Örjan Hamrin kommenterar!

Ungefär så här såg nog Örjan Hamrin ut när han jobbade med Ekomuseum för 20-30 år sen. Ja:et på bilden är bara ett ja tack till en inbjudan, där fotot fanns med, det gick inte att ta bort. Hittade det här på kansliet.
Ungefär så här såg nog Örjan Hamrin ut när han jobbade med Ekomuseum för 20-30 år sen. Ja:et på bilden är bara ett ja tack till en inbjudan, där fotot fanns med, det gick inte att ta bort. Hittade det här på kansliet.

Från Örjan har kommentarer till de två sista inläggen kommit MEN med krumelurer i texten och jag är inte kapabel till att gå in och rätta till det utan jag lägger helt sonika upp båda kommentarerna här och DÅ är det lätt som en plätt för mig att fixa till krumelurerna och då blir det genast lättare för er att läsa vad han skriver också!! Voilà!

Till inlägget 11 feb – Ekomuseitanken föds:
Hej! Bra skrivet. Det finns detaljer som inte stämmer, men i stort sett är det rätt. Första guideboken gjordes 1986 av Ann-Charlotte Backlund (stadsantikvarie i Sthlm numera). Och egentligen började det hela med Husbyringen och den bok Erik Hofrén och jag gjorde 1976 om Johan Ahlbäck. Historien om hur ekomuseet kom till finns ju annars i nästa skrift som gjordes efter 10 år, dvs 1996. På omslaget min son Andreas, numera mediaproducent, släpades runt och fick posera genom hela ekomuseet. Han klagade aldrig. Bilderna blev trevligare med ett barn i bilden. Avslutningsvis ekomuseets första logga, som Ann-Charlotte Backlund tog fram. Det finns en lång historia från den här tiden då det vi gjorde egentligen inte gjorts av någon annan tidigare. Det mesta är dokumenterat men inte sammanställt. Hälsningar Örjan.

Till inlägget 13 feb – Tre museer i Europa:
Hej Jag och Peter Larsson var på ICOM-konferens i Kanada 1992. Där kontaktade Hughes de Varine oss och bad om ett samarbete. Det resulterade i att vi (Peter, Lennart Edlund, Kia Eriksson och jag) åkte till Le Creusot tre gånger + en extra några år senare och att en grupp från Le Creusot kom till EmB. Som ett led av detta samarbete kom utställningen till. Kontakter med Ironbridge hade vi sedan gammalt.

Denna utställning fanns på alla tre ställena.

Jag blev redan tidigare, medan jag jobbade på EmB, även inbjuden till Ecomusée d’Alsace där jag fick presentera EmB för 300 personer. Det var ett år efter priset museet fick i ”Museum of the Year” 1989. Hälsningar Örjan.

Annonser

Ekomuseitanken föds….

Utredningen om Ekomuseum Västerbergslagen som genomfördes av Örjan Hamrin och Hans Rehnberg. Till höger den första guideboken för det nya Ekomuseum Bergslagen, även den ett verk av Örjan Hamrin.
Utredningen om Ekomuseum Västerbergslagen som genomfördes av Örjan Hamrin och Hans Rehnberg. Till höger den första guideboken för det nya Ekomuseum Bergslagen som föddes ur den första idén, även den ett verk av Örjan Hamrin.
Här har Ludvika och Smedjebackens kommuner inventerats på intressanta platser som skulle kunna bli besöksmål i det föreslagna Ekomuseum Västerbergslagen.
Här har Ludvika och Smedjebackens kommuner inventerats på intressanta platser som skulle kunna bli besöksmål i det föreslagna Ekomuseum Västerbergslagen.
Del av inledningens text som visar att Karl-Erik Forsslund i Ludvika var tidigt ute med tanken på industrihistoria - och att Ludvika Gruvmuseum är ett mycket tidigt exempel på ett nytt sätt att arbeta med museer - utomhus i det fria. Det är 75 år sen.
Del av inledningens text som berättar att Karl-Erik Forsslund i Ludvika var tidigt ute med tanken på industrihistoria ute i det fria – och att Ludvika Gruvmuseum är ett mycket tidigt exempel på just detta. Det är 75 år sen.

