Minnesceremoni på Ryssvägen vid Rysstenen

Det var en märklig upplevelse att delta i den minnesceremoni, som genomfördes på Ryssvägen vid Rysstenen i går fredag. Kring den stenen sker sen ett antal år tillbaka en minnesceremoni i maj varje år. Det är en stor gråsten, där några ryssar ristat in stjärnan, hammaren och skäran samt CCCP och årtalet 1944 till minne av sin lägertid.

Blommor nedlades vid stenen, högtidstal hölls både på ryska och svenska. Våra nationalsånger sjöngs i tur och ordning och lokala Lions serverade bröd med korv efteråt. Hela högtiden tog nog två timmar ungefär och betänk nu att detta är mitt i skogen, långt från stora vägen!! Det hela är mycket högtidligt. Igår var det nog ca 100 deltagare som samlades. I sanning en märkvärdig upplevelse. Jag kände mig mycket förundrad.

För att komma till Ryssvägen och Rysstenen ska man passera Krampen och den gamla tvättstugan som hörde till rysslägret och som är det enda som finns kvar i dag. Där öppnar ett minimuseum nu! Det återkommer jag till. Jo, man kör nog minst 6 km bortöver skogen. Och på denna väg kommer varje år en stor buss fullpackad med ryska deltagare från ambassaden, barn och vuxna. Och det kommer diplomatbilar. Ambassadören brukar närvara, likaså landshövdingen samt kommunalrådet från Skinnskattebergs kommun.

Krampen blev ett besöksmål i Ekomuseum 2009 och jag ville ju själv se vad som pågick där, inte bara höra talas om. Den här ceremonin har uppstått för inte så väldigt länge sen, jag tyckte jag hörde 10-15 år… Det var två makar Gunnarsson som började forska kring den inristade stenen och så blev det som det blev. De ville inte att ett stycke rysk historia i Uttersberg skulle försvinna totalt i dimmorna. Ryssarna gjorde starkt intryck på lokalbefolkningen, de byggde inte bara vägar utan arbetade även i skogen. Det föddes en del barn också! Det finns ett starkt behov av att minnas. Och det finns en bok: Krampen och andra ryssläger i Sverige under andra världskriget skriven av journalisten Hans Lundgren. Boken kom 2008.

Annonser

Studenter på exkursion

Idag har jag varit i Skinnskatteberg och träffat en ung blivande geograf, Michael Johansson, från Stockholms universitet. De är ute på en tredagarsexkursion med tre minibussar i Skinnskatteberg med omnejd. Det är mycket att titta på i Riddarhyttan och i Malingsbo-Klotenområdet intill, ett fint och tydligt istida landskap. Den som leder det hela är förstås Anders Yrgård, naturgeograf och lärare på universitetet. Honom har jag skrivit om förr här på bloggen.

Men nu var det Michael. Han ska göra sin kanditatuppsats om geoturism och har varit runt och intervjuat flera personer i Riddarhyttan och i Skinnskatteberg. Idag var det min tur. Vi satt en dryg timme på biblioteket i Skinnskatteberg och sen for vi till Riddarhyttan för att titta på tre besöksmål som kommer att bli inkluderade i den tänkta Geopark Riddarhyttan. Det är Bastnäsfältet, som fått bra uppskyltning nu av hembygdsföreningen och därför är lätt att hitta till numera. Sen unika Kopparverket, en gammal industrianläggning som bara till vissa delar finns kvar, en porlande öppen miljö – pga kopparrester i marken så växer det inte så bra runt forsar och dammar. Till sist besökte vi magiska Röda Jorden. Där hade hembygdsföreningen satt upp lappar om Röda Jordens dag, söndag 5 augusti. Då är alla välkomna att vara med och göra järn mellan kl 9-14. Det vill jag bara säga är en riktig upplevelse och det går på fem timmar ungefär. Så gjordes det för 2500 år sen på denna plats. Det är en kulturyttring på en fin geologisk plats, ett bra besöksmål för geoturister.

Det vilda Bergslagen!

Det kom ett mejl häromdagen med information om sånt som händer i vårt vilda landskap. Det en gång så skogfattiga industrilandskapet har idag blivit betydligt vildare. Skogen har vuxit upp och ibland till och med över den gamla industrin, som dolts under mossor och i buskage. Det är ganska så igenvuxet på sina håll och det passar de vilda djuren. Här finns nu gott om rovdjur som varg, björn och lo och här finns fina älgmarker.

