Höstmarknad i Åre

Åredalen öppnade sig med vackra höstfärger och inget regn! Vi var några stycken som for dit i går och nog hade vi tur när vi var på den traditionella höstmarknaden tillsammans med 50 000 andra. Herregud vad folk det är i Åre! Men det är hur trivsamt som helst ändå, folk är trevliga i trängseln och det är en skön blandning av norrmän, stockholmare och jämtar. En graffittimålare hade fått i uppdrag att förse ett antal vita plastbalar med konst som skulle stötta mjölkbönderna i Åre, ja i hela Jämtland! ICA-handlaren i Åre betalar mer för mjölken helt frivilligt bara för att inte kossorna ska försvinna från bygden! Bra!!!

Klart Åre nu håller sig med en Deli-krog också, precis som på Söder i Stockholm som har sin Urban Deli där alla hippa typer träffas och myser. Nu finns det en liknande krog/butik i Gamla Brandstationen i Åre, lika mysigt där. Alldeles nyöppnat var det och nåt med Deli hette det också. Där muggade vi i alla fall i oss en god lunchtallrik. Bra start på marknadsäventyret. Sen blev det som vanligt goda ostar och en massa fin choklad, sånt som slinker ner lätt som en plätt.

Och Lundhags i Järpen hade storrea, där spenderade vi naturligtvis lite tid också…. det är mycket att göra här i Jämtland som ni förstår. Och minsann skiner inte solen idag över Revsundssjön? Joo – och Ammerön blossar i höstfärger. Det här artar sig bra. Nu ska trädgården få sig en rejäl omgång!

Och här i Sverige är det höst!

Höst och färger, dofter och frisk luft i näsborrarna – jag njuter, det här är min grej. Känner mig glad att jag är svensk och bor i ett grönt skogsland med många sötvattensjöar. Tacksam faktiskt. Det är nog så att man präglas starkt av de landskap man föds i, där man växer upp. Som sagt, jag är en skogsmänniska. Det är vackert vid havet i Portugal, absolut – men jag mår bäst här hemma i det gröna.

I dag kom Jenny Findahl från Ljusterö, www.snowtrail.se, för vi planerar nu för nya insatser. Vi måste få till Ekomuseums hemsida på ett bättre sätt, göra den mer lättarbetad och vi ska göra om Järnrutten lite grann, vi ska även jobba med kartor och foldrar, förnya vår sommarfolder – ja lite sånt, viktiga grejer alltså och väldigt bra påbörja detta i god tid – nu har vi vintern på oss. Och vår bok Järnladies ska vi trycka om igen, en andra upplaga. Den första upplagan är nästan slut nu och den säljer bra. Nu har vi suttit i flera timmar och skissat på diverse saker och kommit fram till en handlingsplan. Det är enkelt att jobba med Jenny, hon är en praktiskt tänkande människa och hon har ett formidabelt sinne för form och bild. Inget krångel där inte!

Snart oktober och jag drar till Jämtland och stannar där nästa vecka, men ett och annat blogginlägg blir det nog.

Seixal – Ruhr – och naturen…

Nu efter besöket i Seixal utanför Lissabon ­så dök plötsligt ett minne upp från vårt besök i Ruhrområdet 2010. Vi var en grupp från Ekomuseum som for dit. Ruhr är  gigantiskt med sina många industrihistoriska besöksmål och med en rutt som håller samman allt: Route Industriekultur.

Både Ruhr och Seixal hänger på kanten av stora städer. Det gör inte Ekomuseum Bergslagen. Vi finns i skogen, vår järnindustri bestod länge av många och mycket små enheter som låg spridda i ett vidsträckt naturlandskap, några nära tätorter, men ändå – särskilt folkrikt har det aldrig varit här.

Men här kan vi prata Natur! Och det var just det som kom mig att tänka på Ruhr och alla björkar. Där lät de medvetet björkskogen marschera in på området och det gick fort. På bara några år växte det björkar både på och runt de övergivna industrierna. Överallt! Men hur hittade de dit? Det intressanta var att de inte motades bort, man höll bara efter något så när och studerade istället hur Naturen betedde sig när den återkom, till och med i Världsarvet Zollverein i Essen.

