Vetgirigt besök på kansliet

Lilian JakobssonLilians text
Det kommer ibland in människor som vill botanisera bland våra böcker. I går kom Lilian Jakobsson in i just detta ärende. Hon har varit här många gånger förr men i dag frågade hon efter boken Sveriges tyskgruvor av Martin Fritz. I Ludvika har vi flera sådana gruvor, ja faktum är att tyskgruvorna var vanliga i hela Bergslagen. Och det sen gammalt. I stort sett så började det nog på 1880-talet då tyska bolag köpte upp gruvor i våra omgivningar som sen försåg Ruhrområdet, som växte fram samma tid, med järnmalm ända fram till andra världskrigets slut.

Lilian Jakobsson skriver artiklar om mineral, gruvor och liknande och drivs av ett starkt intresse för geologi. Självklart är hon en aktiv medlem och styrelseledamot i Västerbergslagens Geologiska Förening, www.vbgf.se.

På hemsidan har hon också sin sista rapport upplagd om Stockholmsbröderna Jakob och Hans Urbansson, pionjärer som på det tidiga 1600-talet drog igång koppargruvorna i Riddarhyttan och Ljusnarsberg. Det är intressant för oss med tanke på Kopparverket här! i Riddarhyttan. Jag fick rapporten av Lilian men ni som är intresserade kan gå in på geologernas hemsida, titta under rapporter så hittar ni dem.

Vi går runt Bastnäs gruva

I Bastnäs utanför Riddarhyttan står ett 150 år gammalt hakspel på sin ursprungliga plats, vilket är högst ovanligt. Det finns bara ett hakspel till vad vi vet och det står på Ludvika Gammelgård och Gruvmuseum, men det är ditflyttat från Grängesberg. Det här hakspelet ”skänktes” till Tekniska museet på 1920-talet och nu var föremålsintendenten Chris Hinchcliffe på besök och kikade på nämnda hakspel och förutom honom var även tjänstemän från Skinnskattebergs kommun med samt bergsingenjör Bengt Högrelius som guidade oss runt. Han känner Bastnäs utan och innan och kan allt om gruvor, skrotning, järnmalm och masugnar.

Nu handlade det om underhållsinsatser av både hakspel och Nya Bastnässtollen. Ett hakspel kan med hjälp av en lina hissa saker upp och ner i ett gruvschakt. Man kan alltså köra spelet både fram- och baklänges genom att byta hakspår och till det krävdes en karl som skötte om en spak. Bastnäs hakspel står kvar intakt sen 1873, inbyggd i ett litet rödmålat hus. Det drevs med hjälp av en stånggång som kom från Haggruvan 2,5 km bort. Den siste hakspelaren som arbetade här skrev på träväggen inne i huset: Den första augusti 1889 som var den sista dagen hakspelet användes. Sen las gruvan ner just här.

1922 drevs en ny stollgång i berget, Nya Bastnässtollen, för att undersöka den gamla Ceritgruvan. I Bastnäs finns nämligen ett antal ovanliga jordartsmetaller. Vi gick även in i stollen och den ska nu skrotas så den kan öppnas upp för besökare. Bastnäs gruva kommer framöver att ingå i Geopark Riddarhyttan, det är självklart. Det är naturligtvis också en välkänd plats för mineralsamlare. Vad kan man inte hitta i varphögarna…

Riddarhyttan – en oslipad diamant!

I "Såga", ett hus som står kvar efter sågen som låg härnere vid sjön Liens strand, där samlades vi och diskuterade rastplatsen över en kopp kaffe. Från vänster sitter: Marlène Carlsson, Staffan Bergman och Marco Helmisaaro, samtliga från kommunen. Därefter Johan Torvaldsson och Nils-Eric Wikström vid bordsänden, båda engagerade bybor, till höger om honom Jan Jävert och Anna Jansson, båda från kommunen, sen Barbro Bergkvist och Kalle Nordebring, även de två är engagerade bybor.
I ”Såga”, ett hus som står kvar efter sågen som låg härnere vid sjön Liens strand, där samlades vi och diskuterade rastplatsen över en kopp kaffe. Från vänster sitter: Marlène Carlsson, Staffan Bergman och Marco Helmisaaro, samtliga från kommunen. Därefter Johan Torvaldsson och Nils-Eric Wikström vid bordsänden, båda engagerade bybor, till höger om honom Jan Jäder och Anna Jansson, båda från kommunen, sen Barbro Bergkvist och Kalle Nordebring, även de två är engagerade bybor.

