Besök från Grangärde idag

Idag kom det två besökare från Grangärde kyrkby till kansliet, Ulla Olausson och Bengt Östberg. Båda är med i en studiecirkel (NBV) som heter ”Gamla Grangärde” och som startade på hösten 1962, en anrik cirkel med andra ord. Och de håller fortfarande på, men naturligtvis med nya deltagare. De är ca 15 st sa de och träffas varannan onsdag, fem gånger vår och höst, dvs 10 gånger totalt per år. Nu har gruppen börjat jobba med vandringen runt kyrkbyn och de skyltar som funnits, allt ska göras om från grunden till sommaren. Och Ekomuseum ska stödja projektet förstås. Vi ska göra en fin vandringsfolder och vi ska hjälpa till med skyltarnas utformning. Kyrkbyn består av 120 hus och det är en gammal bergsmansby med rötter i 1300-talet i varje fall,  kanske ännu tidigare, byn kallades då för Grenghe. Och Grangärde var en plats för glad och festlig rekreation under några decennier i början och mitten av 1900-talet. Det är den perioden utställningen på Dalarnas museum handlar om.

Den här vandringsturen runt kyrkbyn var något som Holger Karlsson hittade på, ja det var i alla fall Holger som skrev texterna och sammanställde allt. Holger avled i slutet på oktober, 86 år gammal. Han var alltid en sann hembygdsvän med stort engagemang för Grangärde och finnmarken. Även för Ekomuseum Bergslagen där han varit aktiv under många år, även som en del av Ekorådet. Nu när vandringen runt kyrkbyn blir förnyad med fina skyltar och en folder, då känner vi att Holger blir glad i sin himmel! Vi tänkte på honom.

Bengt Östberg har även författat en bok: ”Grangärde Kyrkby – byn mellan sjöarna” som kommer ut ganska så snart, kanske redan nästa vecka. Det är Globe Bokhandel här i Ludvika som tagit hand om tryckning och distribution. Boken kommer man förstås att kunna köpa där, priset blir 220 kr.

Annonser

Bokens afton 2011 i Ludvika

På scenen står Jan Guillou. I sofforna sitter från vänster författarparet Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg, kvällens moderator Jens Runnberg, Linda Olsson, Bo Hagström ”Solens mat” och Hans Rosenfeldt. 

Igår kväll var det trångt på Aveny i Ludvikas Folkets hus! Salongen var fullpackad av folk som ville lyssna på författarna som besökte Ludvika den första gången som Bokens afton arrangerades i stan. Det var tack vare eminente Anders Källström på Globes Bokhandel, just det – det var han som tog initiativet och Kulturförvaltningen med biblioteket hängde på. Likaså studieförbunden ABF och Vuxenskolan. Från Dalarnas Tidningar kom moderatorn och kvällens presentatör, Jens Runnberg, kulturchef på tidningen. Det var en mycket fantastisk kväll, bara att få höra framgångsrika författare berätta om sig själva på det här sättet, det var underbart. Att få höra hur deras böcker egentligen kommer till, hur de tänker inför sitt skrivande, hur de går tillväga, hur arbetet framskrider, hur de avslutar, hur nya idéer väcks, hur det ena tycks ge det andra.

Linda Olsson med ”Jag ska sjunga dig milda sånger” överraskade mig. Jag har läst boken och tyckte om den. Hon debuterade med den romanen sent (55+) och efter att ha ”gått in i väggen”.  Intressant liv och lika intressant presentation, den gick rakt in. Personligt och vågat! Författare måste vara modiga, de måste blotta sig, visa sig med alla brister om de nu har några. Det är nog svårt att stå på en scen och berätta om sig själv och försöka dölja sig bakom en fasad. Då märks det, det känns. Lika öppenhjärtiga var de övriga: Jan Guillou, Hans Rosenfeldt, Bo Hagström och det unga författarparet Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren. Alla berättade de personligt om sitt författarskap. Och roliga var de! Mycket skratt. En gemensam nämnare var att de alla hade en sådan sympatisk distans till sig själva, de visade självironi och skämtade om sina tillkortakommanden trots att de alla hade nått stor framgång med sina böcker. Det gillade jag verkligen. De kunde ha suttit med näsorna i vädret! Men icke.

Vilken inspirerande god idé med en författarafton!! Jag är fortfarande alldeles tagen av kvällen igår. Jag vill bli författare! I nästa liv, den tredje åldern.

Julmarknadsarbetet i full gång!

Kransarna börjar stapla sig. ”Husmödrarna” i Ludvika hembygdsförening arbetar med frenesi för att sno ihop tjocka stadiga välfyllda kransar. Hela bordet är fyllt av mossor, granris, eneris och lingonkvistar– jamen en sån måste jag bara köpa när det är så dags! De är så fina!! En sån ska med till Jämtland i jul, där jag har en nymålad vackert faluröd ytterdörr att hänga den på – det blir jättefint! Jag gläder mig redan.

Det blir alltså julmarknad på Ludvika Gammelgård! Den 2:a advent: SÖNDAG 4 december.