I Seixal har de havet och tidvattnet med ett växande lerslam som gör sjön utanför allt grundare. Havet är deras natur. Kanske korkekarna eller eucalyptusskogen också tänker invadera det övergivna industriområdet i byn?  Naturen är inte alltid så synlig utan att den står liksom på lur, spanar och är beredd att återta mark OM den kan. Och vi som inbillar oss att vi har makt över naturen. Vi pratar om att rädda jordklotet. När både naturen och klotet istället slår tillbaks och det kanske innan vi ens hunnit blinka. Geologiskt sett föddes mänskligheten en sekund i tolv, det tänker vi just inte på. Vi kan försvinna lika fort, en sekund över tolv. Ah, det här vara bara funderingar, det har slutat regna, snart dags gå hem.

Ekomuseet i Seixal utanför Lissabon

Mittemot Lissabon tvärsöver flodmynningen ligger Seixal vid en sidosjö, man tar båten dit från Cais de Sodre, Södra kajen. Det gjorde vi varje dag i tre dagar under konferensen Ecomuseums 2012 förra veckan. Sen gick vi en km ungefär och så var vi framme vid ekomuseets byggnader och konferenslokalerna. Skulle tro att det var knappt 100 delegater som deltog och de kom från alla världsdelar. Från Sverige var vi totalt tio personer om jag räknade rätt. Vi hade väldigt trevligt! Och varmt var det!! Svetten rann i små rännilar. Solen stod högt på himlen varje dag. En heldag ägnades åt studiebesök och då fick vi se ekomuseets alla delar: korkfabrik, båtmuseum, krutfabrik, tidvattenkraftverk och som en sista punkt framåt kvällen fick vi segla med museibåtarna på sjön utanför.

Först kl 18 kunde ekomuseets två båtar gå ut, då var det flod. Mitt på dan var det många timmars ebb och hela sjön utanför Seixal låg som en lerbotten med pölar och folk gav sig ut på musseljakt (?) med hinkar. Den lokala maten bestod av fisk och skaldjur samt bröd, potatis och grönsaker. Mycket var friterat eller grillat och till maten dracks mineralvatten eller lätta lokala viner.

Och det där med korkekar och korktillverkning var jätteintressant. Visste ni att kork kan bli som tunt smidigt skinn och duga till både byxor och väskor? Det hade jag ingen aning om! Nu får korkekarna vara ifred, hela fabrikationen är nedlagd och där har ekomuseet lokaler och besökscentrum. Seixal ligger på en udde med trånga gränder och vita hus. Det är som en liten förstad till Lissabon och trots att det finns en högbro sen många år så tar folk hellre båten över floden till jobbet inne i stan. Det hör liksom till kulturen, vanan sitter i ryggmärgen.

Lissabon nästa…och Eco News!

September gick kusligt snabbt. Ja, man börjar nästan bli van vid farten. Och redan i morgon bär det i väg till Lissabon och ekomuseikonferens i Seixal, Ecomuseums 2012, och jag känner mig lite resfebrig faktiskt, för jag har inte hunnit med att tänka på packningen än, måste leta fram sommarkläder nu, det är ju varmt därnere. Har hållit på och förberett alla möjliga saker inför resan. Bloggen får liksom släpa efter, vilket är tråkigt men ibland är man bara överhopad av allt som tränger sig på och måste fixas först! En rolig sak är att senaste Ekobladet nu är översatt till engelska av Mikaela Hinchs Sweet Translations.

Nu hänger den på frontsidan upp till höger ”Latest ECO NEWS!”  på vår hemsida om ni går in i den engelska versionen som ligger här. Jag har skrivit ut en liten trave som jag ska dela ut därnere också och jag har naturligtvis vår engelska guidebok med Of Man and Iron, det är ju så fint att ha såna böcker att ge bort en sån här gång.

Och bloggen borde också finnas på engelska! Har länge tänkt på det. Och på tyska också. Italienska kanske… de har så många ekomuseer i Italien. Men nu har vi inte det. Nä nu packar jag ihop och jag tar inte med mig datorn till Lissabon. Nu blir det lugnt här till nästa vecka. Men jag ska fota därnere och hålla korpgluggarna öppna och sen rapportera både om konferensen och om ekomuseet i Seixal som ligger kant i kant med storstaden Lissabon, tvärsöver floden. Det blir intressant! Mycket båtar blir det säkerligen och kanske även en liten urban ekomuseikänsla…med tanke på huvudstadens närhet. Vi får se….

