NAMSAs årsmöte i Göteborg

NamsaNamsa bokskogenNamsa lunchNamsa_2Namsa omlöpNamsa HedeforsAnna Falkengren och jag kom hem i går kväll efter två roliga dagar med mycket frisk luft. I Göteborg blåste det rätt bra! Göteborgs naturhistoriska museum, www.gnm.se, var huvudarrangör för årsmötet i samarbete med Universeum, www.universeum.se.

I Göteborg finns de mest oväntade stora grönområden alldeles in på knuten. Det var jag inte beredd på. Slottskogen är ett sådant och mycket större än man tror. Göteborgs botaniska trädgård, www.gotbot.se, är ett annat som dessutom har en gigantisk förlängning att bjuda på. Vi gick upp på ljungheden ovanför, en rejäl promenad, och där uppifrån hade man en fantastisk utsikt över inloppet, öar och ett Västerhav i fjärran.

Och på det middag på Universeum på kvällen med visning. På taket visas just nu en kul dinosaurieutställning. I museet kunde man följa vatten från det nordiska fjällområdet ned till havet och bortåt den sydamerikanska regnskogen. Två skäggdoppingar bodde i den nordiska delen, en vaktade till och med sitt revir och röda ibisar höll till i regnskogen. Och sen alla märkliga fiskar i gigantiska akvarier….en hoppande stirrande stör fick mig att backa!

Dan efter var det exkursion till Jonsered och vandring i Bokedalens naturreservat från Säveån till Jonsereds herrgård. Det var en skön vandring i bokskogen uppåt uppåt mot en utsiktspunkt varifrån man verkligen fattade hur grönt Göteborg är och vilka höjdskillnader som finns…nog kändes det i benen alltid. Efter lunch i det gröna for vi till Hedefors naturreservat och tittade på det omlöp (faunapassage) som länsstyrelsen är i färd med att bygga för fiskar som måste uppåt ån för att leka och yngla av sig. Om man gogglar på omlöp så finns det många bilder på anläggningar för den som är nyfiken. Omlöp är mer effektiva än gammaldags laxtrappor. Det känns bra att någon tänker på fisken.

NAMSA = Naturhistoriska Museernas Samarbetsorganisation, www.nrm.se/namsa

 

Annonser

Årsstämma i sköna maj

Årsredovisning 2012
Fick iväg utskicken i dag, många tunga kuvert med möteshandlingar och en matig årsredovisning. Vi håller stämma i mitten på maj. Och nu har jag gjort detta för sista gången och visst känns det lite märkligt men ändå är det fullständigt naturligt. Det är min elfte och sista årsstämma. Den första var på Färna herrgård, den minns jag mycket väl – stressen – och nu den sista förlägger vi på Tolvsbo Bergsmansgård utanför Söderbärke. Nu är allt lugnare. Och där äter man också gott och sånt är viktigt eftersom vi har för vana att äta lunch efter årstämman.

I sinnet gräver jag redan i min jämtländska trädgård och planerar fjällturer och norska resor. I den verkliga vardagen knogar jag på med Järnrutten just nu, samlar information och fixar fakta till Jenny Findahl, som bygger. Nu i helgen bär det i väg till Göteborg för NAMSA:s årsmöte och Anna Falkengren följer med mig. Nu ska hon få träffa de trevliga naturvetarna. Ekomuseum behöver många såna bekantskaper, de är viktiga för vår utveckling. Allt det här blir så bra! Ni vet hur det kan vara när allt faller på plats liksom av sig självt…. Just så är det nu.

Vårdagjämning i yrsnö!

Vårdagjämning_1 Vårdagjämning_3Suck, hundrafalt suck, idag går vi ändå in i sommarhalvåret men i yrsnö och iskyla. Inte nådigt! Men jag stökar inomhus på kansliet och har kört ett berg med skräp redan och bygger upp nya berg att köras till tippen. Ganska skönt ändå med lite utrensning och det arbetet lär fortsätta tills jag slutar.

Vårdagjämning_2Påskhelgen stundar och med den en vistelse i Jämtland för min del, det betyder även att bloggen här får lite välförtjänt vila i ca två veckor framöver – något litet inlägg kan det kanske bli. Ni kanske inte ens märker nåt, för jag har inte varit lika flitig på sistone. Gnor mycket på kansliet så det blir just inget att berätta, men häromkvällen var jag i Riddarhyttan på geoföreningens årsmöte och visade det föredrag jag höll i Portugal i höstas. Det berör dem, det handlar om inriktningen mot naturen, miljön, verkligheten under våra fötter. Det måste med i det framtida Ekomuseet. Efter påsk i mitten av april åker Anna Falkengren och jag till NAMSAS årsmöte i Göteborg. I NAMSA finns naturvetarfolket, ett bra nätverk. NAMSA = Naturhistoriska museernas samarbetsorganisation. Vi behöver deras kompetens.