I morse hastade jag iväg till ett möte i Riddarhyttan. Det var några stycken från föreningen Geocentrums Vänner i Riddarhyttan som sammanstrålade med fem (!!) tjänstemän från Skinnskattebergs kommun för att lite mer konkret diskutera planerna på en centralt belägen rastplats längs riksväg 68, den som går genom byn. Teatermaskinens Anders Olsson var också med fast han syns tyvärr inte på bilden.

Rastplatsen engagerar många i byn därför att där kan man informera om byns alla möjligheter och besöksmål. Det är där som också en första information kring Geopark Riddarhyttan är planerad. Kalle Nordebring och Nils-Eric Wikström har gjort ritningar till ett skärmsystem under tak som är tänkt att placeras i anslutning till den tänkta rastplatsen. Den ska fyllas med information och blir ett första steg till en Geopark och på sikt även till ett besökscentrum. Goda krafter är i gång, vilket är mycket glädjande.

En logotype, som vi alla gillar, har tagits fram av Jenny Findahl, Snowtrail. Geopark Riddarhyttan får därmed en slags identitet, den har börjat existera! Och i en Geopark så måste det på sikt även finnas ett Geocentrum, ja minsann! En plats att utgå ifrån, en plats att samlas på, ett slags kunskapscentrum. Nu tas ett steg i taget, det är en bra metod. Riddarhyttan är som en oslipad diamant!! Ja, det har jag alltid tyckt.

Samtidigt pågår det gruvprojektering för fullt lite här och var i Bergslagen, gruvnäringen ligger i startgroparna igen.  Just i dag pågår också ett gruvseminarium i Skinnskatteberg. Och man vädrar nog morgonluft lite varstans…

Planeringsträff på kansliet

Vi ses med jämna mellanrum på kansliet för planering Ingvar och jag. Ingvar är alltså min chef, ordförande i Stiftelsen Ekomuseum Bergslagen. Idag var det en sådan dag, vi har suttit hela förmiddagen och pratat igenom vad som komma skall. Vi reser till Portugal om två veckor på en ekomuseikonferens Ecomuseums 2012 i Seixal utanför Lissabon arrangerad av Green Lines Institute for Sustainable Development och Newcastle University. Vi tar med oss två för Ekomuseum viktiga personer, professor emeritus Erik Hofrén och antikvarie Örjan Hamrin, båda med ett förflutet på Dalarnas museum. Dessa två herrar var initativtagare till vårt fina ekomuseum och det redan på 1980-talet. I Seixal kommer de att få möta personer de den gången mötte och liksom knyta ihop cirklarna. Det blir roligt! Själv ska jag hålla en presentation om vårt ekomuseum och dess möjliga framtid. Internationellt sett så existerar vi i högsta grad, eftersom det finns en ekomuseirörelse därute. I Sverige ligger den kanske mer i träda just nu, men det rör på sig även här – det vet jag som tar emot samtal och mejl om saken. Intresset finns definitivt.

Förra helgen var jag på en givande skogstur i Riddarhyttan med Teatermaskinen. Nu i helgen var jag på en dopdag på Nya Lapphyttan, som bytte namn till Bergslagens Medeltidsmuseum. Spännande händelser på två håll alltså. Jag skriver om båda i Ekobladet som ska bli klart nu i dag, så där kan ni snart läsa om detta och titta på några bilder. Det sista numret hänger alltid uppe i högra hörnet på frontsidan på www.ekomuseum.se. En grupp får det direkt till sin epostlåda för de tycker att det är enklare och det går bra att anmäla sig på info@ekomuseum.se. om man vill komma med på sändlistan.

Till skogs med Teatermaskinen

Oj, vilken helg!! Rapport var det…hm. Hur ska man kortfattat kunna rapportera från en sådan tidsvandring? Vi gick på skogen och mötte de fredlösa och det vandrande skogsfolket från istidens slut och från Röda Jordens tid för ca 2 500 år sen och följde en släkt framåt till slutet på 1800-talet. Denna första vandring tog oss minst 8 timmar och vi rörde oss i vida cirklar i Riddarhyttans underbart vackra skog, där spåren av isälvar från den smältande inlandsisen tydligt kan ses ännu i dag. Vi rodde långbåt och vi färdades med häst och vagn. Vi var med om protester och uppror, vi fick höra om den märkliga Pariskommunen och Karl Marx. Ja, upp till kamp…! Andra dan färdades vi genom 1900-talet, genom Folkhemmet och lite om tiden därefter.

