Riddarhyttan – en oslipad diamant!

I "Såga", ett hus som står kvar efter sågen som låg härnere vid sjön Liens strand, där samlades vi och diskuterade rastplatsen över en kopp kaffe. Från vänster sitter: Marlène Carlsson, Staffan Bergman och Marco Helmisaaro, samtliga från kommunen. Därefter Johan Torvaldsson och Nils-Eric Wikström vid bordsänden, båda engagerade bybor, till höger om honom Jan Jävert och Anna Jansson, båda från kommunen, sen Barbro Bergkvist och Kalle Nordebring, även de två är engagerade bybor.
I ”Såga”, ett hus som står kvar efter sågen som låg härnere vid sjön Liens strand, där samlades vi och diskuterade rastplatsen över en kopp kaffe. Från vänster sitter: Marlène Carlsson, Staffan Bergman och Marco Helmisaaro, samtliga från kommunen. Därefter Johan Torvaldsson och Nils-Eric Wikström vid bordsänden, båda engagerade bybor, till höger om honom Jan Jäder och Anna Jansson, båda från kommunen, sen Barbro Bergkvist och Kalle Nordebring, även de två är engagerade bybor.

I morse hastade jag iväg till ett möte i Riddarhyttan. Det var några stycken från föreningen Geocentrums Vänner i Riddarhyttan som sammanstrålade med fem (!!) tjänstemän från Skinnskattebergs kommun för att lite mer konkret diskutera planerna på en centralt belägen rastplats längs riksväg 68, den som går genom byn. Teatermaskinens Anders Olsson var också med fast han syns tyvärr inte på bilden.

Rastplatsen engagerar många i byn därför att där kan man informera om byns alla möjligheter och besöksmål. Det är där som också en första information kring Geopark Riddarhyttan är planerad. Kalle Nordebring och Nils-Eric Wikström har gjort ritningar till ett skärmsystem under tak som är tänkt att placeras i anslutning till den tänkta rastplatsen. Den ska fyllas med information och blir ett första steg till en Geopark och på sikt även till ett besökscentrum. Goda krafter är i gång, vilket är mycket glädjande.

En logotype, som vi alla gillar, har tagits fram av Jenny Findahl, Snowtrail. Geopark Riddarhyttan får därmed en slags identitet, den har börjat existera! Och i en Geopark så måste det på sikt även finnas ett Geocentrum, ja minsann! En plats att utgå ifrån, en plats att samlas på, ett slags kunskapscentrum. Nu tas ett steg i taget, det är en bra metod. Riddarhyttan är som en oslipad diamant!! Ja, det har jag alltid tyckt.

Samtidigt pågår det gruvprojektering för fullt lite här och var i Bergslagen, gruvnäringen ligger i startgroparna igen.  Just i dag pågår också ett gruvseminarium i Skinnskatteberg. Och man vädrar nog morgonluft lite varstans…

Annonser

Har besökt Lockne Geocenter

Ordningen är återställd, semestern är över och jag är tillbaka på kansliet. I lördags hann jag faktiskt med ett besök på en geologiskt intressant plats, nämligen meteoritkratern i Lockne som ligger i Ångsta några mil söder om Östersund vid Locknesjöns norra ände – det räknas till Storsjöbygden.

Sen 2006 finns här ett geologiskt museum, ett geocenter – Locknekratern Meteoritcenter, www.locknekratern.se och med tanke på att vi planerar hej vilt ett geocentrum i Riddarhyttan så ville jag titta lite närmare på det här. Bra se hur man kan tänka och göra. Nu är det ju inte en krater i Riddarhyttan men ett istida landskap som är väl så intressant. I Sverige har vi många geologiskt intressanta platser men inte så många geocentra, geologiska träffpunkter med geo-information. Geologi handlar ju om marken vi går och står på, om jordtäcket och om grundvattnet – förutsättningar för vårt liv men som vi inte tänker så ofta på. Köpte mig en liten bok om just detta i Lockne, där fanns en butik, bra ordnat. Där fanns café också. Och en fantastisk film om meteoritnedslaget i en liten biosalong – det var som ett mini Cosmonova, som finns på Naturhistoriska Riksmuseet. Och all information finns på tre språk: svenska, engelska och tyska.

Och längs en två kilmeter lång vandringsled i närheten finns sten- och markformationer att beskåda i verkligheten orsakade av det enormt kraftfulla nedslaget. Meteoriten vägde visst 300 miljoner ton och det hela skedde för ca 455 miljoner år sen. Då låg Jämtland nere på södra halvklotet och 500 m under havets yta. Nya bergarter uppstod av krossat urberg, granit och skiffer t.ex. Revsundsgranit, Tandsbybreccia, Locknebreccia – unika stenar som inte finns någon annanstans. Ja, unika stenar finns även i Bergslagen, rester från urgamla vulkanutbrott sägs det bero på här. Vår värld är sannerligen märklig och det är roligt att ta reda på så mycket som möjligt.

