Första året med www.oljeon.se

Oljeön utanför Ängelsberg fick en egen hemsida den 1 maj 2011, för ett knappt år sen alltså och den har redan haft 10 000 visningar, det är bra! Det bådar gott inför framtiden. Det glada beskedet kom igår i ett mejl från Malin Andersson, http://www.primaleve.se, som är dess upphovskvinna. Malin som i många år arbetat som guide och turisminformatör i Ängelsberg och på Världsarvet Engelsbergs bruk samt naturligtvis på Oljeön är samma Malin som i morgon den 1 februari börjar jobba som verksamhetschef på Västanfors hembygdsgård i Fagersta.

Oljeön är en märklig ö. Det var en framsynt herre vid namn Per August Åhlund som anlade ett oljeraffinaderi 1875 på ön, en oljefabrik där han tillverkade lysfotogen och smörjoljor och fetter av olika slag. Brandrisken gjorde att ön var det perfekta stället för en sån verksamhet. Råoljan kom från Texas i båt via Mälaren och Strömsholms kanal ända fram till porten. Fett och talg kom från Ryssland och tjära (en slags naturlig asfalttjära, s.k. goudron) kom från södra Polen (Galizien). Lysfotogen blev en stor produkt och det berodde förstås på att ungefär samtidigt kom järnspisarna och då stängdes ljuset från den öppna elden in i järnspisen och man måste lysa upp stugorna med annat ljus. Fotogenlampan gjorde sitt intåg i hemmen. Oljeraffinaderiet räknas idag som ett av de äldsta bevarade i världen! Ja, här ligger alltihop kvar mer eller mindre intakt, www.oljeon.se

En mycket fin bok har skrivits om Oljeön, den kom förra året samtidigt som hemsidan. Författare är Kersti Kollberg som har rötter på Oljeön. Hennes farfar var den siste oljefabrikören. De supervackra bilderna i boken har tagits av Björn Ullhagen. Boken kan ni beställa via hemsidan från Balkong Förlag  för 249 kr inkl moms och porto.

Chokladgruva i Ludvika

Jo, ni läser rätt. Chokladgruva! Och choklad har blivit något STORT dessutom, världen över, det läste jag i DN i fredags, det är en trend i snabb spridning, även till barer, chokladbarer…?? I Ludvika är det inte sämre ställt, nej här har en chokladmästare slagit sig ner och öppnat choklad & delikatessbutik med chokladkök på Storgatan 16. Den heter  Spiinor, http://www.spiinor.se. Det är sant! Och går man förbi så tänker man inte på det direkt, nej det ser mer ut som en bric à brac-butik från utsidan. Faktum är att man inte riktigt fattar att där innanför döljer sig värsta goda chokladen! Rena rama himmelriket! Jag bara måste tipsa om det här, för det höjer Ludvika flera pinnhål.

Chokladmästaren heter Morgan Spiik, har kopplingar till Grythyttan förstås och har varit i Frankrike och lärt sig, han vet vad han gör och han finns i köket bakom butiken. Det är där det stora sker, allt är handgjort av bästa råvaror! Hans far heter Göte Norin, far och son jobbar ihop, Spiik + Norin = Spiinor. Göte hjälper till med försäljning, 8 kr per pralin, värd varje öre! Har inte smakat maken till choklad på länge! Han säljer även olika slags chokladkakor av bästa kvalitet. De har även chokladprovningar i butiken som samlar många kunder hörde jag. Det här är ett lite dolt paradis för en chokladälskare som jag, en underbar upptäckt må jag säga och jag styr nu mina steg hit med jämna mellanrum. Och i gott sällskap är jag också, det är många som står och dreglar framför pralinerna. Jag går därifrån med en brun liten kartong fylld med finaste läckerheter…aaah, det är himmelskt. Och tänk vad fint att kunna erbjuda besökare en sådan här extra upplevelse!?