Allt gick i ett, allt flöt ihop, allt vävdes samman. Hur de klarade denna logistik är för mig en gåta. Men de var många som deltog i dramat. Och vi slapp hungra, måltider liksom bara ingick naturligt in i händelserna. Köttsoppa med rotfrukter på medeltiden och stekt salt sill på 1700-talet. I går söndag åt vi raggmunk med stekt fläsk och lingon i bolagets matsal, bolaget bjöd. Då var vi framme vid 1900-talets mitt och Folkets Hus i Riddarhyttan skulle invigas och en byst av Per Albin Hansson stod på hedersplats. Folkskolläraren Hernfrid Bark stod i centrum, han som borde blivit gruvarbetare likt sin far och farfar. Trådarna knöts ihop. Maj-Britt Nergård, hans dotter, läste högt om sin far.

Och den röda fanan är vååår….vi sjöng! Jag for hem som en nyfrälst marxist och vaknade upp i dag lite mer som en vanlig svensk. Det var en upplevelse, just en sådan som ett ekomuseum behöver! En positiv kulturupplevelse med naturen som en självklar scen, med sinnlighet, smaker, rörelse och insikter – det kan inte bli bättre. Jamen NU går vi en annan väg! Just precis det.

Teatermaskinen finns här!

Teatermaskinens historiska vandring

Ett äventyr väntar runt hörnet! Jo minsann, jag ska till skogs både i morrn lördag och på söndag och gå en historisk teatervandring. Det hela sker i Riddarhyttan, närmare bestämt i skogen runt Källfallet där Teatermaskinen håller till. De arbetar i ”processer” i olika projekt och har mycket på gång, det kan man läsa sig till på deras hemsida www.teatermaskinen.com. Och det är verkligen både nytt och jätteintressant! Det är deras ”Projekt Riddarhyttan” som nu redovisar sig.  Nog känner man stark energi stråla ut från denna skogsglänta där Teatermaskinen nu bygger upp en intensiv verksamhet i samklang med naturen.

Den här skogsvandringen eller tidsvandringen har de jobbat med sen 2007 och den bygger på gedigna efterforskningar i Bergslagens dolda historia. Nu kör de hela föreställningen i det som kallas ”Vi går en annan väg”. Man leds i naturen genom tiden tre historiska etapper från 1300-talet fram till nutid. Jag tror nog att man kommer att bli ganska tagen, ens sinnen kommer att vakna till ordentligt. Och detta stora sker nu dels kommande helg 25-26 aug och dels nästa helg 1-2 sept. Max 40 personer tas emot och mat och kaffe ingår för varje etapp tar 4-5 timmar. Ja, detta är bara ett hett tips. Man får förstås vika hela helgen. Jag ska rapportera om upplevelsen här på bloggen efteråt!

Tips för resten av sommar’n

Tiden går snabbt nu och det är snart augusti! Därför vill jag bara ge er lite fler tips om ni är sugna på nån utflykt och befinner er i närheten och det innan sommarn helt svunnit sin kos. Dan Anderssonveckan pågår för fullt hela nästa vecka och det har jag redan skrivit om, men det finns mycket annat också!

Nu i morgon och på söndag 28 och 29 juli kl 13.30 är det dramatiserade visningar på Världsarvet Engelsbergs bruk (lörd) och Oljeön (sönd). Biljetter köps i Bruksboden i Ängelsberg eller i Lilla Slaggarboden vid bruket.

Lörd 4 aug kl 13-15 sker den tredje och sista av sommarens dramatiserade visningar av Flogbergets gruva.

Torsd-sönd 2-5 aug genomförs en färskningshelg med malmrostning på Nya Lapphyttan i Norberg inför järnförsöket i masugnen de två första veckorna i september.

