Det istida landskapet i Riddarhyttan

I torsdags for jag lastad med foldrar till Riddarhyttan, det går åt en hel del där. Vid Kopparverket, vid Lienshytte masugn och vid Lokstallet. Det är Ulla Fredriksson som bor i masmästarbostaden som sköter om lådorna och fyller på. Hon är så pålitlig. Nu tog vi även en tur på Geoslingan, den del som ligger i närheten av där hon bor. Ulla är aktiv även vad gäller den och hon åker omkring och kollar skyltarna, att allt är okej. Och hon har stor kunskap om den natur hon lever i.

Jag fotade med tanke på min presentation i Portugal i september. Vi rörde oss på den gamla havsbottnen, vi gick där den breda isälven forsade fram, vi körde längs den urgamla strandkanten som ligger 172 m över havet idag. Tänk att här låg ett 3 km tjockt istäcke ovanför oss för kanske 10-15 000 år sen innan det började smälta.

Riddarhyttan blev isfritt för 9000 år sen. Vi tittade på isgroparna, några är tjärnar idag, men andra är bara torra stora gropar i skogen. Här strandade isberg som bäddades in i sand på botten av den väldiga isälven och de smälte senare än övrig is. På så vis bildades gropar. Plötsligt ser jag landskapet med nya ögon, jag nästan känner isens tryck. Vi befinner oss i en mellantid och en ny istid beräknas komma om kanske 10-15 000 år. Då får våra efterlevande flytta söderut. Visst är det fascinerande? Men skönt att jag slipper vara med då!

Bergslagstinget 2011

Så har vi avverkat årets Bergslagsting, det skedde i lördags i Fagersta på Västanfors församlingshem, ett underbart ställe vid sjön intill kyrkan. Där brukar vi även förlägga styrelsens och även Ekorådets julmöten för då kan vi kombinera dessa med julgröt och skinksmörgås, oslagbart!

På Bergslagstinget kom drygt 30 personer, inte så illa, salen kändes ganska uppfylld. Vi hade gott om tid men ändå blev den knapp, visst är det konstigt? En timme till var och en av föredragshållarna räckte ändå inte riktigt till. Och det var roliga föredrag! Men har man sagt att man ska sluta kl 15 då får man lov att göra det också. Folk börjar röra på sig.

Eva Långberg, projektledare för Bröd i Bergslagen, berättade bl.a. allt om hur man eldar upp en gammal bakugn, den som tokeldar förstör ugnen och det har vi sett prov på när vi farit runt bland Ekomuseums bakugnar. Det är en smärre katastrof, för att mura om en dylik ugn gör man inte i första taget och inte heller är ett jobb man fixar själv. Bröd engagerar alla människor. Det är ett bra kontaktverktyg.

Ulla Fredriksson berättade levande om sitt och sin förenings – Riddarhyttans hembygdsförening – ideella pedagogiska arbete på platsen: Röda Jorden, hon är bara ”outstanding”! Hennes berättelse fick oss alla att vilja vara med en dag och göra järn på det där riktigt ursprungliga sättet.

Malin Andersson, som driver enmansföretaget Primaleve kulturtjänst, berättade lika levande om hur guideyrket är det absolut roligast jobb man kan ha! Men Malin har 20 års erfarenhet och vet det mesta om vad som kan inträffa och hur man kan lösa problem. Hon har lärt sig under årens lopp och besitter idag en kunskap som få har, dessutom kan hon konsten att förmedla den.

Och så Örjan Hamrin, som fick vänta till sist därför att han har ett ämne som omfattar och berör dagens alla föredrag. Det är: Interpretation vilket är ett begrepp som dykt upp de senaste åren och som i USA och England har blivit något man kan studera på universitet. Vi i Sverige hänger inte riktigt med där. Hos oss finns nog bara några initiativ än så länge, jag tänker på SLU (Sveriges lantbruksuniversitet) i Ulltuna utanför Uppsala och Centrum för Naturvägledning som gör insatser för naturguider. Interpretation handlar enkelt uttryckt om hur vi tolkar landskap, naturen, människor, skeenden. Det ger guiden och vägvisaren en högre status. Då vaknade de presumtiva guiderna till, för detta är något både ganska nytt och viktigt – särskilt för ett ekomuseum.

 

Bildspel om Röda Jorden

Ja, ett bildspel om Röda Jorden är bland annat vad jag håller på med idag. Men halva dan har redan gått och den första halvan jobbade jag med att bearbeta texten till den lilla barnbok vi håller på med: Från berg till spik. Det är ett häfte som togs fram i Ekomuseum i slutet på 1990-talet av Kerstin Bergström och Barbro Jadling, alltså för en 12 år sen lite drygt. Det häftet ska bli en liten bok tillägnad alla barn som vill veta lite mer om hur man faktiskt gjorde järn en gång i dessa bygder, det var under masugnarnas tid, den tid som kom efter sjö- och myrmalmstiden då järnet gjordes i enkla blästergropar i marken. Att Bergslagen var centrum för den svenska järnproduktionen är nåt man inte alltid tänker på idag när det svenska järnet kommer från de gigantiska gruvorna Kirunavaara och Malmberget uppe i norr. Fast lika stora malmkroppar har man nu funnit här i Ludvika under Väsman och även under Vättern (!!) åt Askersund till om jag inte missminner mig. Järnets historia är alltså långt ifrån slut i denna landsända.

