Träff på Finngården Rikkenstorp

Rikkenstorp 2013”Lilla paradiset”, just så kallar jag denna ljuvliga plats. I dag hade vi ett kombinerat Ekoråds- och Tjänstemannamöte, två skimrande flugor i en enda smäll. Det gick utmärkt med Gunnar Ahl som van ordförande. Jag blev även mycket trevligt avtackad efter mina tio tjänsteår, nog är det med visst vemod jag lämnar den 1 juli…men det är också naturligt. En ny fas tar vid och det känns bra. Ett medvetet kort möte hade vi också för vi skulle ju ta oss runt på Kulturstigen med Nils Holmdahl efteråt samt ha tid att titta runt i det fina Finnskogsmuseet i ett av uthusen. Det är där man får möta olika människor som levt i Grangärde finnmark. Vi var ett trettiotal personer som deltog och vi klarade oss nästan helt från regn. Några små droppar föll…

Rikkenstorp pörtetRikkenstorp vid pörtetRikkenstorp NilsHär ovan framför rökstugan/pörtet står Gunnar Ahl, Ekorådets ordförande längst t vä och Anna Falkengren som blir ny ekomuseichef längst t hö. Nils Holmdahl ses här t vä, han vägledde oss runt gården. Sen åt vi en mumsig lunch i den iordningställda lagårn, där vi för övrigt också drack fm kaffet och höll vårt möte. En bra plats för sånt! Tänk på det ni som ska hålla möten och vill vara på ett unikt ställe. Hélène Littmarck Holmdahl hade bakat suveräna nässelbröd och fyllt dem med goda ostar och grönska från naturen, sånt som kirskål och annat mystiskt – gott! Nils berättade om finnmarken och om Dan Andersson, mycket personligt och roligt. Han har ju gjort gedigna efterforskningar och nyligen utkommit med en bok: Karl Hälsing och Dan Andersson, ett bokprojekt om Grangärde finnmark. Jag tog med en kartong till kansliet, vi ska hjälpa till att sälja den. Finnmarken är viktig för svensk järnhantering, det är den ”träkolsgruva” som masugnar och hammare i Bergslagen var helt beroende av. Finnmarken gav energi.

Nu ska ni få ett tips: Rikkenstorps dag under Dan Anderssonveckan tisdag 30 juli kl 10-17 . Temat i år är MAT. Göran Greider kommer och Matupprorets Camilla Sparring. Roligt! Och en marknad blir det på tunet med tema mat. Kaffe och matservering i den fina lagårn förstås….

Annonser

Ekorådet i Västanfors

Ekorådet mars 2013
Så var det dags för årets första Ekorådsmöte! Här går det undan!! Det var i torsdags den 7 mars som vi samlades på Västanfors hembygdsgård, bästa platsen för möten i Ekomuseum därför att den ligger precis i mitten. När herrarna stod utanför Logen i det skarpa och värmande vårvinterljuset, ja då passade jag på med kameran. Fem stycken herrar kom med.

Bertil Andersson fr vä är sommarboende i byn Gravendal i Grangärde finnmark i Ludvika kommun. Den nedlagda stationen är hans sommarhus, annars bor han i Västerås. Bertil med maka Inger är mycket aktiva i Gravendals byalag, som driver hammarsmedjan, klensmedjan och bakarstugan.

Bredvid Bertil står Lars Lysén från Trångfors smedja, ordförande i Trångforsstiftelsen, som med sina mannar har byggt upp och restaurerat hela smedjan inkl vattenränna och två vattenhjul och fått fart på den tunga mumblingshammaren. Tredje söndagern i augutsi är det Trångforsdagen varje år!

I mitten står Gunnar Ahl, 80+ och ordförande i Ekorådet sen 2004. Han är en hängiven hembygdshistoriker som flyttade in i sitt gamla föräldrahem när han gick i pension. Hemmet ligger nära Karmansbo smedja, där han sprang som barn och såg smederna jobba. Gunnar har många minnen från den tiden. Han brukar alltid hålla i visningen i smedjan på Järnets Dag, som infaller den första lördagen i juli varje år.