Sönd 5 aug är det Röda Jordens Dag kl 9-14 för den som vill göra järn av rödjord så som skedde för 2 500 år sen på precis samma plats. Då tar man sig till skogen utanför Riddarhyttan. Följ skyltning från rv 68 söder om Riddarhyttan. Knepigt? Fråga på  Café 1093 Lokstallet i Riddarhyttan först.

Sönd 5 aug från kl 13 är det Hembygdens dag på Skantzen i Hallstahammar.

Tors 9 aug kl 19.30 genomförs Gruvspelet på Flogbergets gruva i Smedjebacken. Då är Flogbergssellskapet i farten och det mest oväntade kan hända. Man kan få information och boka biljetter på turistbyrån i Ludvika 0240-860 50. Men man kan nog köpa biljetter på plats också.

Lörd 11 aug är det Hemvändardag på Västanfors hembygdsgård.

Sönd 12 aug är det Engelsbergsdagen – bruket och stationssamhället Ängelsberg.

Helgen 11-12 aug är hela Riddarhyttan på fötterna, då är det marknad i byn.

Sönd 19 aug kl 12-16 är det Trångforsdagen då hela miljön kring Trångfors smedja i Hallstahammar lever upp och det gigantiska och passionerade arbete som föreningen har lagt ned i åratal i och omkring smedjan kan beskådas. Väl värt ett besök alltså.

Det istida landskapet i Riddarhyttan

I torsdags for jag lastad med foldrar till Riddarhyttan, det går åt en hel del där. Vid Kopparverket, vid Lienshytte masugn och vid Lokstallet. Det är Ulla Fredriksson som bor i masmästarbostaden som sköter om lådorna och fyller på. Hon är så pålitlig. Nu tog vi även en tur på Geoslingan, den del som ligger i närheten av där hon bor. Ulla är aktiv även vad gäller den och hon åker omkring och kollar skyltarna, att allt är okej. Och hon har stor kunskap om den natur hon lever i.

Jag fotade med tanke på min presentation i Portugal i september. Vi rörde oss på den gamla havsbottnen, vi gick där den breda isälven forsade fram, vi körde längs den urgamla strandkanten som ligger 172 m över havet idag. Tänk att här låg ett 3 km tjockt istäcke ovanför oss för kanske 10-15 000 år sen innan det började smälta.

Riddarhyttan blev isfritt för 9000 år sen. Vi tittade på isgroparna, några är tjärnar idag, men andra är bara torra stora gropar i skogen. Här strandade isberg som bäddades in i sand på botten av den väldiga isälven och de smälte senare än övrig is. På så vis bildades gropar. Plötsligt ser jag landskapet med nya ögon, jag nästan känner isens tryck. Vi befinner oss i en mellantid och en ny istid beräknas komma om kanske 10-15 000 år. Då får våra efterlevande flytta söderut. Visst är det fascinerande? Men skönt att jag slipper vara med då!

Ekorådet i Karmansbo smedja

Ekorådet – fr vä Bertil Andersson, Gravendal, Gunnar Ahl, Karmansbo, Kalle Nordebring, Riddarhyttan, Olle Olsson, Halvarsviken Ängelsberg, Lennart Lindgren, Skantzen Hallstahammar, Karl-Erik Norhstedt, Stollberg, Anders Stendalen, Grängesberg, Lars Lysén, Trångfors smedja och Gun-Lis Gustavsson, Västanfors hembygdsgård – höll möte i Karmansbo smedja igår, torsdag eftermiddag. Det är en mäktig miljö, stor och luftig, högt i tak och full med intressant järnskräp. Det är spåren och resterna från lancashiresmidet som pågick här fram till 1958. Ekorådets ordförande Gunnar Ahl visade runt, det är inte så ofta vi får tillfälle att verkligen titta lite mer ingående på detaljerna, alla rester längs väggarna. Gunnar växte upp i Karmansbo och han fyller nog 83 år i höst, joo, och han sprang här som barn, han minns smederna, han såg stångjärnet valsas fram. Det är märkvärdigt! Det skedde nästan alldeles nyss, så känns det när han berättar. Det blir vädligt speciellt.

Mötet höll vi i ett litet samlingsrum som finns där. Men först tog jag en bild på dem alla utanför i dagsljuset och med kolhuset uppe på höjden som fond. I det kolhuset lagrades stenkol, vilket förvånade några av oss. Det var ugnarna som kunde eldas med stenkol, mer effektivt än träkol förstås, mer energirikt. Kolhusen för träkol låg på andra sidan smedjan och är rivna för längesen.

