Vi går runt Bastnäs gruva

I Bastnäs utanför Riddarhyttan står ett 150 år gammalt hakspel på sin ursprungliga plats, vilket är högst ovanligt. Det finns bara ett hakspel till vad vi vet och det står på Ludvika Gammelgård och Gruvmuseum, men det är ditflyttat från Grängesberg. Det här hakspelet ”skänktes” till Tekniska museet på 1920-talet och nu var föremålsintendenten Chris Hinchcliffe på besök och kikade på nämnda hakspel och förutom honom var även tjänstemän från Skinnskattebergs kommun med samt bergsingenjör Bengt Högrelius som guidade oss runt. Han känner Bastnäs utan och innan och kan allt om gruvor, skrotning, järnmalm och masugnar.

Nu handlade det om underhållsinsatser av både hakspel och Nya Bastnässtollen. Ett hakspel kan med hjälp av en lina hissa saker upp och ner i ett gruvschakt. Man kan alltså köra spelet både fram- och baklänges genom att byta hakspår och till det krävdes en karl som skötte om en spak. Bastnäs hakspel står kvar intakt sen 1873, inbyggd i ett litet rödmålat hus. Det drevs med hjälp av en stånggång som kom från Haggruvan 2,5 km bort. Den siste hakspelaren som arbetade här skrev på träväggen inne i huset: Den första augusti 1889 som var den sista dagen hakspelet användes. Sen las gruvan ner just här.

1922 drevs en ny stollgång i berget, Nya Bastnässtollen, för att undersöka den gamla Ceritgruvan. I Bastnäs finns nämligen ett antal ovanliga jordartsmetaller. Vi gick även in i stollen och den ska nu skrotas så den kan öppnas upp för besökare. Bastnäs gruva kommer framöver att ingå i Geopark Riddarhyttan, det är självklart. Det är naturligtvis också en välkänd plats för mineralsamlare. Vad kan man inte hitta i varphögarna…

Annonser

Kraftfullt i Trångfors

Kraftverk är nåt speciellt, kraft  är ju bara nödvändigt. När vi hade vårt Bergslagsting i höstas på Ludvika Gammelgård på temat ”Kraft & Energi” och Per Stymne berättade om kraftverkens arkitektur och den boom som uppstod när elektriciteten uppfunnits och man började sprida användningen av el – då blev det plötsligt mycket spännande. Det var i slutet på 1800-talet, det är bara dryga 100 år sen och lite till! Då byggdes mycket vackra arkitektritade vattenkraftverk.  Dessa blev avgörande för samhällsbygget, för välstånd och utveckling – klart man kostade på dem skönhet också. Trångfors vattenkraftverk byggdes 1898-99 i rött tegel med vackra detaljer. ASEA, Allmänna Svenska Elektriska Aktiebolaget, i Västerås byggde de sex turbinerna med 400 hk effekt per styck och fick Grand Prix guldmedalj på den internationella industriutställningen i Paris år 1900. Trångfors kraftstation försåg ASEA i Västerås med elkraft. Det var en stark tid för Sverige. Kanske är det just det som fascinerar? Den svenska industrins begynnelse, den tid då det moderna Sverige tog riktig fart. Och den starten skedde till stor del just här längs Strömsholms kanal som betytt så mycket för svensk järnexport under lång tid, det var innan järnvägen tog över. Då hade järnexporten gått via vattenlederna ner till Mälaren i flera 100 år redan. Det är ingen slump att industrin utvecklades längs Kolbäcksån och Strömsholms kanal, det ena gav det andra, det är så det går till.

Trångfors kraftverk drevs stadigt och stabilt utan större problem i hela 90 år ända fram till 1990, därefter blev det ett museikraftverk med intakt interiör. Svedvi Berg hembygdsförening fick ta över och tar emot bokade besök. Föreningen håller till på Skantzen runt Kanalmuseet och Mekanikus längre ner längs kanalen och de värnar starkt den miljö som uppstått vid kraftverksbygget. En dammanläggning har skapat en stor vattenspegel vid vars kant kraftverket ligger. Rivs dammen så blir ån blott en rännil och kraftverket kommer mer eller mindre att hänga högt upp på kanten – man kan ju leka med tanken, det kommer inte att se klokt ut.  Men en damm kräver underhåll och idag finns inte längre något behov av fördämningen. Ja, då börjar problemen. Då är det annat som avgör: skönhetsvärdet, rekreationsvärdet, det historiska värdet….det kan bli en antikvarisk fråga. Hela anläggningen är välbyggd, kanter är stabilt stensatta, mycket arbete är nedlagt för något som inte behövs idag. Vem ska betala för att vattenspegeln ska få vara kvar? Det finns diskussioner och det får man förstå. Det är värt att åka hit och se med egna ögon.

Trångfors kraftverk finns beskrivet på Tekniska museets hemsida här
Svedvi Berg hembygdsförening har också en hemsida här.

Gävle med Jenny igår

Anna Forsberg t hö och Jenny Findahl t vä på Länsmuseet Gävleborg. Vi pratar ihop oss om boken "Järnladies". Foto Ch Lindeqvist.
Anna Forsberg t hö och Jenny Findahl t vä på Länsmuseet Gävleborg. Vi pratar ihop oss om boken "Järnladies". Foto Ch Lindeqvist.

Vi var i Gävle i går fredag, Jenny/Snowtrail och jag. Vi hade bokat in en träff med arkivarie Anna Forsberg på Länsmuseet Gävleborg. Hon är vår kontaktperson i vårt spontanprojekt ”Järnladies”, vår bok! Vi betar av steg för steg och har nu en ganska tight tidplan där boken ska ligga på bokdisken den 1 juli. Sen är det bara att räkna baklänges. ”Bara” säger jag…..men det är en bra metod, så gör vi och sen kör vi. Det betyder att vi är ganska glada för de oxveckor som ligger framför oss. Det finns ingen ledighet inom synhåll förrän påsken dyker upp och den infaller så sent i år att man knappt tror det, nästan i slutet på april.

Anna Forsberg kommer att skriva om några riktiga järnbruksladies i Järnriket, www.jarnriket.se. Det blir hur bra som helst. Därmed har vi alla tre nätverken med: Järnriket, Husbyringen och Ekomuseum Bergslagen. Och vi har de tre länsmuseerna med; Gävleborg, Dalarna och Västmanland.  Det känns bra med ett lättsamt samarbete. Vi ska göra en slags resehandbok med goda berättelser om starka kvinnfolk, om överlevare i en hård tid som kan ge kraft åt oss fruntimmer som lever idag. Vi äger halva delen av vår historia men syns inte lika mycket som karlarna. Människorna är ju alltid det mest intressanta med våra platser. Vilka som levde där, vad de gjorde och vad som hände…. det blir nog lite mer fokus på ett svunnet vardagsliv. Nu ska vi sätta ihop en lägesrapport till skribenterna, för vi har kommit en bra bit på väg. Det blir en jätterolig bok med många bra berättelser! Den kommer att kosta 150 kr och hamna på ca 200 sidor, bilder, kartor och färg och korta lättillgängliga texter, en slags kompott. Vi har även knutit en ny skribent till vår grupp, Kerstin Westerlund som är författare till den intressanta boken Kvinnliga brukspatroner som Tekniska museet gav ut 2004. Hon kommer att skriva om Ebba Brahe på Bockhammar, alltså där hennes lusthus fortfarande finns kvar. Det är den fagraste av platser mitt i Ekomuseum, mellan Fagersta och Skinnskatteberg. Jag är så glad för att det har löst sig.