Sen står Karl-Åke Nordebring från Riddarhyttan som är med i flera aktiva föreningar. Han vurmar för den gamla nedalgda järnvägen KURJ (Köping-Uttersberg-Riddarhyttans Järnväg), driver sommarcafé i det gamla lokstallet och jobbar sen många år på Röda Jorden, där han tillsammans med andra ideella gör järn av rödjord tillsammans  med skolbarn och naturligtvis på Röda Jordens dag, alltid första söndagen i augusti varje år.

Längst till höger står Lennart Lindgren, som är aktiv i två viktiga föreningar, Trångfors smedja och Svedvi Berg hembygdsförening, som driver verksamheten på Skantzen i Hallstahammar. Där finns Kanalmuseet och Mekanikus med sitt sommarcafé. Det är Lennart, som tillsammans med några föreningsvänner, deltar på Museimässan på Arbetets museum i Norrköping å Ekomuseums vägnar nu kommande fredag-lördag.

Skogsfinnarna som tämjde skogen

Skogsfinnarna_2

Skifsen är ett finnboställe utanför Fredriksberg i södra Dalarna. Byalaget bygger och håller det öppet med aktiviteter på sommaren, bl a bastubad och samkväm. Alla är välkomna!
Skifsen är ett finnboställe utanför Fredriksberg i södra Dalarna. Byalaget bygger och håller det öppet med aktiviteter på sommaren, bl a bastubad och samkväm. Alla är välkomna!

Understreckaren i söndagens SvD (24 feb) av professor Dick Harrison var verkligen intressant, den handlade om hur skogsfinnarna tämjde det svenska landskapet. Ja, det vet vi som bor här i södra Dalarna och har nära till Grangärde och Nås finnmarker. Och den 24 februari är också Sverigefinnarnas dag! Inte många som vet det! Jag var en av dem. Svenskar är pinsamt okunniga om den finska invandringen som pågått i olika perioder under flera hundra år skriver Dick Harrison. Han skriver att i det svenska rike som växte fram på 1100- och 1200-talen så var en stor del av befolkningen finsktalande. Och de svenska Östersjöstäderna var flerspråkiga. Det verkar som om Sverige mer var som en sjudande gryta på den tiden. Mångfald är ordet. Och finländare bidrog i hög grad till framväxten av Sverige, t ex nybyggarna på 1600-talet (i finnmarkerna!), finska soldater i den svenska armén, den svenska industrins beroende av finländsk arbetskraft under efterkrigstiden – allt detta är inte så väl bekant för oss svenskar. Dick Harrisons studenter blir genuint förvånade när han berättar att Sverige och Finland utgjorde en stat före 1809. Ordagrant så!

Motti är en typisk finsk anrättning och himmelskt god! Det är skrämjölsgröt med stekt fläsk och lingon. Skrämjöl görs på rostad havre.
Motti är en typisk finsk anrättning och himmelskt god! Det är skrämjölsgröt med stekt fläsk och lingon. Skrämjöl görs på rostad havre.

Kolonisationen av skogsmarkerna i Mellansverige tog fart på 1600-talet och skogsfinnar lockades hit av skattebefrielse. De byggde sina timmerhus (pörten), odlade med svedjebruk, det var tuffa tider men skogen lämpade sig mer för boskap än för jordbruk. Getter och får betade mellan furorna och stenarna. Man ska veta att dessa skogsmarker också är moränmarker och inte helt lämpade för uppodling.  Senare kom de att försörja järnbruken med träkol, överallt restes kolmilor då masugnar och hammare slukade kol. Den finska kulturen kunde överleva i generationer. 1600-talets folkkultur från Savolax vill Dick Harrison särskilt lyfta fram. Det är just den som vi har spår av i Grangärde finnmark. Den präglades av storfamiljer, lagarbete, näverhantverk, rågodling (svedjeråg) med jästa rågbröd, rökpörten och finnplogar. Den som vill uppleva lite av detta kan hälsa på familjen Holmdahl som bor på Finngården Rikkenstorp, www.rikkenstorp.se, ett äkta gammalt finnboställe. Eller ta sig till Skifsen utanför Fredriksberg, www.skifsen.se, där man kan uppleva en riktig rökbastu sommartid när Skifsens Vänner har sina aktiviteter. Äkta finskt bastubad erbjuds och därefter motti eller nävgröt som det också kallas.

