Ekomuseum Art Space

Ekomuseum art space klingar fint tycker jag. Det handlar om att på ett helt nytt sätt för ekomuseet låta samtidskonst ta plats i de industrihistoriska miljöerna. Genom kontakter med Region Västmanland har det ena lett till det andra och nu är ett pilotprojekt på gång att ta form. Spännande. Jag ser fram emot att följa projektet och hoppas på att det så småningom ska växa och sprida sig till fler av ekomuseets miljöer.

Det här kommer att hända: Under sommaren 2018 erbjuder vi en konstnär en unik möjlighet att bo och arbeta i Skantzenområdet i Hallstahammar och ta del av arbetet kring renoveringen av Strömsholms kanals slussportar. Med det historiska materialet från slussportarna som utgångspunkt kan konstnären skapa fritt i en unik miljö. I residensprogrammet ingår även workshopaktiviteter för barn och unga och ett konstprogram med öppen ateljé och föreläsning. Konstnär efterlyses via Open Call. Mer information om ansökningsperiod och ansökningsförfarande publiceras den 16 mars.

Kontaktperson: Anna Törrönen, verksamhetsledare Konstfrämjandet Västmanland
tel. 073 779 93 78
e-post: vastmanland@konstframjandet.seLäs mer på: vastmanland.konstframjandet.se

Ekomuseum Art Space residens arrangeras av Konstfrämjandet Västmanland i samarbete med Ekomuseum Bergslagen och Kanalbolaget AB samt med stöd av Region Västmanlands Kulturella och Kreativa medel och Västmanlands Länsbildningsförbund.

 

Annonser

Kokillen, ett besökscentrum

Kokillen kommer inte att byggas på Fagersta Västanfors hembygdsgård, vilket hade varit toppen. Så här hade det kunnat bli.

171214_Ekomuseum

Fotomontage: Bornstein Lyckefors

Efter ett möte den 15 januari med Fagersta Västanfors hembygdsförening beslutade Ekomuseum Bergslagen att inte bygga ett besökscentrum på hembygdsgården. Idé och planering har vuxit fram och diskuterats under ett par år och stora förhoppningar har funnits att en samverkan skulle kunna vara möjlig.

Bakgrund När du kommer till Bergslagen, eller om du bor här, tänker du nog först och främst på naturen. Skogar, sjöar och glittrande vattendrag. Den vilda naturen är storslagen och betydelsefull, den är grunden till Bergslagens bakgrund som ett av Sveriges främsta järnproducerande område genom tiderna.

För cirka 30 år sedan bestämde sig två kommuner i Dalarna och fem i Västmanland tillsammans med de två länsmuseerna att vår industrihistoria var värd att belysa och lyfta fram, bevara och göra tillgänglig för alla, för innevånarna på plats såväl som för besökande på resa. Mycket arbete har under åren lagts på att bevara och rädda och berätta, skapa känsla för platsen.

I Ekomuseum Bergslagen kan du idag besöka allt från gruvor, bergsmansbyar och finnmarkskultur till restaurerade hammare med smedjor och vattenhjul och häftiga industrilokaler och fina hembygdsgårdar. Under somrarna är det dessutom mycket gott om aktiviteter. Under järnruttenveckan i somras samlades mer än hundra programpunkter under nio dagar. Fantastisk tycker jag. Ändå tror jag att det finns plats för fler besökare och möjlighet att utveckla.

Ekomuseum Bergslagen och Kokillen – en idé om ett besökscentrum Idén om ett besökscentrum började växa fram under 2015, ur ett behov av att förenkla för besökare att hitta till besöksmålen, att inspireras till utflykter och informeras om vad man kan göra. Tanken om en framtida destination fanns redan då, men fortfarande ganska vag.

Om Ekomuseum Bergslagen skulle ha ett besökscentrum var skulle det då kunna placeras? Några självklarheter var att det borde ligga på något av ekomuseets besöksmål i mitten av området, på en central plats med stor tillgänglighet, mycket folk i rörelse, evenemang, butik, kafé/restaurang. Nära landsvägar, vattenvägar, järnvägar och själva byggnaden, ja den måste förstås vara synlig också, urskilja sig, vara lätt att se och att minnas, gärna ha rötterna i vår industrihistoria men ändå tydligt signalera nutid. Det var inte svårt att förstå att den rätta platsen naturligtvis var på hembygdsgården i Västanfors. Under 2016 utformades idén tillsammans med Fagersta Västanfors hembygdsförening.

