Spår av livet i Lövmarken

En skylt som påminner om att människor bott här.

Bergsmansbygds Ingemar Udd arrangerade ett studiebesök till Lövmarken, en plats på skogen i trakten av Larsbo och jag passade på att följa med. Det var vitt på marken av nattens snöfall när jag gav mig iväg på skogsvägarna som bitvis var både leriga, spåriga och oändligt långa och många.  Efter en evighet, (kändes det som) var vi framme i Lövmarken, en vacker plats i högt läge, öde men med stor utstrålning och mycket historia.

Lövmarken i början av 1900-talet.

Eftersom ja vuxit upp i Söderbärke känner jag till Lövmarken genom Trefaldighetskällan där jag varit fler gånger och druckit källvatten. Söderbärke hembygdsförening håller källan tillgänglig och gör ibland utflykter dit på våren. Det är en gammal tradition att folk samlats där på trefaldighetsnatten för att dricka ur källan vars vatten ska ha stärkande effekt. Lövmarken ligger nära källan.

Enensam  trapp säger mer än tusen ord.

Av bebyggelsen är inte mycket kvar. Hade inte Ingemar Udd med vänner varit med hade jag inte fattat någonting, jo kanske anat. Men med lite hjälp ser man mer. Naturen tar över snabbt och spåren efter byn och människorna finns tydligt när man en gång upptäckt dem.

En fornlämning värd att tänka lite kring.

Runt gårdarna var det öppet med odlad mark och ängar. Nu har naturen tagit tillbaks det folket gjorde till sitt, men spåren är där för den som kan tyda. Ofattbart mycket arbete  finns dokumenterat bara  i en stengärdesgård som ringlar sig fram i naturen som en installation.

Ett hus för hö.

Skogen är på väg att överfalla den lilla höladan från  kanske 1600-talet men nu ska den räddas. Räddningsinsatser har gjorts tidigare men nu är både myror och granar på god väg att ta över. Och visst är det viktigt att ha dokument kvar från tidigare människors liv, hur ska man annars få perspektiv på sig själv, här och nu.

Lennart Stålberg hukar under urgammal sälg.

I trakterna kring Lövmarken finns också spår från den skogsfinska invandringen. Platsernas namn berättar om det och en bit bort tittar vi på Trollugnen, en plats eller som en liten grotta med speciell magisk kraft och jag tänker att den kanske har sina rötter i det finska arvet. Till sist kommer vi till en nästan parklik skog. Det är planterade granar på rad. Det hugger lite i hjärtat att tänka på allt liv och arbete som pågått i byar på skogen och att minnet av det så snabbt kan utplånas. Stort tack till Bergsmansbygd och Söderbärke hembygdsförening som med gemensamma tag kommer att hålla minnet och dokumenten vid liv ett tag till.

Granlaplantering på de gamla åkrarna.

Norberg runt med Kazuoki Ohara

Professor Kazu Ohara lyssnar och noterar allt som  Pim berättar vid Nya Lapphyttan i Norberg.

I går gick färden vidare tillsammans med professor Kazu Ohara från Japan till en rad besöksmål i Norbergstrakten. Mellan de olika stoppen berättade han intressanta saker. Han bor i Tokyo som till ytan är ungefär lika stort som de sju kommunerna i Ekomuseum Bergslagen tillsammans. På den ytan bor 12 miljoner människor i Tokyo och i Ekomuseum Bergslagens område cirka 85 tusen. Lite skillnad. I Japan finns omkring 80 olika ekomuseer och han är själv engagerad i flera av dem och arbetar gärna efter Ekomuseum Bergslagens modell med stora ideella nätverk. I Norberg fick vi fin guidning av Ing-Marie Pettersson Jensen, det vill säga Pim. Efter besöket på Nya Lapphyttan och den otroliga historien om att bygga ett nytt Lapphyttan för att kunna prova på medeltida järnframställning öppen för alla att ta del av så packade vi in oss i Pims fyrhjulsdrivna bil och drog ut på guidad tur runt sjön Noren.

Laven vid Klackbergs gruvfält dekorativ byggd fasad av slagg.

Vid Klackberg gruva klev vi ur och beundrade den nästan osannolika slaggstensbyggnaden. Unik så det förslår. Borde lätt kvalificera sig till en byggnadsminnesförklaring.

I Torshammars verkstad berättade Pim om vad som tillverkats här i form av kranar, rör, prydnadssaker och allt annat man kan tänka sig av metall.

Vi körde vidare till Torshammars verkstad. Här har tiden stannat. Allt står kvar orört sedan den dag 1983 då verkstaden stängdes, som om arbetarna bara gått hem för dagen.

Kazu Ohara, Anita Helgesdotter och Marie Bjerndal på trappan till Ferdinand Bobergs kapell i Norberg.

