Bokslutet är klart!

Styrelsen dricker kaffe, äter smörgås och väntar in de sista ledamöterna inför sammanträdet i fredags. Vi sitter i Logen på Västanfors hembygdsgård i Fagersta.
Styrelsen fikar och väntar in de sista ledamöterna inför sammanträdet i fredags. Vi är i Logen på Västanfors hembygdsgård i Fagersta. Ordf Ingvar Henriksson sitter vid bordets ände i fonden. Bilden ovan visar Logen

Vad skönt det känns! Vi hade bokslutssammanträde i trevliga Logen på Västanfors hembygdsgård i Fagersta i fredags. Revisionen är gjord och styrelsen godkände bokslutet som blev påskrivet av samtliga ledamöter i laga ordning. Ett steg framåt! Jag tycker om den känslan. Man betar av en sak i taget, så där lite metodiskt. Nu ska jag sätta samman årsredovisningen med verksamhetsberättelsen och komplettera med bilder från året som gått. Det blir en färgglad skrift som jag alltid lämnar för tryckning i Smedjebackens kommuntryckeri. Där finns pålitlige Jan Lycke, han levererar! Sen ska årsberättelsen skickas ut till styrelsens alla ledamöter, suppleanter och stämmoombud för att presenteras för årsstämman den 20 maj. Först då tar det förra året slut och det nya kan börja. I år får vi även en ny styrelse eftersom det var val förra året. Den träder i kraft vid årsstämman. Alla byts inte ut men från några kommuner kommer det nya ledamöter, som ska sättas in i vad Ekomuseum är för något. Det är politiker som sitter i vår styrelse och dessutom två länsmuseichefer från Dalarnas museum och Västmanlands läns museum. Även om det fortfarande är mycket snö och full vinter så känns det nånstans ändå som om maj ganska snart står för dörren…. det där med tiden är lurigt. Stämman ska i år förläggas till nya Västmanlands läns museum på Karlsgatan 2 i Västerås i den otroligt ståtliga Mimerverkstan som jag bloggade om i november i höstas – den 23:e och 24:e noga räknat för den som vill backa lite.

 

 

Bakarstugan vid Världsarvet Engelsbergs bruk

Här inspekteras bakarstugan och pratas aktiviteter och kurser. Från vänster Eva Långberg, Britt-Marie Philip och Gudrun Söderberg. På bilden ovan visar bakarstugan i sin helhet. Foto Ch LIndeqvist.
Här inspekteras bakarstugan och pratas aktiviteter och kurser. Från vänster Eva Långberg, Britt-Marie Philip och Gudrun Söderberg. Bilden ovan visar bakarstugan i sin helhet. Foto Ch LIndeqvist.

När Eva Långberg och jag var ute och for på bygden i onsdags så var vi även i Ängelsberg öster om Fagersta där det finns personer som vill dra igång mer aktivitet i en bakarstuga som ligger snett mittemot masugnen på Världsarvet Engelsbergs bruk. Där hade vi stämt träff med på Gudrun Söderberg och Britt-Marie Philip. Gudrun är guide på både bruket och Oljeön sen många år och Britt-Marie har tagit på sig ansvaret för bakarstugan. Tillsammans driver de på aktiviteter kring sin bakarstuga som föreningen arrenderar av ägaren till Engelsbergs bruk. Liksom den i Norberg var denna bakarstuga av gammal god modell. Tillgång till vatten finns ju inte, så är det bara. Man får alltid släpa vatten när det ska bakas. Det hör till, det är en del av charmen! Men denna stuga ligger i alla fall vid den forsande ån som rinner genom Världsarvet och här var den andra stughalvan inte en smedja utan en rymlig tvättstuga. Men det var två funktioner likväl som samsas om samma skorsten. Nu vill man i Ängelsberg försöka utöka antalet bakande personer så att man kan hålla öppet lite mer på sommaren och över huvudtaget ha lite mer aktiviteter för sig. Det blev förstås en del kursplanering! På andra sidan vägen ligger Lilla Slaggarboden med sitt sommarcafé. Just sommartid rör det sig mycket folk i omgivningen. Lilla Slaggarboden är som en sambandscentral för besökare både till Världsarvet Engelsbergs bruk och till stationssamhället Ängelsberg med Oljeön. Om en förening har tillgång till en bakarstuga och bakar bröd till försäljning så betyder det intäkter till föreningen. Bröddoft lockar folk, det är ingen tvekan om det. De flesta som kommer in över tröskeln vill också köpa bröd med sig hem. Många bäckar små…