I Ekomuseum utanför Skinnskatteberg ligger Kolarbyn, ett vandrarhem där man bor i riktiga kolarkojor, www.kolarbyn.se.  Kolarbyn är även utgångspunkt för naturvandringar och viltsafaris som arrangeras av företaget Wild Swedenwww.wildsweden.com och drivs av eldsjälen Marcus Eldh (passande namn!). Det är så roligt att följa företagets utveckling. När jag kom hit för snart tio år sen så hade Marcus precis tagit över Kolarbyn och satt igång med ett osannolikt projekt: göra det till ett vandrarhem med älgsafaris. Det gick mot alla odds! Vad beror sånt på? Jag har frågat mig det många gånger. En sällsam kombination av entreprenörskap och personlighet? Ja, så måste det vara…

Kolarbyn är oftast fullbelagd, folk kommer från hela världen för att både bo och följa med Marcus och hans naturguider ut i skogen på exkursioner. Nu har han släppt Kolarbyn till lika driftige Andreas och de båda företagen utvecklas hand i hand och i rask takt. Det händer alltid mycket roliga saker i och kring Kolarbyn, som blev ett besöksmål i Ekomuseum 2009. Och Kolarbyn blev också ett STF Vandrarhem ungefär samtidigt. Det handlar förstås om ekoturism som tycks växa lavinartat över hela klotet. Naturen!! Ja, naturen och det naturliga är hetare än nånsin som det känns.

Här är Marcus nyhetsbrev

Vårprogram på Västanfors hembygdsgård

Visst känner man en liten liten ljum fläkt av våren!? Eller hur? Dels är det ljuset och dels är det planer för våren 2012 som dimper ner. Vårsalong på Liljevalchs i Stockholm och på Västanfors i Fagersta har de så mycket för sig. Jag lägger upp en somrig bild bara för att påminna. Tänk att februari redan är så nära…och då kommer det dessutom att ske ett chefsbyte på Västanfors eftersom Rita Södergård nu går i pension och efterträds av Malin Andersson, f.d. Ängelsbergsbo men som flyttat till Västerås. Nu blir det till att pendla för Malin men där finns ju ett tåg som pilar fram och tillbaka så det lär inte bli några större svårigheter. Säger jag som har två minuter till jobbet!! Hm.

Nu på söndag den 19 februari kl 14.00 uppträder Bertil Olsson från Skinnskatteberg i Teatermuseet 2 tr upp i Ekomagasinet! Det är fri entré och Bertil kommer att bjuda på en varierad nöjeskavalkad: sånger, burleskerier och skojsamheter – allt i en salig varierande blandning. Bertil sjunger, spelar och berättar. Det är en verksamhet som Ekomuseum stödjer, han är bra Bertil.

Nästa söndag den 26 februari bakas det i den fina bakstugan. Det är då man ska dit och smaka på nybakat tunnbröd och uppleva den sen bara några år uppmurade ståtliga bakugnen. Det blir även antikvariat och utställning i Ekomagasinet av böcker och gamla skolplanscher. Sånt är skoj. Skolplanscher är väldigt vackra, så passa på. Och så rustar man till påsk med pyssel för barn, äggletning! Och Lövparkens trädgård slår upp dörrarna söndag den 1 april kl 11-16. Ja, för snart vi där också! April, april….planer, planer……

Hej då Hultebo Tryckeri!

Lite ledsamt är det allt att göra saker för den allra sista gången! Som igår morse till exempel, när jag for till Hultebo utanför Skinnskatteberg för att hämta den sista tryckta upplagan av Ekobladet. Solveig och Evert Westman har tryckt Ekobladet åt mig de senaste sju åren och vi har haft ett fantastiskt gott samarbete måste jag säga. De klarar att lösa de flesta problem. Till och med det här med att klistra på alla etiketter! Ja, de har aldrig varit omöjliga att ha att göra med, det kallar jag gott entreprenörskap. Jag skulle vara där kl 9 för vi ville dricka lite förmiddagskaffe en sista gång. Åh vad trist! Men ändå….det kommer ju en ny tid och det känns alltid roligt av någon outgrundlig anledning. Kanske för att man aldrig vet vad som finns bakom hörnet….den känslan är lite skön för den som är nyfiken.

Ja nu kära vänner, är det sista tryckta Ekobladet på väg hem till er! Och Ekobladsepoken är över så som den varit i många år – om det blir för gott vet man ju inte, kanhända dyker den upp igen i ny form som trycksak, lite mer som en tidning i så fall, ingen omöjlig tanke alls. En god del av dan igår gick sen åt till att fixa utskicket med alla kuverten också. Jag fick iväg allt och det före kl 15 och då hoppade jag helt sonika över lunchen. Det lär vara bra att svälta lite ibland. Jag tog igen det senare….hm.

Nästa år framåt 1 mars kommer det att ligga ett nytt Ekoblad som en pdf-fil på hemsidan, där kan ni fortsättningsvis läsa alla nya nummer och de gamla ligger kvar i länklistan till vänster. Antagligen så kommer bladet att se lite lite annorlunda ut, jag vet inte ännu riktigt hur, men jag är ju inte längre piskad att få in allt på fyra sidor. Jag funderar nu på att återanvända gamla intressanta texter….plocka fram dem lite då och då från gamla Ekoblad från 90-talet. Många av de texterna förtjänar att läsas igen, ja många av dem är sympatiskt tidlösa.