Det är roligt att de kallar sig husmödrar, ett ord som är på modet just nu. Husmödrar fanns på 50-talet när jag växte upp. Min egen mamma var en riktig husmor, som tog sitt hemarbete på stort allvar med schemalagda dagar, hon gjorde det till ett yrke, ja det var några år på 50-talet, då när familjen var stor och samlad. Dessa ”Husmödrar” på Ludvika Gammelgård har sina rötter i något som hette ”Husmorsnämnden” och som finns på en bild från 1932 i rummet med en samling kvinnor klädda i folkdräkt. De står uppställda utanför bergsmansgården på tunet med Fejan och Karl-Erik Forsslund i mitten. Ludvika hembygdsförening skapades kring Marnäs bergsmansgård på 1920-talet av just K-E Forsslund som bodde med hustrun Fejan på Storgården nedanför Brunnsvik. Det var för övrigt han som skapade Brunnsviks folkhögskola också.

Husmödrarna producerar förutom kransar även allt slags hantverk, hemstöpta ljus, bröd, bullar och kakor till årets stora begivenhet: julmarknaden! De jobbar varje måndag em i stort sett hela året runt med detta. När jag stör dem så säger alla i kör ”Skriver du nåt om oss så säg att vi behöver fler händer i vår förening! Det kanske kan locka några att komma med??”  Ja, det är bara att hänga på!

Bergslagstinget 2011

Så har vi avverkat årets Bergslagsting, det skedde i lördags i Fagersta på Västanfors församlingshem, ett underbart ställe vid sjön intill kyrkan. Där brukar vi även förlägga styrelsens och även Ekorådets julmöten för då kan vi kombinera dessa med julgröt och skinksmörgås, oslagbart!

På Bergslagstinget kom drygt 30 personer, inte så illa, salen kändes ganska uppfylld. Vi hade gott om tid men ändå blev den knapp, visst är det konstigt? En timme till var och en av föredragshållarna räckte ändå inte riktigt till. Och det var roliga föredrag! Men har man sagt att man ska sluta kl 15 då får man lov att göra det också. Folk börjar röra på sig.

Eva Långberg, projektledare för Bröd i Bergslagen, berättade bl.a. allt om hur man eldar upp en gammal bakugn, den som tokeldar förstör ugnen och det har vi sett prov på när vi farit runt bland Ekomuseums bakugnar. Det är en smärre katastrof, för att mura om en dylik ugn gör man inte i första taget och inte heller är ett jobb man fixar själv. Bröd engagerar alla människor. Det är ett bra kontaktverktyg.

Ulla Fredriksson berättade levande om sitt och sin förenings – Riddarhyttans hembygdsförening – ideella pedagogiska arbete på platsen: Röda Jorden, hon är bara ”outstanding”! Hennes berättelse fick oss alla att vilja vara med en dag och göra järn på det där riktigt ursprungliga sättet.

Malin Andersson, som driver enmansföretaget Primaleve kulturtjänst, berättade lika levande om hur guideyrket är det absolut roligast jobb man kan ha! Men Malin har 20 års erfarenhet och vet det mesta om vad som kan inträffa och hur man kan lösa problem. Hon har lärt sig under årens lopp och besitter idag en kunskap som få har, dessutom kan hon konsten att förmedla den.

Och så Örjan Hamrin, som fick vänta till sist därför att han har ett ämne som omfattar och berör dagens alla föredrag. Det är: Interpretation vilket är ett begrepp som dykt upp de senaste åren och som i USA och England har blivit något man kan studera på universitet. Vi i Sverige hänger inte riktigt med där. Hos oss finns nog bara några initiativ än så länge, jag tänker på SLU (Sveriges lantbruksuniversitet) i Ulltuna utanför Uppsala och Centrum för Naturvägledning som gör insatser för naturguider. Interpretation handlar enkelt uttryckt om hur vi tolkar landskap, naturen, människor, skeenden. Det ger guiden och vägvisaren en högre status. Då vaknade de presumtiva guiderna till, för detta är något både ganska nytt och viktigt – särskilt för ett ekomuseum.

 

Ekobladets olika faser

Nu är det hög tid att sätta fart med sista Ekobladet för året – denna förträffliga tryckta produkt, som har funnits åtminstone sen 1991 och som kommit ut med fyra nummer per år sen dess. Den var som en mindre tidskrift i början, blev mer som ett nyhetsbrev på slutet, som en samling blogginlägg typ. Den har tryckts och distribuerats per post till folks brevlådor och delats ut på diverse ställen i ekomuseet. Den har alltid varit gratis med texter som varit avsedda att knyta ihop hela säcken Ekomuseum Bergslagen. Den är registrerad som en tidskrift och pliktexemplar skickas till KB (Kungliga Biblioteket) som arkiverar för framtiden. På sikt skulle den kunna utvecklas…..hm.

Men nu har vi fattat ett beslut i styrelsen! Jag ska förklara.