Brödprojektet vidgar vyerna

Bakarstugan på Karlbergs hembygdsgård i Norberg inspekteras av Eva Långberg tillsammans med Karin och ordföranden Lars Jacobsson. På bilden ovan presenterar Eva vårt brödprojekt för föreningen i deras kaffestuga. Foto Ch Lindeqvist.
Bakarstugan på Karlbergs hembygdsgård i Norberg inspekteras av Eva Långberg tillsammans med Karin och ordföranden Lars Jacobsson som även syns i mitten på bilden ovan. På bilden ovan presenterar Eva vårt brödprojekt för föreningen i deras kaffestuga. På lilla bilden nedan ser ni hela bakarstugan. Foto Ch Lindeqvist.

Igår var Eva Långberg och jag i Norberg, Olsbenning och Ängelsberg. Det är vårt Leaderprojekt ”Bröd i Bergslagen” som gör oss rörliga. Vi känner av intresset för brödkunskap och vi synar bakarstugor och pratar med folk. Vi började dagen med Norbergs hembygdsförening som håller till på Karlbergs hembygdsområde intill Nya Lapphyttan. De hade en arbetsdag igår och det var många på plats. Och många fina hus i området att sköta om! Ett av husen är bakarstuga-smedja i ett. Det är ganska vanligt med en dubbelfunktion, då utnyttjas skorstenen bäst. Bakarstugan var ganska rymlig, där finns plats för säkert sex personer samtidigt och kanske till och med åtta, vilket är maximalt för en brödcirkel. Spisen behövde sotas, där var några stenar i valvet som man skulle hålla koll på…lite sånt. Eva ser allt! Och hon har hållit på länge med bakning i vedeldade ugnar, gått kurser i Saltå kvarns bageri i Järna för en verklig brödexpert. Hennes erfarenhet är det inte många som kan tävla med. Ja, nu informerade hon först om vårt Bröd i Bergslagen-projekt över en kopp kaffe i deras kaffestuga. Och föreningen var införstådd direkt, budskapet gick hem för Eva är bra på att väcka intresse. Så nu ska här bli en brödcirkel redan den 8-9 april och det blev snabbt beslutat! Har man lite vana inne, kan man bli cirkelledare själv efter det och lära andra baka. Det är just det som är tanken bakom projektet, att utveckla kunskapen och sprida den till andra och även få med våra nysvenskar – det finns en integrationstanke i projektet också. Bakning är nåt som alla kan vara med om, det kan bli ett nytt engagemang och förnyade aktiviteter på miljöerna. Och ugnar finns fortfarande överallt! De måste vara kvar, kunskapen måste bevaras. Och då måste ugnarna användas flitigt. Efter Norberg for vi vidare till Olsbenning och besökte Yvonne Gröning som bor i en gammal bakstuga-smedja! Det var nåt nytt! Men bakugnen är utbytt mot en vedspis. Yvonne bjöd oss på en god enkel lunch i sin bakstuga. Trevligt! Olsbennings bergsmansby är ett nytt besöksmål i Ekomuseum sen 2009. På skogen bakom ligger den riktiga platsen för Lapphyttan, den äldsta masugnen (1100-tal).

