Örjan Hamrin kommenterar!

Ungefär så här såg nog Örjan Hamrin ut när han jobbade med Ekomuseum för 20-30 år sen. Ja:et på bilden är bara ett ja tack till en inbjudan, där fotot fanns med, det gick inte att ta bort. Hittade det här på kansliet.
Ungefär så här såg nog Örjan Hamrin ut när han jobbade med Ekomuseum för 20-30 år sen. Ja:et på bilden är bara ett ja tack till en inbjudan, där fotot fanns med, det gick inte att ta bort. Hittade det här på kansliet.

Från Örjan har kommentarer till de två sista inläggen kommit MEN med krumelurer i texten och jag är inte kapabel till att gå in och rätta till det utan jag lägger helt sonika upp båda kommentarerna här och DÅ är det lätt som en plätt för mig att fixa till krumelurerna och då blir det genast lättare för er att läsa vad han skriver också!! Voilà!

Till inlägget 11 feb – Ekomuseitanken föds:
Hej! Bra skrivet. Det finns detaljer som inte stämmer, men i stort sett är det rätt. Första guideboken gjordes 1986 av Ann-Charlotte Backlund (stadsantikvarie i Sthlm numera). Och egentligen började det hela med Husbyringen och den bok Erik Hofrén och jag gjorde 1976 om Johan Ahlbäck. Historien om hur ekomuseet kom till finns ju annars i nästa skrift som gjordes efter 10 år, dvs 1996. På omslaget min son Andreas, numera mediaproducent, släpades runt och fick posera genom hela ekomuseet. Han klagade aldrig. Bilderna blev trevligare med ett barn i bilden. Avslutningsvis ekomuseets första logga, som Ann-Charlotte Backlund tog fram. Det finns en lång historia från den här tiden då det vi gjorde egentligen inte gjorts av någon annan tidigare. Det mesta är dokumenterat men inte sammanställt. Hälsningar Örjan.

Till inlägget 13 feb – Tre museer i Europa:
Hej Jag och Peter Larsson var på ICOM-konferens i Kanada 1992. Där kontaktade Hughes de Varine oss och bad om ett samarbete. Det resulterade i att vi (Peter, Lennart Edlund, Kia Eriksson och jag) åkte till Le Creusot tre gånger + en extra några år senare och att en grupp från Le Creusot kom till EmB. Som ett led av detta samarbete kom utställningen till. Kontakter med Ironbridge hade vi sedan gammalt.

Denna utställning fanns på alla tre ställena.

Jag blev redan tidigare, medan jag jobbade på EmB, även inbjuden till Ecomusée d’Alsace där jag fick presentera EmB för 300 personer. Det var ett år efter priset museet fick i ”Museum of the Year” 1989. Hälsningar Örjan.

Ekomuseitanken föds….

Utredningen om Ekomuseum Västerbergslagen som genomfördes av Örjan Hamrin och Hans Rehnberg. Till höger den första guideboken för det nya Ekomuseum Bergslagen, även den ett verk av Örjan Hamrin.
Utredningen om Ekomuseum Västerbergslagen som genomfördes av Örjan Hamrin och Hans Rehnberg. Till höger den första guideboken för det nya Ekomuseum Bergslagen som föddes ur den första idén, även den ett verk av Örjan Hamrin.
Här har Ludvika och Smedjebackens kommuner inventerats på intressanta platser som skulle kunna bli besöksmål i det föreslagna Ekomuseum Västerbergslagen.
Här har Ludvika och Smedjebackens kommuner inventerats på intressanta platser som skulle kunna bli besöksmål i det föreslagna Ekomuseum Västerbergslagen.
Del av inledningens text som visar att Karl-Erik Forsslund i Ludvika var tidigt ute med tanken på industrihistoria - och att Ludvika Gruvmuseum är ett mycket tidigt exempel på ett nytt sätt att arbeta med museer - utomhus i det fria. Det är 75 år sen.
Del av inledningens text som berättar att Karl-Erik Forsslund i Ludvika var tidigt ute med tanken på industrihistoria ute i det fria – och att Ludvika Gruvmuseum är ett mycket tidigt exempel på just detta. Det är 75 år sen.

Det var redan 1970 som Husbyringen skapades, när Erik Hofrén var chef för Dalarnas museum. Det var mycket idéer i luften på den tiden och några lyckades fånga in dem och göra något av dem. På Dalarnas museum ville man utveckla den regionala museiverksamheten. Begreppet ekomuseum fanns inte då, det myntades i Frankrike några år senare. Tankarna på ett ekomuseum i industrins södra Dalarna började spira i slutet av 1970-talet. 1984 kom så en utredning om ett Ekomuseum Västerbergslagen, genomförd av Örjan Hamrin, museilektor på Dalarnas museum och Hans Rehnberg från Riksantikvarieämbetet. Det var på Facebook i morse som jag såg Örjans inlägg om utredningen! Och i Ekomuseums bibliotek hittade jag fyra exemplar och jag bläddrar…jag läser Erik Hofréns förord. Ludvika och Smedjebacken ska ge en helhetssyn av teknik, samhälle, människa och miljö med utgångspunkt i kulturlandskapet och bli ett ekomuseum. Begreppet kulturturism har landat. Det är vårdagjämning 1984. Det är snart 30 år sen!