Men nu var det bildspelet! Det handlar om den röda jorden utanför Riddarhyttan, den plats där man funnit spår av järnproduktion långt före Kristi födelse, ja redan 700 år före. Det var den starkt järnhaltiga rödjorden som var råvaran. Om detta ska Ulla Fredriksson berätta nu på lördag på Bergslagstinget vi kör på Lindgården i Västanfors, kl 10-15. Jag ska hjälpa henne med ett bildspel, för jag var med för några år sen en hel dag när två skolklasser var där på besök och gjorde järn under flera timmar. De bilderna får bilda bakgrund till Ullas berättelse om hur hon och hennes förening, Riddarhyttans hembygdsförening, arbetar med skolbarn på Röda Jorden.

Nån som läser detta och får lust att komma? Det går så bra!! Även om jag inte kan lova lunch men då behöver man heller inte betala nåt, inte anmäla sig heller. Det finns plats.

Bergslagsting lördag 12 november

Det ska handla om kunskapsöverföring denna gång – i all sin enkelhet. Det är också så typiskt ekomusealt, sånt som ekomuseer alldeles naturligt jobbar med. Vi överför kunskap utan att tänka så mycket på det. Här är ”hands on” en självklarhet. Det handlar om deltagande, ett ganska aktivt deltagande ibland. Verksamheten på Röda Jorden är ett praktexempel på det. Besökarna kommer mycket nära verksamheten, de får lägga sig i och vara med. Men de ideella vägledarna börjar uppnå höga åldrar nu och måste väl ersättas vad det lider….det är då man kan känna stress! Vem kommer efter? Men som Ulla Fredriksson, 75 år i somras, så lugnt sa igår: ”Det kommer alltid människor efter oss! Oroa dig inte för det!” Jo visst, men tänk om man ändå såg en kö av intressenter…pigga 60-plussare som vill ha nåt att bita i. Det skulle lugna mig.

Men nu var det Bergslagstinget. Den ligger som en pdf på hemsidan, ni kan kolla där. Alla är välkomna. Det kostar 100 kr per person, och det är för lunch och förmiddagskaffe. Jag vill alltså ha föranmälan så jag kan meddela köket på Lindgården. Man kan naturligtvis komma halva dan och hoppa över lunchen, då kostar det inget men bra om ni meddelar det i alla fall:  christina@ekomuseum.se

”GUIDA-VISA-SPRIDA” –  Lördag 12 november kl 10-15
Plats: Lindgården i Västanfors, Fagersta.

Kl 10-12
Med brödet som verktyg
Eva Långberg, ABF, projektledare för Bröd i Bergslagen.
Med platsen som verktyg
Ulla Fredriksson, ideell på Röda Jorden

L u n c h och småprat

Kl 13-15
Med guideteknik som verktyg
Malin Andersson, PrimaLeve Kulturtjänst, Ängelsbergsguide
Interpretation med Örjan Hamrin
Hur man tolkar historia, människor, platser, landskap.

Jag tror att Örjan knyter ihop hela säcken och vi får möjlighet till avslutande samtal också. Och jag själv hälsar naturligtvis välkommen allra först också och säger hej när ni går. Det här ska bli roligt!

Till Riddarhyttan i höstrusket

Oj vilket ruggigt väder igår, man ville bara sitta och kura i sin soffa…. men ni vet, jobbet går före! Tids nog kommer kurandet. Hade möte med Leader Bergslagens Barbro i Skinnskattebergs kommunhus på fm igår angående vårt geoprojekt i Riddarhyttan. Det verkar tveksamt med Leaderstöd, projektet är inte riktigt rätt för det. Vi får nog söka andra vägar om det ska bli nåt.

