Glad midsommar från norr!

Ljusa dagar i norr! Njuter av dem just nu och jobbet har snällt fått maka på sig lite grann, men visst hänger det med, det gör det. Jag betar av lite varje dag i min lilla dator men struntar blankt i klockan och det är det fina. Frihet! Och det här med bloggande blir det inte så mycket av just nu märker jag. Är tillbaka i Ludvika i början på juli och då blir det förhoppningsvis ordning på livet igen. Var i mataffärn och köpte mig en ros! I trädgården står de i knopp än så länge. Hittade sen många smörblommor fläckvis i gräset och med dessa fina enkla soliga blomster vill jag önska er alla som råkar läsa här en riktigt fin midsommarhelg med sköna drömmar. Här i ljusa Jämtland har vi tur för solen skiner på oss nästan dygnet runt just nu! Må den skina ett tag.

Snabbesök av skogsmän på kansliet

Det var sent i går eftermiddag det. Jag drabbades av två herrar från SLU, Sveriges Lantbruksuniversitet. Vi bänkade oss för en kopp kaffe och de berättade om sitt stora projekt ”Hållbara Bergslagen” och jag föll pladask. Var de sända från ovan?? Nu sitter jag här med huvet fullt av nya intryck, en massa trycksaker om skog från SLU, Fakta Skog och lite annat. Det är så jätteintressant det som de berättade om och det är så passande vårt ekomuseum. Som hand i handske!

Dessa herrar arbetar med kunskapsproduktion och på tvärs över vetenskaperna – tvärvetenskapligt vill säga. Och ett projektbidrag från EU Interreg ”Baltic Sea Region” har de fått för sitt Hållbara Bergslagen och de håller till i Skinnskattebergs herrgård, de har båda en lokal förankring. Det finns finansiering nu för deras projekt. Och vi ska hitta på nånting. Det här ska Ekomuseum hänga på, det kan bli den ekologiska delen av vår verksamhet ett tag framöver. För hur når man ut till allmänheten med hållbara tankar vad gäller människa, miljö och landskap? Ett ekomuseum kan vara ett verktyg.

Eko- i ekomuseum kommer från grekiskans oikos = hushåll. Samma eko- som i ekonomi och ekologi. Ekomuseer kan jobba med antingen det ena eller det andra eller båda. Med ekonomisk historia eller med dito ekologisk. Och nu är det båda som gäller här, det blir natur och kultur i en skön förening. Begreppet ekomuseum är ett förnämligt ord, det är flexibelt, det handlar både om kulturminnen ute i naturen på sin autentiska plats i friska luften och om naturen runt omkring, den som indirekt deltagit i skapandet av platsen där vi människor bor, verkar och präglas, där vi tillsammans skapar våra olika lokala identiteter utan att direkt tänka på det. Som sagt, vi präglas av osynliga krafter. En gemensam lokal identitet för ett område har ju inte tillkommit av en slump precis.

Förmiddag på Rikkenstorp

Jag kom lagom till förmiddagskaffet. Det var i dag. Att kliva in i köket på Rikkenstorp hos den varma trevliga familjen Holmdahl är något jag gillar skarpt. Vid köksbordet satt Hèlène Littmarck Holmdahl mittemot maken Nils och bredvid honom sonen Joel. Vi skulle prata vandringsfolder. På Rikkenstorp finns nämligen en 2 km lång vandringsled runt gården och här behöver man en karta så man lätt kan ta sig runt och stanna och se de olika platserna som finns. Den ska hängas som en pdf på vår hemsida under Rikkenstorp. Vi ska också trycka upp ett antal, som de kan ha och dela ut till besökare som kommer för att vandra runt gården och njuta av naturen. Här finns även ett litet gårdsmuseum som berättar dels om gården och dels om finnmarken och den  skogsfinska kulturen samt inte minst om magiska Bränntjärnstorpet där Dan Anderssons farmor Anna-Stina Knas bodde som änka med fem barn. Nere vid sjön kan man hyra en stuga utan el och där tillbringa en helg i total tystnad, ja med bara naturljud då förstås – om man vill. Och många vill det. Ja, det här är ett litet paradis, det har jag alltid tyckt. Det är ungefär tre mil dit från Ludvika och efter Grängesberg är vägen längs Norra Hörken slingrande och vacker genom finnskogen.

