Örjan Hamrin kommenterar!

Ungefär så här såg nog Örjan Hamrin ut när han jobbade med Ekomuseum för 20-30 år sen. Ja:et på bilden är bara ett ja tack till en inbjudan, där fotot fanns med, det gick inte att ta bort. Hittade det här på kansliet.
Ungefär så här såg nog Örjan Hamrin ut när han jobbade med Ekomuseum för 20-30 år sen. Ja:et på bilden är bara ett ja tack till en inbjudan, där fotot fanns med, det gick inte att ta bort. Hittade det här på kansliet.

Från Örjan har kommentarer till de två sista inläggen kommit MEN med krumelurer i texten och jag är inte kapabel till att gå in och rätta till det utan jag lägger helt sonika upp båda kommentarerna här och DÅ är det lätt som en plätt för mig att fixa till krumelurerna och då blir det genast lättare för er att läsa vad han skriver också!! Voilà!

Till inlägget 11 feb – Ekomuseitanken föds:
Hej! Bra skrivet. Det finns detaljer som inte stämmer, men i stort sett är det rätt. Första guideboken gjordes 1986 av Ann-Charlotte Backlund (stadsantikvarie i Sthlm numera). Och egentligen började det hela med Husbyringen och den bok Erik Hofrén och jag gjorde 1976 om Johan Ahlbäck. Historien om hur ekomuseet kom till finns ju annars i nästa skrift som gjordes efter 10 år, dvs 1996. På omslaget min son Andreas, numera mediaproducent, släpades runt och fick posera genom hela ekomuseet. Han klagade aldrig. Bilderna blev trevligare med ett barn i bilden. Avslutningsvis ekomuseets första logga, som Ann-Charlotte Backlund tog fram. Det finns en lång historia från den här tiden då det vi gjorde egentligen inte gjorts av någon annan tidigare. Det mesta är dokumenterat men inte sammanställt. Hälsningar Örjan.

Till inlägget 13 feb – Tre museer i Europa:
Hej Jag och Peter Larsson var på ICOM-konferens i Kanada 1992. Där kontaktade Hughes de Varine oss och bad om ett samarbete. Det resulterade i att vi (Peter, Lennart Edlund, Kia Eriksson och jag) åkte till Le Creusot tre gånger + en extra några år senare och att en grupp från Le Creusot kom till EmB. Som ett led av detta samarbete kom utställningen till. Kontakter med Ironbridge hade vi sedan gammalt.

Denna utställning fanns på alla tre ställena.

Jag blev redan tidigare, medan jag jobbade på EmB, även inbjuden till Ecomusée d’Alsace där jag fick presentera EmB för 300 personer. Det var ett år efter priset museet fick i ”Museum of the Year” 1989. Hälsningar Örjan.

Annonser

Ekomuseitanken föds….

Utredningen om Ekomuseum Västerbergslagen som genomfördes av Örjan Hamrin och Hans Rehnberg. Till höger den första guideboken för det nya Ekomuseum Bergslagen, även den ett verk av Örjan Hamrin.
Utredningen om Ekomuseum Västerbergslagen som genomfördes av Örjan Hamrin och Hans Rehnberg. Till höger den första guideboken för det nya Ekomuseum Bergslagen som föddes ur den första idén, även den ett verk av Örjan Hamrin.
Här har Ludvika och Smedjebackens kommuner inventerats på intressanta platser som skulle kunna bli besöksmål i det föreslagna Ekomuseum Västerbergslagen.
Här har Ludvika och Smedjebackens kommuner inventerats på intressanta platser som skulle kunna bli besöksmål i det föreslagna Ekomuseum Västerbergslagen.
Del av inledningens text som visar att Karl-Erik Forsslund i Ludvika var tidigt ute med tanken på industrihistoria - och att Ludvika Gruvmuseum är ett mycket tidigt exempel på ett nytt sätt att arbeta med museer - utomhus i det fria. Det är 75 år sen.
Del av inledningens text som berättar att Karl-Erik Forsslund i Ludvika var tidigt ute med tanken på industrihistoria ute i det fria – och att Ludvika Gruvmuseum är ett mycket tidigt exempel på just detta. Det är 75 år sen.

