Dags för ”Omställning Bergslagen”?

Nu har något börjat…det finns människor som börjar märkas, de har ändrat livsstil, visat sympatiska handgripligheter. Däri ligger något viktigt. Många bara pratar, men någon gör. Ett intressant reportage i söndagens DN handlar om det. Det står att en ny gröna-vågenrörelse håller på att födas och det i Storstockhom. ”Om vi ska vänta på de politiska besluten tar det för lång tid”, säger Pella Thiel på Ingarö, Värmdö kommun. Hon bor lantligt med make och två små barn, odlar, pendlar till jobbet i Uppsala (!) men hinner med att engagera sig i ”Omställning Värmdö” och i den lokala Naturskyddsföreningen. Under en resa i USA stötte hon på den omställning mot ett mer ekologiskt liv som var på gång där i vissa grupper. Det inspirerade till att starta upp en konkret handlingsplan på Ingarö för något år sen med några likasinnade. Det här gillar jag mycket!

Det pågår något runt om i västvärlden, så där lite tyst, men plötsligt så märks det! Kanske för att vi blivit skrämda av klimathotet? Av vårt oljeberoende? I England finns Transition Towns som startade 2006 i staden Totnes. Där har man ställt om matproduktion och energi med vissheten om att lösningen på oljeberoende och klimatkris ligger i ett starkt lokalt engagemang. Jag känner igen orden från ekomuseirörelsen! Alltfler ekomuseer jobbar med miljöfrågor, med naturen, med hållbarhetstankar – alltså ekologi snarare än ekonomi. De hör också till denna framtidsrörelse. Och jag tänker även på Slow Food-rörelsen som gav upphov till Slow Living och med Slow-begreppet kom att omfatta hushållning av resurser, framförhållning och hållbarhet på lång sikt.

Det finns fler rörelser…ja, det ser ljust ut, det är glädjande. Relationerna människor emellan blir viktiga liksom platsen där vi bor. Just det, det handlar om platser och människor. Goda folkrörelser får man hoppas.

Och helt raskt har Transitionidén även nått Sverige i organisationen Hela Sverige ska leva! Det kan gå fort nu. Läs här: http://transitionsweden.ning.com/

Annonser

Hej då Hultebo Tryckeri!

Lite ledsamt är det allt att göra saker för den allra sista gången! Som igår morse till exempel, när jag for till Hultebo utanför Skinnskatteberg för att hämta den sista tryckta upplagan av Ekobladet. Solveig och Evert Westman har tryckt Ekobladet åt mig de senaste sju åren och vi har haft ett fantastiskt gott samarbete måste jag säga. De klarar att lösa de flesta problem. Till och med det här med att klistra på alla etiketter! Ja, de har aldrig varit omöjliga att ha att göra med, det kallar jag gott entreprenörskap. Jag skulle vara där kl 9 för vi ville dricka lite förmiddagskaffe en sista gång. Åh vad trist! Men ändå….det kommer ju en ny tid och det känns alltid roligt av någon outgrundlig anledning. Kanske för att man aldrig vet vad som finns bakom hörnet….den känslan är lite skön för den som är nyfiken.

Ja nu kära vänner, är det sista tryckta Ekobladet på väg hem till er! Och Ekobladsepoken är över så som den varit i många år – om det blir för gott vet man ju inte, kanhända dyker den upp igen i ny form som trycksak, lite mer som en tidning i så fall, ingen omöjlig tanke alls. En god del av dan igår gick sen åt till att fixa utskicket med alla kuverten också. Jag fick iväg allt och det före kl 15 och då hoppade jag helt sonika över lunchen. Det lär vara bra att svälta lite ibland. Jag tog igen det senare….hm.

Nästa år framåt 1 mars kommer det att ligga ett nytt Ekoblad som en pdf-fil på hemsidan, där kan ni fortsättningsvis läsa alla nya nummer och de gamla ligger kvar i länklistan till vänster. Antagligen så kommer bladet att se lite lite annorlunda ut, jag vet inte ännu riktigt hur, men jag är ju inte längre piskad att få in allt på fyra sidor. Jag funderar nu på att återanvända gamla intressanta texter….plocka fram dem lite då och då från gamla Ekoblad från 90-talet. Många av de texterna förtjänar att läsas igen, ja många av dem är sympatiskt tidlösa.

Året som gått i Gravendal

Gravendal är en by som ligger i finnmarken i Ludvika kommun. Den byggdes upp kring Säfsnäsbruken i en tid då järnbruken drog sig uppåt skogarna för att komma närmare energin: det för masugnarna och smedjorna så nödvändiga träkolet. Det var tidigt 1700-tal. Byn fick sitt namn av Sebastian Grave (1684-1748) som var lärjunge till Christoffer Polhem och själv mycket uppfinningsrik. I Gravendal finns herrgård, många bruksbyggnader och bostadshus för bruksarbetare samt även ett väl fungerande litet vattenkraftverk. Men inte många bor permanent i byn idag, det har blivit en sommarby.

