Ja, se smeder i linnesärkar!

En snygg smed med fina benmuskler valsar ut stångjärn i Karmansbo lancashiresmedja i Ekomuseum. Detta kan man beskåda på "Järnets dag" varje år den första lördagen i juli. Som just passerat för er som vill dit, tyvärr. Men smedjan är öppen nu i juli för besök och smeder som visar runt finns det. Foto ChL.
En snygg smed med fina benmuskler valsar ut stångjärn i Karmansbo lancashiresmedja i Ekomuseum. Detta kan man beskåda på "Järnets dag" varje år den första lördagen i juli, som tyvärr just passerat för er som vill dit. Men smedjan är öppen nu i juli för besök och smeder som visar runt finns det. Foto ChL.

Anna Forsberg, arkivarie på Länsmuseet Gävleborg, som skrivit om Gästriklands järnkvinnor i vår bok Järnladies berättade nyligen i ett mejl att hon fått höra något roligt om smederna på Wij valsverk i Ockelbo:

”Jag fick höra en så rolig historia om Catharina Bröms som jag önskar att jag haft med i boken! Ibland blev fru Bröms trött på att bara umgås med män på sitt bruk. Då bjöd hon hem sina väninnor på besök. Hon visade gärna upp sina bruk för dem. Ibland besökte de också smedjan där arbetarna gick i de traditionella arbetskläderna, sina långa vita linnesärkar. De hade dock inget under dem… När så fru Bröms kom in med sina dambekanta – vad gjorde smederna då? Jo, de drog upp sina linnesärkar och bjöd damerna på en överraskning!”

Oooh, fasa…förtjusta tjut, fnitter och skratt……jag kan höra damerna. Säkert var det lika spännande för damerna att se smederna i arbete som det var för herrarna att spana på damernas vrister och ben under kjolarna. Men damerna fick nog se mer än herrarna. Det verkliga livet på järnbruken anar vi nog bara. Catharina Bröms (1664-1735) var järnets grand dame, dotter till en järnbrukspatron. Vid 22 års ålder var hon redan ensamstående mor, änka och arvtagerska. Som änka kunde hon driva järnbruken efter sin make. Hon byggde upp ett imperium under sin livstid och hade intressen inte bara i en rad järnbruk i Gästrikland utan även i södra Dalarna, i Vintjärn och i södra Hälsingland, i Hällbo, där hon anlade en ny masugn som blev grunden till Kilaforsverken. Hon dog vid 71 års ålder och ligger i familjegraven i Ockelbo. Det är en spännande berättelse som Anna skrivit även utan den roliga smedhistorien.

Annonser

Järnladies – äntligen här!

Ja, här är vi som jobbat med boken. Stående från vänster ser ni först mig, sen Malin Andersson, Lena Engström, Kerstin Westerlund, Yvonne Gröning, Bisse Falk och Jenny Findahl. Sittande från vänster Maria Björkroth, Birgitta Höijer och Britt-Marie Hägerman. Vi saknade tre damer som tyvärr hade förhinder: AnnMarie Gunnarsson, Anna Forsberg och Irene Ljungkvist. Ingvar Henriksson fotograferade oss, det gick fint.


Och nu är boken Järnladies här, den kom idag på förmiddagen, ett jättelass. Nu står den prydligt staplad längs väggen inne på kansliet. Den är jättefin, aptitlig – man vill genast läsa i den, bläddra i den och njuta av alla fina gamla svartvita bilder, ojoj! Ja, jag är partisk helt klart. Dagens boksläpp gick som smort kan jag berätta. Tre Tangotårtor stod i kylen, kaffet var kokt av Gammelgårdens Catering, som även fixat en god lunch med god efterrätt till alla järnkvinnorna. Spruttvinet var kallt, vi kunde skåla och gratulera varandra till ett lyckat och kul projekt som löpt på väldigt smidigt och vi var så glada att vi rott det i hamn precis som vi tänkt. Och till råga på allt så sken solen, vi satt ute under lönnen och åt lunch, alla var glada och lokaltidningarna och Radio Dalarna kom, det var hur kul som helst. Vad ska vi ge ut nästa år vid denna tid var den stora frågan….ja det får väl bli boken om männen då: ”Stålmän och kraftkarlar”.  Jag vet en perfekt manlig författare för kraftkarlarna men om stålmännen kunde ju faktiskt kvinnor få skriva, det kan bli en ny vinkling. Den hinten fick jag av Britt-Marie Hägerman faktiskt…..hm. Kl 15 kom kaffegäster och Tangotårtan var överraskande god, tur för mig. Min ordförande Ingvar Henriksson kom och han gillar både tårta och våra böcker. Sen kom ett mycket sympatiskt gammalt par Åke Julin med hustru Gunnell. Åke var som ung en av Anny Wernströms första gäster på Vanbo ”Snillepanget” utanför Smedjebacken. Anny Wernström var en järnlady och Britt-Marie Hägerman har skrivit avsnittet om henne. Åke Julin hade varit i förläggarbranschen och Jenny Findahl, Snowtrail, fick mycket beröm för boken, hon har ju gjort den: form, färg och upplägg. Sen kom Ulla Andersson, Mi Abrahamsson och Eva Långberg samtliga från Smedjebacken, från Gravendal kom Bertil Andersson och Inger Meijer. Glad blev jag när Gunhild Roos från Husbyringen kom gående på gräsmattan med sin make och hon tog med sig två kartonger böcker till Polhemsmuseet. Glad blev jag också när Inger Orre från Mälardalens högskola kom på slutet med maken Martin. Det var en härlig dag, det var som om vi tagit examen i nåt, den känslan.