De visade sig att tankarna kunde få stöd från Bergslagssatsningen kultur och turism och därmed fick vi hjälp med kostnader för att få idé och ritning på på pränt. Och inte minst professionell hjälp med att forma en byggnad med rötterna i vår industrihistoria och ändå tydligt samtida. Under 2017 diskuterades olika placeringar av besökscentrumet på hembygdsgården och samarbetet utvidgades i positiv anda till att också omfamna Fagersta kommun, Fagersta turism och Strömsholms kanalbolag. Förhoppningen var fortfarande att framgångsrika Fagersta Västanfors hembygdsförening skulle vilja vara delaktig i att utveckla turism och besöksmål i vårt område genom att härbärgera ett besökscentrum på sin hembygdsgård. Naturligtvis utan att på något sätt förändra eller tränga undan sin egen verksamhet men ändå få chansen till nya besökare.

Att turism är en växande näring i Sverige råder inget tvivel om. Det är dags för Ekomuseum Bergslagen att ta ytterligare ett steg i riktning mot det. Att skapa och att ingå i nätverk som främjar en ökad besöksnäring känns naturligt.

Nu, från och med 15 januari, är våra förhoppningar om att ekomuseums besökscentrum, som vi kallar för Kokillen, ska kunna byggas på hembygdsgården i Västanfors över. Vi fortsätter dock att planera för utveckling mot en destination, men inte tillsammans med hembygdsföreningen i Västanfors – de har mycket tydligt sagt nej till Kokillen.

FAKTA: EKOMUSEUM BERGSLAGEN Verksamheten: startade 1986, Stiftelse: sedan 1990 med säte i Fagersta, Stiftare är: kommunerna Ludvika, Smedjebacken, Fagersta, Norberg, Skinnskatteberg, Surahammar, Hallstahammar, Västmanlands läns museum och Dalarnas museum. Ändamålet är att bevara, vårda och visa och utveckla områdets gemensamma industrihistoria. Antal besöksmål: cirka 65 besöksmål från Grangärde finnmark i norr till Strömsholm i söder. Antal besök per år: omkring 600 000

Hembygdsgården i Västanfors har ingått i ekomuseet sedan 1986

FAKTA: KOKILLEN Ritad av: Bornstein och Lyckefors Arkitekter AB. Nominerad till: arkitekturpris, det så kallade WAN-award priset. Ritningar mm bekostade av: Bergslagssatsningen Kultur och Turism. Finansiering: EU-medel. Funktion: besökscentrum för Ekomuseum Bergslagens alla besöksmål samt kontorsutrymmen. Placering: i slänten ner mot vattnet på hembygdsgården i Västanfors. Bygglov: beviljat i november 2017.Beslut 15 januari 2018: Samarbetet med Fagersta Västanfors hembygdsförening angående Kokillen avslutat. Kokillen kommer alltså inte att byggas på hembygdsgården i Västanfors.

FAKTA: BERGSLAGSSATSNINGEN KULTUR OCH TURISM Bergslagssatsningen Kultur och Turism är en tioårig satsning som arbetar för en turismdriven tillväxt till Bergslagen. I satsningen arbetar man med att utveckla ett antal utvalda besöksmål till kvalitativa och tillgängliga besöksmål för att locka fler besökare till området. Fokus för Bergslagssatsningens sista etapp är att stödja företag inom besöksnäringen att växa. Den pågående etappen finansieras av Länsstyrelserna i Örebro, Dalarna, Västmanland, Gävleborg och Värmland samt av Region Dalarna, Region Gävleborg, Region Örebro Län, Region Värmland samt EU:s regionala utvecklingssfond.

 

 

 

 

 

Ekomuseum Bergslagen och säljande produkter, går det ihop?

