Första året med www.oljeon.se

Oljeön utanför Ängelsberg fick en egen hemsida den 1 maj 2011, för ett knappt år sen alltså och den har redan haft 10 000 visningar, det är bra! Det bådar gott inför framtiden. Det glada beskedet kom igår i ett mejl från Malin Andersson, http://www.primaleve.se, som är dess upphovskvinna. Malin som i många år arbetat som guide och turisminformatör i Ängelsberg och på Världsarvet Engelsbergs bruk samt naturligtvis på Oljeön är samma Malin som i morgon den 1 februari börjar jobba som verksamhetschef på Västanfors hembygdsgård i Fagersta.

Oljeön är en märklig ö. Det var en framsynt herre vid namn Per August Åhlund som anlade ett oljeraffinaderi 1875 på ön, en oljefabrik där han tillverkade lysfotogen och smörjoljor och fetter av olika slag. Brandrisken gjorde att ön var det perfekta stället för en sån verksamhet. Råoljan kom från Texas i båt via Mälaren och Strömsholms kanal ända fram till porten. Fett och talg kom från Ryssland och tjära (en slags naturlig asfalttjära, s.k. goudron) kom från södra Polen (Galizien). Lysfotogen blev en stor produkt och det berodde förstås på att ungefär samtidigt kom järnspisarna och då stängdes ljuset från den öppna elden in i järnspisen och man måste lysa upp stugorna med annat ljus. Fotogenlampan gjorde sitt intåg i hemmen. Oljeraffinaderiet räknas idag som ett av de äldsta bevarade i världen! Ja, här ligger alltihop kvar mer eller mindre intakt, www.oljeon.se

En mycket fin bok har skrivits om Oljeön, den kom förra året samtidigt som hemsidan. Författare är Kersti Kollberg som har rötter på Oljeön. Hennes farfar var den siste oljefabrikören. De supervackra bilderna i boken har tagits av Björn Ullhagen. Boken kan ni beställa via hemsidan från Balkong Förlag  för 249 kr inkl moms och porto.

Annonser

Chokladgruva i Ludvika

Jo, ni läser rätt. Chokladgruva! Och choklad har blivit något STORT dessutom, världen över, det läste jag i DN i fredags, det är en trend i snabb spridning, även till barer, chokladbarer…?? I Ludvika är det inte sämre ställt, nej här har en chokladmästare slagit sig ner och öppnat choklad & delikatessbutik med chokladkök på Storgatan 16. Den heter  Spiinor, http://www.spiinor.se. Det är sant! Och går man förbi så tänker man inte på det direkt, nej det ser mer ut som en bric à brac-butik från utsidan. Faktum är att man inte riktigt fattar att där innanför döljer sig värsta goda chokladen! Rena rama himmelriket! Jag bara måste tipsa om det här, för det höjer Ludvika flera pinnhål.

Chokladmästaren heter Morgan Spiik, har kopplingar till Grythyttan förstås och har varit i Frankrike och lärt sig, han vet vad han gör och han finns i köket bakom butiken. Det är där det stora sker, allt är handgjort av bästa råvaror! Hans far heter Göte Norin, far och son jobbar ihop, Spiik + Norin = Spiinor. Göte hjälper till med försäljning, 8 kr per pralin, värd varje öre! Har inte smakat maken till choklad på länge! Han säljer även olika slags chokladkakor av bästa kvalitet. De har även chokladprovningar i butiken som samlar många kunder hörde jag. Det här är ett lite dolt paradis för en chokladälskare som jag, en underbar upptäckt må jag säga och jag styr nu mina steg hit med jämna mellanrum. Och i gott sällskap är jag också, det är många som står och dreglar framför pralinerna. Jag går därifrån med en brun liten kartong fylld med finaste läckerheter…aaah, det är himmelskt. Och tänk vad fint att kunna erbjuda besökare en sådan här extra upplevelse!?

Is på Väsman

Ludvika ligger vid Väsman och nu har isen lagt sig ordentligt, eller? Den här sjön är djup, 60 meter minst och isen lägger sig sist här av alla sjöar i trakten och Väsman sköljer sist av alla sjöar också. Idag gick jag utmed sjökanten och spanade ut, tänkte att det kanske snart är läge att ge sig ut på skidorna. Men det är just inga spår på sjön än, jag väntar på att skotrarna ska köra upp spår, innan dess ger inte jag mig ut. Men jag ser en liten prick långt därute, det är en karl (?) som är på väg rakt ut, bort från land, alldeles mol allena på denna jättesjö!! Jag får faktiskt lite svindel, ont i magen. Ska han gå till Brittsand på andra sidan? Isen kan ju vara bräcklig på sina ställen och snön döljer tunna partier. Det ger mig svindel. Och rakt under där jag står finns den där jättekroppen av järn som gruvbolagen undrar hur de ska komma åt….då kommer väl Väsman att tömmas som ett badkar, ja det är lätt att få fantasier!

