Julmarknad på Meken

Kreativ julmarknad på Meken.
Kreativ julmarknad på Meken i Smedjebacken.
Kreativ julmarknad på Meken
I Meken stöter man på alla möjliga bekanta, som här Monica Borg rakt fram, f.d. kulturchef i Smedjebacken.
Joakim Frost vid sin monter flankerad av flickvän till vänster och syster till höger.
Joakim Frost vid sin monter flankerad av flickvän till vänster och syster till höger.

Klart jag for till Meken i Smedjebacken och kollade läget i går söndag. Där hålls en julmarknad av hög kvalitet varje år denna tid och det är alltid roligt att se fint hantverk. De kallar den också för kreativ julmarknad, det stämmer. Stannar alltid och beundrar Joakim Frosts järnsmide, www.smedjafrost.se….han har en så fin känsla för form. Snyggare järnkrokar har jag aldrig sett och jag skulle ha köpt på mig tre st till (jag har redan tre st sen i våras men det är fint att sätta upp en lång radda) och så for jag därifrån utan dem, rena glömskan. Man går runt och pratar och vips så åkte jag hem igen, attan! Nu får jag jaga fatt på honom, krokarna ska med till Jämtland i jul.

Meken är så fyllt av stämning, det är den lite råa industrilokalen som gör det. Det syns och märks att folk trivs att stå där och utanför eldas det i järnkorgar och grillas korv, det ryker och doftar från alla håll och kanter. Bäst är att gå på såna här arrangemang när skymningen faller för då blir upplevelsen starkare.

Annonser

Styrelsesammanträde på Flogberget

Flogberget med styrelsen som ställde upp sig i skarpt solsken. Fr vä står Ulf Andersson och Thomas Björnhager, Smedjebackens kn, Olle Olsson, Fagersta kn, Gunlög Olsson, Skinnskattebergs kn, ordf Ingvar Henriksson, Ludvika kn, Carl-Magnus Gagge, Länsmuseet Västmanland, Ulf Löfwall, länsantikvarie Dalarna, Karin Johanson, ekonom står bakom Mona-Lisa Gleimar och Anna-Karin Andersson, båda från Ludvika kn och längst t hö bakom damerna står Ekorådets ordf Gunnar Ahl från Karmansbo i Skinnskatteberg.
Flogberget med styrelsen som ställde upp sig i skarpt solsken. Fr vä står Ulf Andersson och Thomas Björnhager, Smedjebackens kn, Olle Olsson, Fagersta kn, Gunlög Olsson, Skinnskattebergs kn, ordf Ingvar Henriksson, Ludvika kn, Carl-Magnus Gagge, Länsmuseet Västmanland, Ulf Löfwall, länsantikvarie Dalarna, Karin Johanson, ekonom står bakom Mona-Lisa Gleimar och Anna-Karin Andersson, båda från Ludvika kn och längst t hö bakom damerna står Ekorådets ordf Gunnar Ahl från Karmansbo i Skinnskatteberg.

Veckan gick i ett huj måste jag säga. I går fredag var vi i alla fall uppe på Flogberget i Smedjebackens kommun. Här finns en järngruva som lades ner 1918 efter första världskriget och som nu är en besöksgruva, en av Smedjebackens finaste besöksmål och en miljö i ekomuseum dessutom. Det är stängt för säsongen men jag lånade nyckeln på Grenanderska gården, där kulturförvaltningen numera håller till.

I det skönaste sensommarväder samlades vi utanför Gruvstugan och efter sammanträdet gick vi på spaning runt gruvhålen. Här uppe har det hänt saker i år, det ska jag bara säga. För det första så är det skrotat och inte bara i Nordvalls stoll – en lång gruvgång från nedre vägen rakt in i underjordsgruvan. Även Storbottenhålet var liksom renrakat! Jag kände knappt igen mig. När man skrotar, så knackar man bort alla lösa stenar i väggar och tak i gruvan. Det måste göras med jämna mellanrum och det är en dyrbar historia. Kommunen har satsat stort i år. Vi klev alla storögda runt gruvhålet och tittade ner. Träd och buskar har röjts också, vilket öppnat upp utsikten ännu mer ner mot sjön Leran och visst är det Morgårdshammar man anar längst bort… På sammanträdet berättade Smedjebackens ledamot Thomas Björnhager att Flogberget ökat besöksantalet med 16% i sommar och alla barnvisningarna hade varit överfulla. Det var roliga nyheter. Andra i styrelsen vittnade om samma sak, kanske allt regn drev folk till museerna?

Flogberget är tillgänglig året runt även om Gruvstugan är stängd, det ska ni veta. Och bilen parkerar man nedanför bommen, där finns en bra P-plats. Sen följer man bara grusvägen upp till toppen och Gruvstugan och där börjar gruvområdet. Här kan man gå och ”skrota” i timmar i fint väder och även njuta av utsikten. Ta med en kaffetermos.