Runt smedjan är det av tradition en marknad på Nationaldagen den 6 juni och den invigs av landshövding Ingemar Skogö. Det blir visningar av smedjan och det serveras dels korngrynskaka med fläsk i kolhuset och dels kan man frossa på en kakbuffé uppe på herrgården, www.karmansboherrgard.se.

En förtydligande kommentar om stenkolet har inkommit från Gunnar Ahl, då det väckte lite förundran vilket kräver en förklaring. Här kommer den:
”Stenkolet användes bara i vällugnen där det inte kom i kontakt med järnet. Det var bara den brinnande gas som stenkolet alstrade som värmde upp järnet igen och till en högre temperatur så att i järnet kvarvarande slagg rann ut. Lancashirehärdarna använde uteslutande träkol vid färskningen för att inte järnet skulle förstöras av t.ex fosfor. Färskning = smältning och bortbränning av det kol tackjärnet innehöll.” 

Studenter på exkursion

Idag har jag varit i Skinnskatteberg och träffat en ung blivande geograf, Michael Johansson, från Stockholms universitet. De är ute på en tredagarsexkursion med tre minibussar i Skinnskatteberg med omnejd. Det är mycket att titta på i Riddarhyttan och i Malingsbo-Klotenområdet intill, ett fint och tydligt istida landskap. Den som leder det hela är förstås Anders Yrgård, naturgeograf och lärare på universitetet. Honom har jag skrivit om förr här på bloggen.

Men nu var det Michael. Han ska göra sin kanditatuppsats om geoturism och har varit runt och intervjuat flera personer i Riddarhyttan och i Skinnskatteberg. Idag var det min tur. Vi satt en dryg timme på biblioteket i Skinnskatteberg och sen for vi till Riddarhyttan för att titta på tre besöksmål som kommer att bli inkluderade i den tänkta Geopark Riddarhyttan. Det är Bastnäsfältet, som fått bra uppskyltning nu av hembygdsföreningen och därför är lätt att hitta till numera. Sen unika Kopparverket, en gammal industrianläggning som bara till vissa delar finns kvar, en porlande öppen miljö – pga kopparrester i marken så växer det inte så bra runt forsar och dammar. Till sist besökte vi magiska Röda Jorden. Där hade hembygdsföreningen satt upp lappar om Röda Jordens dag, söndag 5 augusti. Då är alla välkomna att vara med och göra järn mellan kl 9-14. Det vill jag bara säga är en riktig upplevelse och det går på fem timmar ungefär. Så gjordes det för 2500 år sen på denna plats. Det är en kulturyttring på en fin geologisk plats, ett bra besöksmål för geoturister.

Sorry – jag har varit lite lat!

Joo, men nu är jag igång igen efter påskledigheten. Nu är det bråda tider dessutom. April går fort mot sitt slut och i morrn hämtar jag årsredovisningen hos Jan Lycke på Smedjebackens kommuntryckeri. Var det verkligen ett år sen jag hämtade den förra gången? Ja men det var det. Rent obegripligt. Nu ska kallelsen till stämman den 15 maj ut, så fort som möjligt.

Och sen brevboken. Jenny Findahl och jag har suttit i telefon i timmavis och gått igenom texten stycke för stycke. Hon sitter ju på Ljusterö och jag har suttit dels i Jämtland och dels idag på kansliet här i Ludvika. Vi blev klara idag. Pratade sen i telefon med huvudförfattaren i Oslo, Birgit Hirdman, barnbarn till brevskrivarna Mathilda och Lars,  och mejlade henne den nyreviderade texten som nu ligger placerad i sin form och snart bär det iväg till tryckeriet. Den 5 juni smäller det på Länsmuseet i Västerås, det blir roligt!

Och vet ni vad – på torsdag kommer med stor sannolikhet boken Ekomuseums Järnskola för barn, Från Berg till Spik. Då ska jag visa upp den här på bloggen och sen ska den spridas i lite lugnare takt, det är en bok som ska hålla ett tag.