Det istida landskapet i Riddarhyttan

I torsdags for jag lastad med foldrar till Riddarhyttan, det går åt en hel del där. Vid Kopparverket, vid Lienshytte masugn och vid Lokstallet. Det är Ulla Fredriksson som bor i masmästarbostaden som sköter om lådorna och fyller på. Hon är så pålitlig. Nu tog vi även en tur på Geoslingan, den del som ligger i närheten av där hon bor. Ulla är aktiv även vad gäller den och hon åker omkring och kollar skyltarna, att allt är okej. Och hon har stor kunskap om den natur hon lever i.

Jag fotade med tanke på min presentation i Portugal i september. Vi rörde oss på den gamla havsbottnen, vi gick där den breda isälven forsade fram, vi körde längs den urgamla strandkanten som ligger 172 m över havet idag. Tänk att här låg ett 3 km tjockt istäcke ovanför oss för kanske 10-15 000 år sen innan det började smälta.

Riddarhyttan blev isfritt för 9000 år sen. Vi tittade på isgroparna, några är tjärnar idag, men andra är bara torra stora gropar i skogen. Här strandade isberg som bäddades in i sand på botten av den väldiga isälven och de smälte senare än övrig is. På så vis bildades gropar. Plötsligt ser jag landskapet med nya ögon, jag nästan känner isens tryck. Vi befinner oss i en mellantid och en ny istid beräknas komma om kanske 10-15 000 år. Då får våra efterlevande flytta söderut. Visst är det fascinerande? Men skönt att jag slipper vara med då!

Studenter på exkursion

Idag har jag varit i Skinnskatteberg och träffat en ung blivande geograf, Michael Johansson, från Stockholms universitet. De är ute på en tredagarsexkursion med tre minibussar i Skinnskatteberg med omnejd. Det är mycket att titta på i Riddarhyttan och i Malingsbo-Klotenområdet intill, ett fint och tydligt istida landskap. Den som leder det hela är förstås Anders Yrgård, naturgeograf och lärare på universitetet. Honom har jag skrivit om förr här på bloggen.

Men nu var det Michael. Han ska göra sin kanditatuppsats om geoturism och har varit runt och intervjuat flera personer i Riddarhyttan och i Skinnskatteberg. Idag var det min tur. Vi satt en dryg timme på biblioteket i Skinnskatteberg och sen for vi till Riddarhyttan för att titta på tre besöksmål som kommer att bli inkluderade i den tänkta Geopark Riddarhyttan. Det är Bastnäsfältet, som fått bra uppskyltning nu av hembygdsföreningen och därför är lätt att hitta till numera. Sen unika Kopparverket, en gammal industrianläggning som bara till vissa delar finns kvar, en porlande öppen miljö – pga kopparrester i marken så växer det inte så bra runt forsar och dammar. Till sist besökte vi magiska Röda Jorden. Där hade hembygdsföreningen satt upp lappar om Röda Jordens dag, söndag 5 augusti. Då är alla välkomna att vara med och göra järn mellan kl 9-14. Det vill jag bara säga är en riktig upplevelse och det går på fem timmar ungefär. Så gjordes det för 2500 år sen på denna plats. Det är en kulturyttring på en fin geologisk plats, ett bra besöksmål för geoturister.

Kattguld är dårarnas guld

Igår på geoföreningens möte i Riddarhyttan hade vår ordförande Ingrid Grusell med sig en i mitt tycke mycket märklig ”sten” som hon lade upp på bordet. Den kommer från hennes privata fina stensamling, den var rund och stor som en tennisboll, glimmade och glittrade som guld!! Den var en naturens skapelse, ihopsatt av en mängd guldblanka metalliska kristaller, lite avlånga kantiga som låg tätt sammanpackade. Och den var tung!! Och just det här guldlysande mineralet kallas kattguld och det är något som ser äkta ut men som inte är det, lite lurigt alltså. Fool’s gold på engelska. Dårarnas guld. Älskar vi inte att bli lite lurade?? Känna att vi hittat guuuld….ohh….en liten underbar stund prisar vi vår lycka.

Den här runda mineralbollen med sin vassa kristallina yta var ren svavelkis, pyrit på fackspråk, som består av svavel och järn, FeS2. Dubbelt så mycket svavel (S) som järn (Fe), två svavelatomer som hänger fast vid en järnatom, det är grundmineralet. Svavel hör till gruppen kalkogener (malmbildare) och bildar sulfidmalmer, mycket vanliga malmer. Syre hör också hit, det bildar oxidmalmer som är lika vanliga. Den här bollen har bildats någon gång för miljontals år sen när en smälta stelnat och byggt upp kristallstrukturer så vackra att vi blir hänförda, metall är kristall – nog är det märkligt! Ingrid berättade att den trillat ut vid en sprängning nere i Bäckegruvan som ligger en bit från Riddarhyttan mot Fagerstahållet. Ja, vilka skatter göms inte under marken vi trampar!

Bäckegruvan ligger inte långt från Bastnäs gamla gruvor, som är ett väldigt intressant besöksmål i Ekomuseum, men som kräver en bra guide för att förstås fullt ut. Och apropå Bastnäs är den platsen känd för de märkligaste mineral och även för de så begärliga jordartsmetallerna som exempelvis cerium och lantan, som tillsammans bildar mineralet cerit, som har brutits just här och det var på 1800-talet. Och säkert finns det mer kvar att hämta….det projekteras i Bergslagen ska ni veta.