Vi sparar mycket pengar om vi slutar trycka och distribuera med post. Det är pengar som kan läggas på annat istället, exempelvis v a n d r i n g s f o l d r a r  till alla platser. Så är tanken. Alltså trycker vi det sista Ekobladet nu i november för utskick i början av december!! Hur känns det? Jag tror att det går bra. Jag ska därefter fortsätta att göra Ekoblad men bara i digital form och den kommer ni att kunna läsa som en pdf på hemsidan framöver, http://www.ekomuseum.se där alla Ekoblad finns från senare år. En pdf kan man också skriva ut om man vill. Ni som vill ha den per epost kan få det. Skicka ett meddelande till: info@ekomuseum.se  i så fall.

Ekomuseums blogg som ligger på hemsidan tar över mer och mer av den korta informationen. Jag föreställer mig att det digitala Ekobladet i fortsättningen blir lite mer textrik kanske? Det finns ju ingen direkt begränsning till fyra sidor längre. Den kan ju även utvecklas till en mer matig digital skrift?? Om ekomuseala spörsmål? Kanske kan den tryckas igen och få en prislapp på sig? En vänförening kunde bildas…Ja, allt sånt får tiden utvisa, men en fas är över och en ny tar sin början, dessa underbara förändringar i livet där inget någonsin står stilla.

Bildspel om Röda Jorden

Ja, ett bildspel om Röda Jorden är bland annat vad jag håller på med idag. Men halva dan har redan gått och den första halvan jobbade jag med att bearbeta texten till den lilla barnbok vi håller på med: Från berg till spik. Det är ett häfte som togs fram i Ekomuseum i slutet på 1990-talet av Kerstin Bergström och Barbro Jadling, alltså för en 12 år sen lite drygt. Det häftet ska bli en liten bok tillägnad alla barn som vill veta lite mer om hur man faktiskt gjorde järn en gång i dessa bygder, det var under masugnarnas tid, den tid som kom efter sjö- och myrmalmstiden då järnet gjordes i enkla blästergropar i marken. Att Bergslagen var centrum för den svenska järnproduktionen är nåt man inte alltid tänker på idag när det svenska järnet kommer från de gigantiska gruvorna Kirunavaara och Malmberget uppe i norr. Fast lika stora malmkroppar har man nu funnit här i Ludvika under Väsman och även under Vättern (!!) åt Askersund till om jag inte missminner mig. Järnets historia är alltså långt ifrån slut i denna landsända.

Men nu var det bildspelet! Det handlar om den röda jorden utanför Riddarhyttan, den plats där man funnit spår av järnproduktion långt före Kristi födelse, ja redan 700 år före. Det var den starkt järnhaltiga rödjorden som var råvaran. Om detta ska Ulla Fredriksson berätta nu på lördag på Bergslagstinget vi kör på Lindgården i Västanfors, kl 10-15. Jag ska hjälpa henne med ett bildspel, för jag var med för några år sen en hel dag när två skolklasser var där på besök och gjorde järn under flera timmar. De bilderna får bilda bakgrund till Ullas berättelse om hur hon och hennes förening, Riddarhyttans hembygdsförening, arbetar med skolbarn på Röda Jorden.

Nån som läser detta och får lust att komma? Det går så bra!! Även om jag inte kan lova lunch men då behöver man heller inte betala nåt, inte anmäla sig heller. Det finns plats.

Bakstugan på Skantzen i Hallstahammar

Vi for till Skantzen idag för att inspektera bakstugan Eva Långberg och jag. Det var för projektet Bröd i Bergslagen förstås, Eva är projektledare. Bakstugan drivs av Svedvi Berg hembygdsförening. Vi hade med oss gymnasisten Niklas som praktiserar fem veckor på ABF i Ludvika, han ska lära sig lite om fritidsaktiviteter. Det är bra det! Folket på Skantzen använder aktivt sin bakstuga, bakar och säljer bröd vissa dagar under året, de bedriver även viss kursverksamhet. Frågan var nu om vi kunde bidra med något?

Eva Spännare och Siv Nääv från föreningen tog emot med ett fint dukat kaffebord i lika fina Mekanikus, där Strömsholms kanals tekniske chef en gång i tiden bodde. Det var gott med en kopp kaffe för det tar halvannan timme att köra dit från Ludvika, då blir man sugen. Damerna på Skantzen var mycket intresserade av både goda råd och av en kurs, så det kan nog bli läge för surdegsbakning framöver. Evas plan är att köra igång när vintern passerat, framåt mars så där. Och bakstugan! Den ligger oerhört vackert nere vid strandkanten vid Dammsjön. Under golvet kluckar vågorna liksom i ett båthus, det är ovanligt. Här ska nu bakas nästa gång på julmarknaden söndag 11 december! Då måste nog jag fara hit och se med egna ögon, det är lite kul med julmarknader i dessa miljöer, det blir extra stämningsfullt.

Bröd i Bergslagen har varit igång i drygt ett år nu och har hunnit med massor! Ändå jobbar Eva bara halvtid i projektet. Det ska fortgå ett knappt år till, sen är det över, men samtidigt har det väckt ett sådant intresse att en fortsättning och en utvidgning är både fullt tänkbar och möjlig. Bröd engagerar människor!