Det var redan 1970 som Husbyringen skapades, när Erik Hofrén var chef för Dalarnas museum. Det var mycket idéer i luften på den tiden och några lyckades fånga in dem och göra något av dem. På Dalarnas museum ville man utveckla den regionala museiverksamheten. Begreppet ekomuseum fanns inte då, det myntades i Frankrike några år senare. Tankarna på ett ekomuseum i industrins södra Dalarna började spira i slutet av 1970-talet. 1984 kom så en utredning om ett Ekomuseum Västerbergslagen, genomförd av Örjan Hamrin, museilektor på Dalarnas museum och Hans Rehnberg från Riksantikvarieämbetet. Det var på Facebook i morse som jag såg Örjans inlägg om utredningen! Och i Ekomuseums bibliotek hittade jag fyra exemplar och jag bläddrar…jag läser Erik Hofréns förord. Ludvika och Smedjebacken ska ge en helhetssyn av teknik, samhälle, människa och miljö med utgångspunkt i kulturlandskapet och bli ett ekomuseum. Begreppet kulturturism har landat. Det är vårdagjämning 1984. Det är snart 30 år sen!

60 jätteintressanta sidor – ja ni läser rätt. Det är roligt att läsa om fröet till det som växte fram två år senare, titta själva på kartbilden ovan, många platser och allt är med: gruvor, hyttor, bruk, bergsmansgårdar, transporter, energi, finnskogen, kulturpersonligheter, modern industri… Och idén växte. 1986 påbörjades det gränsöverskridande experimentet Ekomuseum Bergslagen i en ännu större form. Örjan Hamrin for runt och fick ihop en samling kommuner i två län och ett lyckosamt försök till samverkan kunde starta. Han arbetade heltid med projektet. Det första kansliet låg på översta våningen i Ekomagasinet på Västanfors hembygdsgård i Fagersta, ja handelsboden alltså, som invigdes 1988 och fick sitt Eko- efter Ekomuseum. Tre år senare, 1990, bildades Stiftelsen Ekomuseum Bergslagen med säte i Fagersta. Efter denna rejäla insats av Örjan, som även skissade på den organisation som står sig än i dag, drog han sig tillbaka till jobbet på Dalarnas museum – men släppte inte ekomuseet med blicken helt och fullt.

Peter Larsson blev den förste museichefen år 1991 och arbetade upp den trebenta organisation som står sig än:  styrelsen – tjänstemannagruppen – de ideella föreningarnas Ekoråd. Han efterträddes av Ewa Bergdahl 1996, som efterträddes av Mats Hulander 2000, som efterträddes av mig 2003, som efterträds nu den 1 juli 2013 av Anna Falkengren! Och Örjan Hamrin är numera Ekomuseums senior adviser. Tänk så det kan gå!

Polhems Stjärnsund i solljus!

Minsann sken inte solen just i går i Stjärnsund när jag hälsade på Husbyringens Gunhild Roos, snart pensionär på riktigt och Pia Hilborn, som nu tar över posten. Denna dag var plötsligt den gråmulna himlen knallblå och alla färger blev helskarpa. Glömde naturligtvis min kamera, fick använda mobilen igen. Vi tittade på det nya besökscentrat som håller på att färdigställas, något försenat men vad gör det när det blir så fint. Den som väntar på något gott, ni vet…byggnadssnickeriet håller kvalitet in i minsta detalj. Det är den gamla lanthandeln från 1920-talet som byggs om, hus och inredning bibehålls och förnyas i samma stil. Nästa sommar är det full fart här med Husbyringens besökscentrum i ena halvan och med ett fint café i andra halvan. Det blir även en altan med uteplatser vid sjön Grycken som ligger precis intill. Det blir väldigt bra! Alltihop byggs med regionala medel och både Länsstyrelsen och Bergslagssatsningen är involverade. Här är Husbyringens hemsida så som den ser ut än så länge, ty även den ska förnyas.

Och vid bryggan ligger M/S Elise och väntar. Med den kan man tuffa iväg norrut mot Silfhytteå och slussas upp till nästa sjö som heter Fullen för att därefter ta sig vidare till sjön Edsken. Här i krokarna ligger Edkse masugn, där den första lyckade bessemerblåsningen ägde rum 1858, ett stort tekniskt framsteg. Den här leden kallas Pråmleden och har en egen hemsida: www.pramleden.se.

Leder och rutter! Vi hann även prata igenom Järnrutten som ska uppdateras och förnyas inför nästa säsong och det arbetet påbörjas nu. Nu kommer Jenny Findahl, Snowtrail, att jobba med det och vi har en del idéer på förenklingar. Det är just det enkla och funktionella vi söker. Så här ser den ut i dag: www.jarnrutten.se  men den kommer att se något lite annorlunda ut om ett tag, vänta bara.