Och vad mera? Årsmöte i vår geoförening i Riddarhyttan på onsdag, årsmöte i Namsa på Naturhistoriska Riksmuseet i Stockholm i början på nästa vecka, Bröd i Bergslagen med Eva Långberg bakar med tio personer i Källfallet i Riddarhyttan nu i veckan.

Och Väsman har sköljt! När jag for före påsk, var isen kvar, jag kollade noga. Nu när jag kom hem så var den puts väck, det skedde i fredags hörde jag, den 13 april, då sköljde Väsman. Det är så man säger i Ludvika när Väsman blir isfri. Man håller noga koll på datumen sen flera år tillbaka och det hela började uppe på Lekomberg vid gruvan. Den som har ordning på det nu är Nils-Erik Nordqvist i Sörvik och uppgifterna finns på hans hemsida  www.lekomberg.se. Alla datum sen åratal tillbaka finns uppradade här. Och vi som bor nära Väsman förstår hur viktigt detta är och vi är många!

Kattguld är dårarnas guld

Igår på geoföreningens möte i Riddarhyttan hade vår ordförande Ingrid Grusell med sig en i mitt tycke mycket märklig ”sten” som hon lade upp på bordet. Den kommer från hennes privata fina stensamling, den var rund och stor som en tennisboll, glimmade och glittrade som guld!! Den var en naturens skapelse, ihopsatt av en mängd guldblanka metalliska kristaller, lite avlånga kantiga som låg tätt sammanpackade. Och den var tung!! Och just det här guldlysande mineralet kallas kattguld och det är något som ser äkta ut men som inte är det, lite lurigt alltså. Fool’s gold på engelska. Dårarnas guld. Älskar vi inte att bli lite lurade?? Känna att vi hittat guuuld….ohh….en liten underbar stund prisar vi vår lycka.

Den här runda mineralbollen med sin vassa kristallina yta var ren svavelkis, pyrit på fackspråk, som består av svavel och järn, FeS2. Dubbelt så mycket svavel (S) som järn (Fe), två svavelatomer som hänger fast vid en järnatom, det är grundmineralet. Svavel hör till gruppen kalkogener (malmbildare) och bildar sulfidmalmer, mycket vanliga malmer. Syre hör också hit, det bildar oxidmalmer som är lika vanliga. Den här bollen har bildats någon gång för miljontals år sen när en smälta stelnat och byggt upp kristallstrukturer så vackra att vi blir hänförda, metall är kristall – nog är det märkligt! Ingrid berättade att den trillat ut vid en sprängning nere i Bäckegruvan som ligger en bit från Riddarhyttan mot Fagerstahållet. Ja, vilka skatter göms inte under marken vi trampar!

Bäckegruvan ligger inte långt från Bastnäs gamla gruvor, som är ett väldigt intressant besöksmål i Ekomuseum, men som kräver en bra guide för att förstås fullt ut. Och apropå Bastnäs är den platsen känd för de märkligaste mineral och även för de så begärliga jordartsmetallerna som exempelvis cerium och lantan, som tillsammans bildar mineralet cerit, som har brutits just här och det var på 1800-talet. Och säkert finns det mer kvar att hämta….det projekteras i Bergslagen ska ni veta.

Bakstugan i Källfallet

Förra veckan känns redan långt borta men då hände det sig i alla fall att Eva Långberg, projektledare i Bröd i Bergslagen och jag for till Riddarhyttan för att inspektera bakstugan i ett område som heter Källfallet. Vi var lite tidiga så vi fikade på Galleri Astley först, som jag skrev om igår.

I Riddarhyttan väntade en hel hop med baklystna människor som ville lära sig mer och börja baka i mer organiserad form. Riddarhyttan är väldigt livaktigt måste jag säga. Vi träffade nästan hela gruppen, de kom nästan allihop för att möta Eva och planera kurstillfället. Och där var till och med en man som ville vara med och baka. Den här bakstugan är stor och rymlig, tämligen nyrestaurerad. Den har idag en privat ägare som är hygglig nog att låna ut den, familjen använder stället som fritidsbostad. Huset byggdes av Bolaget Riddarhytte AB en gång i tiden, jag tror runt förra sekelskiftet.