Kommunstyrelsen i Fagersta

Här sitter kommunstyrelsen samlad. Längst bort i högsätet sitter kommunalrådet Stig Henriksson. Den fjärde personen till vänster är Ekomuseums styrelseledamot Tomas Ulfborg
Här sitter kommunstyrelsen i Fagersta samlad. Längst bort i högsätet sitter kommunalrådet Stig Henriksson. Ekomuseums styrelseledamot Tomas Ulfborg sitter i mörk tröja till höger om damen i rött vid bordets vänstra sida. 

Så här var det – jag skulle berätta om Ekomuseum så som jag gjorde på vårt sista styrelsemöte i december. Då redovisade jag vad jag sa på Ekomuseikonferensen i Seixal i Portugal i september.  Det var via Tomas Ulfborg i vår styrelse som inbjudan till kommunstyrelsen i Fagersta kom. Jag kom, jag talade, jag körde bildspelet och försökte poängtera det här med att naturen måste in i kulturen. Naturen först, därefter kommer människan som skapar kultur i naturen. Vi måste ta en djupare titt på naturresurserna som skapat den kultur vi lever i. Det är även verkligheten under våra fötter, som vi inte vet så mycket om. Och sätter man på sig naturglasögonen så ser man plötsligt landskapet runt omkring gruvor och hyttor på ett nytt sätt och självklart hör allt det där till vardagslivet i Bergslagen och har så alltid gjort. Landskapet präglar människor mer än vad vi anar. Och här har vi något intressant att lägga till och börja jobba lite mer med.

Det är då vi plötsligt kommer in på ekologi, miljötänkande, hållbarhet, medvetenhet om naturresurserna, hushållning och så vidare –de där nyckelorden som vi hör om nu för tiden.  Jag kunde peka på nya unga energirika rörelser: permakultur (Rikkenstorp), gestaltning av vår lokala historia i naturen (Teatermaskinen), geoturism (Geopark Riddarhyttan), natursafaris (Kolarbyn och Wild Sweden) och inte minst på våra kontakter med naturvetarna i NAMSA på Naturhistoriska Riksmuseet. Jag gjorde vad jag kunde på 20 minuter, jag lät nog som en kulspruta! Men fick jag med allt? Nej, mycket är osagt! Men de såg rätt nöjda ut i kommunstyrelsen i alla fall.

Med Namsa i båt mot norra Ekoparken

Vi for ju med båt längs Ekoparken när Namsa träffades för årsmötet 23-24 april i Stockholm. Sen dess har jag tillbringat en knapp vecka i Jämtland med en så klen anslutning att jag nu kände mig tvungen att fara in till Östersund bara för att få tag på ett mer kraftfullt nätverk! På tisdan förra veckan for vi alltså med båt genom Djurgårdskanalen ut på Värtan, sen under Lidingöbron mot Norra Djurgården och in i Edsviken. Längs hela kanten löper faktiskt Ekoparken mer eller mindre – getingmidjan finns bortanför Värtahamnen, den går lite hoppigt genom Gärdet och Storängsbotten, där sparas tillräckligt (?) med grönska för att knyta samman de norra delarna med de södra.

Ulriksdal ligger längst norr ut, ja där löper en kil uppåt Järvafältet men jag tror inte att det räknas in Ekoparken. Vid slottet i Ulriksdal gick vi i land och tittade lite mer ingående på Igelbäcken, ni vet den med blodiglarna.

Apropå blodiglar såg jag såna på ett Namsamöte på Gotland. Vet ni att de jagar en om man kliver i vattnet – om de finns där alltså. De får blodkänning direkt och förvandlas till långa smala snabbsimmare som går till attack! Stefan Lundberg från Naturhistoriska Riksmuseet (på bilden ovan), berättade om iglarna då och om Igelbäcken nu, där han vandrat och inventerat längs vattendraget och då uppmärksammat den lilla unika fisken gröngölingen,  som alltså ibland landade på 1700-talets matbord inne på slottet.

I Igelbäckens mynning, som mer liknar en å, står två fiskande morer, på varsin sida av bäcken. De stod en gång vid Haga slott, men flyttades hit när Brunnsvikens vatten skulle bli lite friskare. Åren 1863-64 grävdes en smal kanal ut till Lilla Värtan, den kallas Ålkistan, och bräckt vatten kom in i Brunnsviken fast först efter att en massa vatten runnit ut därifrån. Vattennivån i Brunnsviken sänktes med ca 1,5 meter!! Vi for genom den smala Ålkistan in i  Brunnsviken. Den nya vattennivån betydde att Ekotemplet och Haga slott hamnade längre upp på land och likaså de fiskande morerna, som då placerades vid Igelbäcken. Vi avslutade båtturen vid Bergianska trädgården mittemot Haga slott och nära Naturhistoriska Riksmuseet.