60 jätteintressanta sidor – ja ni läser rätt. Det är roligt att läsa om fröet till det som växte fram två år senare, titta själva på kartbilden ovan, många platser och allt är med: gruvor, hyttor, bruk, bergsmansgårdar, transporter, energi, finnskogen, kulturpersonligheter, modern industri… Och idén växte. 1986 påbörjades det gränsöverskridande experimentet Ekomuseum Bergslagen i en ännu större form. Örjan Hamrin for runt och fick ihop en samling kommuner i två län och ett lyckosamt försök till samverkan kunde starta. Han arbetade heltid med projektet. Det första kansliet låg på översta våningen i Ekomagasinet på Västanfors hembygdsgård i Fagersta, ja handelsboden alltså, som invigdes 1988 och fick sitt Eko- efter Ekomuseum. Tre år senare, 1990, bildades Stiftelsen Ekomuseum Bergslagen med säte i Fagersta. Efter denna rejäla insats av Örjan, som även skissade på den organisation som står sig än i dag, drog han sig tillbaka till jobbet på Dalarnas museum – men släppte inte ekomuseet med blicken helt och fullt.

Peter Larsson blev den förste museichefen år 1991 och arbetade upp den trebenta organisation som står sig än:  styrelsen – tjänstemannagruppen – de ideella föreningarnas Ekoråd. Han efterträddes av Ewa Bergdahl 1996, som efterträddes av Mats Hulander 2000, som efterträddes av mig 2003, som efterträds nu den 1 juli 2013 av Anna Falkengren! Och Örjan Hamrin är numera Ekomuseums senior adviser. Tänk så det kan gå!

Planeringsträff på kansliet

Vi ses med jämna mellanrum på kansliet för planering Ingvar och jag. Ingvar är alltså min chef, ordförande i Stiftelsen Ekomuseum Bergslagen. Idag var det en sådan dag, vi har suttit hela förmiddagen och pratat igenom vad som komma skall. Vi reser till Portugal om två veckor på en ekomuseikonferens Ecomuseums 2012 i Seixal utanför Lissabon arrangerad av Green Lines Institute for Sustainable Development och Newcastle University. Vi tar med oss två för Ekomuseum viktiga personer, professor emeritus Erik Hofrén och antikvarie Örjan Hamrin, båda med ett förflutet på Dalarnas museum. Dessa två herrar var initativtagare till vårt fina ekomuseum och det redan på 1980-talet. I Seixal kommer de att få möta personer de den gången mötte och liksom knyta ihop cirklarna. Det blir roligt! Själv ska jag hålla en presentation om vårt ekomuseum och dess möjliga framtid. Internationellt sett så existerar vi i högsta grad, eftersom det finns en ekomuseirörelse därute. I Sverige ligger den kanske mer i träda just nu, men det rör på sig även här – det vet jag som tar emot samtal och mejl om saken. Intresset finns definitivt.

Förra helgen var jag på en givande skogstur i Riddarhyttan med Teatermaskinen. Nu i helgen var jag på en dopdag på Nya Lapphyttan, som bytte namn till Bergslagens Medeltidsmuseum. Spännande händelser på två håll alltså. Jag skriver om båda i Ekobladet som ska bli klart nu i dag, så där kan ni snart läsa om detta och titta på några bilder. Det sista numret hänger alltid uppe i högra hörnet på frontsidan på www.ekomuseum.se. En grupp får det direkt till sin epostlåda för de tycker att det är enklare och det går bra att anmäla sig på info@ekomuseum.se. om man vill komma med på sändlistan.

Örjan Hamrin firades på Dalarnas museum

Det var Örjan Hamrins dag i torsdags från kl 13 fram till midnatt. Vilket storartat firande!! Mingel på museet på eftermiddagen med långa köer av gratulanter från alla håll och kanter, med både landshövding och representant från kulturdepartementet på plats. Sen stor personalfest på kvällen på Dalarnas museum. Örjan fyllde 67 år och blev därmed motvilligt (?) pensionär. Jag tror inte att den mannen tänker sätta sig i soffan några långa stunder, nej minsann! Han har ett rum kvar på museet åtminstone så länge nuvarande museichef Jan Raihle är kvar. Det låter betryggande! Dit kan han gå när längtan efter arbetet blir för stor. Det är bra för oss runtomkring! Vi har vant oss vid Örjan. Jag vill inte bli av med honom för allt i världen, han behövs. Men han övergår till ett mer privat sammanhang nu, med privat epostadress och mobiltelefon. Där får man nu leta efter honom. Örjan är en person som kan vara lite överallt, man vet aldrig riktigt var han finns eftersom han har så många järn i elden.

