Om den svenska riksbildningen

Ett mynt har grävts fram vid Örsundaån i Uppland och vår syn på historien förändras. Allt är i rörelse som vi vet. Vi som anser att Ursverige ligger i Bergslagen får nu flytta tanken lite längre österut. Det läser jag i söndagens DN. Jag har ju båda rikstidningarna på helgerna och jag håller på hela veckan och bläddrar och läser. I söndags 25 september hade vetenskapssidan ett reportage om ”Medeltid i nytt ljus”. Vi har ju mycket om medeltid i Norberg, urgamla gruvor och hyttor, så jag fastnade direkt. Norberg ligger ju ändå rätt nära Örsundaåns dalgång….

Det ser nu ut som om Fjärdhundraland, området längs Örsundaån, varit av central betydelse för riksbildningen, alltså när Sverige bildades som rike och det var ju under 1200-talet då Birger Jarl klev fram på arenan. Allt beror på myntfyndet! Ljuset riktas mot Birka och Sigtuna, mot mineralfyndigheterna mellan Sala silvergruva och Falu koppargruva, då farbara vattenleder från Mälaren uppåt längs nämnda å, som på den tiden var båda djupare och bredare. Landhöjningen har dränerat markerna sen dess. Ja, jag förstår in i märgen hur de metaller som utvunnits i och omkring Bergslagen har påverkat folk och samhällsutvecklingen, till och med riksbildningen. Business! Och ett mynt präglat under kung Knuts tid ger en ny syn på sakerna. Kung Knut Eriksson var ”Svears och Götes konung” mellan 1167 till ca 1196. Det är en spännande tid, Eriksättens och Sverkersättens maktkamp i Västergötland respektive Östergötland och Birger Magnusson från Östergötland som sen blev Birger Jarl och tog makten efter många hårda strider. Han grundade Stockholm och riket Sverige kring 1250… ja, så lite yvigt beskrivet. Och det var metallerna i Bergslagen som avgjorde till slut. Stockholm med sitt strategiska läge ”låset mot Mälaren” blev huvudstad i det nya riket. Man kan fylla på kunskapen med Dick Harrisons text: här.

Ekomuseum Bergslagens historia går tillbaka till 700 f.Kr. Redan då gjordes järn av rödjord i Riddarhyttan på den plats vi idag kallar ”Röda Jorden” – den tidigast kända platsen för järnframställning i Sverige.  Där görs järn än idag, precis på samma plats och på samma sätt fast nu handlar det om ”levande historia”, inget annat. Varje år på ”Röda Jordens dag” (alltid första söndagen i augusti) kan ni själva pröva på!

Familjedag på Flatenbergs hytta

Från Pia Hilborn, kommunantikvarie på Kulturförvaltningen i Smedjebacken, fick jag info om Flatenbergs hytta, som är ett intressant besöksmål i Ekomuseum Bergslagen. Det genomfördes en familjedag vid hyttan lördagen den 10 september som utföll mycket positivt:

”Det var första gången på tre år som hyttan öppnades för besökare, så intresset från allmänheten var stort. Ungefär 100 besökare kom och det bjöds på ”prova-på-smide” i klensmedjan med flera smeder på plats från föreningen Våga Smida. Under dagen pågick även framställning av järn i blästa, en uråldrig teknik för järnframställning. Dessutom fick de som ville, gå en guidad tur runt hyttan. För de kaffesugna fanns det också ett litet minicafé i klensmedjan.

Samtidigt pågick en dokumentation av turbinerna i maskinhallen som genomfördes av cirka tjugo  industriminnesvårdare, vilka kommit från hela Sverige för att delta. De ingår i ett nätverk som har sitt ursprung i en Ky-utbildning i byggnadsvård i Västerås 2006. Gruppen reser runt i Sverige och besöker och dokumenterar olika miljöer och i år kom turen till Flatenbegs hytta. Många av besökarna följde med stort intresse och engagemang deras arbete under lördagen.

Under hösten 2011 påbörjas arbetet med att restaurera maskinhallen och visa delar i rådstugan. Arbetet beräknas pågå även under våren 2012 och förhoppningen är att Flatenbergs hytta kan öppnas för guidade turer under sommaren 2012.”

Hyttan är en av de finaste mest välbevarade bergsmanshyttor vi har, med full maskinutrustning kvar dessutom. Den var igång till 1918, skulle rivas 1930 men räddades av hembygdskämpen från Brunnsvik, Karl-Erik Forsslund. Ni kan läsa lite mer om hyttan:  här.