Geomöte i Riddarhyttan

Geoföreningens möte den 22 feb 2012. Här sitter fr vä Jörgen Andersson, Anna Jansson, Gunnar Ahl, Johan Torvaldsson, Kalle Nordebring, Marlène Carlsson, Nils-Erik Wickström, Frank Fransson och Ingrid Grusell. Själv står jag bakom kameran.
Geoföreningens möte den 22 feb 2012. Här sitter fr vä Jörgen Andersson, Anna Jansson, Gunnar Ahl, Johan Torvaldsson, Kalle Nordebring, Marlène Carlsson, Nils-Erik Wikström, Frank Fransson och Ingrid Grusell. Själv står jag bakom kameran.

Vi hann med ett möte i vår geoförening i Riddarhyttan förra veckan också. Jag tog en bild på församlingen! Med ett steg i taget går arbetet framåt om än inte så himla fort, men än sen? Vi knogar på. Och de som bor i Riddarhyttan är väldigt aktiva och intresserade och det är det som betyder något. Det blir ju helt och hållet deras projekt med tiden. Ekomuseum är ju bara med på en stödjande hörna. När jag var i Uppsala härförleden och på den viktiga geoträffen på SGU, det var i januari, så föll det ner en pollett, bilden klarnade faktiskt.

Vi har en förening som syftar till att bygga ett Geocentrum men jag stirrar mig kanske blind på detta mål? På SGU fick jag en större förståelse för processen. Vi har också pratat i föreningen om hur vi ska gå tillväga, att ta det stegvis har vi sagt. Joo, det är nog klokt! Och då gäller det att ta det steg för steg också. Först en informationsplats. Några skissar för fullt på det redan, pengar ska sökas. Sen inventera alla lämpliga platser och leder, se över skyltar, göra en karta och en presentation till informationsplatsen. Anders Yrgårds fina skrift om istiden i Bergslagen måste tryckas om och först uppdateras och bli modern. Han är med på noterna, jag har talat med honom. Därefter kan vi ge området status: Geopark Riddarhyttan med SGU:s hjälp. Och sen ställs siktet in på ett fint Geocentrum. Det blir en bra utgångspunkt för exkursioner och en suverän träffpunkt för grupper, skolklasser och annat folk. Det blir väldigt bra. Men visst har jag väl skrivit samma sak förr? Geotjat?? Nåväl, ni får stå ut!

SGU och Geoparker

Igår var jag hela dan på ett roligt och intressant möte på SGU, Sveriges Geologiska Undersökningar, i Uppsala. Det kom folk från lite varstans, från Dalarna, Öland, Västergötland. Vi var väl ett 20-tal personer totalt som pratade om en svensk modell av geoparker. Det var ett bra initiativ från SGU: Linda Wickström, Gunnel Ransed och Sven Lundqvist, geologer alla tre förstås.

Folk är i allmänhet mycket intresserade av marken vi trampar, verkligheten under våra fötter och varför naturresurserna ligger där de ligger och hur vi utnyttjar dem. Ja, allt det som bygger våra samhällen och utformar våra kulturer och vår lokala identitet. Och då kommer vi genast in på ekomuseala tankegångar eftersom ett ekomuseum arbetar just med den lokala identiteten och den lokala kulturen. Bergslagen med sina gruvor och sin metallhantering har naturligtvis präglat befolkningen här de sista 1000 åren utan att överdriva.

Ordet geopark är inte skyddat, det trodde jag. Det finns några internationella organisationer som hävdar att det är ofritt, men så är inte fallet. Ingen av oss strävar heller efter att bli en UNESCO Geopark till exempel, för så kan man inte kalla sig. Nej, vi pratade om en svensk geoparksmodell som SGU kan börja arbeta med, hur kan man tänka och vem ska sätta sin kvalitetsstämpel på den? SGU arbetar för att sprida kunskap om geologi i hela vårt samhälle och då kommer även geoturism in i detta sammanhang. Bra!! Allt hänger ihop och det finns ett behov av en geologisk grundsyn.

I Ekomuseum finns Riddarhyttan och det vore ju vettigt att just här peka på geologin, gruvorna och det istida landskapet. Här har Skinnskattebergs kommun en oslipad diamant. Föreningen Geocentrums Vänner i Riddarhyttan kan arbeta precis som de planerat. Först information på en rastplats, beskrivningar och karta plus QR-koder. Sen några appar, fixa till vandringslederna och Geoslingan, uppdatera och trycka om Anders Yrgårds skrift Istiden i Bergslagen som är en vägledning runt Riddarhytteområdet. Det kan bli ”Geopark Riddarhyttan” med en geoparkslogga = kvalitetssäkring av SGU med flera. Därefter blir det läge för ett geocentrum, en startpunkt för exkursioner med mera. Och då har vi arkitekten Gustaf Wennerbergs fina examensarbete att luta oss emot.