I huset finns två bakstugor och två tvättstugor på bottenplanet, en av varje i vardera gaveln alltså – som ett parhus. Bakugn och tvättkar delar skorsten om ni förstår. Man måste ju ha hetvatten till vittvätten. På den tiden fick folk från byn boka in sig både för bakning och stortvätt, vilket nog inte var helt ovanligt. En allmän bakstuga ihop med en lika allmän tvättstuga, det är en smart lösning. Jag får väl förmoda att det här var fruntimrens egna träffpunkt där de fick vara ifred med sina bestyr. Karlarna höll väl till vid gruvan. Idag används bara den ena bakstugan för bakning, i den andra kan man sitta samlade längs med ett långbord. I mitten på april ska det bakas i denna stuga med Eva. Sen kommer nog bakandet att fortsätta i kollektiv form!

finnskogarna.com

I torsdags förra veckan hade finnskogsprojektet möte på mitt kansli och jag själv var i Riddarhyttan mest hela dan. Jag kunde därför låna ut mitt trevliga rum. Susanne Andersson från Fredriksberg är projektledare och hon lämnade en trave med fina nya foldrar som de tagit fram eftersom de satsade på en egen monter på Vildmarksmässan i Älvsjö alldeles nyligen. Finnskogsprojektet har jobbat hårt på att ta fram nytt material, ny logga och ny hemsida, www.finnskogarna.com, för när tiden går ut i slutet av året (?) så ska projektet överleva och stå på egna ben.

Finnskogarna breder ut sig över hela Bergslagen från norra Värmland till Gästrikland och sträcker sig även upp mot norra Hälsingland och Dalarna, går in även något i Medelpad och södra Jämtland. Det är med andra ord ett stort område som har en skogsfinsk invandring vilket förstås gett avtryck i den lokala kulturen.  Att vi har en stark finnkultur i Bergslagen är inte så väl känt, men ränderna går aldrig ur. Därefter har det kommit fler invandringsvågor till järnindustrin i Bergslagen just från Finland men det är en annan historia.

Den första skogsfinska invandringen skedde på 1500-talet under Gustav Vasa, då Finland och Sverige var ett och samma land. Han erbjöd ett antal skattefria år om man tog upp nya hemman i utmarkerna, dvs i de obebodda skogsområdena i både Finland och Sverige. De som antog utmaningen kom från Savolax i Finland, de behärskade svedjebruket. Det hela började i Finland men i slutet på 1500-talet koloniserades även de svenska utmarkerna av finska svedjebrukare. Deras ättlingar finns kvar och vill man få närmare kunskap om denna stora invandringsvåg, kan man med fördel besöka Finngården Rikkenstorp väster om Grängesberg och titta in i deras Finnmarksmuseum. Det är förstås ett besöksmål i Ekomuseum Bergslagen: www.rikkenstorp.se.

Teatermaskinen i Riddarhyttan

Ja, jag höll på att ramla baklänges, det är alldeles sant. Jag var där för en dryg vecka sen och tittade på Teatermaskinen. Vi körde ut i skogen på en slingrig liten moddig grusväg, passerade en gammal gruva och några gamla gruvbostäder och småhus (Källfallet) och så bara skog, just så som det är i Bergslagen. Stenig, bergig barrskog med några tjärnar här och där och åsbildningar och sand mellan varven. Där vid vägens ände ligger det ett gammalt skolhus, Skräppbo skola, ja klart att de gick i skolan i byn som ligger kvar runt den gamla gruvan. Men nu hör skolhuset till Teatermaskinen som i sig är den märkligaste företeelse, vars verksamhet jag hört mycket talas om, men där jag aldrig har varit förrän nu. Och – som sagt – det var närmast en chock att se detta väldiga bygge och med inbyggt skolhus!! Läs om Teatermaskinen här!

Nästa vecka ska jag träffa upphovsmannen och visionären Anders Olsson, han kommer till kansliet i Ludvika och han har något på hjärtat som han ville tala med mig om, jag bara anar…. det är något med levande historia och vandringar, nåt med rollspel, kanske nåt med landskapet – det där istida som så starkt präglar Riddarhyttan. Hm, vi får se! Det ska bli intressant att träffa honom.

Jag skrev om Teatermaskinen i senaste Ekobladet som nu i dagarna lagts upp på hemsidan och skickats ut via mejl till dem som så önskade. Och här kan ni läsa Ekobladet nr 1-2012 om ni vill, ni hittar länken uppe i högra hörnet på vår hemsida.