Ack Örjan! Du är ett lysande ljus i Bergslagsmörkret och för Ekomuseum Bergslagen är du något alldeles speciellt och extra – ja det låter det! Men Örjan bär ekomuseet inom sig, han är ekomuseum i själ och hjärta. Han har också format dess själ, det måste man säga och det känns i mitt jobb faktiskt mest hela tiden. Så nu lurar jag på många projekt där Örjan kan vara med på ett hörn, nu när han borde vara än mer tillgänglig. Vi får väl se, tiden utvisar allt!

Bergslagsting lördag 12 november

Det ska handla om kunskapsöverföring denna gång – i all sin enkelhet. Det är också så typiskt ekomusealt, sånt som ekomuseer alldeles naturligt jobbar med. Vi överför kunskap utan att tänka så mycket på det. Här är ”hands on” en självklarhet. Det handlar om deltagande, ett ganska aktivt deltagande ibland. Verksamheten på Röda Jorden är ett praktexempel på det. Besökarna kommer mycket nära verksamheten, de får lägga sig i och vara med. Men de ideella vägledarna börjar uppnå höga åldrar nu och måste väl ersättas vad det lider….det är då man kan känna stress! Vem kommer efter? Men som Ulla Fredriksson, 75 år i somras, så lugnt sa igår: ”Det kommer alltid människor efter oss! Oroa dig inte för det!” Jo visst, men tänk om man ändå såg en kö av intressenter…pigga 60-plussare som vill ha nåt att bita i. Det skulle lugna mig.

Men nu var det Bergslagstinget. Den ligger som en pdf på hemsidan, ni kan kolla där. Alla är välkomna. Det kostar 100 kr per person, och det är för lunch och förmiddagskaffe. Jag vill alltså ha föranmälan så jag kan meddela köket på Lindgården. Man kan naturligtvis komma halva dan och hoppa över lunchen, då kostar det inget men bra om ni meddelar det i alla fall:  christina@ekomuseum.se

”GUIDA-VISA-SPRIDA” –  Lördag 12 november kl 10-15
Plats: Lindgården i Västanfors, Fagersta.

Kl 10-12
Med brödet som verktyg
Eva Långberg, ABF, projektledare för Bröd i Bergslagen.
Med platsen som verktyg
Ulla Fredriksson, ideell på Röda Jorden

L u n c h och småprat

Kl 13-15
Med guideteknik som verktyg
Malin Andersson, PrimaLeve Kulturtjänst, Ängelsbergsguide
Interpretation med Örjan Hamrin
Hur man tolkar historia, människor, platser, landskap.

Jag tror att Örjan knyter ihop hela säcken och vi får möjlighet till avslutande samtal också. Och jag själv hälsar naturligtvis välkommen allra först också och säger hej när ni går. Det här ska bli roligt!

En tur till Askersund

Som om jag inte flängde nog förra veckan!? Näe, jag hann även med en tur till Askersund i torsdags kväll, den lilla staden vid Vätterns norra ände. Det är dryga 17 mil från Ludvika men jag fick lift med Örjan Hamrin som kom från Falun. Vi var inbjudna av Ylwa Eklind, projektledare för EU-Leaderprojektet ”Mellansjölandet”  och vi skulle berätta om Ekomuseum Bergslagen för hembygdsföreningar och politiker, om hur det funkar idag och hur processen att starta upp såg ut. Det började som ett experiment 1986 och efter några intensiva år lyckades man 1990 få till en stiftelse mellan sju kommuner och två länsmuseer. Då var Örjan med. Det var otroligt bra gjort för sen dess är Ekomuseum Bergslagen en ganska så stabil organisation.

Örjan var på den tiden utlånad från Dalarnas museum och han arbetade hårt med att lägga grunden för ekomuseet. Han är sen dess lite av en expert på det här med att starta museiprojekt och är till exempel involverad i det som sker i Rättvik idag, tanken på ett ekomuseum med ett geologiskt innehåll, ett ”Meteorum”. Siljanringen tillkom efter ett gigantiskt meteornedslag för några miljoner miljarder år sen, som ni ju alla vet.