Is på Väsman

Ludvika ligger vid Väsman och nu har isen lagt sig ordentligt, eller? Den här sjön är djup, 60 meter minst och isen lägger sig sist här av alla sjöar i trakten och Väsman sköljer sist av alla sjöar också. Idag gick jag utmed sjökanten och spanade ut, tänkte att det kanske snart är läge att ge sig ut på skidorna. Men det är just inga spår på sjön än, jag väntar på att skotrarna ska köra upp spår, innan dess ger inte jag mig ut. Men jag ser en liten prick långt därute, det är en karl (?) som är på väg rakt ut, bort från land, alldeles mol allena på denna jättesjö!! Jag får faktiskt lite svindel, ont i magen. Ska han gå till Brittsand på andra sidan? Isen kan ju vara bräcklig på sina ställen och snön döljer tunna partier. Det ger mig svindel. Och rakt under där jag står finns den där jättekroppen av järn som gruvbolagen undrar hur de ska komma åt….då kommer väl Väsman att tömmas som ett badkar, ja det är lätt att få fantasier!

Vårprogram på Västanfors hembygdsgård

Visst känner man en liten liten ljum fläkt av våren!? Eller hur? Dels är det ljuset och dels är det planer för våren 2012 som dimper ner. Vårsalong på Liljevalchs i Stockholm och på Västanfors i Fagersta har de så mycket för sig. Jag lägger upp en somrig bild bara för att påminna. Tänk att februari redan är så nära…och då kommer det dessutom att ske ett chefsbyte på Västanfors eftersom Rita Södergård nu går i pension och efterträds av Malin Andersson, f.d. Ängelsbergsbo men som flyttat till Västerås. Nu blir det till att pendla för Malin men där finns ju ett tåg som pilar fram och tillbaka så det lär inte bli några större svårigheter. Säger jag som har två minuter till jobbet!! Hm.

Nu på söndag den 19 februari kl 14.00 uppträder Bertil Olsson från Skinnskatteberg i Teatermuseet 2 tr upp i Ekomagasinet! Det är fri entré och Bertil kommer att bjuda på en varierad nöjeskavalkad: sånger, burleskerier och skojsamheter – allt i en salig varierande blandning. Bertil sjunger, spelar och berättar. Det är en verksamhet som Ekomuseum stödjer, han är bra Bertil.

Nästa söndag den 26 februari bakas det i den fina bakstugan. Det är då man ska dit och smaka på nybakat tunnbröd och uppleva den sen bara några år uppmurade ståtliga bakugnen. Det blir även antikvariat och utställning i Ekomagasinet av böcker och gamla skolplanscher. Sånt är skoj. Skolplanscher är väldigt vackra, så passa på. Och så rustar man till påsk med pyssel för barn, äggletning! Och Lövparkens trädgård slår upp dörrarna söndag den 1 april kl 11-16. Ja, för snart vi där också! April, april….planer, planer……

Roliga böcker & skrifter

Nu i veckan har jag fått en trave böcker från Jernkontoret ”Bergsbruk – gruvor och metallframställning”, 280 kr och en trave årsskrifter (2010-11) från Stripa Gruvas Vänner ”Industrilandskap i Bergslagen”, 70 kr. Båda är absolut läsvärda och nu kan jag sälja dem härifrån till den som så önskar för samma pris. Boken om bergsbruket är jättetung så presumtiva köpare bör nästan bo i närheten av kansliet då posttransport blir dyrbart, nej i så fall är det istället enklast att köpa den direkt från Jernkontoret i Stockholm.

Sista årsskriften om Industrilandskap i Bergslagen handlar om gruvnäringen och gruvmiljöerna i Garpenberg, Grängesberg och Storådalen med Stripa, Stråssa, Guldsmedshyttan och Storå. Det är nära Lindesberg. Det här är tre viktiga gruvområden som också haft långtgående tankar på ett gemensamt industrihistoriskt projekt som heter ”Gruvstråket”. Gruvorna ligger som på rad. Grängesberg har fått mycket plats i skriften men det var också en stor gruva, en stor arbetsplats under 1900-talet. Texten är författad av Lars Hagström, f.d. chef för Lindesbergs museum.