Invigning av Maskinhuset, Grängesberg 15 juli

Det är nu på söndag.  Och det är ett spännande konstprojekt. Maskinhuset är en av tre konstarenor i Bergslagen, de andra två är Avesta Art i Koppardalen och Meken samt Arkivhuset i Smedjebacken. Och det hela sker genom Bergslagssatsningens projekt Kultur & Turism. Det är en bra satsning.

AB Samarkand2015 i Ludvika har jobbat med Maskinhuset i projektet Grängesberg 2020. Nu slår det ruffiga och spännande huset upp dörrarna för konstnären Mia Malmlöf som ställer ut målningar under temat Den hemlighetsfulla trädgården.  Fotografen Albin Anderssons gruvbilder från Grängesberg omkring sekelskiftet 1900 finns även att beskåda samt en mindre gruvutställning.  Albin Andersson (1866-1909) var en av de första industrifotograferna och fick många fina priser och diplom för sina bilder.

Invigning kl 11 på söndag av Ingvar Henriksson, Kulturnämndens ordförande i Ludvika kommun och tillika ordförande i Stiftelsen Ekomuseum Bergslagen. Maskinhuset ligger i gruvområdet och är förstås ett besöksmål i ekomuseet. Och gruvcentret Mojsen ligger lite längre ner på Dillners väg mittemot Centrallaven som syns på den nedre bilden.

Tiden, tiden, tiden…

Maj är snart slut.… och jag hänger inte riktigt med märker jag. Syjuntan hade möte på trappan till kansliet i förrgår, den första varma kvällen. Äntligen sommar. Syjuntan är det som är kvar efter ett EU-projekt som jobbade med tidsresor. Gun Sörbring sitter på stolen till höger i bild, hon var vår handledare. De två på bänken mittemot är Leea Eriksson och Eva Eriksson, ideella medlemmar i Väster Silfbergs Vänner, de som tar hand om Stollbergs gruva. Vi träffas regelbundet.

Idag fick jag mejl från Polen där min kollega Barbara Kazior håller på och jobbar upp en ny organisation med en mycket närvarande ekomuseitanke. Det kan nog bli ett polskt besök i sommar. Vårt ekomuseum är alltid intressant att besöka vid sådana tillfällen. De vill studera upplägget på plats, se med egna ögon. Det är roligt med sådana grupper! Och det internationella intresset är viktigare än man kan tro. Det positionerar oss på ett sympatiskt sätt, man kan verkligen bygga goda relationer som sen kan bli mycket lärande för båda parter. Sen blir det motbesök i Polen med föredrag och nån sorts konferens, kanske i höst, vi får se. Jaha, och så kom sommarfoldrarna. Kartongerna fyller hallväggen än så länge, de ska nu spridas ut på bygden. Bokkartongerna trängs också längs väggarna.

Och idag hade vi tjänstemannamöte på kansliet men det var inte många som kom, maj är en hektisk månad för alla. Men Smedjebacken och Norberg kom och min ordförande Ingvar Henriksson från Ludvika fyllde ut lite tomrum, han kom för att skriva på stämmoprotokollet och stannade sen under hela samtalet och det var bra. Vi plöjde igenom alla uppställda punkter och fick mycket sagt faktiskt. Framför allt försvann en massa kartonger med böcker både till Norberg och Smedjebacken. Sen tog de med sig sommarfoldrar också. Alla mina kartongtravar krympte! Men tror ni att jag kom ihåg att ta en bild på dagens möte? Nä….

Bellmans rötter i Norrbärke

När jag var på Norrbärke hembygdsgård för ett tag sen klev jag in i en låg parstuga. Där fanns Kristina Bjerndal, för dagen utklädd till Andretta, som bodde i stugan för drygt 100 år sen. Hon berättade lite om livet kring förra sekelskiftet och även om ”Bellmansgården” som flyttades hit 1954 från den lilla byn Furbo uppåt skogen nära Smedjebacken.

Jag har varit i Furbo en enda gång och det var med Karin Johansson som sköter vår ekonomi. Där var nämligen ett litet torp till salu, där Karins faster hade bott en gång. Vi kikade på det. Hennes fars släkt kommer från Furbo och de bodde på Bellmansgården 1886-1944. Karin har gjort gedigna efterforskningar både om sin släkt och om byn Furbo, bergsmansbyn som togs över av Finnbo bruk pga skulder. Bergsmännen blev livegna under bruket, de fick i bästa fall arrendera sin egen gård. Karin har skrivit om detta i Norrbärkebygd 1987 och 1988.

