Seixal – Ruhr – och naturen…

Nu efter besöket i Seixal utanför Lissabon ­så dök plötsligt ett minne upp från vårt besök i Ruhrområdet 2010. Vi var en grupp från Ekomuseum som for dit. Ruhr är  gigantiskt med sina många industrihistoriska besöksmål och med en rutt som håller samman allt: Route Industriekultur.

Både Ruhr och Seixal hänger på kanten av stora städer. Det gör inte Ekomuseum Bergslagen. Vi finns i skogen, vår järnindustri bestod länge av många och mycket små enheter som låg spridda i ett vidsträckt naturlandskap, några nära tätorter, men ändå – särskilt folkrikt har det aldrig varit här.

Men här kan vi prata Natur! Och det var just det som kom mig att tänka på Ruhr och alla björkar. Där lät de medvetet björkskogen marschera in på området och det gick fort. På bara några år växte det björkar både på och runt de övergivna industrierna. Överallt! Men hur hittade de dit? Det intressanta var att de inte motades bort, man höll bara efter något så när och studerade istället hur Naturen betedde sig när den återkom, till och med i Världsarvet Zollverein i Essen.

I Seixal har de havet och tidvattnet med ett växande lerslam som gör sjön utanför allt grundare. Havet är deras natur. Kanske korkekarna eller eucalyptusskogen också tänker invadera det övergivna industriområdet i byn?  Naturen är inte alltid så synlig utan att den står liksom på lur, spanar och är beredd att återta mark OM den kan. Och vi som inbillar oss att vi har makt över naturen. Vi pratar om att rädda jordklotet. När både naturen och klotet istället slår tillbaks och det kanske innan vi ens hunnit blinka. Geologiskt sett föddes mänskligheten en sekund i tolv, det tänker vi just inte på. Vi kan försvinna lika fort, en sekund över tolv. Ah, det här vara bara funderingar, det har slutat regna, snart dags gå hem.

Annonser

Ekomuseet i Seixal utanför Lissabon

Mittemot Lissabon tvärsöver flodmynningen ligger Seixal vid en sidosjö, man tar båten dit från Cais de Sodre, Södra kajen. Det gjorde vi varje dag i tre dagar under konferensen Ecomuseums 2012 förra veckan. Sen gick vi en km ungefär och så var vi framme vid ekomuseets byggnader och konferenslokalerna. Skulle tro att det var knappt 100 delegater som deltog och de kom från alla världsdelar. Från Sverige var vi totalt tio personer om jag räknade rätt. Vi hade väldigt trevligt! Och varmt var det!! Svetten rann i små rännilar. Solen stod högt på himlen varje dag. En heldag ägnades åt studiebesök och då fick vi se ekomuseets alla delar: korkfabrik, båtmuseum, krutfabrik, tidvattenkraftverk och som en sista punkt framåt kvällen fick vi segla med museibåtarna på sjön utanför.

Först kl 18 kunde ekomuseets två båtar gå ut, då var det flod. Mitt på dan var det många timmars ebb och hela sjön utanför Seixal låg som en lerbotten med pölar och folk gav sig ut på musseljakt (?) med hinkar. Den lokala maten bestod av fisk och skaldjur samt bröd, potatis och grönsaker. Mycket var friterat eller grillat och till maten dracks mineralvatten eller lätta lokala viner.

Och det där med korkekar och korktillverkning var jätteintressant. Visste ni att kork kan bli som tunt smidigt skinn och duga till både byxor och väskor? Det hade jag ingen aning om! Nu får korkekarna vara ifred, hela fabrikationen är nedlagd och där har ekomuseet lokaler och besökscentrum. Seixal ligger på en udde med trånga gränder och vita hus. Det är som en liten förstad till Lissabon och trots att det finns en högbro sen många år så tar folk hellre båten över floden till jobbet inne i stan. Det hör liksom till kulturen, vanan sitter i ryggmärgen.

Lissabon nästa…och Eco News!

September gick kusligt snabbt. Ja, man börjar nästan bli van vid farten. Och redan i morgon bär det i väg till Lissabon och ekomuseikonferens i Seixal, Ecomuseums 2012, och jag känner mig lite resfebrig faktiskt, för jag har inte hunnit med att tänka på packningen än, måste leta fram sommarkläder nu, det är ju varmt därnere. Har hållit på och förberett alla möjliga saker inför resan. Bloggen får liksom släpa efter, vilket är tråkigt men ibland är man bara överhopad av allt som tränger sig på och måste fixas först! En rolig sak är att senaste Ekobladet nu är översatt till engelska av Mikaela Hinchs Sweet Translations.