Åt lunch på Brukshotellet och besökte sen biblioteket mitt i samhället. Hittade en avskrift av en gammal handling som beskrev alla hyttor och bergsmanshammare i socknarna i Skinnskatteberg från 1400-talet och framåt – och några hyttor var sannolikt äldre än så till och med, möjligen jämngamla med Lapphyttan i Norberg, kanske ännu äldre…?? Nåväl, hamrarna byggdes samtliga upp i början på 1600-talet av bergsmännen. Det fanns många! Jag hade att göra en knapp timme med läsning, urintressant! Men jag hade en tid att passa i Riddarhyttan, körde den gamla vägen över skogen, det var vackert. Lite dimma, regn och höstfärger, blank slingrande asfaltväg. Kom fram till Bäcke gruva och stannade för att ta en bild lite kvickt genom sidofönstret. Laven stod där i diset. Sen for jag direkt nedför backarna till Lienshytte masugn och masmästarbostaden där Ulla Fredriksson bor. Vi tittade på det bildspel jag gjort om Röda Jorden och som vi ska visa på kommande Bergslagsting den 12 november. Har många fina bilder från en skoldag där för några år sen. Ulla har i minst 25 år jobbat med verksamheten på Röda Jorden och visat hur man gjorde järn för 2 500 år sen på precis samma plats som järn görs idag i lärande syfte, det är just det som är det magiska! Det är också ett fantastiskt exempel på levande historia, på kunskapsöverföring. Och just den här platsen är så helt igenom äkta. Autentisk! Sånt är inte oviktigt.

Bergslagstinget blir förresten lördagen den 12 november på Lindgården i Västanfors, Fagersta. Programmet är äntligen bestämt och igår gjorde jag ett första utskick på diverse epostlistor. En pdf som beskriver programmet ligger nu på hemsidan upp till höger. Jag ska i nästa blogginlägg beskriva dagen här också. Alla är välkomna!!

Vet ni vad en masugn är?

Men det vet Ulla Fredriksson som bor i den gamla masmästarbostaden vid Lienshytte masugn på kanten av Riddarhyttan. Man åker nerför den grusade backen vid Lokstallet och nere vid forsen så står den ståtliga masugnen kvar utan sina kringliggande byggnader visserligen, men ändå! Pampig är den, stor och hög. Tänk att här producerades både järntackor och gjutna järnprodukter ända fram till 1960. Jag blir imponerad varje gång jag besöker denna masugn! Och ugnen eldades med träkol, det var visst den sista masugnen som gjorde det. Det var alltså en gammaldags järnproduktion som höll ut in i det sista. Tio stora kolmilor var igång hela tiden nere på planen vid sjön Lien, platsen kallades ”Kolgården” och där ligger idag Liens Camping. Kolet från en mila gick åt varje dygn i masugnen. Ulla redogör för järnproduktionens alla steg medan hon visar runt.

Hon flyttade in i masmästarbostaden med sin familj kring 1962 och såg hur man rev allt runt masugnen, själva ugnen fick stå kvar. Ulla kan berätta och det gör hon varje onsdag kl 18 i juli månad. Då kommer folk hit, betalar 20 kr som går till hembygdsföreningen och Ulla öppnar upp, visar bildspel innanför portarna bredvid den mäktiga pipan, pekar på spiraltrappan upp till masugnskransen och så går alla ditupp för att se med egna ögon. Då är man ganska högt upp och man anar något lite om hur tungt arbetet i en masugn kunde vara och framför allt även hur hett det kunde vara!  Och bortanför Ullas masmästarbostad ligger den gigantiska sista kvarvarande blå-turkosskimrande högen av masugnsslagg, det är äkta ”Bergslagssten” det. Ja, slagg är en vacker glasaktig sten som passar till smycken. Hela jättehögen är dessutom kulturminnesmärkt. Jag var där i onsdags och jag tröttnar aldrig på den här masugnen, det låter väl inte klokt, men den är så märklig och den var igång när jag var barn men det visste jag inget om då.

Det är en intressant visning som tar en timme. Det är inte så långt till Riddarhyttan, ni hinner dit innan sommaren tar slut men då får ni boka visning för nu har juli passerat men det går bra också, då ringer ni till Ulla, tfn 0222-133 30.

Om Järnladies lite överallt och i Bergslagen

I DN imorse läste jag nåt roligt i en vänsterkant, en liten notis bara! ”Järnlady tog till handväskan”. Det var en 70-årig kvinna med handväska som blivit dagens hjältinna i Storbritannien. Hon lyckades jaga bort sex män som försökte råna en juvelerarbutik i Northampton. Hon filmades till och med när hon rusade över gatan och slog tre av rånarna med handväskan och fick en av dem att ramla av sin moped!!! Hon sprang längs vägen med handväskan i luften.  Och fem av rånarna kunde gripas! Roligt!! Ja, järnladies har det funnits i alla tider. Vi har en egen ”Järnlady” i Riddarhyttan, Ulla Fredriksson som bor i gamla masmästarbostaden mellan Lienshytte masugn och en kulturskyddad gigantisk hög av grönblå slagg från ugnen. Ulla visar masugnen en kväll i veckan under sommaren. Hon jobbar även frivilligt på Röda Jorden sen många år. Hon ingår i en grupp ideella som tar emot skolklasser för att göra järn. Oftast kommer skolklasserna från Lindesbergshållet.  Och sen är Järnladies också titeln på vår roliga resehandbok för Järnrutten, som kommer till sommaren. Just nu pågår ett väldigt textarbete lite runt omkring i bygderna. Den ska ta form under våren och tryckas före midsommar, den ska bli så bra!