Östanbergshjulet i Ludvika

ÖstanbergshjuletDe här gigantiska vattenhjulen snurrade förr lite varstans i Bergslagen. De drev vattenpumparna i gruvorna. Och långsamt gick de, inga snabba snurrare, nej så sakteliga överfördes kraften via träledningar till gruvschaktens pumpanordningar, visst är det fascinerande? Och fullständigt ren energi. Jag har i dag kommit till botten med en stor hög papperskräp och hittat guldkorn jag lagt åt sidan. Hittade en text från 1986 av Västerbergslagens släktforskare om Östanbergshjulet, som är en stark symbol för inte bara Ludvika Gammelgård och Gruvmuseum utan även hela Ludvikabygden OCH Ekomuseum Bergslagen!

Gruvfogden A G DanielssonBilden här intill visar den man som lät uppföra hjulet i byn Östanberg mellan Norrbärke, Söderbärke och Tuna socknar, i dag Smedjebackens kommun. Han var konstvaktare, gruvförman och gruvfogde och hette Anders Gustaf Danielsson, född 1825 i Norrbärke, död 1904, 79 år gammal. En konstvaktare var en man som vaktade anläggningen med konstgång (stånggång) pumpar och vattenhjul och såg till att tekniken fungerade. Nog ser han duglig ut! Det var som att hjulet blev lite mer levande med bilden av denne man.

Hjulet är 15 m i diameter och hör till de större. Underdelen är borta, resterna står på ängsmarken. En gång stod underdelen i ett litet vattenfall och navet med lager vilade på en hög stenkista i en sluttning. Över hjulet fanns ett skyddande hjulhus av timmer, som ruttnade och rasade 1930. Någon räddade resterna av hjulet och så småningom blev det transport till Ludvika nya gruvmuseum som invigdes 1938 – världens första industrihistoriska friluftsmuseum!

Annonser

En tur till Söderbärke

 

Karin Johansson på sin veranda bland blomstren.
Karin Johansson på sin veranda i Söderbärke.

Jaha, här fylls det 65 år på löpande band, igår var det Karins tur och en vackrare vinterdag får man nog leta efter. Det där rosa januariljuset!! Med en vit måne på himlen. Jag for dit igen för visst måste det gratuleras när man rundar denna milstolpe i livet. Det blev kaffe och tårta på Karins fina luftiga veranda för andra gången på kort tid.

Karin Johansson har jobbat på uppdrag åt Ekomuseum i nästan tio år nu, hon sköter om bokföringen och gör bokslutet, sen behöver vi bara gå till revisorn i Ludvika som kollar allt och skriver under. Jag hushållar och hon plitar med siffrorna och tillsammans har vi en bra känsla för pengar. De ska ju inte slösas bort på onödigheter utan de ska arbeta i verksamheten och göra nytta – just det, det där lät väl bra! Men så är det när man har en bestämd och begränsad kassa. Det finns liksom inga extra dolda tillgångar nånstans, en penningakälla – tyvärr!! Vi ska helst hamna nära nollstrecket i slutet på varje år och vi har lyckats bra med det. Jag försvinner ju till sommaren och Anna Falkengren tar över och fortsätter med Karin. Eftersom Karin är egen företagare kan hon jobba på lite i sin egen takt nu ett par år framöver. Ta de uppdrag hon vill. Tur för oss att hon vill fortsätta med Ekomuseum! Det är så skönt när allt faller på plats – nervlugnande!

Igår söndag – Oljeöns dag

Denna varma soliga söndag var det begivenheter på Oljeön utanför Ängelsberg och jag for förstås dit. Alltid roligt att träffa det gedigna strävsamma paret Lars och Karin Larsson, 90+ och jo, man häpnar! Det är Oljeön som håller dem vid liv, har Lars sagt. Jag tror honom. Ute på ön var det programverksamhet: bakstugan var igång, det var gudstjänst i det fria, där var guidade turer i oljefabriken, där var liten marknad där den fina boken om Oljeön såldes, Balkong förlag, här, en verklig pärla till bok skriven av Larssons dotter Kersti Kollberg och vackra foton av Björn Ullhagen. Och så var det kyrkobåtsrodd runt ön, tävling mellan Ängelsberg och Söderbärke. De senare var snabbast runt.

Sen var det film i slaggstenskällaren, det var verkligen roligt! Att se gamla filmsnuttar från början av 1900-talet från oljefabrikens verksamma dagar, så där lite korniga och skuttiga, som satts ihop till en lite längre film och mixat med bilder från idag. Jag ska absolut försöka få tag på kopior att stoppa in i vårt ekomuseiarkiv. Det är värdefull information.