I Askersund stannade vi i nästan tre timmar, det var jättetrevligt för många kom, salen var fylld till sista plats. Kanske kan det med tiden skapas ett hållbart nätverk runt Askersund, mellan alla föreningar och med stöd av kommunen, ett ekomuseum kanske? Som även inkluderar viken vid Vättern och den skärgård som finns utanför stan. Varje område har ju sin specifika lokala kultur, sin identitet och det är det man utgår från i ett ekomuseum, det är det som gör nätverket starkt. Det är roligt att åka till platser som sjuder av liv och rörelse, helst ska det kännas gripbart också. Alltså att man bör få en känsla av överblick så att man ser det specifika som håller ihop hela säcken. I Ekomuseum Bergslagen är det järnet och människorna.

Riksintressen i Grängesberg

Det är väl klart att Grängesberg som var ett nav i svensk gruvindustri i si så där 100 år är av riksintresse – eller borde vara det. Folk glömmer så fort, det är ett problem! Dalarnas museum satte upp både Stora Hagen och Källfallet på riksintresselistan redan på 1970-talet. Örjan Hamrin mejlade till mig angående detta. Det som förvånade många då var att denna typ av bebyggelse inte normalt ingick i riksintressen vid den tiden. Ja, det är nästan ordagrant ur Örjans mejl. Kan vara bra för oss övriga att veta, vi som är intresserade av gammal kulturhistorisk bebyggelse. Stora Hagen överlevde i alla fall, men Källfallet…

Örjan skriver vidare att de försökt rädda Källfallet i flera omgångar. År 1984 (?) rev Grangärdehem två av husen, men Erik Hofrén, som då var länsmuseichef, anmälde detta och den fortsatta rivningen avbröts. Sen tog en privat ägare över. Till en början gick det bra. Man reparerade taken och hela området hyrdes ut. Men efter hand blev det nya ägare, som blev mindre seriösa. På slutet fanns bara en konkursförvaltare. Ingen ägde husen! Då jobbade man för att få in en tysk bank som ägare för att göra fritidshus, men detta sprack efter något år. Den norska ägarbanken som jag hörde talas om då, finns den? Det kände inte Örjan till. Men just nu har Ludvika kommun begärt att få upplösa riksintresset för rivning. Riksantikvarieämbetet har efter viss tvekan inte sett någon lösning. Här gäller det att komma med idéer, skriver Örjan. Det behövs investeringar! Det är också dyrt att riva nämligen.

Tänk om man kunde rädda husen, renovera lite lagom mycket bara. Beräkningarna har landat på ca 1 miljon per hus, så där lite schablonmässigt uppskattat känns det som. Det är visst 19 hus kvar, ja – raden av hus är lång. Jag räknade dem aldrig. Det betyder i så fall minst 19 miljoner kr. Mycket pengar. Men husen är så speciella…..jag skulle nästan kunna tänka mig att bo i ett av dem själv! Kanske skulle man bilda ett äldrekollektiv för oss 40-talister? Två hushåll per hus? Och använda ett av husen gemensamt för mat och samling. Vi som gillar att ströva på skogen, vandra, cykla eller bara gå runt och fundera över samband, orsak och verkan….ja lite sånt. Grängesberg är klart spännande.

Möljan utan ösregn – och Norge

När jag skriver det här, har Norge drabbats av en katastrof. Det går inte att fortsätta blogga utan att säga detta. Det är helt enkelt för fasansfullt. Jag ser på TV och försöker ta in. Förstå? Inte går det att förstå. Känner att alla vanföreställningar som många av oss har om andra människor, deras nationalitet, religion och hudfärg, borde belysas och pratas om mycket mycket mera. Där nånstans finns ett hotfullt mörker. Vi kan faktiskt byta blod med de allra svartaste i Afrika! Och med många muslimer. Vi har ofta samma blodgrupp, definitivt samma arv och dessutom samma gud som muslimer. Nu byter jag ämne.

Det var Möljan jag skulle skriva om. Visst for jag dit till slut, jag stämde möte och då kom jag iväg. Jag träffade Erik Hofrén, Örjan och Annette Hamrin samt Mats Persson, samtliga kom i bil från Falun. Vi drack kaffe på Söderbärke hembygdsgård som var invaderad av folk. Glada Gun Sörbring dök upp med en kaffekopp i handen och Eva och Olle Långberg från Smedjebacken gick över tunet, de var engagerade i kyrkbåtsrodden som försiggick ute på Barken och det var allsköns aktiviteter runt gården på gräsmattorna. Trevlig stämning! Sen var byn avstängd runt centrum och där fanns marknadsstånden, allt mellan himmel och jord såldes, till och med Jämtlandsostar – ja det är sant, Åsgårdens mejeri från Bräcke var där. Jag trodde inte mina ögon! Med traktor och höskrinda kunde folk bekvämt transporteras mellan hembygdsgård och marknad. Det är alltid trevligt träffa ekomuseivänner och stämma av lite grann. Örjan Hamrin träffar jag ju ofta i olika sammanhang och Erik Hofrén står jag i regelbunden kontakt med. Det är viktiga herrar för vårt Ekomuseum Bergslagen. Båda är grundare av rörelsen, den förre verkställde den senares idéer och det går absolut inte att sopa dem under mattan, nej! Deras erfarenheter från museilivet är alltför betydelsefulla. De vise männen.

