Bildspel om Röda Jorden

Ja, ett bildspel om Röda Jorden är bland annat vad jag håller på med idag. Men halva dan har redan gått och den första halvan jobbade jag med att bearbeta texten till den lilla barnbok vi håller på med: Från berg till spik. Det är ett häfte som togs fram i Ekomuseum i slutet på 1990-talet av Kerstin Bergström och Barbro Jadling, alltså för en 12 år sen lite drygt. Det häftet ska bli en liten bok tillägnad alla barn som vill veta lite mer om hur man faktiskt gjorde järn en gång i dessa bygder, det var under masugnarnas tid, den tid som kom efter sjö- och myrmalmstiden då järnet gjordes i enkla blästergropar i marken. Att Bergslagen var centrum för den svenska järnproduktionen är nåt man inte alltid tänker på idag när det svenska järnet kommer från de gigantiska gruvorna Kirunavaara och Malmberget uppe i norr. Fast lika stora malmkroppar har man nu funnit här i Ludvika under Väsman och även under Vättern (!!) åt Askersund till om jag inte missminner mig. Järnets historia är alltså långt ifrån slut i denna landsända.

Men nu var det bildspelet! Det handlar om den röda jorden utanför Riddarhyttan, den plats där man funnit spår av järnproduktion långt före Kristi födelse, ja redan 700 år före. Det var den starkt järnhaltiga rödjorden som var råvaran. Om detta ska Ulla Fredriksson berätta nu på lördag på Bergslagstinget vi kör på Lindgården i Västanfors, kl 10-15. Jag ska hjälpa henne med ett bildspel, för jag var med för några år sen en hel dag när två skolklasser var där på besök och gjorde järn under flera timmar. De bilderna får bilda bakgrund till Ullas berättelse om hur hon och hennes förening, Riddarhyttans hembygdsförening, arbetar med skolbarn på Röda Jorden.

Nån som läser detta och får lust att komma? Det går så bra!! Även om jag inte kan lova lunch men då behöver man heller inte betala nåt, inte anmäla sig heller. Det finns plats.

Annonser

En tur till Askersund

Som om jag inte flängde nog förra veckan!? Näe, jag hann även med en tur till Askersund i torsdags kväll, den lilla staden vid Vätterns norra ände. Det är dryga 17 mil från Ludvika men jag fick lift med Örjan Hamrin som kom från Falun. Vi var inbjudna av Ylwa Eklind, projektledare för EU-Leaderprojektet ”Mellansjölandet”  och vi skulle berätta om Ekomuseum Bergslagen för hembygdsföreningar och politiker, om hur det funkar idag och hur processen att starta upp såg ut. Det började som ett experiment 1986 och efter några intensiva år lyckades man 1990 få till en stiftelse mellan sju kommuner och två länsmuseer. Då var Örjan med. Det var otroligt bra gjort för sen dess är Ekomuseum Bergslagen en ganska så stabil organisation.

Örjan var på den tiden utlånad från Dalarnas museum och han arbetade hårt med att lägga grunden för ekomuseet. Han är sen dess lite av en expert på det här med att starta museiprojekt och är till exempel involverad i det som sker i Rättvik idag, tanken på ett ekomuseum med ett geologiskt innehåll, ett ”Meteorum”. Siljanringen tillkom efter ett gigantiskt meteornedslag för några miljoner miljarder år sen, som ni ju alla vet.

I Askersund stannade vi i nästan tre timmar, det var jättetrevligt för många kom, salen var fylld till sista plats. Kanske kan det med tiden skapas ett hållbart nätverk runt Askersund, mellan alla föreningar och med stöd av kommunen, ett ekomuseum kanske? Som även inkluderar viken vid Vättern och den skärgård som finns utanför stan. Varje område har ju sin specifika lokala kultur, sin identitet och det är det man utgår från i ett ekomuseum, det är det som gör nätverket starkt. Det är roligt att åka till platser som sjuder av liv och rörelse, helst ska det kännas gripbart också. Alltså att man bör få en känsla av överblick så att man ser det specifika som håller ihop hela säcken. I Ekomuseum Bergslagen är det järnet och människorna.