Nu börjar snart de guidade turerna på Oljeön och man tar sig dit med Petrolia. Biljetter och information får man på turistinformationen Besökscentrum i  Ängelsberg som ligger i den gamla brukshandeln ihop med antikboden, Galleri Ängelsbergs Brukshandel om man ska vara noga. Trevligt värre!

Oljeön har en fin hemsida också, jag har pekat på den förr men här är den igen: www.oljeon.se 

Rastplats Dalaporten

Häromdan stötte jag på Sven-Erik Danielsson, mannen som tog över en nedgången rastplats på en raksträcka i en granskog längs rv 66 nån halvmil före Söderbärke om man kommer söderifrån och det bara för att göra nåt som han tyckte verkade kul. Han gav sig själv ett rejält projekt att jobba med efter en tidig pensionering. Året var 2008.

Där låg den gamla rastplatsen i dvala med hotet om att helt försvinna. Smedjebackens kommun hade den under sitt ansvar men ville inte längre. Sven-Erik tog kontakt och fick ta över. Han såg nåt framför sig: det här ska bli Sveriges mest trivsamma rastplats! Och han satte igång. Han fixade till rastplatsen, städade och röjde med fruns hjälp och andra frivilliga, renoverade dasset och rasthyddorna under tak. Han hängde lyktor i hyddorna så det lyste på kvällarna när folk körde förbi. Med egna medel byggde han en cafévagn på hjul, fick tillstånd att servera kaffe med smörgås och enklare maträtter. Många stannade till när de såg vagnen och ryktet började sprida sig. Det blev som en liten handelsbod för han började sälja sylt och saft från Grangärde musteri och lite annat smått och gott.

Nu är det 2012, han är inne på fjärde året och rastplatsen utvecklar sig fint. Han har glesat ut bland granarna och nyligen fått el ditdraget och då blir det ljusare. Han ska börja hyra ut skyltplats. Kanske byter han namn på rastplatsen till ”Försmak Dalarna”. Den här mannen saknar sannerligen inte idéer , han har en obändig energi och är glad och pratsam. Fler och fler bilister stannar, fikar, handlar och pratar med Sven-Erik och jag förundras för det är högst originellt alltihop. Ja, var ska det sluta….?  Ska Ekomuseum kanske hyra sig en skyltplats där, få foldrar utdelade och kanske guideböcker sålda? Hm…jag börjar faktiskt på allvar fundera…..

Sven-Erik bloggar om sin rastplats HÄR!

Dags för lite ekonomi

Idag har Karin Johansson och jag suttit en stund och begrundat ekonomin. Karin jobbar med redovisning och bokföring i sitt enmansföretag. Det är så skönt att ha Karin, för jag är inte bra på balansräkning och bokslut. Pengarna ska räcka till det mesta och jag är en typisk hushållerska, det har jag känt länge. Men samtidigt är jag ingen vidare ”Spara” men inte heller nån större ”Slösa”.  Nä, men jag anser nog att det man har ska rulla runt och göra nytta. Att handskas med pengar så de räcker långt är en sport. Jag är rätt bra på det, självberöm luktar kanske illa? Jo, men ni får väl stå ut med det!

Vi har ett styrelsemöte om två veckor då vi ska ta beslut om verksamhetsplan och budget för 2012. Vi kommer att ligga på ett litet plus i bokslutet för 2011 och min ambition är ju att vi ska ligga precis på nollstrecket. Men vi har saker på gång fram till jul så att det kan nog sluta på noll eller strax däröver med lite strategisk manövrering.

Apropå pengar så jobbar jag med ett bokmanus, ni vet, brevsamlingen från 1880-talet! Så intressant så ni anar inte. Där handlar det mycket om ”pängar” och om ett armod utan like, om en uthållighet som knappast finns idag. Mor och barn bor i Norberg, far arbetar borta, skickar lite ”pängar” i brev. Detta är alldeles äkta, varje rad och varje ord, röster från folkdjupet tränger upp till ytan, en sann berättelse som går rakt in i sinnet. Jag tänker på min egen mormor och morfar som flyttade från Jämtland till Dalarna av samma anledning: att skapa sig en framtid. Men det gick som det gick, det blev en ganska fattig tillvaro i Norslund i Falun. Och allt det här är inte så långt borta, ca 100 år lite drygt, det är ju ingenting – med tanke på hur fort tiden flyger iväg. Den här boken blir bra för oss. Vi behöver röster från förr, vi bortskämda nutidsmänniskor, de ger oss jämförelser och gör oss tacksamma för att vi lever idag. Då blir vi lite mer medvetna också. Boken kommer i juni 2012.