Och här en direktlänk till ECO NEWS 

Ekorådsmöte på Stollberg

Ekorådet: fr vä Anna-Karin Andersson från byn Kullen i Grangärde, Karl-Erik Nohrstedt från Söderbärke, ideellt aktiv på Stollberg, Lennart Lindgren från Skantzen i Hallstahammar, Bertil Andersson från byn Gravendal i Grangärde finnmark, Ekorådets ordförande Gunnar Ahl från Karmansbo, Lars Lysén från Trångfors smedja, Nisse Wikström och Kalle Nordebring, båda från Riddarhyttans hembygdsförening. Foto ChL.

Vi har vackra gruvor i vår närhet måste jag säga! Förra veckan Flogberget.  I går tisdag samlades Ekorådet på Stollberg och vi höll möte i det stenhus som Stollbergsföreningen Väster Silfbergs vänner kallar stenlaggårn. Det är en jättefin liten byggnad med en eldstad i mitten där kaffet kokas i sotig panna.

Vi satt vid långbordet längs långsidan och höll möte med tända ljus. Här finns ingen el. Det är en magiskt att vara häruppe på berget med den vida utsikten över sjöar och blånande höjder. Ett möte här blir trivsamt och vi fick en hel del sagt. Vi pratade bland annat om ett Bergslagsting till våren, en riktig ekomuseidag, dryfta ekomuseifrågor. Ett ekomuseum handlar oftast om ekonomisk historia men kan även handla om ekologi i betydelsen natur- och miljöfrågor. Naturbiten ska med i båten.

Efter mötet gick vi runt gruvan och vi fick en väldigt trevlig guidning av Karl-Erik Nohrstedt, som är ideellt aktiv på Stollberg. Hela denna jättegruva är skapad av människors händer, med eldar har man brutit sig ner hundratals meter (tillmakning). Man började bryta silver på 1100-talet men övergick på 1700-talet till järn, bly och zink. Troligen är gruvan Sveriges äldsta silvergruva. Och området Väster Silfberg sträcker sig ca en mil bort mot Schisshyttan med sitt metallurgiska laboratorium där man första gången fick fram stål av hög kvalitet. Stålet från Schisshyttan ansågs en gång vara det bästa i Sverige. Det var 1700-tal, upplysningens och uppfinningarnas århundrade. Visst finns det mycket intressant i Bergslagen? Och i Ekomuseum förstås – en komprimerad värld. Iron made the country.

Älskade Mathilda!

Mathilda behöver Maj. Och nu ska hon ska få draghjälp av Yvonne Gröning, på bilden ovan. Yvonne är den som lyft upp Maj Hirdman och skrivit om henne i boken Järnladies. Maj är dotter till Mathilda så vad passar bättre än en liten turné med både Älskade Mathilda och Järnladies? Nä, just det. Yvonne är bra på det och hon kom med en idé som jag köpte på stående fot. Idag har vi suttit på kansliet och planerat en föredragsserie i och utanför Ekomuseum.

Sen har jag suttit delar av eftermiddagen med Eva Långberg, som är verksamhetsansvarig på ABF Dala Finnmark. Vi har ju haft brödprojektet ihop, Leader Bergslagen, som nu ska redovisas och Eva sitter som bäst med det. Nu kommer vi att samarbeta om föredragsserien för det är en intressant bit Bergslagshistoria som träder fram i både Mathilda och Järnladies. De böckerna hör ihop i mångt och mycket, kvinnohistoria i båda. Vardagshistoria. Och boken Mathilda måste man nog läsa med större eftertanke, det är långsam läsning. ABF är med i folkbildningssyfte. Vi satsar på att komma igång i slutet på oktober och sen köra i höst och vinter.

Och snart, mycket snart, måste vi trycka upp nya Järnladies. Jag tittade lite mer noggrant bland kartongerna och såg att jag bara hade drygt 100 ex kvar!! Det har gått snabbt nu på slutet. Och nu ska jag iväg till posten med en laddning till Adlibris igen – dessutom. Även Mathilda har sålt, fick beställning på båda i morse. Det känns ju jätteroligt!