Kartbilden ovan är en gruv- och järnvägshistorisk karta 1896-1962. Det grå fältet är de öppna brotten och de mörkare grå ytorna är de allra äldsta brotten. Och det fantastiskt skarpa fotografiet visar hur det stora dagbrottet, skärningen, såg ut åren kring 1900. Skärningen finns kvar men har rasat in och vattenfyllts och järnvägen har fått flytta ett par omgångar. Idag kan man lätt cykla från Ludvika till Grängesberg på en asfalterad gammal banvall från TGOJ:s tid. Det är en fin tur, särskilt när man ska hem för då rullar man utför hela vägen. Och inte bara järnvägen har slukats av gruvan utan även centrala delar av det forna Grängesberg. Allt har fått maka på sig och idag ligger centrum i nedre kanten av kartan med Cassels precis mittemot i övre kanten. Däruppe ligger för övrigt även Mojsen och gruvområdet med lavarna. Visst är det kul att titta på kartor?

Lars Sjöberg till Ludvika bibliotek

Konsthistorikern Lars Sjöberg föreläser på biblioteket i Ludvika tisdag den 31 januari kl 18.00. Ni vet väl vem han är? Han som samlar på hus!! Lars Sjöberg är högst ovanlig, han är extremt svag för gamla ödehus så till den grad att han till och med köper dem bara för att rädda dem. Och det är gamla gistna förfallna hus och herrgårdar från 1700-talet. Han står helt enkelt inte ut med att se dem gå under! Så är det. Det är kvalitetshus, inte som byggen idag precis. Han lagar taken och fixar fönstren med familjens hjälp, ja de gör det mest nödvändiga så byggnaderna ska stå sig ett tag till. Det är inte så att familjen renoverar och flyttar in i dem, nej så är det inte. Man kan se dem som just en samling. Att jobba med husen och då kanske bo i dem, det är också ett sätt att fira semester!

På 1960-talet fanns många sådana ödehus lite runt om i landet. Nån som kommer ihåg den där lilla nybyggda kopian av Sörby herrgård i Närke som stod i parken utanför Nationalmuseum en sommar? Den som sattes upp till en utställning i mitten på 1990-talet när Lars Sjöberg var museiintendent. Folk vallfärdade dit för att avnjuta den, jag var där flera gånger. Lars Sjöberg köpte originalet i Närke och lät bygga en kopia. Jag glömmer den aldrig. Efter utställningen såldes huset vad jag minns på auktion och lycklig den som fick köpa! I flera år efter det ville jag bygga mig ett nytt hus av timmer på gammalt vis, men det stannade vid en skön dröm. Och alla gustavianska 1700-talsmöbler som IKEA sålde på 1990-talet samtidigt med Sörbyhuset, minns ni dem då? Det gjordes tyger, porslin och glas efter gamla förlagor och allt gick åt som smör. Lars Sjöberg låg förstås bakom detta också.

Han har skrivit många böcker om kulturhistoria och handböcker om renovering av både möbler och byggnader. 2010 kom han ut med en praktfull bok om alla sina hus som heter: ”Nio hus och en kyrka.” och den handlar om byggnadsvård och inredning. Den är en fantastisk bok med underbara bilder men så har han också samarbetat med en av de absolut finaste fotograferna jag vet: Ingalill Snitt. Ingen kan som hon fånga ljuset.

Missa inte Lars Sjöberg och hans nio hus – tio med kyrkan!
Arr. Humanistiska föreningen i Ludvika. Inträde 80 kr.

Tåg Fagersta-Västerås

Det är lite kul att åka tåg! Jag kör för det mesta bil överallt, det blir ju så, man ska iväg kvickt och det går snabbt, inga väntetider precis. Men så skulle jag till Västerås och Västmanlands läns museum nu i veckan och då har jag ju kört den där vägen, riksväg 66, så många gånger att den börjar bli lite tråkig. Då kollade jag tågtiderna. Från Ludvika var det ju knepigt, inget passade riktigt, men från Fagersta var det desto bättre. Där går det flera tåg till Västerås varje dag. Förstås! Det tar 57 min och många pendlar till jobbet, man bor i Fagersta men jobbar i Västerås eller vice versa.