Örjan Hamrin fick minnen om Oljeön

Örjan Hamrin, som byggde upp Ekomuseum Bergslagen från början, skriver i en kommentar som förtjänar att lyftas upp till ett inlägg, att han tyvärr inte kunde komma till Oljeön i söndags, men när han läste inlägget igår mindes han detta:

”Apropå vad jag skrev sist om att juryn för Museum of the Year Award  under två dagar i slutet av oktober 1988 skulle bese Ekomuseum Bergslagen. Den bestod av de tyngsta personerna inom prisorganisationen, två äldre gentlemän från England. Det var den kände publicisten och museimannen John Letts samt världens då ledande museolog Kenneth Hudson. På sin rundresa i EmB besökte man objekt inom Ludvika och Smedjebacken under dag 1. Man övernattade i Fagersta och kommunen visade på kvällen genom kulturchef John Björklund runt på hembygdsområdet och bjöd därefter på kvällsmat – ärtsoppa i det då nyöppnade Ekomagasinet på Västanfors hembygdsgård. Vad jag då inte visste var att Björklund hade lagt in ännu en programpunkt under kvällen. Han hade bett Lars Larsson att komma dit och berätta om Oljeön. Lars berättade med stort engagemang i den sena timmen till bilder. Den ene jurymannen Mr Letts var så trött efter det hårda programmet under dagen att han slumrade till. Men det gjorde inte juryordföranden Kenneth Hudson. Han blev mäkta imponerad av vad Lars Larsson berättade. ”This Oil Island must be a very special place!” sa han och föreslog att kommunen omgående skulle skriva till Riksantikvarieämbetet och be om en omprövning av gränserna för det planerade världsarvet för Engelsbergs bruk och att man även skulle uppta Oljeön på världsarvslistan. ”This could be our first double World Heritage, and you can use my good name on this”, sa han. Dessvärre blev det aldrig så och jag vet inte om det fått någon effekt, men nog hade Kenneth Hudson haft rätt. Hans namn kunde kanske ha imponerat även på Riksantikvarieämbetet, som handlade frågan. Dagen därpå besöktes Engelsberg, Norberg, Hallstahammar och Skinnskatteberg. Ett tufft program för de båda jurymedlemmarna…”

Örjan Hamrin minns Trångfors kraftverk…

Överst Olle Lindkvist i Trångfors kraftverk. Undre bilden Örjan Hamrin som föreläser om guideteknik och interpretation i Fagersta i mars 2011 då vi körde en guidekurs ihop med Fagersta turism.
Överst Olle Lindkvist i Trångfors kraftverk. Undre bilden Örjan Hamrin som föreläser om guideteknik och interpretation i Fagersta i mars 2011 då vi körde en guidekurs ihop med Fagersta turism. Foto ChL.

Örjan Hamrin byggde upp Ekomuseum Bergslagen åren 1986-90 innan han återgick till sitt arbete på Dalarnas museum. På den tiden låg kansliet i Fagersta. Örjan mindes när han läste mina blogginlägg om Trångfors förra veckan. Minnet kom in som en lång kommentar men det var så roligt att läsa att jag även lyfter upp det som ett eget inlägg. Örjan har mycket att berätta!

”När jag ser bilderna och där Olle Lindkvist är med kommer jag ihåg ett besök på Trångfors kraftverk bland nio olika miljöer inom ekomuseet. Det var på en minst sagt prestigebelagd rundresa för en hård granskning av Ekomuseum Bergslagen med juryn för Museum of the Year. Detta var sista veckan i oktober 1988 och det var svinkallt. Ordföranden i juryn, den kände museologen Kenneth Hudson, var med ”in person”. Alla övriga museer som visades upp i Sverige för juryn denna höstvecka hade ju inomhusverksamhet och idealiska förhållanden. Tur var trots allt att snön väntade till dagen efteråt. Sen glömde vi detta mer eller mindre. Så när vi under våren 1989 blev inbjudna till en vinstceremoni i Basel, beslutade museets styrelse att detta fick bero. Vi hade absolut inga pengar för att åka dit och dessutom var vi övertygade om att vi inte heller bland 80 kandiderade museer från hela världen skulle ha någon chans. Så får vi ett telegram från Basel två dagar före prisutdelningen. Där stod att vi omedelbart måste boka biljett till Basel och vi var uppsatta på kandidatlistan över vinnare! Det blev stort tumult att boka flygbiljett och vet inte hur vi fick fram den. Men jag landade i Basel på natten innan prisutdelningen. Jag var helt oförberedd och visste inte om att Basels flygplats hade tre olika länders utgångar och steg därför av fel och hamnade i Frankrike. Hela tävlingsorganisationen efterlyste den försvunna museimannen och han spårades efter någon timme upp och fick med poliseskort lotsas tillbaka genom tullen och hamnade slutligen rätt. Sedan hade resväskan farit fel och jag måste köpa tandborste på flygplatsen. Hade därför inga andra kläder vid ceremonin än de jag reste i och till min förskräckelse blev jag framropad inför ”slutstriden”. Med andra ord gjorde jag mitt bästa att få Ekomuseum Bergslagen att bli dagens verkliga ”outsider”. Jag förstod att jag var ”kusinen från landet” bland alla i högtidsdräkter klädda vinnarkandidater – och den iskalla juryresan genom ekomuseet till trots – så blev vi 2:a som nytt museum 1989 i världen vid ceremonin (!). Detta blev nog dessutom Ekomuseum Bergslagens verkliga genombrott utanför Sverige och museet har ju uppmärksammats internationellt sedan dess många gånger. Detta blev min association när jag såg blogginlägget från Trångfors kraftverk. I Trångfors smedja har jag varit många gånger men i kraftstationen har jag inte varit sedan den kalla resan i oktober 1988…”