Den som driver gården nu med permakultur som huvudsak är sonen Joel Holmdahl. Han sköter odlingar och betande djur, håller kurser i allt möjligt som syftar till en hållbar miljö. Nu håller de på och timrar upp en stor lada för traktorn till exempel. Den ska också kunna användas för en större publik, för på Rikkenstorp är det många aktiviteter om somrarna. Dan Andersson-veckan är det finnmarknad på gårdstunet till exempel, det är ett bra tillfälle att besöka finngården!  Den går av stapeln torsdag 2 aug, kl 10-17.

www.rikkenstorp.se
www.dananderssonveckan.se

Och Nationaldan passerade kvickt

Den dök upp mitt i veckan och försvann. Och det var förra veckan! Jag var nere på kansliet på eftermiddagen och väntade in firandet. Hade en liten kaffeträff på kansliet med Stina Stenberg. Plötsligt hördes musiken och jag sprang ut med kameran. Tåget med flaggor och folk kom gående från stan med slutmålet Ludvika Gammelgård. Då gäller det att hinna med när de sneddar över gräsmattan framför trappan. Jag fick springa i kapp dem, i full galopp. Min ordförande Ingvar Henriksson var ju en av fanbärarna i täten, han gick för (s). Måste ju ha en bild på honom. Sen samlas alla på tunet nedanför bergsmansgården och där spelas, talas och sjungs det. Och nya svenskar hälsas välkomna hit. Så är det varje år här i Ludvika.

Därefter dricker de flesta kaffe i Gammelgårdens servering intill. Stötte på den nye ordföranden i Ludvika hembygdsförening, Erik Andersson. Han är av den sorten som ställer upp och hugger i när det behövs. Han kavlar upp ärmarna. Nu är han med och lägger om ett av taken. Och i kaffeserveringen står de söta husmödrarna i sina vackra folkdräkter och bjuder på hembakat (alltid smörbakat numera!). Jag bad dem ställa upp sig alla fem, de hade olika dräkter från Dalarna, beroende på varifrån de har sina rötter.

Fr vänster står Siv Lindholm i Ludvikadräkten, Gun Hermansson i Grangärdedräkten, Lisbeth Andersson i Unionsdräkten, Birgitta Eliasson i Nåsdräkten och Elisabeth Munter i Flodadräkten. Granna damer!!

Och dessa timmar låg Ludvika Gammelgård som i en solig glugg under himlavalvet. Runt omkring hängde mörka dystra moln med hotande regn, men de väntade snällt.

Boksläppstårtan 2012

Boksläpp kräver tårtkalas. Första gången var 2010, när vi släppte guideboken Om Järn och Människor. Då hade vi med ett lokalt omtalat recept i boken, som vann tårtpris på 1940-talet: Torrbotårta. Då provbakade jag flera stycken och den var jättegod minns jag. Nästa tillfälle var året därpå, 2011, när vi släppte Järnladies. Där hade vi med receptet på Elsa Anderssons berömda Tangotårta. Hur ska det här gå tänkte jag och bakade några stycken, men det gick fint, det var himmelska tårtor.

Den här gång när vi släppte Älskade Mathilda, så har vi inte haft något tårtrecept med i boken. Kanske passade det inte eftersom Mathilda under de här åren knappast hade råd att ens tänka på att baka tårta. Hon fick vara glad om hon kunde baka sitt matbröd och ibland förgylla sin vardag med vetebullar, som hon gräddade i sin nästan ständigt varma gjutjärnsspis. Om hon hade ved!

Det fick bli en Sommartårta till Mathilda, med jordgubbar – en botten med mandelmjöl, minskade också på sockret, det blev lite som en mazarin. Tårtor är festligt. Om nån är intresserad så gjorde jag så här:

5 dl mandelmjöl (finns på hälsokosten)
1,5 dl rårörsocker
150 gr smör
– detta rörs ihop när smöret mjuknat.
Tillsätt 4 ägg, rör ner dem ett i taget.
Smörj en form, strö kokosflingor i den och bred ut smeten.
Grädda i 175 grader, ca 20-25 min.

Kakan blir flat, den pöser inte upp. Sen mosade jag jordgubbar med lite råsocker och bredde ut moset på ytan. Vispad grädde klickade jag ut runt kanterna rätt rejält och pyntade med hela och halva jordgubbar. Mums!!!

Hektisk vecka med två boksläpp!

Solen sken! Jag hade bakat en ”sommartårta” för kl 10 var det boksläpp nr 2 på kansliet i fredags den 8 juni. Det var ett lite enklare evenemang än det på tisdagen då vi var på Västmanlands läns museum i Västerås. Men tårta måste vi ha ändå.