Alltså körde jag bil till Fagersta, parkerade gratis vid stationen och klev på tåget. Det är Tågkompaniet som upprätthåller trafiken på banan. Åh vad skönt det var! Fint väder och vackert landskap att titta på. Man åker utmed sjösystemen neråt Mälaren, man följer i princip Strömsholms kanal. Otroligt vackra sjöar här i Bergslagen! Och tåget stannar vid alla gamla stationer. Här gick det förr ånglok tidigt, redan på 1880-talet och det på grund av järnindustrin förstås. Det var när järnvägen kom och slog igenom som kanalen mer eller mindre övergavs som transportled. Det byggdes broar över sjöleden så låga att seglande fartyg som ”Smedjebackare” inte längre kunde passera. Låga ångmaskinsdrivna pråmar gick ner genom kanalen, men allt färre med tiden.

Satt och tänkte på det. Tänkte på resandet förr då på senare delen av 1800-talet när folk for med det moderna tåget. Då var stationerna säkert enkla men efter sekelskiftet då elektriciteten slog igenom överallt och då industrisamhället tog fart, byggdes vackra arkitektritade stationshus längs banorna och många finns kvar än idag, dock ofta med andra funktioner. Dock är stationshuset i Västanfors i Fagersta ett av dem som fortfarande har kvar sin funktion.

Kulturträff i Fagersta

Kom just hem från ett kreativt tjänstemannamöte i Fagersta. Vi träffades i Logen på Västanfors hembygdsgård, idag på eftermiddan, en ombonad och trivsam miljö. Och vi pratade bara om en enda sak, nämligen kulturarrangemang i våra kommuner med Strömsholms kanal som gemensam faktor, det är vår pulsåder, så även i Ekomuseum. Det gäller för både södra Dalarna och östra Västmanland. Kanalen var en gång den absoluta huvudsakliga leden för järntransporter och resande till och från Bergslagen från Mälardalen och Stockholm. Jag tror inte att vi riktigt inser dess forna stora betydelse. Kanalen finns kvar men lever ett rätt undanskymt liv, den underhålls så gott det går med sina 26 slussar. Det är många slussportar som måste restaureras varje år, ett enormt drygt arbete. Kanalbyggnadshyttan ligger i Hallstahammar. Mer ljus på kanalen alltså!

Med kultur kan vi stödja hela kanalområdet och de kringliggande kommunerna. Det är i princip Ekomuseums sju stiftarkommuner det först och främst handlar om, sen sprider vi ut det hela. Bergslagen är stort. Idén kommer från nye kulturchefen i Hallstahammar Sven-Olof Juvas. Vi liksom vaknade till i tjänstemannagruppen, nu har vi fått ett gemensamt, konkret och roligt förslag att jobba med. Det här är något nytt. Det här är bara så bra! Vi träffas nästa gång den 23 mars på Västmanlands läns museum i Västerås.

På Västmanlands läns museum igår

Mimerverkstan med Västmanlands läns museum på Karlsg.2 i Västerås. Foto ChL.
Mimerverkstan med Västmanlands läns museum på Karlsg.2 i Västerås. Foto ChL.
Den stiliga entrén till Mimerverkstan på Karlsg.2. Länsmuseet ligger till vänster och Konsthallen till höger och i mitten finns ett museitorg med reception, shop och fik. Foto ChL.
Den stiliga entrén till Mimerverkstan på Karlsg.2. Länsmuseet ligger till vänster och Konsthallen till höger och i mitten finns ett museitorg med reception, shop och fik. Foto ChL.
Jenny Findahl till vänster och Lena Engström till höger vid fikabordet på museitorget. I fonden ses entrén till länsmuseet och där står museichefen Carl-Magnus Gagge, i svart mot den vita väggen i svart med en besökare. Musieshopen har rea, vi handlar lite. Foto ChL.
Jenny Findahl till vänster och Lena Engström till höger vid fikabordet på museitorget. I fonden ses entrén till länsmuseet och där står museichefen Carl-Magnus Gagge, i svart mot den vita väggen i svart med en besökare. Musieshopen har rea, vi handlar lite. Foto ChL.