Tuna Hästbergs ”Äventyrsgruva” är invigd!

Det skedde idag på eftermiddagen. Men innan jag hittade dit!! Jag irrade runt Idkerberget, tog fel på gruva. Det finns ju gruvor och gruvlavar överallt här!! Jag körde in på en skogsväg, höll på att förvilla mig helt (det är lätt i dessa trakter!) och förbannade mig själv för att jag inte tittat ordentligt på Eniro innan. Jag trodde jag visste…

Äventyrsgruvan ligger ovanför Tuna Hästberg rätt och slätt. Jag har ju varit där en gång för några år sen…men inte hjälpte det. Nästan 100 personer var nere på djupet. En lång ström av människor med hjälmar på huvudena försvann ner i ett hål, en efter en, Jag följde efter. Vi trampade en brant trätrappa neråt, ner, ner…oändligt långt ner. Det blev allt kyligare, allt fuktigare, andedräkten blev som vit rök, glasögonen blev immiga.  460 trappsteg och vi hamnade åtminstone på 40 metersnivån om inte lite mer. Schaktet med trappan hade en lutning på ca 45 grader tror jag och var upplyst något så när av svagt elljus. Nere på djupet fanns bara marschaller. De  fladdrande ljusen ledde oss vidare in genom en ort, inte precis lättgången. Gick vi 400 meter i den? Jaa, säkert. Där i slutet öppnade sig stora bergrum med jätteschakt fyllda av det mest kristallklara vatten. De var upplysta av elljus. Suggestivt. Man stirrade ner i botten, det var 300 meter djupt men allt klart som kristall. Längst in var det som en brygga av trä. Där trängdes vi till slut. Högt upp i bergrummet på en avsats sjöng en kör i skenet av facklor med en bakgrund av en ljussättning i färger. Dramatiskt. Hur kom de dit? En av Baggbodykarna höll ett tal däruppifrån avsatsen. De arrenderar gruvan av dess ägare, ett bolag vars namn jag missade. De har efter åratal av dykverksamhet i gruvan fått tillåtelse att göra en Äventyrsgruva av den. De tackade Borlänge kommun, www.borlange.se som gjort den tillgänglig för besökare. Ja, det var verkligen bra gjort. De tackade Dalarnas museum för stöd och hjälp och Örjan Hamrin för hans särskilda engagemang. De får nu ta emot bokade besök.

Det var just Örjan Hamrin som ringde mig för några år sen och frågade: Vill du hänga med på en liten gruvtur?? Det lät ju oskyldigt. Ja absolut, svarade jag aningslöst och sen fick jag mig mitt livs upplevelse, utan trappor och ledstänger och vi var nere på 80 metersnivån i kolmörkret med tre ficklampor per person. Det är knappt jag vågar tänka på det!! Jag glömmer det aldrig och inte heller den glädje jag kände när jag efter fem timmar såg dagsljuset igen…

Läs om Baggbodykarna och titta på deras fantastiska bilder! www.baggbodykarna.org

I Ludvika finns Hammarbacken

Det är också Ekomuseums allra första besöksmål, här började hela äventyret kan man säga. Örjan Hamrin på Dalarnas museum brukar berätta att området hotades av rivning på 1970-talet nån gång, men att museet då räddade Hammarbacken tack vare en museichef som drämde alla nävar i borden. Sen tog ekomuseet fart och Hammarbacken införlivades raskt i objektslistan. Miljön är väldigt fin, man går gärna dit upp. Där ligger den gamla bruksgatan som förr med herrgården i nedre änden, sen Ludvika ström och sist den fina träkyrkan i karolinsk stil på andra sidan strömfåran. Allt i en spikrak linje. Då var hela linjen obruten, nu bryts den av vägen till Grangärde, av järnvägen och så en massa träd som skymmer, särskilt på sommaren – tyvärr! De borde huggas ner. Förr var det betydligt kalare, man hade utsikt! Det har man inte längre, så tråkigt det är. Jag gillar utsikter.