Maths Isacson om Bergslagen

Bergslagen – historia och framtid” var rubriken på Maths Isacsons föreläsning igår kväll på Lindgården i Västanfors, Fagersta. Den här föreläsningen inleder också en kort guidekurs i Fagersta, omskriven här på bloggen tidigare. Maths Isacson är professor i ekonomisk historia vid Uppsala universitet. Han kan allt om Bergslagen, om industriella revolutioner, om strukturomvandlingar, om industriers uppgång och fall. Det är intressant! Vi lever mitt upp i allt det där här i Bergslagen och nu blev det förtydligat. Föreläsningen lockade full sal, minst 60 kanske 70 personer. Under såna här intressanta föreläsningar, antecknar jag för glatta livet. Pennspetsen glöder, jag önskar jag kunde stenografera. Det var lagbildningen, bergshanteringens lagar och förordningar som gav Bergslagen sitt namn. Ja, det visste jag. Men bra att bli påmind om det och se allt i ett sammanhang från början till slut, från tidig medeltid när Falu koppargruva drog igång kanske redan på 700-talet. Kopparbrytningen kom antagligen före järnbrytningen. Och gruvan var en gång Europas största arbetsplats med 1200 gruvarbetare. Det var visst kring 1700. Och energibehovet!! Vem tänker på det? All träkol som gick åt år efter år efter år…allt slit med att få ihop tillräckligt med träkol till den växande järnindustrin. Enorma mängder träkol krävdes. Och det var skogen som bjöd på det. Skogen, vattnet och berget – fantastiska naturresurser som fanns att utnyttja på gott och på ont.  Ända från de medeltida hyttornas behov fram till tiden strax efter andra världskriget i slutet på 1940-talet användes träkolet som en självklarhet. Lienshytte masugn i Riddarhyttan var den sista träkolseldade masugnen. Den blåstes ned 1958. Stigar, guppiga körvägar, vintervägar, transportleder – det var intensiv transporttrafik från Mälardalen till och från Bergslagens alla hörn. Det är i det perspektivet jag får lite svindel. En föreläsning med Maths Isacson missar jag ogärna.

Ljus i glesbygden

Jag hade tur igår, jag var på biblioteket här i Ludvika och där satt Arvid Gottfries från Gravendal och läste lokaltidningarna. Hustrun var på datakurs. Det är alltid roligt att träffa på Arvid. Han är en trofast ekomuseivän som varit med i många år. Nu har han fyllt 87 år men det är som vanligt svårt att fatta…. folks ålder och ungdomliga utstålning. Vad beror det på? Är det bara generna? Eller den uppenbara lusten att leva? Arvid är en glad snubbe, mycket skratt därifrån! Klart att man stannar till och sätter sig ett tag och pratar lite vardag och väder. Han lär ha varit kirurg i yngre dagar. Och i många år har han guidat i räckhammarsmedjan i Gravendal. Han har skött den stora bälgen som ger tyskhärden syre och han har demonstrerat stångjärnssmide under hammaren. Han har nära till spex och skämt och han gillar teater och det är det som han engagerar sig mest i nuförtiden. Teater och lustspel. Han håller ihop en liten teatergrupp som ger ett spel i Gravendals hammarsmedja varje sommar sen några år tillbaka. Det måste ju hända nåt KUL i en glesbygdsby, sa han med eftertryck, annars försvinner vi i ett totalt mörker!! Och så en massa skratt. Medan han daskade med handen i lokaltidningen på ett reportage som handlade just om den mörka nattsvarta svenska glesbygden med ljus i endast ett av många hus. För byarna befolkas numera mest om sommaren. Vinterhalvåret är det rätt dött. Vad gör man åt det? Jo, man gör som Arvid med hustru, man flyttar dit och skriver sig i byn. Man börjar bo där. Man blir ett ljus i byn! Detta skedde för tio år sen ungefär och trots en bostad i Uppsala. Dit åker de nu bara ibland när lusten faller på. Då tar de bilen till Uppsala istället för till ”landet”. Det blev ett omvänt liv, det blev tvärtom – kanske var det detta som piggade upp dem?

Mer från Säfsnäs och bakarstugan

Bakarstugan i Säfsnäs ligger bakom prästgården och är från 1800-talet, ursprungligen bostad åt prästgårdens tjänstefolk. Prästgården är mycket vacker för övrigt. Den köptes för inte så längesen av Säfsen Resort och hyrs nu ut till turister! Den har det högsta läget i byn med vid utsikt. Bakarstugan styckades av från fastigheten vid försäljningen och föreningen kunde fortsätta sin verksamhet. Säfsnäs Bakarförening bildades 2001 och har idag ca 30 aktiva medlemmar som gör allt: bakar, sjunger i kör, spelar teater, spexar och umgås. Ordföranden heter Katarina Karlsson och bor i kyrkbyn. I föreningen finns även inflyttade holländare!  Rebecca Pick är en av dem som var med och bakade i helgen. Hon är född i England men gift med en holländare och flyttade till Tyfors med sin familj för 2,5 år sen. Hon talar redan svenska. Den här bakarstugan har blivit en ny träffpunkt i byn. På sommaren håller föreningen vissa dagar öppet med kaffe och våfflor och då hittar många från Säfsen Resort hit. Säfsenveckan den 10-16 juli är en bra vecka att pricka in, det är då ni ska passa på. Då är det nästan garanterat öppet i bakarstugan. Det är även aktiviteter överallt i omgivande finnmarker. Det finns en fin bakarstuga till i krokarna och den ligger i byn Gravendal söder om Säfsen. Säfsnäs bakarförening brukar ibland även baka i Gravendal. Båda bakstugorna är värda besök.