Högt ovanför Ludvika

Här uppe på berget ligger mitt skafferi, här plockar jag först blåbär i juli, sen hallon i augusti och sist lingon nu i september. Jag pratar om Ställviksberget för er som inte vet. Det är det höga berget som ligger vid Väsman strax efter utfarten från stan på vägen mot Grangärde. Jag var där med lingonhinken både i lördags och söndags, jag gick däruppe i flera timmar och lät klockan ticka bäst den ville. Tankarna fick flyga och fara bäst de ville också. Och höjer man på huvet lite så ser man Ludvika därnere vid Väsman. På berget kliver man runt bland rester av gruvhål, de finns överallt. Och mellan gruvhålen mötte jag i söndags en ovanligt färggrann stubbe! Oj! Jag tvärnitade. En sån färgsprakande höstsstubbe kräver en bild. Visst ser det nästan lite giftigt ut? Hösten är stark!

Måste orda lite om gruvhålen också. Det är gamla gruvhål, en del vattenfyllda, andra fyllda med sten, jord, mossa. Runt hålen ligger travar av sten, skravelsten, varp. Det är lite stenbrottskänsla, stenbrott såg jag i Blekinge när jag bodde där, men här var det fråga om en jakt på järn och kanske även koppar och andra mineral. Vem har varit här och hackat, grävt och eldat? Det måste ha skett nån gång på 1500-talet när Gustav Vasas män anlade det första kronoägda bruket nere vid Ludvika ström, vid foten av berget. Eller kanske på 1600-talet när bruket var igång och behovet av mer järnmalm pressade på ett sökande. Här längs Väsmans strand ligger Ivikens urgamla gruvhål, ja i alla fall från 1400-talet. Och uppåt Norrvik ligger några av de äldsta gruvorna vi har, medeltida vågar jag påstå. I närheten av Ställviksberget ligger Ickorbotten, Källbotten, Håksberg – alla gruvor under lång tid. Håksberg öppnar snart igen förresten. Snart är gruvorna åter igång runt Ludvika, tro’t eller ej!

Här ett tips om några gruvor i Bergslagen:  http://www.bergsbruk.se

 

En tur till Askersund

Som om jag inte flängde nog förra veckan!? Näe, jag hann även med en tur till Askersund i torsdags kväll, den lilla staden vid Vätterns norra ände. Det är dryga 17 mil från Ludvika men jag fick lift med Örjan Hamrin som kom från Falun. Vi var inbjudna av Ylwa Eklind, projektledare för EU-Leaderprojektet ”Mellansjölandet”  och vi skulle berätta om Ekomuseum Bergslagen för hembygdsföreningar och politiker, om hur det funkar idag och hur processen att starta upp såg ut. Det började som ett experiment 1986 och efter några intensiva år lyckades man 1990 få till en stiftelse mellan sju kommuner och två länsmuseer. Då var Örjan med. Det var otroligt bra gjort för sen dess är Ekomuseum Bergslagen en ganska så stabil organisation.

Örjan var på den tiden utlånad från Dalarnas museum och han arbetade hårt med att lägga grunden för ekomuseet. Han är sen dess lite av en expert på det här med att starta museiprojekt och är till exempel involverad i det som sker i Rättvik idag, tanken på ett ekomuseum med ett geologiskt innehåll, ett ”Meteorum”. Siljanringen tillkom efter ett gigantiskt meteornedslag för några miljoner miljarder år sen, som ni ju alla vet.

I Askersund stannade vi i nästan tre timmar, det var jättetrevligt för många kom, salen var fylld till sista plats. Kanske kan det med tiden skapas ett hållbart nätverk runt Askersund, mellan alla föreningar och med stöd av kommunen, ett ekomuseum kanske? Som även inkluderar viken vid Vättern och den skärgård som finns utanför stan. Varje område har ju sin specifika lokala kultur, sin identitet och det är det man utgår från i ett ekomuseum, det är det som gör nätverket starkt. Det är roligt att åka till platser som sjuder av liv och rörelse, helst ska det kännas gripbart också. Alltså att man bör få en känsla av överblick så att man ser det specifika som håller ihop hela säcken. I Ekomuseum Bergslagen är det järnet och människorna.

Höstdagjämning och Polhems Stjärnsund

I fredags var det höstdagjämning och jag for till Stjärnsund och Husbyringens kansli för att träffa Gunhild Roos, lämna två kartonger Järnladies och en massa dokument om Husby socken, som jag hittat i mina pappershögar. Jag levererade även böcker till Bokia Hedemora, nu finns Järnladies där också!