Jenny Findahl, Snowtrail och jag möttes vid Västerås station igår och gick till Karlsg.2 och Västmanlands läns museum, en promenad som tar ett par minuter bara. Vi träffade Lena Engström, museipedagog och gick igenom det råmanus som jag jobbat med på sistone, ja just det, det är brevsamlingen. Men jag vill orda lite om detta länsmuseum, som är så jättefint tycker jag. Bara huset!! Mimerverkstan, ASEAS jätteprojekt från åren kring 1915, med alla sina fönster.  Man tänkte på det naturliga ljuset då, därav fönstren. Ett mycket vackert hus men så har det fått sin form av en mycket fin arkitekt också: Erik Hahr, dåvarande stadsarkitekt i Västerås.

Och så var det boken. Nu har vi ett råmanus, vi har en formtanke och en tidsplan. Den 1 juni ska den vara klar. Var beredda den 4 juni för då ska ni kunna köpa boken här på länsmuseet i Västerås! Och på Ekomuseums kansli förstås. Samt på andra ställen. Det roliga med den här blivande boken är samtalet som förs två makar emellan om vardagsbekymmer i arbetarmiljö här i Bergslagen på 1880-talet, det är ovanligt. Det är deras personliga beskrivningar av vardagsbestyr på platser i Sunne i Värmland och sen i Västmanland på Karlberg i Norberg, Tibble i Badelunda socken, Forsbo i Ransta socken, Smedsbo i Tärna socken. Karlbergs hembygdsgård i Norberg är för övrigt en ekomuseimiljö!

Behovet av ”pängar” var centralt, precis som idag. Den där vardagslunken som slingrar sig fram i brevform är rent fängslande att läsa. Det är märkligt, för det händer just inga jättestora saker, men ändå fångas man av deras liv och man lider med dem i deras nöd och bemödanden och nog känns en del igen. Nej, man kan inte ge upp! Det är rent fascinerande och det är autentiskt. Så här var det, det här har skett. Ja, ni får själva uppleva det när boken kommer.

Intresserad av språk??

Har ni upptäckt Språktidningen? Annars läs här: www.spraktidningen.se  Det är en liten välmatad tidskrift som dimper ner i brevlådan 12 gånger per år. Jag är själv prenumerant. I septembernumret i höstas handlade det om tyska ”Berlin kan rädda tyskan” och ingressen berättade att ”Tyska är Europas näst största språk, Tyskland är Sveriges största handelspartner. Ändå ratar svenska elever språket men Berlin kan få dem att tänka om”.

Nu råkar Tyskland också vara det land som har mest koll på turistindustrin, de är bäst på att jobba med turism vilket har uppmärksammats av VKL i Västmanland, som gjort stora och lyckade satsningar i Tyskland inte minst förra året. Och många tyskar börjar komma hit! Sala Silvergruva lär ha haft en tysk invasion. Bra, bra! Tyskland ligger oss nära och inte bara geografiskt, nej tysk teknik har importerats till gruv- och järnindustrin i Bergslagen i långa tider. Men hur tar vi emot dem i dag? Vi kan ju knappt tyska längre. Trist!

Men den här brevsamlingen från 1880-talet, som ska bli en bok till sommaren, den är skriven på en gammal fin vardagssvenska och det har varit mycket intressant att läsa. Det är enkelt folk som skrivit breven, vilket är ovanligt. Och nog har den gamla svenskan känts bra tysk emellanåt, ja både ord och ordföljd. Som det här till exempel: ”Jag har ditt bref bekommit”  Ich habe dein Brief bekommen  eller ”Du får sjelf välja vad du best finner”  …was du am besten findest. Ja, så där håller det på lite här och var i breven. I dag talar och skriver vi annorlunda men besläktade är vi fortfarande. Det trevliga med tyskar är att de verkligen gillar Sverige och svenskar medan vi är svårflirtade och ibland inte särskilt inbjudande och trevliga….vi måste ändra på det.

Som man bäddar får man nämligen ligga!  Wie man sich bettet, so liegt man.