Det bakades för fullt i Säfsnäs i helgen

I Ekomuseum pågår som ni vet ett brödprojekt och det kan ju verka lite underligt. Vi borde hålla på med järn och människor, inte bröd och människor. Men de som jobbade med järn måste ju också äta. Och härdar och ugnar, eld och glöd fanns till för båda. Bakarstugan var varm som en bastu! Det eldades både i järnkaminen och i den stora bakugnen. Eva Långberg (projektledare i ”Bröd i Bergslagen”) körde en tvådagars handledarcirkel för åtta medlemmar i Säfsnäs Bakarstugeförening i norra Ludvika kommun. Säfsnäs är en gammal by grundad av invandrande skogsfinnar på 1600-talet som bedrev svedjebruk. Det alpina Säfsen Resort ligger kant i kant med byn. En smällkall vinter som denna kräver att ugnen eldas med försiktighet i början. Alltså startade man upp redan i måndags med en första liten brasa. I tisdags gjordes en brasa till och sen ökades det på med brasa både morgon och kväll för att på torsdan göra en rejäl brasa. På fredan drog kursen igång och då eldades det kontinuerligt i både bakugn och järnkamin från eftermiddag till kväll. Det var allmänt prat och förberedelser för att sätta degar. Natten till lördag föll temperaturen. På lördag morgon var det 28 minusgrader i Säfsnäs!! Samtidigt var det 40 minus i norra Sverige. Friskt minst sagt!! Tidigt lördag morgon tändes brasorna upp igen och hölls igång hela långa dan. Fyra olika bröd bakades! Mjukt ärtbröd, hårt tunnbröd, knäckebröd och lefsor, som är bröd med potatis i degen. Till lunch blev det pizza. Och brödhögarna delades upp på deltagarna, alla fick bröd med sig hem. Kunskapen om bröd och bakning ökade också. Det är verkligen högst förträffligt med en bakugn.

Kvällsmöte på kansliet

Från vänster Gun Sörbring, Eva Eriksson, Leea Eriksson och Eva-Lotta Öbrell på Ekomuseums kansli. iPhone-foto ChL.
Från vänster Gun Sörbring, Eva Eriksson, Leea Eriksson och Eva-Lotta Öbrell på Ekomuseums kansli. iPhone-foto ChL.

Vi hade ett ESF-projekt Växtkraft Mål 3 för några år sen som hette ”Lotspol Ekomuseum” och där vi arbetade med tidsresor. Gun Sörbring, lärare och naturvetarpedagog i Smedjebackens kommun var vår kursledare och hon är även en tidsresexpert. Vi genomförde en rad aktiviteter, gjorde studiebesök på Jamtli i Östersund och på Kalmar läns museum där vi deltog i en rolig tidsresa för skolbarn på Eketorps fornborg på Öland.  Tidsresor gör man egentligen hela tiden i Ekomuseum, jag kan peka på flera platser direkt. Nya Lapphyttan i Norberg med den medeltida byn har tidsreseaktiviteter runt den lika medeltida masugnen som man tänder upp en gång per år för att smälta järnmalm. Röda Jorden i Riddarhyttan där man smälter rödjord till järn enligt tvåtusenårig metod med skolungdomar och besökare. Besöksgruvan på Flogberget i Smedjebacken är en sån plats. Våra smedjor med sina hammare och vattenhjul i Gravendal, Karmansbo och Trångfors är rena rama tidsresan – ja nästan alla av våra miljöer inbjuder till äventyr i tiden.  En kväll den här veckan träffades vi några stycken som var med i projektet på Ekomuseums kansli. Vi har hållit kontakten sen dess, vi träffas regelbundet och vi planerar en studieresa till Stockholm och besök på nåt kul museum till våren eller försommaren. Planer planer, stora som små, det är alltid roligt.