Blåsiga dagar får man tankar

Igår var det en blåsig mellandag som jag spenderade på kansliet, begravd i papper. Det låter väl tråkigt, jovisst –  MEN det händer ändå saker hela tiden, så som det där telefonsamtalet med Oslo. Jag hade ett fantastiskt fint samtal med Maj Hirdmans dotter Birgit, som bor i Oslo, en fin och mycket kultiverad dam av äldre årgång.

Maj Hirdman är omskriven i Järnladies och det var helt Yvonne Grönings förtjänst, det var Yvonne som absolut ville skriva om henne och det var helt rätt, därför att Maj Hirdman var en riktig kämpe och överlevare. Hon kallades ”Röda Maja” i Norberg eftersom hon agiterade för solidaritet. Hon var egensinnig och mycket begåvad. Så småningom gifte hon sig med Gunnar Hirdman, en intellektuell som var studieledare på ABF och som med tiden blev riksansvarig för hela ABF. Han tillbringade somrarna på Brunnsvik utanför Ludvika, där dottern Birgit fick vara med. Det var underbara somrar, berättade hon i telefon från Oslo.

Birgit har i sin ägo en brevsamling på ca 100 brev, ett ömsint förvaltat arv från modern. Det är en brevväxling mellan Maj Hirdmans föräldrar, alltså Birgits morföräldrar och är, som hon säger, en riktig skatt, en unik skildring av ett ungt pars liv, tankar och strävan här i Bergslagen på 1880-talet. Den samlingen skulle kunna bli en underbar läsning för alla, ja vi skulle kunna göra en fin bok av breven med fotografier från tiden. Det var det vi pratade om, brevsamlingen blir en gåva till Bergslagen. Hm…vi håller visst på att bygga upp en liten förlagsverksamhet här…??  Jaa, men aptitliga böcker är ett bra sätt att sprida historia till alla. Och historia är nödvändigt för vårt inre lugn, det ger visshet. Man får förståelse för tid och för folks rörelser i tiden. Ekomuseum Bergslagen är en bra utgångspunkt för dylika ting.

En brevbok skulle kunna ge en fin bild av Bergslagen, av en verklighet , om flytt från Värmland till Bergslagen, om umbäranden, jakten efter försörjning, om längtan, kärlek och planer, om familjeliv och barn innan fadern dog i förtid. Maj var bara fem år när hon blev faderlös, hon föddes 1888 i Söderbärke i södra Dalarna. Hennes mor Matilda ”Tilda” Johannesdotter bevarade omsorgsfullt alla brev mellan makarna och överlät senare samlingen till dottern Birgit.

Tanken är mycket lockande. Jag vill själv absolut läsa den boken, det finns inget mer spännande än att läsa om människors verkligheter. Så hur göra? Jo, det är nog bara att börja dra i tråden…

Möljan utan ösregn – och Norge

När jag skriver det här, har Norge drabbats av en katastrof. Det går inte att fortsätta blogga utan att säga detta. Det är helt enkelt för fasansfullt. Jag ser på TV och försöker ta in. Förstå? Inte går det att förstå. Känner att alla vanföreställningar som många av oss har om andra människor, deras nationalitet, religion och hudfärg, borde belysas och pratas om mycket mycket mera. Där nånstans finns ett hotfullt mörker. Vi kan faktiskt byta blod med de allra svartaste i Afrika! Och med många muslimer. Vi har ofta samma blodgrupp, definitivt samma arv och dessutom samma gud som muslimer. Nu byter jag ämne.

Det var Möljan jag skulle skriva om. Visst for jag dit till slut, jag stämde möte och då kom jag iväg. Jag träffade Erik Hofrén, Örjan och Annette Hamrin samt Mats Persson, samtliga kom i bil från Falun. Vi drack kaffe på Söderbärke hembygdsgård som var invaderad av folk. Glada Gun Sörbring dök upp med en kaffekopp i handen och Eva och Olle Långberg från Smedjebacken gick över tunet, de var engagerade i kyrkbåtsrodden som försiggick ute på Barken och det var allsköns aktiviteter runt gården på gräsmattorna. Trevlig stämning! Sen var byn avstängd runt centrum och där fanns marknadsstånden, allt mellan himmel och jord såldes, till och med Jämtlandsostar – ja det är sant, Åsgårdens mejeri från Bräcke var där. Jag trodde inte mina ögon! Med traktor och höskrinda kunde folk bekvämt transporteras mellan hembygdsgård och marknad. Det är alltid trevligt träffa ekomuseivänner och stämma av lite grann. Örjan Hamrin träffar jag ju ofta i olika sammanhang och Erik Hofrén står jag i regelbunden kontakt med. Det är viktiga herrar för vårt Ekomuseum Bergslagen. Båda är grundare av rörelsen, den förre verkställde den senares idéer och det går absolut inte att sopa dem under mattan, nej! Deras erfarenheter från museilivet är alltför betydelsefulla. De vise männen.