Hur som helst var jag på Hammarbacken idag på eftermiddagen med Gigi Karlestedt från Kulturförvaltningen på Ludvika kommun, som äger och ansvarar för miljön. Vi tittade på bakugnen som måste renoveras rejält för att kunna användas, vi tittade på lokalerna i allmänhet. Jag har fått en idé i skallen att vi på sikt borde lägga Ekomuseums kansli på Hammarbacken och hålla öppet året runt, inte bara sommartid. Här skulle hela säcken kunna knytas ihop på ett bra sätt. Vårt fina referensbibliotek kunde komma till allmän nytta liksom bildarkivet. Skolbarn kunde komma, kursverksamhet inte bara i bakning utan i annat också. Börjar man tänka i nya banor så är det ibland ingen hejd på idéerna…..ojojoj. Då är det roligt.

Och sen ville jag titta lite närmare på Carolina von Knorrings panoramabilder som hänger i hallen i tre sektioner och som visar hela Ludvika bruk vid forsen nedanför, hyttan, smedjorna, stånggången, dammarna och strömmen bort till Skuthamnen och vackra sjön Väsman (där isen förresten håller på att ge sig nu). Carolina var en erkänt duktig porträttfotograf som även tog landskapsporträtt. Hon var gift med Carl Ehrenfrid Roth, yngste sonen på Ludvika bruk och hans äldste bror Carl Edward som tog över bruket, byggde en skola 1867 högst uppe på berget ovanför Hammarbacken. Nog känns det som att Carolina stod på skolans tak och tog sina panoramabilder den gången. Det är faktiskt också vad Örjan Hamrin säger. Jag tror honom! Kanske passade hon på under byggnationen? Bilderna bör vara tagna just då. Ingen järnväg och inga träd som skymmer utsikten.

En trudelutt för Erik Hofrén!

Erik Hofrén reste med Ekomuseum till Ruhr i juni 2010. Här sitter han och vilar med Örjan Hamrin, som var med på samma resa. Foto ChL:
Erik Hofrén till höger reste med Ekomuseum till Ruhr i juni 2010. Här sitter han och vilar i konstmuseet i Världsarvet Zeche Zollverein i Essen med Örjan Hamrin till vänster, som var med på samma resa. Foto Ch Lindeqvist.

Eller hellre en fanfar med trumpeter!!!! Idag söndag har nämligen professorn emeritus Erik Hofrén levt i trekvarts sekel. Nu får ni räkna själva! Erik Hofrén var på 1970-80-talen en drivande och visionär länsmuseichef i Dalarna. Han tänkte nytt, han drog igång Framtidsmuseet i Borlänge, framtidsmuseet.se och han ville ha mer levande museer än vad som fanns…..typ ett ekomuseum? Så blev det och efter fransk förebild. Ekomuseum Bergslagen kunde starta som ett experimentellt projekt 1986. Till hands på Dalarnas museum fanns Örjan Hamrin och de tu blev ett bra team. Örjan verkställde idén och det blev Ekomuseum Bergslagen, www.ekomuseum.se. Det fanns ett starkt intresse för industrihistoria, det var något nytt och på andra sidan skogshöjderna, som delar det jordbrukande slättlandet runt Dalälvarna och Siljan från gruv- och stålindustridistrikten i Ludvika-Smedjebacken, låg unika platser och bara väntade på att bli sedda….. Och när tanken på ett ekomuseum väl var tänkt så fanns inga gränser. Järnbruken och resterna av en järnindustri nedåt Västmanland och Strömsholms kanal hängde ihop med södra Dalarnas gruvor och hyttor och projektet startade i Fagersta. Fem kommuner i Västmanland hängde på initiativet från Ludvika och Smedjebacken. Det hela utvecklade sig till en stiftelse 1990 med flera avtal kommunerna emellan. Ekomuseums kansli låg länge i Ekomagasinet på Västanfors hembygdsgård i Fagersta. Sen drog man kansliet till Grenanderska huset i Smedjebacken och nu sen fem år tillbaka hyr vi in oss på Ludvika Gammelgård. Men det slutade inte där för Erik Hofrén. Han blev professor i museologi vid Umeå universitet och han hade en vision till att förverkliga: Arbetets museum i Norrköping. Och ur Arbetets museum, www.arbetetsmuseum.se, föddes alla arbetslivsmuseerna som idag är fler än tusen och som finns på samma hemsida.