Lapphyttan – en urgammal plats i skogen

Så har jag då äntligen varit på Lapphyttan, den riktiga platsen i skogen nära Olsbenning, en säkert lika urgammal bergsmansby, inte så värst långt från Norberg, nån mil kanske. Igår blev det av och då följde Yvonne Gröning, journalist och författare, med mig. Hon bor i krokarna i en smedja (!) och det syns inget utanpå att där inuti ryms den mest trivsamma bostad. Väldigt bra uttänkt! Där vill jag också bo!! Nåväl, vi for iväg till Lapphyttan. Det gjordes utgrävningar på platsen kring 1980 och man fann en urgammal hyttplats, rester från den allra tidigaste masugnen hittills. I Bergslagen finns de allra äldsta hyttorna i ett band från Skinnskatteberg (där Röda Jorden ligger, äldsta platsen hittills för järnframställning av rödjord) till Norberg. Lapphyttan var igång under det tidiga 1100-talet. Då hade man börjat bryta järnmalm ur berget, gruvdrift alltså. Istället för rödjord och myrmalm. I en masugn fick man upp temperaturen så att järnmalmen smälte, rann ut i flytande form och stelnade till tackjärn, s.k. osmundjärn. Teknisk utveckling! Denna metod kan mycket väl ha startat just här i Bergslagen och sen spritt sig vida omkring. Många tänker nog att det är tvärtom.

Hyttplatsen är rätt nyligen uppskyltad och röjd av Norbergs kommun, var det 2009? 2010? Tiden går fort. Det ger i alla fall en god förståelse för vad som pågått på platsen där mitt i skogen. Det är idag tyst och stilla förstås, en bäck som porlar utför sluttningen med lämningar av en mulltimmerhytta, som ser ut som en jordhög. I många hundra år var hyttplatsen överväxt av skog och fanns måhända kvar endast i folkminnet här och där. Gamla berättelser. Men så började några arkeologer söka och gräva….Ett resultat av det hela blev Nya Lapphyttan som rekonstruerades vid Karlbergs hembygdsgård i kanten av Norberg. Där pågår medeltida aktiviteter på sommarn, ja, man gör järnförsök i en uppbyggd masugn, bara det är stort. Många är involverade i denna pragmatiska forskning om Bergslagens järnhantering. Men till ursprungliga Lapphyttan bör man gå för att få den här sanna lite magiska känslan, att det var just här det hände….

Till Riddarhyttan i höstrusket

Oj vilket ruggigt väder igår, man ville bara sitta och kura i sin soffa…. men ni vet, jobbet går före! Tids nog kommer kurandet. Hade möte med Leader Bergslagens Barbro i Skinnskattebergs kommunhus på fm igår angående vårt geoprojekt i Riddarhyttan. Det verkar tveksamt med Leaderstöd, projektet är inte riktigt rätt för det. Vi får nog söka andra vägar om det ska bli nåt.

Åt lunch på Brukshotellet och besökte sen biblioteket mitt i samhället. Hittade en avskrift av en gammal handling som beskrev alla hyttor och bergsmanshammare i socknarna i Skinnskatteberg från 1400-talet och framåt – och några hyttor var sannolikt äldre än så till och med, möjligen jämngamla med Lapphyttan i Norberg, kanske ännu äldre…?? Nåväl, hamrarna byggdes samtliga upp i början på 1600-talet av bergsmännen. Det fanns många! Jag hade att göra en knapp timme med läsning, urintressant! Men jag hade en tid att passa i Riddarhyttan, körde den gamla vägen över skogen, det var vackert. Lite dimma, regn och höstfärger, blank slingrande asfaltväg. Kom fram till Bäcke gruva och stannade för att ta en bild lite kvickt genom sidofönstret. Laven stod där i diset. Sen for jag direkt nedför backarna till Lienshytte masugn och masmästarbostaden där Ulla Fredriksson bor. Vi tittade på det bildspel jag gjort om Röda Jorden och som vi ska visa på kommande Bergslagsting den 12 november. Har många fina bilder från en skoldag där för några år sen. Ulla har i minst 25 år jobbat med verksamheten på Röda Jorden och visat hur man gjorde järn för 2 500 år sen på precis samma plats som järn görs idag i lärande syfte, det är just det som är det magiska! Det är också ett fantastiskt exempel på levande historia, på kunskapsöverföring. Och just den här platsen är så helt igenom äkta. Autentisk! Sånt är inte oviktigt.

Bergslagstinget blir förresten lördagen den 12 november på Lindgården i Västanfors, Fagersta. Programmet är äntligen bestämt och igår gjorde jag ett första utskick på diverse epostlistor. En pdf som beskriver programmet ligger nu på hemsidan upp till höger. Jag ska i nästa blogginlägg beskriva dagen här också. Alla är välkomna!!