Vi presenterade alltså två böcker denna vända, min ordförande Ingvar Henriksson och jag:  Älskade Mathilda och barnboken Från Berg till Spik. Barbro Jadling kom, hon som lagt grunden för illustrationerna i boken. Kerstin Bergström som gjorde texten fick förhinder. Sen har ju Jenny Findahl, Snowtrail och jag förnyat både bild och text, men det är tack vare de två nämnda damerna som det gick så bra. Radio Dalarna gjorde bra intervjuer med oss och lokalpressen kom. Vi har nu gjort fem böcker på två år! Jag radade upp dem på bordet och kände att det sannerligen inte är så illa:

1. Guideboken ”Om Järn och Människor”, 2010
2. Engelska guideboken ”Of Man and Iron”, 2011.
3. Järnladies. Från kolarhustrun till arvtagerskan, 2011
4. Från Berg till Spik. Om spikens långa vandring… 2012.
5. Älskade Mathilda. 100 brev om kärlek, slit och nöd, 2012.

Frågan var idag: vad ska ni ge ut nästa år?? Boksläpp med tårtkalas varje år är numera förväntat! Joo, tankar finns…. absolut. Men nån fart på kameran hade jag tyvärr inte denna dag, jag var lite för involverad själv i händelserna!! På eftermiddan packade jag bilen med böcker och for iväg bortåt Söderbärke och Norberg, nu börjar leveranserna.

Boken ”Älskade Mathilda” har kommit!

De första 100 exemplaren kom till Västmanlands läns museum på Karlsg.2 i Västerås igår tisdag. Så roligt det var att träffa familjen Hirdman. Författarinnan Birgit Hirdman Rørslett, 90 år i sommar, ledsagades av sonen Øyvind från Oslo. Hon är en pigg och vaken dam som kan hantera både dator och epost. Och visst finns det en tydlig tråd av språkintresse och skrivande i efterföljande led på kvinnosidan som känns igen redan från brevväxlingen mellan Mathilda och Lars – för de båda kunde skriva.  Det är deras dotter Maj Hirdman och nu Majs dotter Birgit. Och sen är det Birgits brorsdöttrar Yvonne Hirdman, författare och professor i historia, och Eili Hirdman, språklärare. Yvonne Hirdman har skrivit Den röda grevinnan – en europeisk historia som fick Augustpriset 2012. Det är talangfulla damer vi hade att göra med denna dag!

På bilderna ovan ser ni överst länsmuseichefen Carl-Magnus Gagge hälsa på Birgit Hirdman Rørslett och sonen Øyvind. Vid lunchbordet ses fr vä profilen på Susanne Granlund, bildarkivet, nacken på Eili Hirdman, Øyvind Rørslett, Jenny Findahl, som gjort den grafiska formen, Yvonne Hirdman, Birgit Hirdman Rørslett och Carl-Magnus Gagge. Därefter sitter Ivan Klaessaon och Lena Engström, bara håret syns på dem. Tack länsmuseet för all hjälp!

Yvonne Gröning kom från Norberg och det var extra roligt för hade hon inte lyft fram Maj Hirdman i Järnladies och skrivit teaterstycket om Maj Hirdman och Norbergs gruvstrejk förra sommaren, så hade nog inte denna brevbok kommit till! Tänk hur det är – det ena leder till det andra och när man börjar nysta så ser man plötsligt mönstret.

Vi hade en gemytlig stund tillsammans igår på länsmuseet, vi firade boken med en inledande lunch, ett samtal, kaffe och god jordgubbstårta där det stod ”Älskade Mathilda”, så välordnat av länsmuseets Veronica Dahlberg och Lina Gatte Redin. Radio P4 Västmanland intervjuade Birgit i direktsändning och VLT, Västmanlands läns tidning kom för ett reportage. Och boken – den ser helt underbar ut. Det blir roligt att införliva denna autentiska berättelse i Ekomuseums lilla ”förlag”. Och på fredag kl 10 har vi ett enklare boksläpp på kansliet. Kaffe och tårta – naturligtvis. Och då får vår nya lilla barnbok Från Berg till Spik hänga på också. Och sen kan ni köpa båda böckerna genom Ekomuseum, på länsmuseet i Västerås, kanske även i Falun, hos lokala bokhandlare och snart även via Adlibris. Hurraaa!!