Stjärnsund bjöd på sensommarsol, värme, några påträngande getingar och ett gäng motorcyklister av äldre årgång som mumsade på matsäck vid dammen. Annars var där ganska stilla….Husbyringens kansli ligger i det äldsta huset, ett brukskontor från 1764, Polhemsmuseet ligger i den gamla prästgården från 1765. Dit gick vi, Gunhild och jag, sen vi druckit en kopp kaffe på Brukskontoret och pratat lite om gemensamma intressen, bland annat Järnrutten, www.jarnrutten.se. Vi tittade på sommarutställningen om Svensk Hemslöjds produktionsväveri, som låg i Stjärnsund från 1950 till 1955 och med en ateljé fram till 1964. Det handlade mycket om nyskapande verksamhet, man vävde möbeltyger på breda vävstolar. Skatteskrapan på söder beställde inredningstyger, SJ beställde till sina restaurangvagnar. Det var verkligen intressant!

Christoffer Polhem kallades för ”mekanikens fader”. Han var en uppfinnare och konstruktör av rang. När jag jobbade på Marinmuseum i Karlskrona fanns Polhemsdockan på gamla örlogsvarvet. När jag kom hit till Ekomuseum fanns Polhemshjulet i Norberg och hans stånggångar, vändkryss och pumpar finns både i Ludvika och Norberg. Polhemslåset är vida berömt.  Han grundade Stjärnsund kring 1700 för sin mekaniska industri. Det är endast tillverkningen av Stjernsundsuren som finns kvar idag.

Polhems hustru Maria Hoffman har ett eget kapitel i Järnladies. Hon var en sjusärdeles strong kvinna, en strateg som framgångsrikt höll ordning på hus, hem och man och som mycket medvetet även lyckades gifta bort alla sina döttrar med fina herrar. Det var en ren investering. Så gick det till på den tiden.

Landskapsmötets dag 2: exkursion i Årike Fyris

Andra dagen, i tisdags, ägnade vi åt en utflykt på Fyrisån med M/S Linnea från Islandsbron inne i Uppsala ut till Ulltuna. Först presenterade representanter från Uppsala kommun idén om ett naturreservat i det som kallas Årike Fyris. Det är ett tätortsnära stycke fin natur runt Fyrisån med strandängar å ena sidan och åsen å den andra. Där kan bli ett reservat. Klart en stad behöver en fredad plats för människor som vill uppleva natur, djur, fåglar, vatten, som vill vandra, cykla, paddla kanot – ja, finna frid och ändå vara nära sin stad. Det finns alltid en risk att nya bostadsområden knaprar in på de gröna ytorna. Vår guide för dagen var Anders Arnell från Centrum för Naturvägledning på SLU (Lantbruksuniversitetet i Ulltuna). Läs mer här!

Exkursioner är det mest intressanta jag kan tänka mig, att direkt ute på plats lära sig se landskapet är oemotståndligt. Det går aldrig att lära sig sånt i böcker, nej det är egna sinnen som gäller: ögon, öron, näsa. Men det handlar också om bra naturvägledare. I Ulltuna vandrade vi upp på åsen med geologen Gustav Sohlenius från SGU. Han hade en kasse full med intressanta kartor. Hur såg det ut här för 5 000 år sen? För 2000 år sen? Och hur kom åsen till? Ja, efter landisens avsmältning, det vet vi ju att isen och isälvarna formade landskapet. Men inte tror man att åsarna i genomskärning liknar isberg precis? Jag menar att man ser toppen på åsen i landskapet där den ringlar sig fram, men det mesta av åsen ligger under jord, liksom isberget till sin största del ligger under vattenytan. Under åsen är det rejält tilltaget, liksom en djup dalgång fylld av av grövre material, av stenar, sand och lera. Det är rent märkvärdigt! Och jag vet ju att vi har väldigt många åsar som går genom Bergslagen, särskilt i det istida landskapet runt Riddarhyttan, också ett mycket intressant område att vandra i – men med en naturvägledare förstås! Vi har också ett landskap som ligger där och väntar på nya grepp…

Och vet ni att under den sex timmar långa turen i Årike Fyris så såg de som älskar att spana på fåglar så många som 48 olika arter! Själv såg jag bara gräsänder och canadagäss. Men kossorna på strandängarna kunde ingen missa.

Landskapsmöte i Uppsala med Namsa

 Namsa (Naturhistoriska museers samarbetsorganisation) har haft höstmöte i Uppsala i två dagar (månd + tisd) med temat ”Människan och landskapet” som handlade hur vi kan kommunicera ett helhetsperspektiv på natur och kultur. Jag hängde på eftersom Namsamöten alltid ger väldigt mycket så kallad ”input”. Föredrag första dan med mingel och middag på Biotopia på kvällen. Det var trevligt! Ja, det förstår vem som helst.

Vi satt i orangeriet i Linnéträdgården och lyssnade på kloka ord först. Ewa Bergdahl höll ett intressant föredrag. