ekomuseum.

 

Ekobladets olika faser

Nu är det hög tid att sätta fart med sista Ekobladet för året – denna förträffliga tryckta produkt, som har funnits åtminstone sen 1991 och som kommit ut med fyra nummer per år sen dess. Den var som en mindre tidskrift i början, blev mer som ett nyhetsbrev på slutet, som en samling blogginlägg typ. Den har tryckts och distribuerats per post till folks brevlådor och delats ut på diverse ställen i ekomuseet. Den har alltid varit gratis med texter som varit avsedda att knyta ihop hela säcken Ekomuseum Bergslagen. Den är registrerad som en tidskrift och pliktexemplar skickas till KB (Kungliga Biblioteket) som arkiverar för framtiden. På sikt skulle den kunna utvecklas…..hm.

Men nu har vi fattat ett beslut i styrelsen! Jag ska förklara.

Vi sparar mycket pengar om vi slutar trycka och distribuera med post. Det är pengar som kan läggas på annat istället, exempelvis v a n d r i n g s f o l d r a r  till alla platser. Så är tanken. Alltså trycker vi det sista Ekobladet nu i november för utskick i början av december!! Hur känns det? Jag tror att det går bra. Jag ska därefter fortsätta att göra Ekoblad men bara i digital form och den kommer ni att kunna läsa som en pdf på hemsidan framöver, http://www.ekomuseum.se där alla Ekoblad finns från senare år. En pdf kan man också skriva ut om man vill. Ni som vill ha den per epost kan få det. Skicka ett meddelande till: info@ekomuseum.se  i så fall.

Ekomuseums blogg som ligger på hemsidan tar över mer och mer av den korta informationen. Jag föreställer mig att det digitala Ekobladet i fortsättningen blir lite mer textrik kanske? Det finns ju ingen direkt begränsning till fyra sidor längre. Den kan ju även utvecklas till en mer matig digital skrift?? Om ekomuseala spörsmål? Kanske kan den tryckas igen och få en prislapp på sig? En vänförening kunde bildas…Ja, allt sånt får tiden utvisa, men en fas är över och en ny tar sin början, dessa underbara förändringar i livet där inget någonsin står stilla.

Bildspel om Röda Jorden

Ja, ett bildspel om Röda Jorden är bland annat vad jag håller på med idag. Men halva dan har redan gått och den första halvan jobbade jag med att bearbeta texten till den lilla barnbok vi håller på med: Från berg till spik. Det är ett häfte som togs fram i Ekomuseum i slutet på 1990-talet av Kerstin Bergström och Barbro Jadling, alltså för en 12 år sen lite drygt. Det häftet ska bli en liten bok tillägnad alla barn som vill veta lite mer om hur man faktiskt gjorde järn en gång i dessa bygder, det var under masugnarnas tid, den tid som kom efter sjö- och myrmalmstiden då järnet gjordes i enkla blästergropar i marken. Att Bergslagen var centrum för den svenska järnproduktionen är nåt man inte alltid tänker på idag när det svenska järnet kommer från de gigantiska gruvorna Kirunavaara och Malmberget uppe i norr. Fast lika stora malmkroppar har man nu funnit här i Ludvika under Väsman och även under Vättern (!!) åt Askersund till om jag inte missminner mig. Järnets historia är alltså långt ifrån slut i denna landsända.

Men nu var det bildspelet! Det handlar om den röda jorden utanför Riddarhyttan, den plats där man funnit spår av järnproduktion långt före Kristi födelse, ja redan 700 år före. Det var den starkt järnhaltiga rödjorden som var råvaran. Om detta ska Ulla Fredriksson berätta nu på lördag på Bergslagstinget vi kör på Lindgården i Västanfors, kl 10-15. Jag ska hjälpa henne med ett bildspel, för jag var med för några år sen en hel dag när två skolklasser var där på besök och gjorde järn under flera timmar. De bilderna får bilda bakgrund till Ullas berättelse om hur hon och hennes förening, Riddarhyttans hembygdsförening, arbetar med skolbarn på Röda Jorden.