Gravendals Byalag är först ute med en årskrönika, trevligt skriven av sekreteraren Bertil Andersson med bilder från årets händelser. Folk i Gravendal har så mycket för sig på somrarna! Det är då allt händer. Då körs räckhammarsmedjan, spiksmedjan, bakarstugan och bygdegården.

I årskrönikan finns en kort berättelse om Byalagets historia, det var lite kul att läsa. Det var Arvid Gottfries som startade ”Gravendalsgruppen” i slutet på 1980-talet och medverkade till att man renoverade bakarstugan och labbit (där smederna vilade sig emellanåt). Och det var 1993 som de fick ett erbjudande om att köpa både mark och bruksbyggnader av Stora under förutsättning att ett byalag bildades, som tog ansvaret för förvaltningen. Ja, här tvekade man inte – det var så Gravendals Byalag bildades och Arvid Gottfries har varit en ledande person alltsedan dess. Han har dessutom med hustrun Britt varit permanent bosatt i byn sedan de blev pensionärer, deras hus är ett av dem som lyser upp byn under mörka vinterkvällar.

Julgran, Julbak och Julmarknader

I köket här i Gamla Gästis på Ludvika Gammelgård bakas det varje dag just nu. Lussekatterna tornar upp sig i högar, packas i plastpåsar och frysarna fylls. De går åt som smör i solsken när det är dags för julmarknad. Och apropå smör, obs! allt härifrån är numera bakat på smör, det gör skillnad. Det är dessutom husmorsproffsen som bakar, ett nöje att se på. Och dofterna…huset fylls av väldoft…aaah… ABB:s seminariegrupper som stökar på övervåningen gillar också dofterna. Utanför på gräsmattan har  julgranen kommit på plats, nu väntar den på belysning och till helgen så tänds den, det blir så fint! Men var är snön?? Förra året var det full vinter vid denna tid. Man blir ju lite fundersam….men å andra sidan så har jag minnen från sena vintrar förr. Men nu ska jag rada upp några julmarknader här nedan så ni inte missar dem, om någon av er vill gå, snön kanske hinner falla över några av dem:

LÖRD 26 nov:
Ramnäs, Valsverket & Söderhammar, kl 14-18

 SÖND 27 nov:
Smedjebacken och Meken, kl 13-18
Norberg, Skinnarängs Kvarn, kl 13-17
”Slöjdarnas marknad” Västanfors hembygdsgård, Fagersta, kl 12-17

SÖND 4 dec:
Ludvika hembygdsgård, kl 12.30-16

SÖND 11 dec:
Grangärde kyrkby, kl 11-16
Karmansbo smedja, från kl 14, Lucia kl 15.30
Skantzen, Hallstahammar, kl 12-16

Dags för lite ekonomi

Idag har Karin Johansson och jag suttit en stund och begrundat ekonomin. Karin jobbar med redovisning och bokföring i sitt enmansföretag. Det är så skönt att ha Karin, för jag är inte bra på balansräkning och bokslut. Pengarna ska räcka till det mesta och jag är en typisk hushållerska, det har jag känt länge. Men samtidigt är jag ingen vidare ”Spara” men inte heller nån större ”Slösa”.  Nä, men jag anser nog att det man har ska rulla runt och göra nytta. Att handskas med pengar så de räcker långt är en sport. Jag är rätt bra på det, självberöm luktar kanske illa? Jo, men ni får väl stå ut med det!

Vi har ett styrelsemöte om två veckor då vi ska ta beslut om verksamhetsplan och budget för 2012. Vi kommer att ligga på ett litet plus i bokslutet för 2011 och min ambition är ju att vi ska ligga precis på nollstrecket. Men vi har saker på gång fram till jul så att det kan nog sluta på noll eller strax däröver med lite strategisk manövrering.

Apropå pengar så jobbar jag med ett bokmanus, ni vet, brevsamlingen från 1880-talet! Så intressant så ni anar inte. Där handlar det mycket om ”pängar” och om ett armod utan like, om en uthållighet som knappast finns idag. Mor och barn bor i Norberg, far arbetar borta, skickar lite ”pängar” i brev. Detta är alldeles äkta, varje rad och varje ord, röster från folkdjupet tränger upp till ytan, en sann berättelse som går rakt in i sinnet. Jag tänker på min egen mormor och morfar som flyttade från Jämtland till Dalarna av samma anledning: att skapa sig en framtid. Men det gick som det gick, det blev en ganska fattig tillvaro i Norslund i Falun. Och allt det här är inte så långt borta, ca 100 år lite drygt, det är ju ingenting – med tanke på hur fort tiden flyger iväg. Den här boken blir bra för oss. Vi behöver röster från förr, vi bortskämda nutidsmänniskor, de ger oss jämförelser och gör oss tacksamma för att vi lever idag. Då blir vi lite mer medvetna också. Boken kommer i juni 2012.