Det var redan 1970 som Husbyringen skapades, när Erik Hofrén var chef för Dalarnas museum. Det var mycket idéer i luften på den tiden och några lyckades fånga in dem och göra något av dem. På Dalarnas museum ville man utveckla den regionala museiverksamheten. Begreppet ekomuseum fanns inte då, det myntades i Frankrike några år senare. Tankarna på ett ekomuseum i industrins södra Dalarna började spira i slutet av 1970-talet. 1984 kom så en utredning om ett Ekomuseum Västerbergslagen, genomförd av Örjan Hamrin, museilektor på Dalarnas museum och Hans Rehnberg från Riksantikvarieämbetet. Det var på Facebook i morse som jag såg Örjans inlägg om utredningen! Och i Ekomuseums bibliotek hittade jag fyra exemplar och jag bläddrar…jag läser Erik Hofréns förord. Ludvika och Smedjebacken ska ge en helhetssyn av teknik, samhälle, människa och miljö med utgångspunkt i kulturlandskapet och bli ett ekomuseum. Begreppet kulturturism har landat. Det är vårdagjämning 1984. Det är snart 30 år sen!

60 jätteintressanta sidor – ja ni läser rätt. Det är roligt att läsa om fröet till det som växte fram två år senare, titta själva på kartbilden ovan, många platser och allt är med: gruvor, hyttor, bruk, bergsmansgårdar, transporter, energi, finnskogen, kulturpersonligheter, modern industri… Och idén växte. 1986 påbörjades det gränsöverskridande experimentet Ekomuseum Bergslagen i en ännu större form. Örjan Hamrin for runt och fick ihop en samling kommuner i två län och ett lyckosamt försök till samverkan kunde starta. Han arbetade heltid med projektet. Det första kansliet låg på översta våningen i Ekomagasinet på Västanfors hembygdsgård i Fagersta, ja handelsboden alltså, som invigdes 1988 och fick sitt Eko- efter Ekomuseum. Tre år senare, 1990, bildades Stiftelsen Ekomuseum Bergslagen med säte i Fagersta. Efter denna rejäla insats av Örjan, som även skissade på den organisation som står sig än i dag, drog han sig tillbaka till jobbet på Dalarnas museum – men släppte inte ekomuseet med blicken helt och fullt.

Peter Larsson blev den förste museichefen år 1991 och arbetade upp den trebenta organisation som står sig än:  styrelsen – tjänstemannagruppen – de ideella föreningarnas Ekoråd. Han efterträddes av Ewa Bergdahl 1996, som efterträddes av Mats Hulander 2000, som efterträddes av mig 2003, som efterträds nu den 1 juli 2013 av Anna Falkengren! Och Örjan Hamrin är numera Ekomuseums senior adviser. Tänk så det kan gå!

Planeringsträff på kansliet

Vi ses med jämna mellanrum på kansliet för planering Ingvar och jag. Ingvar är alltså min chef, ordförande i Stiftelsen Ekomuseum Bergslagen. Idag var det en sådan dag, vi har suttit hela förmiddagen och pratat igenom vad som komma skall. Vi reser till Portugal om två veckor på en ekomuseikonferens Ecomuseums 2012 i Seixal utanför Lissabon arrangerad av Green Lines Institute for Sustainable Development och Newcastle University. Vi tar med oss två för Ekomuseum viktiga personer, professor emeritus Erik Hofrén och antikvarie Örjan Hamrin, båda med ett förflutet på Dalarnas museum. Dessa två herrar var initativtagare till vårt fina ekomuseum och det redan på 1980-talet. I Seixal kommer de att få möta personer de den gången mötte och liksom knyta ihop cirklarna. Det blir roligt! Själv ska jag hålla en presentation om vårt ekomuseum och dess möjliga framtid. Internationellt sett så existerar vi i högsta grad, eftersom det finns en ekomuseirörelse därute. I Sverige ligger den kanske mer i träda just nu, men det rör på sig även här – det vet jag som tar emot samtal och mejl om saken. Intresset finns definitivt.

Förra helgen var jag på en givande skogstur i Riddarhyttan med Teatermaskinen. Nu i helgen var jag på en dopdag på Nya Lapphyttan, som bytte namn till Bergslagens Medeltidsmuseum. Spännande händelser på två håll alltså. Jag skriver om båda i Ekobladet som ska bli klart nu i dag, så där kan ni snart läsa om detta och titta på några bilder. Det sista numret hänger alltid uppe i högra hörnet på frontsidan på www.ekomuseum.se. En grupp får det direkt till sin epostlåda för de tycker att det är enklare och det går bra att anmäla sig på info@ekomuseum.se. om man vill komma med på sändlistan.