Vårprogram på Västanfors hembygdsgård

Visst känner man en liten liten ljum fläkt av våren!? Eller hur? Dels är det ljuset och dels är det planer för våren 2012 som dimper ner. Vårsalong på Liljevalchs i Stockholm och på Västanfors i Fagersta har de så mycket för sig. Jag lägger upp en somrig bild bara för att påminna. Tänk att februari redan är så nära…och då kommer det dessutom att ske ett chefsbyte på Västanfors eftersom Rita Södergård nu går i pension och efterträds av Malin Andersson, f.d. Ängelsbergsbo men som flyttat till Västerås. Nu blir det till att pendla för Malin men där finns ju ett tåg som pilar fram och tillbaka så det lär inte bli några större svårigheter. Säger jag som har två minuter till jobbet!! Hm.

Nu på söndag den 19 februari kl 14.00 uppträder Bertil Olsson från Skinnskatteberg i Teatermuseet 2 tr upp i Ekomagasinet! Det är fri entré och Bertil kommer att bjuda på en varierad nöjeskavalkad: sånger, burleskerier och skojsamheter – allt i en salig varierande blandning. Bertil sjunger, spelar och berättar. Det är en verksamhet som Ekomuseum stödjer, han är bra Bertil.

Nästa söndag den 26 februari bakas det i den fina bakstugan. Det är då man ska dit och smaka på nybakat tunnbröd och uppleva den sen bara några år uppmurade ståtliga bakugnen. Det blir även antikvariat och utställning i Ekomagasinet av böcker och gamla skolplanscher. Sånt är skoj. Skolplanscher är väldigt vackra, så passa på. Och så rustar man till påsk med pyssel för barn, äggletning! Och Lövparkens trädgård slår upp dörrarna söndag den 1 april kl 11-16. Ja, för snart vi där också! April, april….planer, planer……

Roliga böcker & skrifter

Nu i veckan har jag fått en trave böcker från Jernkontoret ”Bergsbruk – gruvor och metallframställning”, 280 kr och en trave årsskrifter (2010-11) från Stripa Gruvas Vänner ”Industrilandskap i Bergslagen”, 70 kr. Båda är absolut läsvärda och nu kan jag sälja dem härifrån till den som så önskar för samma pris. Boken om bergsbruket är jättetung så presumtiva köpare bör nästan bo i närheten av kansliet då posttransport blir dyrbart, nej i så fall är det istället enklast att köpa den direkt från Jernkontoret i Stockholm.

Sista årsskriften om Industrilandskap i Bergslagen handlar om gruvnäringen och gruvmiljöerna i Garpenberg, Grängesberg och Storådalen med Stripa, Stråssa, Guldsmedshyttan och Storå. Det är nära Lindesberg. Det här är tre viktiga gruvområden som också haft långtgående tankar på ett gemensamt industrihistoriskt projekt som heter ”Gruvstråket”. Gruvorna ligger som på rad. Grängesberg har fått mycket plats i skriften men det var också en stor gruva, en stor arbetsplats under 1900-talet. Texten är författad av Lars Hagström, f.d. chef för Lindesbergs museum.

Kartbilden ovan är en gruv- och järnvägshistorisk karta 1896-1962. Det grå fältet är de öppna brotten och de mörkare grå ytorna är de allra äldsta brotten. Och det fantastiskt skarpa fotografiet visar hur det stora dagbrottet, skärningen, såg ut åren kring 1900. Skärningen finns kvar men har rasat in och vattenfyllts och järnvägen har fått flytta ett par omgångar. Idag kan man lätt cykla från Ludvika till Grängesberg på en asfalterad gammal banvall från TGOJ:s tid. Det är en fin tur, särskilt när man ska hem för då rullar man utför hela vägen. Och inte bara järnvägen har slukats av gruvan utan även centrala delar av det forna Grängesberg. Allt har fått maka på sig och idag ligger centrum i nedre kanten av kartan med Cassels precis mittemot i övre kanten. Däruppe ligger för övrigt även Mojsen och gruvområdet med lavarna. Visst är det kul att titta på kartor?