Mer om Staffan Lindh

Jag kan inte släppa Staffan Lindh. Igår när jag kom hem med hans målningar från Meken i bakhuvudet, betraktade jag min egen Lindhmålning. Ja, jag har en som jag absolut älskar! Den heter ”Porträtt av en envis björk” och det är säkerligen en björk som stod här i södra Dalarna någonstans. Björken vägrar släppa sina löv, den står där trotsigt grön i snön. Jag har alltid identifierat mig med den här målningen, jag känner mig själv som en mycket envis björk och vill inte släppa mina löv. Det är en rätt stor målning och inköptes av min far runt 1970 på ett galleri på Kungsholmen i Stockholm där Staffan Lindh hade en utställning. Han blev också väldigt förtjust i Staffan Lindhs måleri och nöjde sig därför inte med en målning utan köpte två till (som dock inte finns hos mig). När jag nu såg målningen ”Höst” igår så såg jag även en björk vid sidan av, längs kanten, den hade en bra plats, den fick framträda. Det är därför jag nu vill visa er hela bilden här på bloggen, inte bara den lilla miniatyren som jag la ut igår, björken syntes ju inte så bra.

Målningen handlar inte bara om det fina paret som står med ryggen mot betraktaren och blickar ut över den till synes lugna sjön en klar höstdag men där allt kan förändras inom några sekunder, det är ett imaginärt lugn. Nej, den här målningen handlar även om en envis björk som ger stadga, står på sidan och liksom håller upp bilden. Björkar är mycket bra träd. Den här målningen talade verkligen till mig igår, ja idag också som ni märker. Det är något med Staffan Lindh och björkar…. Visst är det märkligt med vissa konstnärer att de så indirekt talar till en? Staffan Lindh är en sådan, han för ett lågmält samtal med oss betraktare via sitt måleri, han gör inte mycket väsen av sig ens som människa men han förstår något av det stora osynliga omkring oss och det målar han av.

Missa inte Meken!  Öppet lörd-sön 11-14.

Staffan Lindh på Meken – skynda!

Jag kom just tillbaka från Smedjebacken och Meken. Ni borde passa på, ni som inte sett Staffan Lindhs måleri, underbart ljus och så lite skissartat måleri vilket jag tycker mycket om. Det blir en sån fin upplevelse när man betraktar sådana bilder. Den här utställningen stänger redan på söndag!!! Så skynda skynda….ni hinner. Staffan Lindh är Anna Lindhs far, en i dag 80-årig herre, född 1931 och han bor i Snöån utanför Smedjebacken. Han var elev på Konstakademin 1955-1961, målar i olja, ofta situationer och ofta människor, det finns både humor och värme i hans målningar. Många av dem tycks vara självporträtt och ändå känns det väldigt lätt att även själv identifiera sig med många av hans bilder, man nästan kryper in i den känslan. Där finns ett sug som drar in i vissa bilder. Jag befinner mig i bilden, jag står inte utanför utan jag finns i.

Vad som även var roligt att titta på var ett bildspel som var gjort av Markku Miettinen, fotograf och just nu anställd för att jobba med utställningsverksamheten på Meken. Det var intressanta bilder från Smedjebacken, om hyttor och smedjor, om valsverkets och samhällets framväxt och om den byggnad som nu är Meken, den gamla mekaniska verkstan, som i sin tur inhystes i ett gammalt kolhus och spår av det kan man se i ytterväggarnas slaggstenspelare.

Meken är öppen nu på lördag-söndag kl 11-14, fri entré.  Imorrn fredag är det stängt. Så det blir snabba ryck för er som vill hinna med en fin konstupplevelse. Meken har nyligen bytt namn, förut hette det Gamla Meken och hemsidan ligger som en del under www.smedjebacken.se

Snabbt besök på Mojsen i Grängesberg

När jag ändå snurrade runt Grängesberg igår, så for jag förstås upp till gruvområdet och Mojsen. Det är öppet varje vardag mellan 10-15 ungefär. Jag hade tur för där satt Anders Hjalmar (på bilden ovan!) och Stig, båda roliga att språka med. De kan allt om Grängesberg och Anders Hjalmar som jobbade fackligt när gruvan var igång, känner till landets gruvor rätt bra får man nog säga. Vi pratade om Dannemora, om LKAB (Luossavaara-Kirunavaara) och om den kommande gruvdriften i Grängesberg förstås. Det var Anders som berättade att alla frågetecken nu är uträtade, problemen lösta och nu ska allt genomföras. Schakten finns redan och kan användas. Vattnet ska pumpas ur (mycket vatten!) och man tar den gamla malmbanan TGOJ i drift igen, den som gick mellan Grängesberg och Oxelösund, som blir utskeppningshamn även denna gång. Banan är byggd för att klara de 400 m långa och tungt lastade malmtågen. Man ska bygga mötesplatser längs banan, såna som revs upp för 20 år sen ska återställas. Allt rasslar igång, visst låter alltihop helt fantastiskt?? Anders Hjalmar såg också väldigt glad ut. Det här är goda nyheter för Grängesbergsborna. Nu är det konkret, inte bara planer och prat. Starten är satt till 2015 med full verksamhet 2017. Och Mojsen kommer förhoppningsvis att bestå som kulturcentrum, det är vad jag tror för annars hade nog Anders och Stig sagt nåt. Mojsen var förr gruvarbetarnas matsal och vilorum, men de måtte väl få nya lokaler. Dessutom känns tanken på kultur så här mitt i ett levande gruvområde väldigt sympatisk och även ovanlig.