Hurra hurraa för Erik Hofrén!!

Bra start för guidekursen!

Raija Edvinson berättar om turismen i Fagersta kommun. Överst inleder vi träffen med kaffe och smörgås så alla får bekanta sig lite med varandra. Många har även kört långt och behöver nåt att äta.
Raija Edvinson berättar om turismen i Fagersta kommun. Överst inleder vi träffen med kaffe och smörgås så alla får bekanta sig lite med varandra. Många har även kört långt och behöver nåt att äta.

Igår kväll genomförde vi den första guidekursträffen i Logen på Västanfors hembygdsgård i Fagersta. Det är en fin möteslokal, trevlig atmosfär och ligger bra till i Ekomuseum. Det var överraskande många som kom! Fler än vad vi trodde. Minst 28 st trängdes runt bordet och då hade vi fått flera anmälningar som inte kunde komma denna första gång men väl övriga gånger. Och där var också flera yngre människor som dykt upp, vilket gladde våra hjärtan! Och Malin Andersson kom från Västerås! Hon har lång erfarenhet som guide och ska hålla i det sista kurstillfället den 22 mars tillsammans med Örjan Hamrin från Dalarnas museum. Nästa kurstillfälle den 15 mars är det dramapedagogen Anncari Jadling från Dalarnas museum som ska bidra med erfarenheter och en guide som kan dramatisera är guld värd! Igår kväll var det jag själv som berättade om Ekomuseum – hur det började och hur allt har utvecklats och om vår nya inriktning mot ekologi och geoturism som ska komplettera den teknik- och industrihistoria som det alltid varit fokus på. Sen var det Raija Edvinson, turistintendent på Fagersta kommun, som talade om turismen och besöksnäringen som en viktig del av kommunens arbete. Det var intressant därför att hon kunde visa siffror och siffror är mycket talande! Turismen omsätter hela 140 miljoner kr per år bara i Fagersta. Då kan man börja tala om en turistindustri och än bättre kan det bli – det är alltid en strävan enligt Raija. I Fagersta ligger ju också själva hjärtat i Ekomuseum: Världsarvet Engelsbergs bruk! Raija berättade även om upplevelsen från ett seminarium hon deltagit i nyligen om hur man som guide bör bemöta människor med olika funktionshinder. Det handlar om rullstolsburna personer, hörsel- och synskadade samt människor med psykiska funktionshinder. Mycket lärorikt! Och det blev en bra avslutning på den första träffen.

Guidekursen är i hamn

Nu har vi fixat en guidekurs, Raija Edvinson på Fagersta Turism och jag med hjälp av Smedjebackens Kulturförvaltning och Anna Falkengren. Allt är på plats, alla detaljer är klara. Det blir ett första test för att se om där finns intresse tillräckligt för en mer organiserad fortsättning nästa år. Guidekursen inleds med professor Maths Isacsons föreläsning ”Bergslagen – historia och framtid” den 22 februari kl 19.00 på Lindgården i Fagersta. Det skrev jag om här på bloggen den 8 februari. Därefter blir det tre guideträffar på Logen på Västanfors hembygdsgård i Fagersta och därefter några träffar i maj på plats ute i landskapet. Vi välkomnar alla som jobbar som guider i Ekomuseum men vi söker även nya guider. Ni som läser detta och känner er intresserade, häng på! Pröva ert intresse – det kan bli nåt!! Man kan faktiskt överraska sig själv. Det går bra att anmäla sig till: info@ekomuseum.se. Som sagt – det blir alltså tre träffar i mars: 8 mars kl 18.30 då jag själv framträder och berättar om Ekomuseum idag och då Raija berättar om guidejobbet, tankar kring utvecklingsmöjligheter och de behov som finns. 15 mars kl 18.30 då dramapedagogen Annacari Jadling från Dalarnas museum berättar om hur hon jobbar  och kanske blir det nån dramaövning…?  22 mars kl 18.30 då Malin Andersson, Primaleve Kulturtjänst berättar om guideteknik och värdskap och delar med sig av sin mångåriga erfarenhet som guide i Ekomuseum och sen berättar museilektorn Örjan Hamrin, Dalarnas museum om hur man kan tolka historia och landskap, så kallad ”Interpretation” och med erfarenhet från England. Och Örjan är en ”berättare” i ordets alla bemärkelser, en viktig egenskap för en guide.  Nu ska ni inte hänga upp er bokstavligt på rubriker till respektive träff då det kommer att flyta ihop på ett personligt sätt då föreläsarna har sina egna erfarenheter att förmedla. Att guida kan ske på många olika sätt och det är svårt att säga att just ett sätt är det rätta. Att skapa ett intresse är däremot det viktiga i det hela! Att guida är alltså ett skapande uppdrag.