Ideella krafter

Ludvik gammelgårds kök
Lisbeth och Lisbeth i köket vid Ludvika Gammelgård.  De bakar för trettonde året i rad till föreningens julmarknad. I två veckor har de bakat oavbrutet hela dagarna.

De senaste två veckorna har  dofter av nybakat bröd från pepparkakor, saffrans- och matbröd spridit sig till mitt kontor. Mitt kontor ligger alltså i ett av husen på Ludvika gammelgård där det just nu bakas intensivt till julmarknaden den 2:a advent. Det är trettonde och tionde året i rad Lisbeth och Lisbeth bakar till föreningens julmarknad. Jag intygar att de arbetat intensivt och att brödet är perfekt. Att provsmaka har jag ju inte kunnat säga nej till. Lisbeth och Lisbeth tillhör vanligtvis  en av hembygdsföreningens arbetsgrupper som heter ”Husmödrarna”. De bakar titt som tätt till olika möten och arrangemang på hembygdsgården. Och så säljs brödet och förtjänsten går till föreningen vars uppgift bland annat är att underhålla ett femtiotal hus, sköta om samlingar och arkiv och så förstås tillgängliggöra alltsammans för allmänheten.

Plåtar med pepparkakor
Pepparkakorna är tunna och spröda. Snart säljs de på julmarknaden.

Julmarknadens försäljning av bröd, kransar och hantverk är möjlig genom massor av ideellt arbete. Jag vet inte hur många människor som jobbar ideellt i hembygdsföreningens regi, men många är det. Förutom  ”husmödrarna” finns grupper som jobbar året runt med arkiv, trädgård, textilsamlingarna, föremålssamlingarna, gruvmuseet, byggnadsunderhåll, visningar och säkerligen finns det fler.  I Ekomuseum Bergslagen finns ett fyrtiotal aktiva föreningar. Det är enkelt att förstå att den kraften är gigantisk, utan de ideella människornas många arbetstimmar skulle många självklara aktiviteter som julmarknader, midsommar- och nationaldagsfirande och öppna kulturmiljöer helt enkelt inte finnas. Det är nå´t att tänka på.

Annonser

Bråfors bergsmansby

Bråfors hyttby
En del av en modell av Bråfors hyttby.

Häromdagen körde jag till Bråfors bergsmansby. Att åka på den smala grusvägen är en upplevelse i sig, vägen följer naturen i sköna svängar och blir en oväntad nostalgitripp. Min kompis Marie och jag startade resan från Norberg men det är exakt lika upplevelserikt  från  Söderbärkehållet genom Hemshyttan. Anledningen till besöket är att det så småningom ska bli en artikel i Ekomuseum Bergslagens Magasin nummer 2, som kommer ut till sommaren och har temat ”Så bodde man”.

Kulturresrvatet i Bråfors
Ett av husen i Kulturreservatet Bråfors bergsmansby, ett typiskt bergslagshus.

Framme i Bråfors. Viken by! Vilka hus! Tänk att det finns kvar så mycket historia mitt i levande vardagen. Här får man verkligen en fläkt av bergsmannens varierande arbete. Man förstår att det har varit mycket aktivitet och mycket folk här. Ljud från hyttan och djur i alla hagar. Allt av byn Bråfors finns förstås inte kvar idag, men stora delar. Erik och Margareta Brate som bor och verkar här visar oss modellen. Fortfarande finns ett femtiotal byggnader kvar. Ett kulturarv att vårda, för framtiden att ta del av. Det gläder mig att byn blivit Västmanlands första kulturreservat. Det är det sannerligen värt. Husens formspråk är igenkänningsbara, inte minst för den som kommer från närliggande Söderbärke, men jag känner inte till någon annan så hel och sammanhållen gårds- och bybildning. Tvåvånings rödfärgade timmerhus med brutna tak och stående panel, treluftsfönster och enkla fönsterfoder. Visst är det fint, enkelt robust och formsäkert, byggt på 1700-talet. Här i Bråfors kommer husen tack och lov att leva vidare i sitt ursprungliga skick tack vare kulturreservatet.  Erik och Margareta bjuder in oss i visningshuset. Erik är sjätte generationen på gården. Visningarna för grupper ingår i reservatet.

Salen på Brategården
Margareta och Erik Brate i salen på Brategården i Bråfors bergsmanby.

När vi kommer in i salen på övervåningen kommer den stora överraskning. Ja, chock kanske är att överdriva men jag faller in i en annan sorts andning. Det är verkligen en ovanlig upplevelse. En äkta 1700-tals-sal med heltäckande målningar runt all väggar, vackra fönster med skimrande glas i tre väderstreck gör underverk med ljuset, och rummet är fortfarande i bruk. Historien vingslag stryker förbi.

När jag kom hem satte jag genast igång att läsa den förträffliga boken om Bråfors Bergsmansby, Minnen och hågkomster, skriven  av Paul Brate.  I boken sätter Paul (Eriks farfar) ord på allt möjligt som hände runt hyttbyn från det att han var liten pojke under det sena 1800-talet tills han blev äldre och Bergsman.