Förresten – här är länken till Dick Harrisons text i SvD: www.svd.se  

Möte i Annexet i Fredriksberg

Annexet i Fredriksberg som är en lokal träffpunkt. Där möttes vi i går.
Vi samlas till möte i Bergslagsgruppen i Annexet, Fredriksberg.
Här är projektledarna Lars Findahl från Gävle och Susanne Andersson från Fredriksberg.

På höjderna väster om Ludvika ligger Fredriksberg och Säfsen och man känner av fjälluften. Det här är sista utposten i södra Dalarna. Jag halkade dit på mina dubbfria vinterdäck (vinterväglag!) och deltog i ett möte som finnskogarna.com hade kallat till. Det är ett projekt som går mot sitt slut, ett knappt halvår kvar. Några av Ekomuseums besöksmål ligger i Grangärde finnmark, därför är jag med på en kant. Och jag måste säga att det är det mest välskötta projekt jag sett. Vad de har åstadkommit mycket! Lars Findahl från Gävle och Susanne Andersson från Fredriksberg är de två proffsiga projektledarna. Titta bara på hemsidan här! Där finns förutom fin information även en massa roliga tips på vad man kan göra i finnskogarna. Två mässor återstår, Reiselivsmässan i Oslo 11-13 jan 2013 och Vildmarksmässan i Älvsjö i mars. Även Norge har en stor finnmark som gränsar till den svenska.

En ekonomisk förening ska startas till våren som tar över projektet och där blir alla finnskogsföretag medlemmar och sen drar man lasset tillsammans framöver. Projektet har byggt en bra grund att stå på. Eftersom finnskogarna spänner över ett så pass stort område så har man delat in det i tre stora mer hanterbara formationer: Torsbygruppen, Bergslagengruppen och Gävleborgsgruppen. Man håller möten i alla grupperna och samtliga träffas en gång per år i ett Finnskogsting. Nu har man t.o.m. fått ett världsarv: Fågelsjö gammelgård i norra Dalarna (dock i Ljusdals kommun) och den ingår i Hälsingegårdarna!

Många har inte en aning om att vi har så stora finnmarker i Mellansverige! Dessa moränmarker med sina täta skogar befolkades av inflyttade människor från Finland i slutet på 1500-talet under Gustav Vasa, s.k. skogsfinnar. Området går från Värmland genom Dalarna, Gästrikland till Hälsingland och faktiskt in i södra Medelpad och södra Jämtland. De överlevde genom svedjebruk och senare kolning till järnbruken. Vanligtvis har folk bara hört talas om Orsa finnmark och så var det även för mig en gång.

Och här exempel på ett finnskogstips: www.ko-lugn.se

Ekorådsmöte på Stollberg

Ekorådet: fr vä Anna-Karin Andersson från byn Kullen i Grangärde, Karl-Erik Nohrstedt från Söderbärke, ideellt aktiv på Stollberg, Lennart Lindgren från Skantzen i Hallstahammar, Bertil Andersson från byn Gravendal i Grangärde finnmark, Ekorådets ordförande Gunnar Ahl från Karmansbo, Lars Lysén från Trångfors smedja, Nisse Wikström och Kalle Nordebring, båda från Riddarhyttans hembygdsförening. Foto Ch Lindeqvist.
Ekorådet: fr vä Anna-Karin Andersson från byn Kullen i Grangärde, Karl-Erik Nohrstedt från Söderbärke, ideellt aktiv på Stollberg, Lennart Lindgren från Skantzen i Hallstahammar, Bertil Andersson från byn Gravendal i Grangärde finnmark, Ekorådets ordförande Gunnar Ahl från Karmansbo, Lars Lysén från Trångfors smedja, Nisse Wikström och Kalle Nordebring, båda från Riddarhyttans hembygdsförening. Foto ChL.