 

Guidekursen är i hamn

Nu har vi fixat en guidekurs, Raija Edvinson på Fagersta Turism och jag med hjälp av Smedjebackens Kulturförvaltning och Anna Falkengren. Allt är på plats, alla detaljer är klara. Det blir ett första test för att se om där finns intresse tillräckligt för en mer organiserad fortsättning nästa år. Guidekursen inleds med professor Maths Isacsons föreläsning ”Bergslagen – historia och framtid” den 22 februari kl 19.00 på Lindgården i Fagersta. Det skrev jag om här på bloggen den 8 februari. Därefter blir det tre guideträffar på Logen på Västanfors hembygdsgård i Fagersta och därefter några träffar i maj på plats ute i landskapet. Vi välkomnar alla som jobbar som guider i Ekomuseum men vi söker även nya guider. Ni som läser detta och känner er intresserade, häng på! Pröva ert intresse – det kan bli nåt!! Man kan faktiskt överraska sig själv. Det går bra att anmäla sig till: info@ekomuseum.se. Som sagt – det blir alltså tre träffar i mars: 8 mars kl 18.30 då jag själv framträder och berättar om Ekomuseum idag och då Raija berättar om guidejobbet, tankar kring utvecklingsmöjligheter och de behov som finns. 15 mars kl 18.30 då dramapedagogen Annacari Jadling från Dalarnas museum berättar om hur hon jobbar  och kanske blir det nån dramaövning…?  22 mars kl 18.30 då Malin Andersson, Primaleve Kulturtjänst berättar om guideteknik och värdskap och delar med sig av sin mångåriga erfarenhet som guide i Ekomuseum och sen berättar museilektorn Örjan Hamrin, Dalarnas museum om hur man kan tolka historia och landskap, så kallad ”Interpretation” och med erfarenhet från England. Och Örjan är en ”berättare” i ordets alla bemärkelser, en viktig egenskap för en guide.  Nu ska ni inte hänga upp er bokstavligt på rubriker till respektive träff då det kommer att flyta ihop på ett personligt sätt då föreläsarna har sina egna erfarenheter att förmedla. Att guida kan ske på många olika sätt och det är svårt att säga att just ett sätt är det rätta. Att skapa ett intresse är däremot det viktiga i det hela! Att guida är alltså ett skapande uppdrag.

 

Är lusthuset en bagarstuga?

Man kan undra när man kliver över tröskeln….stora fönster ut mot Kolbäcksåns uppdämda forsar. Mycket ljus. Eller är vi i en ateljé kanske?? Det är luftigt och vackert slitet av tiden – ja jag tappade nästan andan. Som ett lusthus. Och här bakade man förr…och nu ska det bakas igen. Tersmedens empireherrgård från tidigt 1800-tal i Ramnäs i Surahammars kommun har nya ägare sen tre år ungefär. Här bor Katarina Schönström Berg med make och mycket har de hunnit med sen dess.
Fru Katarina är en van brödbakerska men vill ändå vara med i Bröd i Bergslagen-projektet. Alltid kan man lära sig nånting nytt! Och lusthuset väntar på bröddofter! Eva Långberg och jag for till Ramnäs idag som ni förstår. Eva skulle som projektledare presentera brödprojektet för några nyckelpersoner i Surahammar och Ramnäs och jag är hennes chaufför när vi far runt i våra stiftarkommuner och inventerar intresset. Precis som jag gjorde en gång, föll även de pladask för Evas engagemang. Här blir det baka av redan i april. Då kör Eva en handledarcirkel i konsten att baka fyra olika slags bröd i vedeldad bakugn i detta lusthus! Sen kan deltagarna fortsätta sprida brödkunskap i sin omgivning! Tänk vad bra. Därefter blir det en surdegsbakardag i maj. På andra sidan Kolbäcksån ligger Schenströmska herrgården och tro det eller ej, men där finns ytterligare en ganska nyinredd bakstuga i en gammal elcentral som används av herrgården och av Ramnäs-Virsbo hembygdsförening. Bröd är något så fundamentalt gemensamt för nästan alla människor, något att samlas kring. Det är en bra aktivitet för herrgårdarnas besökare. Inte nog med dessa bakstugor, det finns även en glashytta och en smed på ingående.  Hantverksbyn Ramnäs är på gång att bli nåt stort. Och fika finns – fru Katarina driver ”Kuskens Café” i stallet till sin herrgård på sommaren.