Och självaste Carl Michael Bellman har sina rötter i just Furbo! Han är fallen efter bergsmän. Hans morfar hette Michael Hermansson och föddes 1680 i gården intill den gård som idag kallas Bellmansgården och som ursprungligen hette ”Nybons”. Nåja, så går det till i historien, inget konstigt med det. Lätta förväxlingar där kopplingar finns. Morfar Hermansson var läsbegåvad och blev prästvigd i Västerås, tog sig namnet Hermonius, gifte sig och hamnade så småningom i Stockholm i Maria Magdalena församling. Den äldsta dottern Catharina Hermonius gifte sig med tyske Johan Arendt Bellman och 1740 föddes Carl Michael.

Det här tycker jag var intressant. Jag som alltid gillat Bellman och hans mustiga visor. Det är mycket man får höra på hembygdsgårdarna.

Brödmässan på Norrbärke hembygdsgård

Lite kyligt och småregnigt, jovisst men det gick galant ändå och det bjöds dessutom på mycket mer än bröd, mjöler, böcker, föredrag och prova-på bakning. Hela hembygdsgården i By (nu har jag lärt mig nåt!) var öppen med diverse aktiviteter lite överallt för övrigt. Föreningen är aktiv!

Thomas Björnhager, ordförande i kulturnämnden, invigde Brödmässan med utställning i skolmuseet på fm och den lilla skolsalen fylldes med folk. Projektledare Eva Långberg hade satt upp ett band som högtidligen klipptes av. Sen var det igång! Kulmen på Leader-projektet Bröd i Bergslagen. Pga vädret flyttade mässan upp till det stora Sädesmagasinet, där det handlades för fullt! Och med föredrag i Bystugan av Manfred Enoksson från Saltå Kvarn. Och kaffeservering med goda bröd i Bellmansgården, där hängde vi en bra stund.

Den här hembygdsgården är mer som en by än en gård. Platsen råkar också heta just By och var centralort i begynnelsen, då när Smedjebacken verkligen ”bara” var en backe med smedjor som hörde samman med järntackeproduktionen vid hyttan längs Kolbäcksån. Norrbärke kyrka byggdes nära By och det bedrevs livlig handel längs en bygata neråt sjön. Det var då det. Sen brann byn 1717 och 28 gårdar eldhärjades, fyra blev kvar och utgör kärnan i dagens hembygdsgård. Centrum förskjöts till Smedjebacken.

Det slingrar sig en landsväg runt hembygdsgården och där finns även flera privatbostäder i gamla hus som man lätt kan tro hör till föreningen – så är inte fallet. Pittoreskt för besökarna som kan kika in på blomstrande små täppor och gårdar. De boende blir väl vana vid att vara omringade av folk som spanar på dem.

Sorry – jag har varit lite lat!

Joo, men nu är jag igång igen efter påskledigheten. Nu är det bråda tider dessutom. April går fort mot sitt slut och i morrn hämtar jag årsredovisningen hos Jan Lycke på Smedjebackens kommuntryckeri. Var det verkligen ett år sen jag hämtade den förra gången? Ja men det var det. Rent obegripligt. Nu ska kallelsen till stämman den 15 maj ut, så fort som möjligt.

Och sen brevboken. Jenny Findahl och jag har suttit i telefon i timmavis och gått igenom texten stycke för stycke. Hon sitter ju på Ljusterö och jag har suttit dels i Jämtland och dels idag på kansliet här i Ludvika. Vi blev klara idag. Pratade sen i telefon med huvudförfattaren i Oslo, Birgit Hirdman, barnbarn till brevskrivarna Mathilda och Lars,  och mejlade henne den nyreviderade texten som nu ligger placerad i sin form och snart bär det iväg till tryckeriet. Den 5 juni smäller det på Länsmuseet i Västerås, det blir roligt!

Och vet ni vad – på torsdag kommer med stor sannolikhet boken Ekomuseums Järnskola för barn, Från Berg till Spik. Då ska jag visa upp den här på bloggen och sen ska den spridas i lite lugnare takt, det är en bok som ska hålla ett tag.

Och vad mera? Årsmöte i vår geoförening i Riddarhyttan på onsdag, årsmöte i Namsa på Naturhistoriska Riksmuseet i Stockholm i början på nästa vecka, Bröd i Bergslagen med Eva Långberg bakar med tio personer i Källfallet i Riddarhyttan nu i veckan.

Och Väsman har sköljt! När jag for före påsk, var isen kvar, jag kollade noga. Nu när jag kom hem så var den puts väck, det skedde i fredags hörde jag, den 13 april, då sköljde Väsman. Det är så man säger i Ludvika när Väsman blir isfri. Man håller noga koll på datumen sen flera år tillbaka och det hela började uppe på Lekomberg vid gruvan. Den som har ordning på det nu är Nils-Erik Nordqvist i Sörvik och uppgifterna finns på hans hemsida  www.lekomberg.se. Alla datum sen åratal tillbaka finns uppradade här. Och vi som bor nära Väsman förstår hur viktigt detta är och vi är många!