Vi har vackra gruvor i vår närhet måste jag säga! Förra veckan Flogberget.  I går tisdag samlades Ekorådet på Stollberg och vi höll möte i det stenhus som Stollbergsföreningen Väster Silfbergs vänner kallar stenlaggårn. Det är en jättefin liten byggnad med en eldstad i mitten där kaffet kokas i sotig panna.

Vi satt vid långbordet längs långsidan och höll möte med tända ljus. Här finns ingen el. Det är en magiskt att vara häruppe på berget med den vida utsikten över sjöar och blånande höjder. Ett möte här blir trivsamt och vi fick en hel del sagt. Vi pratade bland annat om ett Bergslagsting till våren, en riktig ekomuseidag, dryfta ekomuseifrågor. Ett ekomuseum handlar oftast om ekonomisk historia men kan även handla om ekologi i betydelsen natur- och miljöfrågor. Naturbiten ska med i båten.

Efter mötet gick vi runt gruvan och vi fick en väldigt trevlig guidning av Karl-Erik Nohrstedt, som är ideellt aktiv på Stollberg. Hela denna jättegruva är skapad av människors händer, med eldar har man brutit sig ner hundratals meter (tillmakning). Man började bryta silver på 1100-talet men övergick på 1700-talet till järn, bly och zink. Troligen är gruvan Sveriges äldsta silvergruva. Och området Väster Silfberg sträcker sig ca en mil bort mot Schisshyttan med sitt metallurgiska laboratorium där man första gången fick fram stål av hög kvalitet. Stålet från Schisshyttan ansågs en gång vara det bästa i Sverige. Det var 1700-tal, upplysningens och uppfinningarnas århundrade. Visst finns det mycket intressant i Bergslagen? Och i Ekomuseum förstås – en komprimerad värld. Iron made the country.

Branden vid Bränntjärn

När jag ändå var uppe på Rikkenstorp och for runt på vägarna i måndags, så passade jag på att köra runt Kestina till Bränntjärnstorpet, det enklaste av alla Ekomuseums besöksmål. Det var här som Dan Anderssons farmor Anna-Stina Knas bodde som änka med sina fem barn. Det var här hon förde sin kamp mot Björnhyttans bruksägare, som ville vräka henne. Det var då hon kom på att hon kunde flytta sin stuga över länsgränsen 40 meter bort, från dåvarande Kopparbergs län till Örebro län. Sagt och gjort! Hon klarade sig och fick behålla stugan och hon passade samtidigt på att bygga om den med skorsten och en öppen spis samt ett litet fönster. Det blev en ”svenskstuga” av det gamla finska pörtet. Och sonen Adolf blev senare i livet far till Dan Andersson.

Då var det ett hårt liv, nu tycker vi att det är en underbar liten oas mitt i skogen och vi är glada att torpet står kvar. Och det är därför att det brann rejält sommaren 2008 på många ställen i Grangärde finnmark, stora hotande skogsbränder. Det var i början av juli har jag för mig, torra heta sommardagar. Den stickande röklukten kändes ända ner till Ludvika vill jag minnas. Och himlen fylldes av rökdis. Den gången var torpet i Bränntjärn hotat, elden gick rakt på men de som bekämpade branden lyckades med ansträngning stoppa flammorna 30 meter från torpet. Det brann faktiskt ända fram till ängskanten som i en kil riktad mot gaveln. Det var nog ett mirakel att torpet klarade sig. En stor del av skogen mellan Bränntjärn och torpet brändes av. Jag ville dit för att se hur återhämtningen har skett och jag såg att det fortfarande var väldigt svartbränt där elden farit fram men att ängarna runt torpet och skogen bakom såg ut precis som vanligt. Bränntjärnstorpet är fortfarande en oas och det finns en gammal finnstig framtagen av Nils Holmdahl på Rikkenstorp som går från hans finngård till Bränntjärn och Kestina och tillbaka – man vandrar som i en cirkel. Det är vandringar som brukar arrangeras av folket på Rikkenstorp.