Boken köper ni för 150 kr genom mig nu till en början, innan jag hunnit sprida den runt i Ekomuseum och i bokhandeln i vårt område, mejla mig: christina@ekomuseum.se.

Jobb med Järnladies

Arkivarie Anna Forsberg och grafiska formgivaren Jenny Findahl sitter på Länsmuseet i Gävle och pratar text och bild.
Arkivarie Anna Forsberg och grafiska formgivaren Jenny Findahl sitter på Länsmuseet i Gävle och pratar text och bild.

Stora lurardagen idag, var på er vakt! Jag har redan blivit lurad av Mittnytt som visade hur man enkelt kunde göra öl med en brustablett. Till och med polisen uttalade sig….va?  Haha…lång näsa.

Idag jobbar jag med textredigering och det gäller boken Järnladies förstås. Det är en slags resehandbok och det känns så trevligt, såna böcker som man gärna återvänder till och bläddrar i. Särskilt om de handlar om resor och utflykter. Finns det något roligare än utflykter? Och i sällskap av våra järnladies kan det bli dubbelt trevligt. Nu har vi 30 st damer som mer eller mindre har trängt sig in i boken, många fler än vi tänkte från början, det är märkligt – en del dyker upp som från ingenstans och propsar på en plats. Nu måste texterna hållas efter så alla får plats också.

Det börjar med drottningen, Katarina Stenbock, som bodde på Strömsholms slott och det slutar med Sveriges första kvinnliga bergmästare Åsa Persson, chef för Bergsstaten visserligen med kontoret i Luleå, men med många kopplingar till Bergslagen. Hon blir omnämnd bara för att hon är en modern järnkvinna, den första kvinna som blivit ”bergmästare”, denne medeltida titel förbehållen männen och det sker år 2010. Vi har även räknat ut alla damernas ålder, hur gamla blev de egentligen? Man kan lätt tro att de dog unga då livet ofta var ganska hårt förr och maten kanske inte den mest näringsrika med dagens sätt att se. Men jo, jättemånga blev långt över 80 år!! Till och med på 1600-talet med nödår och missväxt. Den som var yngst när hon avled var Elsa Andersson i Norberg, hon som var konditor och drev berömda ”Elsas” som fortfarande finns kvar, hon dog 1937 vid 53 års ålder. Ja, åldrarna överraskade mig!!

Och Jenny har samlat bilder, hon har varit runt på alla tre länsmuseerna och fått hjälp i bildarkiven och hon har varit på Jernkontoret och fått god hjälp i deras bildarkiv. Det artar sig bra det här. Boksläpp har vi planerat till måndag den 4 juli.

 

Gävle med Jenny igår

Anna Forsberg t hö och Jenny Findahl t vä på Länsmuseet Gävleborg. Vi pratar ihop oss om boken "Järnladies". Foto Ch Lindeqvist.
Anna Forsberg t hö och Jenny Findahl t vä på Länsmuseet Gävleborg. Vi pratar ihop oss om boken "Järnladies". Foto Ch Lindeqvist.

Vi var i Gävle i går fredag, Jenny/Snowtrail och jag. Vi hade bokat in en träff med arkivarie Anna Forsberg på Länsmuseet Gävleborg. Hon är vår kontaktperson i vårt spontanprojekt ”Järnladies”, vår bok! Vi betar av steg för steg och har nu en ganska tight tidplan där boken ska ligga på bokdisken den 1 juli. Sen är det bara att räkna baklänges. ”Bara” säger jag…..men det är en bra metod, så gör vi och sen kör vi. Det betyder att vi är ganska glada för de oxveckor som ligger framför oss. Det finns ingen ledighet inom synhåll förrän påsken dyker upp och den infaller så sent i år att man knappt tror det, nästan i slutet på april.

Anna Forsberg kommer att skriva om några riktiga järnbruksladies i Järnriket, www.jarnriket.se. Det blir hur bra som helst. Därmed har vi alla tre nätverken med: Järnriket, Husbyringen och Ekomuseum Bergslagen. Och vi har de tre länsmuseerna med; Gävleborg, Dalarna och Västmanland.  Det känns bra med ett lättsamt samarbete. Vi ska göra en slags resehandbok med goda berättelser om starka kvinnfolk, om överlevare i en hård tid som kan ge kraft åt oss fruntimmer som lever idag. Vi äger halva delen av vår historia men syns inte lika mycket som karlarna. Människorna är ju alltid det mest intressanta med våra platser. Vilka som levde där, vad de gjorde och vad som hände…. det blir nog lite mer fokus på ett svunnet vardagsliv. Nu ska vi sätta ihop en lägesrapport till skribenterna, för vi har kommit en bra bit på väg. Det blir en jätterolig bok med många bra berättelser! Den kommer att kosta 150 kr och hamna på ca 200 sidor, bilder, kartor och färg och korta lättillgängliga texter, en slags kompott. Vi har även knutit en ny skribent till vår grupp, Kerstin Westerlund som är författare till den intressanta boken Kvinnliga brukspatroner som Tekniska museet gav ut 2004. Hon kommer att skriva om Ebba Brahe på Bockhammar, alltså där hennes lusthus fortfarande finns kvar. Det är den fagraste av platser mitt i Ekomuseum, mellan Fagersta och Skinnskatteberg. Jag är så glad för att det har löst sig.