Man blir så trött…

Mitt på dan idag lägger bredbandet av – bara så där!! Jag får ett fasligt sjå att ringa Telia och felanmäla, sen rycka ut kontakter och telefonjack, starta om modemet…och inget hjälper. Och det tar tid!!! Det är så irriterande. Linjen konstateras vara svajig och en felanmälan görs, det ska nog ta två dagar att fixa, i värsta fall mer. Vad ställd man blir!! Jag satt med ett mejl som skulle iväg och fler på kö. Sen la vår fasta telefon av – och lika plötsligt!! Ingen signal….är det troll i huset?? Men den tog sig, den kom igen. Det går alltså att ringa hit men Internet är som bortblåst. Jag gick hem (jag bor så nära turligt nog!) och hämtade mitt mobila bredband och nu kan jag lägga in det här i bloggen och även sköta eposten. Utan Internet och man är helt ute och cyklar, det är rätt fasansfullt i jobbsammanhang att stå utan den kontakten. Och nu sitter jag här på kansliet och liksom tar sats efter att ha fullgjort några plikter. Förra veckan gjorde jag Ekobladet klart och det ligger nu på Hultebo Tryckeri i Skinnskatteberg. En pdf kommer i slutet av nästa vecka på hemsidan, inte för tidigt. Karin och jag har även gjort bokslutet klart. Vi var också förra veckan hos revisorn Peter Büman på Öhrlings här i Ludvika.  Han har varit revisor så länge jag har jobbat här och känner verksamheten utan och innan. En liten förlust har vi gjort även i år som naggat våra små tillgångar i kanten men vi har också fått mycket gjort för pengarna. Och det är det som är det väsentliga – att saker blir gjorda.

Javisst blir det ljusare…

Ludvika Gammelgård med Östanbergshjulet och gruvmuseet på håll. iPhone-foto.
Ludvika Gammelgård med Östanbergshjulet, gruvmuseet och Marnästjärn på håll. iPhone-foto ChL.

Mitten på februari och det är märkbart ljusare både morron och kväll. Idag var det ljust när jag gick från kansliet. Och det där lite rosa skymningsljuset….visst gör det gott i själen. Våren kommer men herregud vad mycket snö som ska smälta bort först!! Nåja, vintertid är förberedelsetid – nu i veckan, onsdag närmare bestämt, ska Eva Långberg och jag köra ner till Ramnäs och sen till Västanfors i Fagersta på hemvägen och informera om Bröd i Bergslagen-projektet. Och idag fick jag tag i hembygdsföreningen i Norberg också och dit hoppas vi kunna ta oss på onsdag nästa vecka. Ryktet löper på bygden att de har en stor och fin bakstuga, den är vi lite sugna på. Och så har vi ett gäng med bakstuga i Ängelsberg också. Vi kan nog hinna med både Norberg och Ängelsberg på en dag. Först informationsträff och inspektion av ugnar, sen följa upp intresset och därefter blir det praktiska bakbestyr. Och då är vi framme på vårkanten, när det inte är så himla kallt och snörikt. Idag var det kallt! Minus 15 grader nästan.  Februari är en vintermånad och det är faktiskt mars också – lätt att glömma!

 

 

Främlingen under våra fötter

Just de orden hörde jag i ett intressant TV-program på Kunskapskanalen i fredags. Det hette ”Så formas en kontinent”. Det handlade om geologi igen förstås – det är då jag spetsar öronen. Den här gången var det ett gäng amerikanska geologer som gjorde exkursioner runt de stora sjöarna mellan USA och Canada. I Lake Huron finns en vik som heter Georgian Bay, som ligger i Canada. Där finns urgamla men nederoderade bergskedjor ”Grenville mountains” som en gång varit lika höga om inte högre som Himalaya för några miljoner år sen men som man nu bara ser ”rötterna” på – det var de mest spektakulära plana stenformationer i zebrarandiga mönster. Jorden är 4,5 miljarder år gammal. För 100 år sen trodde man att den var 6000 år gammal. Det är lite skillnad. Det här är platsen för den moderna geologins födelse! Det var Charles Lyell som först förstod att avläsa bergslagren just här och han kunde se 36 000 år tillbaka. Det blev en lång georesa för i och med det började man forska i jordens ålder.  Det här är en plats för insikter, här gör man en geologisk resa som hjälper oss att förstå vilka vi är idag. Just så sa geologerna. Vi lär känna främlingen under våra fötter. Är det därför som geoturism är så lockande?