Nu till våren, kanhända kring 1 mars, öppnar en ny utställning i Mojsen som ska berätta om Sveriges stora gruvor och om modern gruvdrift. Den ska stå över hela sommaren och blir nog jätteintressant. Jag lovar tala om här på bloggen när den öppnar. Tips från Anders Hjalmar för er som har intresse av Grängesbergs gruva är också att titta på gamla filmklipp från Grängesberg på Youtube. Där finns även intressanta filmsnuttar om ”urban exploration” i Grängesberg, en än så länge givande plats att spana på.

Sök på ”Grängesberg” på  www.youtube.com

Nytt år med rutiner och monotoni

Lombergshjulet på riksväg 50 mot Örebro strax utanför Grängesberg, restaurerat och på sin riktiga plats. Här stod det en gång och gjorde tjänst åt gruvan. Runt 1850 fanns 7 st såna här stora vattenhjul som drev gruvan.  Det är ett så kallat överfallshjul, en i mina ögon tunn vattenstråle drev detta jättehjul och vattnet kom liksom från ovansidan, den syns på bilden. Hjulet snurrar alltid sommartid, just nu står det stilla och låter sig snällt snöas över. Jag tog bilden idag.
Lombergshjulet på riksväg 50 mot Örebro strax utanför Grängesberg, restaurerat och på sin riktiga plats. Här stod det en gång och gjorde tjänst åt gruvan. Runt 1850 fanns 7 st såna här stora vattenhjul som drev gruvan. Det är ett så kallat överfallshjul, en i mina ögon tunn vattenstråle drev detta jättehjul och vattnet kom liksom från ovansidan, den syns på bilden. Hjulet snurrar alltid sommartid, just nu står det stilla och låter sig snällt snöas över. Jag tog bilden idag.

Rätt skönt med lite monotona rutiner igen, eller hur? Ja, hej på er förresten. Helgerna är över – äntligen höll jag på att säga, hm, men jag har ju varit insnöad bra länge nu, kopiöst insnöad! Nu ringer klockan på morgnarna igen, samma tid. Och inte behöver jag skotta snö för brinnande livet. Dessutom var jag bra länge utan Internet, det var Dagmar som tog den inklusive all plåt på skorstenen. Dagmar var hård i Jämtland och man är bara tvungen att finna sig. Att så vara utan kontakt med den stora omvärlden är en konst jag nästan glömt, det som gick så fint förr, är numera svårt att klara, men det gick – här är jag, jag har överlevt! Nåväl, slutpratat om detta!

Jag fick i alla fall tag på en DI (Dagens Industri) den 29 dec och läste att Dannemora gruva nu drar igång malmbrytning på allvar. Det intresserar mig ­– inom en snar framtid är gruvan i Grängesberg också igång igen. Alla beslut tycks vara fattade och redan 2015 startar det. För mig som aldrig upplevt gruvsamhället i gång är det en lite märklig tanke. Rally i järnmalmspriset avgör hela saken och bygder både i Uppland och här i södra Dalarna får ett välbehövligt lyft. Matställen, caféer, hotell, butiker – allt väcks till liv igen. Jag var en sväng till Grängesberg idag och jo, Grängesberg kan behöva ett lyft. Förresten kan vi alla behöva ett lyft. Ja, låtom oss lyfta, må hjulen snurra igång!