Om att leda och bli ledd

Det pratas och skrivs om ledarskap. Många strävar efter ledarskap, men vilka ska då bli ledda? Det undrar jag alltid – en hel hoper med människor ska ju samtidigt bli ledda. En sak som mer sällan lyfts fram är det egna personliga ledarskapet, det som hänger ihop med det personliga ansvaret. Det är jag mer intresserad av. Jag kör med mig själv på kansliet till exempel! Varje dag leder jag mig själv i snårskogen, jag ställer krav på mig själv, ditten och datten ska göras. Inte behöver jag nån chef! (Hm….jag har ju en snäll ordförande att rådslå med…)

Nu hittade jag ett urklipp i mina högar om just ledarskap. Det var Johanna Frelin som intervjuades i DN för ett bra tag sen, urklipp kan bli liggande som ni vet. Hon utbildar morgondagens ledare efter en skaplig karriär på SVT. Det jag fastnade för var något hon uttryckte om flexibilitet. Hon menade att morgondagens ledare inte skulle tro att jobbet prompt skulle ske mellan nio och fem. Istället har jobb och privatliv blivit en enda sörja och det måste en modern ledare begripa. Ja, ungefär så stod det och jag menar ju att det måste en modern människa över huvudtaget begripa, inte bara ledare. Jobbet kan blanda sig hej vilt med privatlivet och det mest märkliga är att det känns helt naturligt, så länge man själv får balansera det vill säga. Det hänger ihop, frihet och ansvar, två gamla kämpar. De står sig!  Nu sitter jag hemma vid min lilla MacBook och skriver, den bär jag med mig nästan överallt och där har jag precis ALLT. Det är därför jobbet hänger med hem och hänger med på semestern, ja hänger med överallt. Det blir en rätt trivsam sörja av det hela. Jag har svårt att vara utan det i alla fall – omväxling förnöjer som det heter.

Ekorådet i Karmansbo smedja

Ekorådet – fr vä Bertil Andersson, Gravendal, Gunnar Ahl, Karmansbo, Kalle Nordebring, Riddarhyttan, Olle Olsson, Halvarsviken Ängelsberg, Lennart Lindgren, Skantzen Hallstahammar, Karl-Erik Norhstedt, Stollberg, Anders Stendalen, Grängesberg, Lars Lysén, Trångfors smedja och Gun-Lis Gustavsson, Västanfors hembygdsgård – höll möte i Karmansbo smedja igår, torsdag eftermiddag. Det är en mäktig miljö, stor och luftig, högt i tak och full med intressant järnskräp. Det är spåren och resterna från lancashiresmidet som pågick här fram till 1958. Ekorådets ordförande Gunnar Ahl visade runt, det är inte så ofta vi får tillfälle att verkligen titta lite mer ingående på detaljerna, alla rester längs väggarna. Gunnar växte upp i Karmansbo och han fyller nog 83 år i höst, joo, och han sprang här som barn, han minns smederna, han såg stångjärnet valsas fram. Det är märkvärdigt! Det skedde nästan alldeles nyss, så känns det när han berättar. Det blir vädligt speciellt.

Mötet höll vi i ett litet samlingsrum som finns där. Men först tog jag en bild på dem alla utanför i dagsljuset och med kolhuset uppe på höjden som fond. I det kolhuset lagrades stenkol, vilket förvånade några av oss. Det var ugnarna som kunde eldas med stenkol, mer effektivt än träkol förstås, mer energirikt. Kolhusen för träkol låg på andra sidan smedjan och är rivna för längesen.

Runt smedjan är det av tradition en marknad på Nationaldagen den 6 juni och den invigs av landshövding Ingemar Skogö. Det blir visningar av smedjan och det serveras dels korngrynskaka med fläsk i kolhuset och dels kan man frossa på en kakbuffé uppe på herrgården, www.karmansboherrgard.se.

En förtydligande kommentar om stenkolet har inkommit från Gunnar Ahl, då det väckte lite förundran vilket kräver en förklaring. Här kommer den:
”Stenkolet användes bara i vällugnen där det inte kom i kontakt med järnet. Det var bara den brinnande gas som stenkolet alstrade som värmde upp järnet igen och till en högre temperatur så att i järnet kvarvarande slagg rann ut. Lancashirehärdarna använde uteslutande träkol vid färskningen för att inte järnet skulle förstöras av t.ex fosfor. Färskning = smältning och bortbränning av det kol tackjärnet innehöll.”