 

Gruvkonferens i Grängesberg

Det drar ihop sig minsann! I lokalpressen läser jag om en gruvkonferens som ska äga rum på Cassels i Grängesberg den 16 mars. Då ska gruvintressenter och folk från kommunen samlas för att tala om järnvägstransporter och arbetskraft med mera. Allt måste vara ordnat när det drar igång. Gruvan kommer alltså att öppnas igen! Det är Bergskraft Bergslagen som sitter i Kopparberg, som anordnar konferensen. Jag har också läst om att hamnarna i Gävle och Oxelösund redan arbetar med planer på ombyggnad för att klara omlastningar av stora mängder malm från återupptagna gruvor i Bergslagen. Det pågår stora saker under den till synes lugna ytan! Vem hade kunnat tro detta för bara tio år sen? Ingen!! 1989 stängdes gruvan i Grängesberg. Det är 22 år sen. Man slutade pumpa ut vatten för den skulle aldrig öppnas igen, det var helt säkert. Och gruvan fylldes långsamt, nu är den helt vattenfylld. Massor med vatten! Och allt vatten måste väl bort förstås. Grängesberg har dessutom redan fått flytta på sig en gång, kanske måste man flytta hela samhället en gång till? Gruvan ligger i en 45-gradig vinkel och det uppstår därmed en slags riskabel hängvägg. På den hängväggen stod jag faktiskt och tog bilden på gruvområdet på motsatta sidan av det vattenfyllda brottet. Man ser Centrallaven på långt håll. Hela gruvområdet i Grängesberg med Mojsen som besökscentrum (gruvarbetarnas gamla matsal) blev ett besöksmål i Ekomuseum 2009, då när ca 20 nya platser kunde läggas till i objektslistan. Och plötsligt får vi en levande gruvindustri igen – mitt i gruvmuseet! Vi får väl maka åt oss då. Med stora ögon!

 

Krampen och rysslägret

Jag fick ett mejl från ordföranden Catharina Gyllenhammar i den ideella föreningen ”Kulturbygd i samverkan”, http://www.kulturbygd.se. Föreningen finns i Skinnskattebergs kommun och arbetar aktivt med projekt runt Riddarhyttan-Uttersberg, ett mer eller mindre glömt område (hm…tycker jag alltså!) som behöver ett lyft av något slag. Ekomuseum har intresse av stödja deras arbete på något sätt, vi har ju planer på geoturism och ett geocentrum i detta område. Samordning? Här finns en gammal banvall från KURJ-banan (Köping-Uttersberg-Riddarhyttans Järnväg) och på den vill man anlägga en rid- och cykelväg från Köping till Riddarhyttan. En jättebra idé!! Folk behöver ut och röra på sig i vacker natur. KURJ-banvallen går rakt igenom Galleri Astleys skulpturpark för övrigt! Och i Stationshuset finns idag ett konstmuseum, en av galleriets många byggnader. Nåja, följer man banvallen mot Riddarhyttan så korsar den snart en större järnväg där tåg går mellan Gävle, Örebro, Göteborg. Där i närheten av korset går en grusväg in till vänster längs med järnvägen och snart kommer man till Krampen, platsen för ett stort ryssläger under andra världskriget. Inte mycket finns kvar av lägret – skogen har återtagit marken – men en gammal tvättstuga finns kvar och den har föreningen planer för nu. Man vill totalrenovera och skapa en permanent utställning som berättar hela historien om ryssarna, lägret och den väg de byggde bortåt skogen: Ryssvägen. Man kan ta bilen och följa grusvägen runt och komma ut i närheten av Karmansbo, det är nog en dryg mil minst att köra. Jag har gjort det en gång, det är en otroligt vacker natur- och skogsväg med många sjöar. Då passerar man också Rysstenen! Den har en röd inristad inskription, en stjärna med hammaren och skäran i, CCCP och årtalet 1944. Och någon planterar blå violer i mossan intill. För att minnas.