Styrelsesammanträde på Flogberget

Flogberget med styrelsen som ställde upp sig i skarpt solsken. Fr vä står Ulf Andersson och Thomas Björnhager, Smedjebackens kn, Olle Olsson, Fagersta kn, Gunlög Olsson, Skinnskattebergs kn, ordf Ingvar Henriksson, Ludvika kn, Carl-Magnus Gagge, Länsmuseet Västmanland, Ulf Löfwall, länsantikvarie Dalarna, Karin Johanson, ekonom står bakom Mona-Lisa Gleimar och Anna-Karin Andersson, båda från Ludvika kn och längst t hö bakom damerna står Ekorådets ordf Gunnar Ahl från Karmansbo i Skinnskatteberg.

Veckan gick i ett huj måste jag säga. I går fredag var vi i alla fall uppe på Flogberget i Smedjebackens kommun. Här finns en järngruva som lades ner 1918 efter första världskriget och som nu är en besöksgruva, en av Smedjebackens finaste besöksmål och en miljö i ekomuseum dessutom. Det är stängt för säsongen men jag lånade nyckeln på Grenanderska gården, där kulturförvaltningen numera håller till.

I det skönaste sensommarväder samlades vi utanför Gruvstugan och efter sammanträdet gick vi på spaning runt gruvhålen. Här uppe har det hänt saker i år, det ska jag bara säga. För det första så är det skrotat och inte bara i Nordvalls stoll – en lång gruvgång från nedre vägen rakt in i underjordsgruvan. Även Storbottenhålet var liksom renrakat! Jag kände knappt igen mig. När man skrotar, så knackar man bort alla lösa stenar i väggar och tak i gruvan. Det måste göras med jämna mellanrum och det är en dyrbar historia. Kommunen har satsat stort i år. Vi klev alla storögda runt gruvhålet och tittade ner. Träd och buskar har röjts också, vilket öppnat upp utsikten ännu mer ner mot sjön Leran och visst är det Morgårdshammar man anar längst bort… På sammanträdet berättade Smedjebackens ledamot Thomas Björnhager att Flogberget ökat besöksantalet med 16% i sommar och alla barnvisningarna hade varit överfulla. Det var roliga nyheter. Andra i styrelsen vittnade om samma sak, kanske allt regn drev folk till museerna?

Flogberget är tillgänglig året runt även om Gruvstugan är stängd, det ska ni veta. Och bilen parkerar man nedanför bommen, där finns en bra P-plats. Sen följer man bara grusvägen upp till toppen och Gruvstugan och där börjar gruvområdet. Här kan man gå och ”skrota” i timmar i fint väder och även njuta av utsikten. Ta med en kaffetermos.

Planeringsträff på kansliet

Vi ses med jämna mellanrum på kansliet för planering Ingvar och jag. Ingvar är alltså min chef, ordförande i Stiftelsen Ekomuseum Bergslagen. Idag var det en sådan dag, vi har suttit hela förmiddagen och pratat igenom vad som komma skall. Vi reser till Portugal om två veckor på en ekomuseikonferens Ecomuseums 2012 i Seixal utanför Lissabon arrangerad av Green Lines Institute for Sustainable Development och Newcastle University. Vi tar med oss två för Ekomuseum viktiga personer, professor emeritus Erik Hofrén och antikvarie Örjan Hamrin, båda med ett förflutet på Dalarnas museum. Dessa två herrar var initativtagare till vårt fina ekomuseum och det redan på 1980-talet. I Seixal kommer de att få möta personer de den gången mötte och liksom knyta ihop cirklarna. Det blir roligt! Själv ska jag hålla en presentation om vårt ekomuseum och dess möjliga framtid. Internationellt sett så existerar vi i högsta grad, eftersom det finns en ekomuseirörelse därute. I Sverige ligger den kanske mer i träda just nu, men det rör på sig även här – det vet jag som tar emot samtal och mejl om saken. Intresset finns definitivt.

Förra helgen var jag på en givande skogstur i Riddarhyttan med Teatermaskinen. Nu i helgen var jag på en dopdag på Nya Lapphyttan, som bytte namn till Bergslagens Medeltidsmuseum. Spännande händelser på två håll alltså. Jag skriver om båda i Ekobladet som ska bli klart nu i dag, så där kan ni snart läsa om detta och titta på några bilder. Det sista numret hänger alltid uppe i högra hörnet på frontsidan på www.ekomuseum.se. En grupp får det direkt till sin epostlåda för de tycker att det är enklare och det går bra att anmäla sig på info@ekomuseum.se. om man vill komma med på sändlistan.