Örjan Hamrin firades på Dalarnas museum

Det var Örjan Hamrins dag i torsdags från kl 13 fram till midnatt. Vilket storartat firande!! Mingel på museet på eftermiddagen med långa köer av gratulanter från alla håll och kanter, med både landshövding och representant från kulturdepartementet på plats. Sen stor personalfest på kvällen på Dalarnas museum. Örjan fyllde 67 år och blev därmed motvilligt (?) pensionär. Jag tror inte att den mannen tänker sätta sig i soffan några långa stunder, nej minsann! Han har ett rum kvar på museet åtminstone så länge nuvarande museichef Jan Raihle är kvar. Det låter betryggande! Dit kan han gå när längtan efter arbetet blir för stor. Det är bra för oss runtomkring! Vi har vant oss vid Örjan. Jag vill inte bli av med honom för allt i världen, han behövs. Men han övergår till ett mer privat sammanhang nu, med privat epostadress och mobiltelefon. Där får man nu leta efter honom. Örjan är en person som kan vara lite överallt, man vet aldrig riktigt var han finns eftersom han har så många järn i elden.

Ack Örjan! Du är ett lysande ljus i Bergslagsmörkret och för Ekomuseum Bergslagen är du något alldeles speciellt och extra – ja det låter det! Men Örjan bär ekomuseet inom sig, han är ekomuseum i själ och hjärta. Han har också format dess själ, det måste man säga och det känns i mitt jobb faktiskt mest hela tiden. Så nu lurar jag på många projekt där Örjan kan vara med på ett hörn, nu när han borde vara än mer tillgänglig. Vi får väl se, tiden utvisar allt!

Bergslagsting lördag 12 november

Det ska handla om kunskapsöverföring denna gång – i all sin enkelhet. Det är också så typiskt ekomusealt, sånt som ekomuseer alldeles naturligt jobbar med. Vi överför kunskap utan att tänka så mycket på det. Här är ”hands on” en självklarhet. Det handlar om deltagande, ett ganska aktivt deltagande ibland. Verksamheten på Röda Jorden är ett praktexempel på det. Besökarna kommer mycket nära verksamheten, de får lägga sig i och vara med. Men de ideella vägledarna börjar uppnå höga åldrar nu och måste väl ersättas vad det lider….det är då man kan känna stress! Vem kommer efter? Men som Ulla Fredriksson, 75 år i somras, så lugnt sa igår: ”Det kommer alltid människor efter oss! Oroa dig inte för det!” Jo visst, men tänk om man ändå såg en kö av intressenter…pigga 60-plussare som vill ha nåt att bita i. Det skulle lugna mig.

Men nu var det Bergslagstinget. Den ligger som en pdf på hemsidan, ni kan kolla där. Alla är välkomna. Det kostar 100 kr per person, och det är för lunch och förmiddagskaffe. Jag vill alltså ha föranmälan så jag kan meddela köket på Lindgården. Man kan naturligtvis komma halva dan och hoppa över lunchen, då kostar det inget men bra om ni meddelar det i alla fall:  christina@ekomuseum.se

”GUIDA-VISA-SPRIDA” –  Lördag 12 november kl 10-15
Plats: Lindgården i Västanfors, Fagersta.

Kl 10-12
Med brödet som verktyg
Eva Långberg, ABF, projektledare för Bröd i Bergslagen.
Med platsen som verktyg
Ulla Fredriksson, ideell på Röda Jorden

L u n c h och småprat

Kl 13-15
Med guideteknik som verktyg
Malin Andersson, PrimaLeve Kulturtjänst, Ängelsbergsguide
Interpretation med Örjan Hamrin
Hur man tolkar historia, människor, platser, landskap.

Jag tror att Örjan knyter ihop hela säcken och vi får möjlighet till avslutande samtal också. Och jag själv hälsar naturligtvis välkommen allra först också och säger hej när ni går. Det här ska bli roligt!