Fikabesök på kansliet med kulturprat

Idag tittade min ordförande Ingvar Henriksson in på kansliet, fick sig en kopp kaffe och sen pratade vi igenom vad vi har framför oss och det är ju en del. Det tornar liksom alltid upp sig på vårkanten för att sen plana ut mot höstkanten. Och det är knappt man hinner med allt! Lustigt det där, har tänkt på det många gånger. Men jag har ju som motto: det är bara att bita ihop och stå på! Och den tanken hjälper faktiskt.

Nu är det den stora kulturutredningen som är på gång för Dalarnas del. Alla län ska ju göra en regional kulturplan. Västmanland har redan gjort sin och den hittade vi på Landstingets hemsida, www.ltv.se och skrev ut ett ex till oss var. Den gillade vi för där står det mycket om museerna i Västmanland och om Ekomuseum Bergslagen. Väldigt bra skrivet, tydlig och välstrukturerad, ja vi nickade ikapp och läste i varsitt exemplar.

Därefter tittade vi i Dalarnas förslag och den var svårare att ta till sig, den ska diskuteras i Avesta den 20 mars och vi har den på remiss till 7 maj. Då ska vi svara något. I förslaget står det inte många ord om Ekomuseum Bergslagen, ja vårt namn finns med som ett av Dalarnas sex större museer – övriga är Zornmuseet, Carl Larssongården, Husbyringen, Framtidsmuseet och Siljansfors Skogsmuseum. Ja, vi sex blev nämnda vid namn men mer står det just inte om oss vad vi kunde se.

Dalarna har visserligen 389 museer och är därmed Sveriges museitätaste län! Men den här planen beskriver bara två museer: Dalarnas museum 3 st A4-sidor och Mentalvårdsmuseet i Säter 2,5 st A4-sidor, sen tog kulturplanen abrupt slut på sidan 75 …. det är nåt som inte stämmer….. vad har vi missat… ?? …återkommer i ärendet!

Höstdagjämning och Polhems Stjärnsund

I fredags var det höstdagjämning och jag for till Stjärnsund och Husbyringens kansli för att träffa Gunhild Roos, lämna två kartonger Järnladies och en massa dokument om Husby socken, som jag hittat i mina pappershögar. Jag levererade även böcker till Bokia Hedemora, nu finns Järnladies där också!

Stjärnsund bjöd på sensommarsol, värme, några påträngande getingar och ett gäng motorcyklister av äldre årgång som mumsade på matsäck vid dammen. Annars var där ganska stilla….Husbyringens kansli ligger i det äldsta huset, ett brukskontor från 1764, Polhemsmuseet ligger i den gamla prästgården från 1765. Dit gick vi, Gunhild och jag, sen vi druckit en kopp kaffe på Brukskontoret och pratat lite om gemensamma intressen, bland annat Järnrutten, www.jarnrutten.se. Vi tittade på sommarutställningen om Svensk Hemslöjds produktionsväveri, som låg i Stjärnsund från 1950 till 1955 och med en ateljé fram till 1964. Det handlade mycket om nyskapande verksamhet, man vävde möbeltyger på breda vävstolar. Skatteskrapan på söder beställde inredningstyger, SJ beställde till sina restaurangvagnar. Det var verkligen intressant!

Christoffer Polhem kallades för ”mekanikens fader”. Han var en uppfinnare och konstruktör av rang. När jag jobbade på Marinmuseum i Karlskrona fanns Polhemsdockan på gamla örlogsvarvet. När jag kom hit till Ekomuseum fanns Polhemshjulet i Norberg och hans stånggångar, vändkryss och pumpar finns både i Ludvika och Norberg. Polhemslåset är vida berömt.  Han grundade Stjärnsund kring 1700 för sin mekaniska industri. Det är endast tillverkningen av Stjernsundsuren som finns kvar idag.

Polhems hustru Maria Hoffman har ett eget kapitel i Järnladies. Hon var en sjusärdeles strong kvinna, en strateg som framgångsrikt höll ordning på hus, hem och man och som mycket medvetet även lyckades gifta bort alla sina döttrar med fina herrar. Det var en ren investering. Så gick det till på den tiden.