Nu hänger den på frontsidan upp till höger ”Latest ECO NEWS!”  på vår hemsida om ni går in i den engelska versionen som ligger här. Jag har skrivit ut en liten trave som jag ska dela ut därnere också och jag har naturligtvis vår engelska guidebok med Of Man and Iron, det är ju så fint att ha såna böcker att ge bort en sån här gång.

Och bloggen borde också finnas på engelska! Har länge tänkt på det. Och på tyska också. Italienska kanske… de har så många ekomuseer i Italien. Men nu har vi inte det. Nä nu packar jag ihop och jag tar inte med mig datorn till Lissabon. Nu blir det lugnt här till nästa vecka. Men jag ska fota därnere och hålla korpgluggarna öppna och sen rapportera både om konferensen och om ekomuseet i Seixal som ligger kant i kant med storstaden Lissabon, tvärsöver floden. Det blir intressant! Mycket båtar blir det säkerligen och kanske även en liten urban ekomuseikänsla…med tanke på huvudstadens närhet. Vi får se….

Och här en direktlänk till ECO NEWS 

Planeringsträff på kansliet

Vi ses med jämna mellanrum på kansliet för planering Ingvar och jag. Ingvar är alltså min chef, ordförande i Stiftelsen Ekomuseum Bergslagen. Idag var det en sådan dag, vi har suttit hela förmiddagen och pratat igenom vad som komma skall. Vi reser till Portugal om två veckor på en ekomuseikonferens Ecomuseums 2012 i Seixal utanför Lissabon arrangerad av Green Lines Institute for Sustainable Development och Newcastle University. Vi tar med oss två för Ekomuseum viktiga personer, professor emeritus Erik Hofrén och antikvarie Örjan Hamrin, båda med ett förflutet på Dalarnas museum. Dessa två herrar var initativtagare till vårt fina ekomuseum och det redan på 1980-talet. I Seixal kommer de att få möta personer de den gången mötte och liksom knyta ihop cirklarna. Det blir roligt! Själv ska jag hålla en presentation om vårt ekomuseum och dess möjliga framtid. Internationellt sett så existerar vi i högsta grad, eftersom det finns en ekomuseirörelse därute. I Sverige ligger den kanske mer i träda just nu, men det rör på sig även här – det vet jag som tar emot samtal och mejl om saken. Intresset finns definitivt.

Förra helgen var jag på en givande skogstur i Riddarhyttan med Teatermaskinen. Nu i helgen var jag på en dopdag på Nya Lapphyttan, som bytte namn till Bergslagens Medeltidsmuseum. Spännande händelser på två håll alltså. Jag skriver om båda i Ekobladet som ska bli klart nu i dag, så där kan ni snart läsa om detta och titta på några bilder. Det sista numret hänger alltid uppe i högra hörnet på frontsidan på www.ekomuseum.se. En grupp får det direkt till sin epostlåda för de tycker att det är enklare och det går bra att anmäla sig på info@ekomuseum.se. om man vill komma med på sändlistan.

Ordförandebesök på Ekomuseums kansli

Jaha, så var man igång igen då efter lite ledighet. Ledig och ledig förresten…jo men visst, fri från klocka och tidspassning, det är en rätt bra definition på ledighet faktiskt. Att själv äga sin tid – det är frihet och det gillar jag verkligen. Men så här första dan på jobbet är det allt lite segt, en trave med post som ska ordnas upp, fakturor… och en lista med allt som ska göras, det är bara att börja pricka av den. Och väl här på kansliet, så dök min ordförande Ingvar Henriksson upp för att prata lite kring alla våra bestyr och ärenden.

Vi planerar nämligen en resa till Portugal i mitten på september. Det ska bli konferens, Ecomuseums 2012 heter den med underrubriken 1st International Conference on Ecomuseums, Community museums and Living Communities.  Det ska bli otroligt spännande för jag har aldrig varit i Portugal. Det hela kommer att ske i Seixal utanför Lissabon och det kommer rätt mycket folk från världens alla hörn. Då ska jag göra ett inlägg om Ekomuseum, så jag har jobbat som sjutton med ett föredrag om hur man kan få ihop Natur + Kultur på ett bra sätt – och det här med naturen känns allt viktigare. Sen är det ju roligt att vårt egna ”gamla” ekomuseum fortfarande tuffar på med rätt bra fart, eftersom det var ett av de första ekomuseerna i världen, ja faktiskt, och att det överlevt alla fallgropar dessutom. Intresset för ekomuseer verkar också ha ökat, förfrågningarna blir fler både från utlandet och från Sverige, jag har lagt märke till det. Men vi är också en gamling i sammanhanget med våra 26 år på nacken och många vill veta mer om vår organisation och några vill även se med egna ögon. Jag är också glad över att vi har en engelsk guidebok att vifta med – det är lite enklare att förklara för Europa med en bok i handen.

Ja, vi hade en del att prata om, ordföranden och jag. En kaffetår kunde jag bju’ på också.