Stockholm i mitt hjärta

Var en sväng till storstan igår lördag och i det soligaste väder. Gick en skön långpromenad genom stan. Julhandeln är i full gång men popplarna vid Slussen var fortfarande gröna, lite gula, de flesta blad satt kvar, egendomligt. Jag träffade dottern, vi gick från Eriksdalsberget vid Skanstull på Söder ner till Hötorget runt city och tillbaka igen.

År 1967 tog jag studenten på Palmgrenska Samskolan på Kommendörsgatan och minns alla håltimmar nere på stan. Vi gick i skolan även på lördagarna på den tiden men slutade vid lunch och då drog vi ner till något som hette Stockholmsterrassen, som låg vid Sergels torg, som då bara var en stor grop som senare skulle bli plattan med Piet Heins superellips vid kanten och Edvin Öhrströms glasobelisk i mitten (invigd 1974). Stockholmsterrassen var den tidens mötesplats, som ett litet kulturhus med café, böcker och schackspel. Där hängde vi i timmar och planerade helgen. Terrassen finns kvar men är stängd sen länge. Jag tittar ofta ditupp när jag passerar och minns.

Kultur fick vi i Götgatsbacken med Ebba Brahes 1600-talspalats på vänster sida ner mot Slussen – vi har Ebbas underbara lusthus i Bockhammar mitt i Ekomuseum –  i Gamla stan, vid Rosenbad (Ferdinand Boberg) med vy över Stadshuset (Ragnar Östberg), vid Sergels torg som sagt, vid Hötorget och PUB (Cyrillus Johansson m fl) och NK förstås, Ferdinand Bobergs NK, detta vackra varuhus med sitt goda kaffe och sina chokladbiskvier – obetalbart! Ferdinand Boberg som växte upp i Norberg, en fantastisk arkitekt gift med Anna Boberg, mångsidig konstnär. Har just köpt boken Fru Bob – en personlig biografi (om Anna Boberg förstås) skriven av Yvonne Gröning, den kom 2009. Den ska jag snart läsa.

Det är 22 mil och 2,5 timme med bil till Stockholm från Ludvika. En stadsvandring låter sig alltså göras utan större problem. Det är det som är bra med Ludvika. Finnmarken i ryggen och storstan framför näsan.

Storbesök på kansliet

På eftermiddagen dök Samarbetskommitten i Ludvika kommun upp, 18 personer varav en kvinna Anna-Karin Andersson som även är ordförande. De skulle hålla möte här i gamla Gästis, samma hus där jag hyr in mig på bottenvåningen. Det är idel herrar med ideellt engagemang i diverse föreningar i kommunen. De ses nog ett par gånger per år och de ger ut en årsskrift för hembygdsintresserade som heter Gränge, årets skrift är nr. 42 i ordningen så man förstår att de hållit på ett bra tag – ja i hela 42 år!

Saken var den att de egentligen skulle hållit sitt höstmöte en trappa upp i samma hus men där var alla lokaler upptagna av en kurs som ABB hade och detta trots att de bokat lokal. Då blev de lite misslynta. Ja, inte ville de köra ut ABB….och här sitter jag med 18 sköna Leksandsstolar och två slagbord…det var ju som bäddat. Jag erbjöd dem raskt att sätta sig hos mig. Sagt och gjort – nu fyller de rummet medan jag arbetar på. Det är lite intressant för många frågor berör även Ekomuseum och flera av föreningarna är också med i Ekomuseum. Det är en pratsam församling. Den här är något vi kan kalla för ett lokalt ekoråd och det fungerar allra bäst just i Ludvika kommun. Två representanter i detta lokala ekoråd ingår i Ekomuseums Ekoråd och är även adjungerade till vår styrelse. Ekomuseum Bergslagen har en snillrik konstruktion, det måste jag bara få säga.

Jag bläddrar i Gränge nu och tittar på bilder och artiklar om platser och minnen runt om i Ludvika kommun, det är lite roligt med gamla minnen! Och anekdoter. En intressant text ligger först om Grangärde kyrkbys historia. Och naturligtvis grundar sig texten på en äldre text ”Guidebok för Grangärde kyrkby” skriven av Holger Karlsson.

Årsskriften Gränge nr 42 kan köpas genom ordf Anna-Karin Andersson, 0240-64 40 50.
Epost: frodberget@spray.se