Nån som läser detta och får lust att komma? Det går så bra!! Även om jag inte kan lova lunch men då behöver man heller inte betala nåt, inte anmäla sig heller. Det finns plats.

Bakstugan på Skantzen i Hallstahammar

Vi for till Skantzen idag för att inspektera bakstugan Eva Långberg och jag. Det var för projektet Bröd i Bergslagen förstås, Eva är projektledare. Bakstugan drivs av Svedvi Berg hembygdsförening. Vi hade med oss gymnasisten Niklas som praktiserar fem veckor på ABF i Ludvika, han ska lära sig lite om fritidsaktiviteter. Det är bra det! Folket på Skantzen använder aktivt sin bakstuga, bakar och säljer bröd vissa dagar under året, de bedriver även viss kursverksamhet. Frågan var nu om vi kunde bidra med något?

Eva Spännare och Siv Nääv från föreningen tog emot med ett fint dukat kaffebord i lika fina Mekanikus, där Strömsholms kanals tekniske chef en gång i tiden bodde. Det var gott med en kopp kaffe för det tar halvannan timme att köra dit från Ludvika, då blir man sugen. Damerna på Skantzen var mycket intresserade av både goda råd och av en kurs, så det kan nog bli läge för surdegsbakning framöver. Evas plan är att köra igång när vintern passerat, framåt mars så där. Och bakstugan! Den ligger oerhört vackert nere vid strandkanten vid Dammsjön. Under golvet kluckar vågorna liksom i ett båthus, det är ovanligt. Här ska nu bakas nästa gång på julmarknaden söndag 11 december! Då måste nog jag fara hit och se med egna ögon, det är lite kul med julmarknader i dessa miljöer, det blir extra stämningsfullt.

Bröd i Bergslagen har varit igång i drygt ett år nu och har hunnit med massor! Ändå jobbar Eva bara halvtid i projektet. Det ska fortgå ett knappt år till, sen är det över, men samtidigt har det väckt ett sådant intresse att en fortsättning och en utvidgning är både fullt tänkbar och möjlig. Bröd engagerar människor!

Åter på Ludvika Gammelgård

Och så är man här igen, körde som en liten raket från Jämtland i morse. Nu har jag packat böcker till Adlibris igen, de säljer bra av våra Järnladies och det värmer. Så jag vill bara passa på och påminna er att där köper ni dessa böcker på ett väldigt lätt sätt: Järnladies 99 kr, våra guideböcker Om Järn och Människor och den engelska översättningen Of Man and Iron och jag tror att även de kostar 99 kr styck. Bra presenter och den engelska guideboken ger man i present till utländska släktingar, vänner och bekanta.

Jag var just ute och tog några bilder på husen intill med min iPhone. Mineralmuseet ligger rakt fram, det är Västerbergslagens geologiska förenings möteslokal med stensamlingar. Det heter egentligen ”stuffer” fast jag säger stenar för enkelhetens skull. Och timmerbyggnaden till höger är en gammal bod från Hällsjön. Ekomuseums kansli ligger i  det gamla gästgiveriet intill (som inte syns!) som också kommer från Hällsjön och som flyttades hit kring 1950. Hällsjön är en by som ligger mellan Ludvika och Grängesberg ­– ja på ett ungefär – och där fanns ett av de allra första vattenkraftverken! Det var där man lyckades överföra elkraft från ett ställe till ett annat med en ny metod som skulle revolutionera hela kraftöverföringstekniken! Inte illa va?? Det var gruvan som krävde elektricitet. Jag läser innantill i boken Kraftöverföringen Hellsjön-Grängesberg som kom 1993 som en jubileumsbok: en 100-årig milstolpe i kraftteknikens historia. Och denna fina bod har stått i närheten och beskådat det hela!! Och jag sitter i det gamla gästgiveriet, där folk satt och pratade om den nya storartade uppfinningen. Huset är fullt av röster. Det finns berättelser precis överallt runt oss, luften är fylld av mummel.