Lars Sjöberg till Ludvika bibliotek

Konsthistorikern Lars Sjöberg föreläser på biblioteket i Ludvika tisdag den 31 januari kl 18.00. Ni vet väl vem han är? Han som samlar på hus!! Lars Sjöberg är högst ovanlig, han är extremt svag för gamla ödehus så till den grad att han till och med köper dem bara för att rädda dem. Och det är gamla gistna förfallna hus och herrgårdar från 1700-talet. Han står helt enkelt inte ut med att se dem gå under! Så är det. Det är kvalitetshus, inte som byggen idag precis. Han lagar taken och fixar fönstren med familjens hjälp, ja de gör det mest nödvändiga så byggnaderna ska stå sig ett tag till. Det är inte så att familjen renoverar och flyttar in i dem, nej så är det inte. Man kan se dem som just en samling. Att jobba med husen och då kanske bo i dem, det är också ett sätt att fira semester!

På 1960-talet fanns många sådana ödehus lite runt om i landet. Nån som kommer ihåg den där lilla nybyggda kopian av Sörby herrgård i Närke som stod i parken utanför Nationalmuseum en sommar? Den som sattes upp till en utställning i mitten på 1990-talet när Lars Sjöberg var museiintendent. Folk vallfärdade dit för att avnjuta den, jag var där flera gånger. Lars Sjöberg köpte originalet i Närke och lät bygga en kopia. Jag glömmer den aldrig. Efter utställningen såldes huset vad jag minns på auktion och lycklig den som fick köpa! I flera år efter det ville jag bygga mig ett nytt hus av timmer på gammalt vis, men det stannade vid en skön dröm. Och alla gustavianska 1700-talsmöbler som IKEA sålde på 1990-talet samtidigt med Sörbyhuset, minns ni dem då? Det gjordes tyger, porslin och glas efter gamla förlagor och allt gick åt som smör. Lars Sjöberg låg förstås bakom detta också.

Han har skrivit många böcker om kulturhistoria och handböcker om renovering av både möbler och byggnader. 2010 kom han ut med en praktfull bok om alla sina hus som heter: ”Nio hus och en kyrka.” och den handlar om byggnadsvård och inredning. Den är en fantastisk bok med underbara bilder men så har han också samarbetat med en av de absolut finaste fotograferna jag vet: Ingalill Snitt. Ingen kan som hon fånga ljuset.

Missa inte Lars Sjöberg och hans nio hus – tio med kyrkan!
Arr. Humanistiska föreningen i Ludvika. Inträde 80 kr.

Tåg Fagersta-Västerås

Det är lite kul att åka tåg! Jag kör för det mesta bil överallt, det blir ju så, man ska iväg kvickt och det går snabbt, inga väntetider precis. Men så skulle jag till Västerås och Västmanlands läns museum nu i veckan och då har jag ju kört den där vägen, riksväg 66, så många gånger att den börjar bli lite tråkig. Då kollade jag tågtiderna. Från Ludvika var det ju knepigt, inget passade riktigt, men från Fagersta var det desto bättre. Där går det flera tåg till Västerås varje dag. Förstås! Det tar 57 min och många pendlar till jobbet, man bor i Fagersta men jobbar i Västerås eller vice versa.

Alltså körde jag bil till Fagersta, parkerade gratis vid stationen och klev på tåget. Det är Tågkompaniet som upprätthåller trafiken på banan. Åh vad skönt det var! Fint väder och vackert landskap att titta på. Man åker utmed sjösystemen neråt Mälaren, man följer i princip Strömsholms kanal. Otroligt vackra sjöar här i Bergslagen! Och tåget stannar vid alla gamla stationer. Här gick det förr ånglok tidigt, redan på 1880-talet och det på grund av järnindustrin förstås. Det var när järnvägen kom och slog igenom som kanalen mer eller mindre övergavs som transportled. Det byggdes broar över sjöleden så låga att seglande fartyg som ”Smedjebackare” inte längre kunde passera. Låga ångmaskinsdrivna pråmar gick ner genom kanalen, men allt färre med tiden.

Satt och tänkte på det. Tänkte på resandet förr då på senare delen av 1800-talet när folk for med det moderna tåget. Då var stationerna säkert enkla men efter sekelskiftet då elektriciteten slog igenom överallt och då industrisamhället tog fart, byggdes vackra arkitektritade stationshus längs banorna och många finns kvar än idag, dock ofta med andra funktioner. Dock är stationshuset i Västanfors i Fagersta ett av dem som fortfarande har kvar sin funktion.