För några veckor sedan deltog jag, för ekomuseets räkning, tillsammans med ett trettiotal andra i Bergslagssatsningen kultur och turisms 28:onde workshop. Har inte varit med på alla men ganska många, det har pågått sedan 2006.  Den här gången var det stort fokus på att tänka fram förslag på ”paketresor”. Mycket givande uppgift. Tillsammans med Raija från Fagersta turism och Carina från Strömsholms kanal blev min uppgift att spåna  fram ett reseförslag, skräddarsytt för två unga par från Manchester, intresserade av bland annat konst och design och som varit tre dagar i Stockholm och nu ville uppleva svensk natur och landsbygd. God närproducerad mat, härliga personliga möten och förstås en rad  intressanta och unika minnen att ta med hem var ett måste…

IMG_0730

Efter några timmars arbete hade vi mejslat fram en resa på fyra dagar och tre nätter som sträckte sig från från kolarkojorna i Kolarbyn med vildmarkssafari och därefter förhistorisk järntillverkning på Röda jorden till finnmarksbyn Rikkenstorp i Grangärde  med guidad vandringsled, rökstuga och permaodlade grönsaker. En drömresa tyckte vi, med stopp i häftiga Maskinhuset  på Grängesbergs gruvområde, slussning på Strömsholms kanal och en titt på Världsdarvet i Engelsberg.

Se´n var det dags för oss att få feedback från några personer av rang inom turism och besöksnäringen.

Därmed lärde vi oss en hel del. Det är verkligen inte bara att börja paketera, man måste ha kunskaper om mycket och så handlar det om kvalitet. Och bara en sån sak som att hålla det man utlovat, och att bjuda på någon överraskning av det unika slaget är inte självklart om man inte vet det.

Platser och profilerade unika aktiviteter finns det faktiskt  gott om i ekomuseets område, inte tu tal om det. Dom finns och väntar på att förpackas för att synas och sedan väljas och köpas. Men det är just det där med förpackningen. Den ska vara lockande, säljbar och hållbar och så bör man veta vad som är just lockande och säljbart – vad människor frågar efter. Just nu vill människor uppleva det som är unikt och äkta säger omvärldsanalysen. Det passar perfekt för Ekomuseum Bergslagen. Det har ekomuseet arbetat med i 30 år.

Men så var det det där med produkten och förpackningen, finns inte produkten så syns inte besöksmålet. Hur ska det här två paren från Manchester hitta till just Ekomuseum Bergslagen om det inte någonstans i Manchester eller i Stockholm finns en beskrivning på vad man kan få  vara med om med information och fakta om när, var och hur samt pris. Ett sånt produktblad vore toppen att få fram. Min dröm är att börja med t ex Röda jorden i samarbete med Kolarbyn och Wild Sweden.  Sedan kan Visit Dalarna och Västmanland ta med sig produkten ut i världen.

 

Ett ras vid Flogbergets besöksgruva

 

I vintras hände det. Ett ras vid Flogberget inträffade och  drog med sig bergbitar rakt ner  där visningar görs varje sommar. Vilken tur att det hände på vintern och inte under visningssäsong. Berg är inte så ”bergsäkert” som man kan tro. Därför är det ju också så otroligt viktigt med de så kallade skrotningarna. På Flogberget har det alltid ”skrotats” inför säsong, men inför förra säsongen blev det inte av. Jag vet inte om raset beror på det, det finns alltid risk för ras vid en gruva, eller hur? Flogbergets gruva är ett av flaggskeppen i Ekomuseum Bergslagen. Välbesökt med regelbundna populära visningar och inte minst för barn och det dramatiserade Flogbergspelet. Sedan invigning av besöksgruvan för sådär trettio år sedan har mycket tid, kraft och medel lagts på att göra gruvan attraktiv, tillgänglig och säker. Och det är verkligen en fin plats att besöka. Naturen är vidunderlig och inspirerar fantasin. Just nu blommar blåsipporna, vinden susar i granarna och fåglarna kvittrar som besatta.

I sommar kommer alla planerade aktiviteter, visningar och spel att ställas in till förmån för arbete för ökad säkerhet. Men till sommaren 2018 är man igång igen. Välkommen då.

 

 

 

 

 

Ludvika gammelgård och Marnässkolan

img_4556Skapande skola projektet ”Hatt, mössa, sjal” är äntligen på plats. Det gick så himla bra. Den 13 september kom ett gäng på cirka 40 elever, treor och fyror, från Marnässkolan till Gammelgården i Ludvika. Skolan ligger nästgårds så promenaden var kort.