Naturinsatser drabbar direkt kulturlandskapet på olika sätt. Sambandet natur-kultur intresserar mig mycket. Det är såna här intressanta saker man får se och höra på Namsas årsmöten. Och allt det här tar man med sig hem och betraktar sen det egna landskapet med nya ögon.

Nationalstadsparken – de gröna kilarna i Stockholm

Den heter egentligen Kungliga Nationalstadsparken och kallas också Ekoparken rätt och slätt. Stockholms natur ligger tätt inpå stan, även om det gröna naggas i kanterna av nybyggnation både här och där.

I samband med Namsas årsmöte 23-24 april så gjorde vi exkursioner i den urbana grönskan. Programmet var upplagt av Stefan Lundberg, biolog på Naturhistoriska riksmuseet, som liknade Stockholm vid ett cykelhjul med gröna kilar in mot de centrala delarna av stan. Vi vandrade många kilometer på Norra Djurgården ena dan och vi for med båt runt Stockholm och hela Ekoparken andra dan. Då hade vi en helt förträfflig vägledare, Henrik Waldenström, som arbetar med Ekoparken och med frågor som rör hållbara städer inom WWF, City Biodiversity Index med mera. Han verkade ha koll på precis allt, både natur och kultur och det var därför en otroligt intressant guidning. Att se Stockholm från saltsjöns sida är fantastiskt, lukten av bräckt vatten och sen alla öar! Och djurlivet på det: fåglar, ormar, grodor, paddor, rådjur… you name it.

Vi kom till Ulriksdal i norra delen av Ekoparken, där Igelbäcken mynnar ut, det är en bäck som växer till en å och som kommer från Järvafältet och nåntans bortåt Barkarby. I den finns en högst ovanlig liten fisk som heter Gröngölingen. Den åt man visst på 1700-talet, t.ex. härinne på Ulriksdals slott. Och naturligtvis har Igelbäcken fått sitt namn av de blodiglar som fanns en gång. Eller finns ännu kanske?

Det är nyttigt att umgås med naturinriktade människor för de ser saker man själv inte ser – mina ögon är otränade. Därför gick jag glatt förbi en stor härva av snokar på Norra Djurgården vid vägkanten bland stenar och gräs. Några ropade högt och DÅ såg jag intill vägkanten hur de ringlade sig om varandra i parningslek, honan var den största och fanns mitt i klungan. Och sen kom en padda simmande på sjön nedanför Fiskartorpet, den missade jag förstås, hann inte med. Hur ofta missar jag intressanta saker när jag är ute och rör på mig?? Jag blir verkligen fundersam… Namsas årsmöten är nåt jag aldrig missar däremot.

Namsa – naturvetarna på museerna

Har varit i Stockholm i flera dagar och då kommer man av sig en smula – faktiskt! Namsa har haft årsmöte som den här gången för ovanlighetens skull var förlagt till huvudstaden. Och vad bjöds vi på där om inte en enastående natur?! Knappt så man tror det. Vi inledde med en tur till Tyresta nationalpark, ca 45 min från Söders höjder ner mot Brandbergen, buss ända fram, endast tre klipp på remsan! En nära vildmark med vacker skog och en urgammal by, Tyresta by, med rötter i järnåldern, nog även bronsåldern. Här fanns visst folk ganska snart efter inlandsisens avsmältning på det som stack upp ur ishavet.

Härute finns ett fantastiskt Naturum, ett Nationalparkernas hus, med fina utställningar, kartmaterial och en massa rolig information och bra tips på fina vandringsleder och rastplatser. Det är såna här besökscentra vi saknar i det industri- och kulturhistoriska Bergslagen. Man blir lite fundersam, därför att ambitionerna alltid är så höga i våra stora projekt och det skissas på olika lösningar men det blir liksom aldrig något av det. Och jag misstänker starkt att det beror på den totala bristen på naturvetenskaplig kompetens i projekten. När kulturen ska dra hela lasset funkar det inte och man bjuder aldrig in naturfolket.

När man nu ser vad natursidan kan ordna ute i landskapet av besökscentra, leder, skyltar, appar, mobilguider, kartor osv osv så slås i alla fall jag av deras kreativa och strukturerade framfart och jag ser att det attraherar folk. Natursidan öppnar även armarna för det kulturhistoriska och eftersom de hör så intimt ihop, fru Kultur och herr Natur, ett mycket passande par. Men kultursidan bjuder inte lika generöst på sig själva, de vill på något vis skapa kulturrevir – ja, vad ska jag annars kalla det? Man möter alltför sällan naturvetare i våra kretsar, det är lite som två skilda världar. I ett ekomuseum bör de två världarna i alla fall sammansmälta. Just det – fru Kultur och herr Natur bör bli eviga partners, det är så ett ekomuseum kan fungera på lång sikt. Det är vad jag tror. Jag återkommer till Namsas årsmöte.