I Norberg fick vi tillfälle att se den enda byggnaden i Västmanland ritad av den kände arkitekten Ferdinand Boberg.  Marie Bjerndal och Anita Helgesdotter tog emot och fixade så att vi kunde komma in. Det lilla kapellet är en riktig pärla och arkitekten Boberg har format precis allting, in i minsta inredningsdetalj. Ett konstverk.

Ett av fönstren i Ferdinand Bobergs kapell.

De färgade glaset släpper in ljuset så att det riktigt lyser. Det är sällan man upplever en byggnad så helgjuten. Ferdinand Boberg hade många stora uppdrag i Sverige, två av dem var NK- varuhuset och den så kallade LO-borgen i Stockholm. På äldre dagar ägnade han sig bland annat åt att dokumentera delar av Bergslagens gruvhanteringen. Ferdinand Boberg växte upp i Norberg där hans far var gruvfogde.  Vi körde förbi hans barndomshem som tråkigt nog är helt förfallet och övergivet. Det var spännande även för mig att bli guidad. Professor Kazo Ohara drar idag vidare till Gävle och Sandviken där han ska träffa Erika Åberg från Järnriket och Gävleborgs länsmuseum. Han ska bland annat titta på arkitekten Ralph Erskines byggnader som satt prägel på det moderna Bergslagen.

Källfallet fick besök från Japan

Från vänster: Professor Kazu Ohara, Birgitta Karlestedt och Annica Eriksson Jansson

Ekomuseum Bergslagen är känt inte bara i närområdet. Idag har vi haft besök av professor Kazu Ohara från Japan. Han har besökt Bergslgen flera gånger tidigare, senast i april förra året, och är mycket intresserad av ekomuseer, och av hus. Kazu är arkitekturprofessor och knuten till Yokohama universitet. Att ett bostadsområde som Källfallet i Grängesberg, som stått tomt och herrelöst i tio år, är på väg att återuppstå med hjälp av en lokal förening, det tycker han är värt att lägga märke till och att besöka. Och jag instämmer.

Ursprungliga fasaden tas fram.

Vi tog en promenad genom området, trots bitande kallt marsväder. Av de 22 husen är det bara fyra stycken som fortfarande inte är sålda. På ett av husen påbörjades för ett par dagar sedan nedknackning av fasadputsen. Under putsen som går snabbt att få bort ligger originalpanelen kvar från 1896, i oskadat skick. Alla 22 husen ska återfå sin ursprungliga faluröda träpanel, det ingår i överenskommelsen när man köper ett hus. Invändigt kan man vara mer fri vid renoveringen. Vi fick sedan komma in i ett av husen som redan är bebott. Och visst är det trivsamt.

Nymålad ursprunglig fasad och nytillverkat överstycke på fönstren enligt tidig förlaga.

Stefan som renoverat och redan flyttat in säger att hans hus var ett av de sämsta med bland annat vattenskador, men ändå ett hus med bra och gedigen stomme och inga större problem att iordningställa.

Kök i museet i Stora Hagen

Källfallet och Stora Hagen är två områden i Grängesberg som byggdes för gruvarbetarfamiljerna och det var fyra lägenheter i varje hus . Här två bilder från Museet i Stora Hagen som visar hur de små lägenheternas kök kunde sett ut 1905 och 1960. Museet är för tillfället öppet varje dag fram till klockan två.

Kök i museet i Stora Hagen.

Kvinnliga förebilder finns

 Alla borde läsa Järnladies, den fyller ett tomrum i den svenska historieboken.

Fick ögonen på en intressant artikel i Dagens Nyheter i fredags (den 28 februari) skriven av bland andra Alexandra von Schwerin. Artikeln handlar om en vit fläck i historieböckerna. Jamenvisst. Musikhistoria, konsthistoria, litteraturhistoria, brukshistoria – var är kvinnorna? Saken är den att de företagsamman, kreativa och framgångsrika kvinnorna naturligtvis finns, men de syns inte. Jag håller med författarna i artikeln i DN, det är hög tid att skriva nya historieböcker. Ett litet bidrag har redan sett dagens ljus och det är boken Järnladies – från arvtagerska till kolarhustru, utgiven av Ekomuseum Bergslagen för ett par år sedan. Boken är en riktig pärla, faktiskt ett helt pärlhalsband fullt av kreativa, kraftfulla, företagsamma, fattiga och rika kvinnor ur historien alla på något sätt knutna till Bergslagen. I artikeln i DN nämns Ebba Brahe som en av de få kvinnor som funnits med i historieböckerna, men då endast beskriven som Gustav II Adolf ungdomskärlek.

Exempel på en kvinna som bland annat drev bergsbruk i Bergslagen och  som var en viktig aktör i den svenska ekonomiska utvecklingen på 1600-talet.

Men i Järnladies kan man faktiskt läsa om Ebba Brahes och ytterligare 26 kvinnors  gärningar som haft betydelse för samhällets utveckling. Boken borde naturligtvis gå raka vägen till skolornas läromaterial. I morgon ringer jag skolbiblioteken och erbjuder den.