Planeringen startade för närmare ett år sedan. Idén dök upp när jag besökte hembygdsgårdens nya hattutställning. Hembygdsföreningen nappade snabbt. De var pigga på att återknyta kontakten med Marnässkolan, som också visade sig intresserade. Så vi ordnade träff med kultursekreteraren i Ludvika och vips var början till ett ”Skapande skola- projekt” igång. Målet blev integration och temat huvudbonader och textila hantverk.

img_4610

Tre stationer fick barnen gå till. Här är första gruppen på väg upp till hattutställningen.

img_3743 Där fick de träffa skickliga och erfarna museipedagogen Annacari Jadling  Ohlsson från Dalarnas museum. Hon berättade och samtalade med eleverna om vad man haft på huvudet förr, i Sverige, i Dalarna och i världen. Och vad man har nu idag. Det visade sig vara stora likheter geografiskt. Genom tiderna har huvudbonaden skiftat – men en sak är säker – den är viktig än i dag. Och det var inte länge sedan min mamma absolut inte gick ut utan hatt eller sjal på huvudet.

img_4579Vid nästa station var det dags att själv tillverka en fin snodd och en tofs av färggranna garner. Här blev det samarbete. Alla eleverna fick en toppluva att dekorera med sin egen tofs i reflexlysande garn. Det hantverkares flitigt tillsammans med Gunilla Lärfars som rest från Leksand för att delta i projektet. Roligt att få med sig något hem tyckte eleverna. Och en luva med reflexdekoration är ju praktiskt så här på hösten.  I Sverige är det bra med mössa på vintern för annars blir det kallt åt öronen verkade nästan alla vara överens om, men man kan ju också ha det för att man vill vara snygg påpekade en annan elev. Samtliga bar sina toppluvor efter dagens slut, en del till och med utanpå kepsen.

img_3751Tredje momentet var att på ett enkelt sätt väva ett band. Gun-Britt Udd från Ludvika hade gjort iordning fiffiga små vävstolar av tråd, pinne och pappskiva.  Vävteknik finns i alla länder och är både enkelt och komplicerat beroende på vad det ska bli.  Här fick eleverna alltså väva ett eget band som sen blev till en nyckelring och ta med hem.

img_4595Säkerligen första väverfarenheten för många av barnen.

img_4623Förmiddagen var intensiv men gick snabbt. Gunilla Lärfars, Gun-Britt Udd och medhjälpare sammanfattade och konstaterar att konceptet fungerade, elever och lärare vill komma igen nästa år med nya treor och fyror. Önskemål om mer samverkan mellan skola och hembygdsgård dök också upp, till exempel kring skolans lin-projekt. På Gammelgården finns ju alla föremålen.

img_4622Annacari Jadling Ohlsson, Tina Lindbom och Ann Andersson från Gammelgården samlade ihop trasmattorna som eleverna suttit på  under samtalen. För Ekomuseum Bergslagens del känns det toppen att projektet funkade så bra. Nu gäller det att inspirera fler föreningar inom ekomuseet att koppla ihop sig med någon skola och dela med sig av samlingar och kunskaper.

Nytt vattenhjul i Karmansbo smedja

IMG_4234Karmansbo smedja fylldes till bredden idag av besökare. Det var en upplevelse att vara där och ta del av festligheterna.IMG_3379Det var alltså dags för invigning av det nya vattenhjulet. Det förra byggdes nytt 1984 efter en brand men höll inte förväntad kvalité och gick helt enkelt sönder för en tid sedan. Det här vattenhjulet är däremot tillverkat med all tänkbar kunskap och noggrannhet. Det var mycket intressant att ta del av hantverkaren Mattias Hallgrens berättelse om hur det gick till. Inte mindre än 1176 olika delar av trä och 316 olika delar av järn har behövts, samt massor av hantverksskicklighet, precision och kluriga lösningar. Bara det faktum att det enda trä som kan användas är hundra procent kärnvirke, som dessutom ska ha torkat i minst ett år, är en höjdare i sig och ett problem. Träd som får växa länge och sakta är det ont om idag, men det är verkligen värt mödan och pengarna att vänta. Mattias berättade om en bit spillvirke han hade i sin verkstad efter en tidigare renovering av en äldre byggnad. Virkesbiten var från 16-1700-talet men i absolut toppkvalité. Kärnvirke verkar vara nästan omöjligt att bryta ner och därmed otroligt klimatsmart och ekonomiskt.