En tur till Askersund

Som om jag inte flängde nog förra veckan!? Näe, jag hann även med en tur till Askersund i torsdags kväll, den lilla staden vid Vätterns norra ände. Det är dryga 17 mil från Ludvika men jag fick lift med Örjan Hamrin som kom från Falun. Vi var inbjudna av Ylwa Eklind, projektledare för EU-Leaderprojektet ”Mellansjölandet”  och vi skulle berätta om Ekomuseum Bergslagen för hembygdsföreningar och politiker, om hur det funkar idag och hur processen att starta upp såg ut. Det började som ett experiment 1986 och efter några intensiva år lyckades man 1990 få till en stiftelse mellan sju kommuner och två länsmuseer. Då var Örjan med. Det var otroligt bra gjort för sen dess är Ekomuseum Bergslagen en ganska så stabil organisation.

Örjan var på den tiden utlånad från Dalarnas museum och han arbetade hårt med att lägga grunden för ekomuseet. Han är sen dess lite av en expert på det här med att starta museiprojekt och är till exempel involverad i det som sker i Rättvik idag, tanken på ett ekomuseum med ett geologiskt innehåll, ett ”Meteorum”. Siljanringen tillkom efter ett gigantiskt meteornedslag för några miljoner miljarder år sen, som ni ju alla vet.

I Askersund stannade vi i nästan tre timmar, det var jättetrevligt för många kom, salen var fylld till sista plats. Kanske kan det med tiden skapas ett hållbart nätverk runt Askersund, mellan alla föreningar och med stöd av kommunen, ett ekomuseum kanske? Som även inkluderar viken vid Vättern och den skärgård som finns utanför stan. Varje område har ju sin specifika lokala kultur, sin identitet och det är det man utgår från i ett ekomuseum, det är det som gör nätverket starkt. Det är roligt att åka till platser som sjuder av liv och rörelse, helst ska det kännas gripbart också. Alltså att man bör få en känsla av överblick så att man ser det specifika som håller ihop hela säcken. I Ekomuseum Bergslagen är det järnet och människorna.

Riksintressen i Grängesberg

Det är väl klart att Grängesberg som var ett nav i svensk gruvindustri i si så där 100 år är av riksintresse – eller borde vara det. Folk glömmer så fort, det är ett problem! Dalarnas museum satte upp både Stora Hagen och Källfallet på riksintresselistan redan på 1970-talet. Örjan Hamrin mejlade till mig angående detta. Det som förvånade många då var att denna typ av bebyggelse inte normalt ingick i riksintressen vid den tiden. Ja, det är nästan ordagrant ur Örjans mejl. Kan vara bra för oss övriga att veta, vi som är intresserade av gammal kulturhistorisk bebyggelse. Stora Hagen överlevde i alla fall, men Källfallet…

Örjan skriver vidare att de försökt rädda Källfallet i flera omgångar. År 1984 (?) rev Grangärdehem två av husen, men Erik Hofrén, som då var länsmuseichef, anmälde detta och den fortsatta rivningen avbröts. Sen tog en privat ägare över. Till en början gick det bra. Man reparerade taken och hela området hyrdes ut. Men efter hand blev det nya ägare, som blev mindre seriösa. På slutet fanns bara en konkursförvaltare. Ingen ägde husen! Då jobbade man för att få in en tysk bank som ägare för att göra fritidshus, men detta sprack efter något år. Den norska ägarbanken som jag hörde talas om då, finns den? Det kände inte Örjan till. Men just nu har Ludvika kommun begärt att få upplösa riksintresset för rivning. Riksantikvarieämbetet har efter viss tvekan inte sett någon lösning. Här gäller det att komma med idéer, skriver Örjan. Det behövs investeringar! Det är också dyrt att riva nämligen.

Tänk om man kunde rädda husen, renovera lite lagom mycket bara. Beräkningarna har landat på ca 1 miljon per hus, så där lite schablonmässigt uppskattat känns det som. Det är visst 19 hus kvar, ja – raden av hus är lång. Jag räknade dem aldrig. Det betyder i så fall minst 19 miljoner kr. Mycket pengar. Men husen är så speciella…..jag skulle nästan kunna tänka mig att bo i ett av dem själv! Kanske skulle man bilda ett äldrekollektiv för oss 40-talister? Två hushåll per hus? Och använda ett av husen gemensamt för mat och samling. Vi som gillar att ströva på skogen, vandra, cykla eller bara gå runt och fundera över samband, orsak och verkan….ja lite sånt. Grängesberg är klart spännande.