Järnladies till Adlibris

Nu minsann har ett fett bokpaket gått iväg till Adlibris, var just på posten med det, tungt som attan. Med Järnladies for även de båda guideböckerna så snart kan ni köpa samtliga tre böcker där. Det är en utmärkt lösning!

Det är alltså dessa böcker det handlar om:
Järnladies – från arvtagerskan till kolarhustrun
Guideböckerna ”Om järn och människor” och den engelska versionen ”Of Man and Iron”.

Samtliga tre böcker finns även att köpa på Globes bokhandel i Ludvika, på Bokhandeln i Hallstahammar, på Dalarnas museum och Västmanlands läns museum samt på flera platser i Ekomuseum Bergslagen som turistbyråerna till exempel. Och förstås direkt från kansliet.

Järnladies är lite mer spridd än de övriga två, den säljs även på Polhemsmuseet i Stjärnsund (Husbyringen) och snart också på Bokia Hedemora. Länsmuseet Gävleborg har också köpt in några exemplar för försäljning men vi får nog själva sälja in den i Järnriket som det ser ut. Men nu har vi den ju på Adlibris och det underlättar väldeliga. Så idag känner jag mig helnöjd. Det är nämligen lite olika med den saken.

Järnladies – äntligen här!

Ja, här är vi som jobbat med boken. Stående från vänster ser ni först mig, sen Malin Andersson, Lena Engström, Kerstin Westerlund, Yvonne Gröning, Bisse Falk och Jenny Findahl. Sittande från vänster Maria Björkroth, Birgitta Höijer och Britt-Marie Hägerman. Vi saknade tre damer som tyvärr hade förhinder: AnnMarie Gunnarsson, Anna Forsberg och Irene Ljungkvist. Ingvar Henriksson fotograferade oss, det gick fint.


Och nu är boken Järnladies här, den kom idag på förmiddagen, ett jättelass. Nu står den prydligt staplad längs väggen inne på kansliet. Den är jättefin, aptitlig – man vill genast läsa i den, bläddra i den och njuta av alla fina gamla svartvita bilder, ojoj! Ja, jag är partisk helt klart. Dagens boksläpp gick som smort kan jag berätta. Tre Tangotårtor stod i kylen, kaffet var kokt av Gammelgårdens Catering, som även fixat en god lunch med god efterrätt till alla järnkvinnorna. Spruttvinet var kallt, vi kunde skåla och gratulera varandra till ett lyckat och kul projekt som löpt på väldigt smidigt och vi var så glada att vi rott det i hamn precis som vi tänkt. Och till råga på allt så sken solen, vi satt ute under lönnen och åt lunch, alla var glada och lokaltidningarna och Radio Dalarna kom, det var hur kul som helst. Vad ska vi ge ut nästa år vid denna tid var den stora frågan….ja det får väl bli boken om männen då: ”Stålmän och kraftkarlar”.  Jag vet en perfekt manlig författare för kraftkarlarna men om stålmännen kunde ju faktiskt kvinnor få skriva, det kan bli en ny vinkling. Den hinten fick jag av Britt-Marie Hägerman faktiskt…..hm. Kl 15 kom kaffegäster och Tangotårtan var överraskande god, tur för mig. Min ordförande Ingvar Henriksson kom och han gillar både tårta och våra böcker. Sen kom ett mycket sympatiskt gammalt par Åke Julin med hustru Gunnell. Åke var som ung en av Anny Wernströms första gäster på Vanbo ”Snillepanget” utanför Smedjebacken. Anny Wernström var en järnlady och Britt-Marie Hägerman har skrivit avsnittet om henne. Åke Julin hade varit i förläggarbranschen och Jenny Findahl, Snowtrail, fick mycket beröm för boken, hon har ju gjort den: form, färg och upplägg. Sen kom Ulla Andersson, Mi Abrahamsson och Eva Långberg samtliga från Smedjebacken, från Gravendal kom Bertil Andersson och Inger Meijer. Glad blev jag när Gunhild Roos från Husbyringen kom gående på gräsmattan med sin make och hon tog med sig två kartonger böcker till Polhemsmuseet. Glad blev jag också när Inger Orre från Mälardalens högskola kom på slutet med maken Martin. Det var en härlig dag, det var som om vi tagit examen i nåt, den känslan.

Boken köper ni för 150 kr genom mig nu till en början, innan jag hunnit sprida den runt i Ekomuseum och i bokhandeln i vårt område, mejla mig: christina@ekomuseum.se.