IMG_3381För att möjliggöra det här nya vattenhjulet har många samverkat. Länsstyrelsen i Västmanland har bidragit med den största summan pengar men även Skinnskattebergs kommun. Den ideella föreningen vid Karmansbo smedja och bruksmiljö har bidragit med massvis av  arbetstimmar och stått för allt smidesarbete som behövts till hjulet. Bygget har utförts av några mycket skickliga hantverkare under ledning av Mattias Hallgren från ”Traditionsbärarna” som är ett företag med yrkesspecialister i samverkan för bevarandet av traditionella hantverk. All heder åt samtliga inblandade. Dagen till ära var smedjan festfin och invigningen ramades in av mässingsorkester och körsång. Själva invigningen gjordes högtidligen av Västmanlands landshövding Minoo Akhtarzand och fina tal hölls av kommunalrådet Carina Sandor och Länsmuseichefen Carl-Magnus Gagge. Även undertecknad sa några ord samt gratulerade till den fina miljön som verkligen är värd sin plats som besökmål. En pärla i ekomuseet. IMG_4249.jpgKarmansbo smedja är idag en viktig plats för kunskap och historia för alla att ta del av. Men livet vid ett bruk berättas inte bara i själva industrilokalen. Efter invigningen tog jag en tur till Långa raden, bostadslängan för smedsfamiljerna ett stenkast därifrån. Nästan alla arbetarbostäder finns kvar idag, moderniserade och bebodda. En lägenhet är dock bevarad från förr – och den kompletterar verkligen tekniken i smedjan. Smedsfamiljerna, särskilt mästersmeden och hans familj, bodde lite finare än övriga arbetare och drängar. Ett stort kök med kammare. Ljust och högt i tak. Visserligen med dagens mått mätt väldigt omodernt men ändå trivsamt. Självklart var det hustrun som stod för det mesta i hemmet. Smeden själv arbetade i skift, däremellan sov och år han. Hustrun och barnen skötte resten av familjens sysslor. Bära vatten, hugga ved, elda, väva tyger, sticka strumpor och koftor, sy, laga kläder, införskaffa, förvara och laga mat, städa, tvätta…

 

 

 

 

 

En smedja i Västerby, Söderbärke

Under helgen som gick träffade jag min kompis Ingrid. Vi var bästisar  redan när vi växte upp, och grannar. Nu bor vi långt ifrån varandra men när vi ses har vi massor att prata om. Inte minst gamla minnen. Den här gången plockade Ingrid fram en låda med fotografier från sin farmors samling. Till saken hör att även min mamma Kerstin och Ingrids pappa Sixten Sandberg också var kompisar och  grannar sedan de var små och så länge Sixten levde. Mamma växte upp på gården Carlmatts. Till gården hörde som sig bör en smedja som stod en bit bort. Den syns på bilden här nedan.IMG_3227Under 1920-talet kom smeden Gustav Sandberg till smedjan, startade hovslageri och smide, sån´t som behövdes på landsbygden på den tiden. Med tiden byggdes smedjan ut och Gustav köpte både den och lite mark intill av min morfar Calle Mattsson. Intill smedjan byggde han så småningom ett bostadshus där han flyttade in med sin fru Hilma och sonen Sixten. Smeden Gustav, smedjan och bostadshuset ses här nedan.

Smeden Gustav SandbergIMG_3228

Mamma och Sixten fick med tiden sina egna familjer. Jag växte upp på Carlmatts precis som mamma och morfar. Sixten byggde nytt intill smedjan där Ingrid växte upp. Vi blev så klart kompisar, eller lekkamrater som det hette då på 1950- 0ch 60-talet. Ingrids mamma Rut blev  dessutom min småskollärarinna. Sixten gick i sin fars fotspår och utvecklade arbetet i smedjan. Han konstruerade och tillverkade bland annat Sandbergs Sandspridare som ofta syntes på bilar som sandade vägar på vintrarna. På bilden här under ses smidesmästaren Sixten Sandberg. Han var också kommun- och landstingspolitiker. Precis så här minns jag honom.IMG_3233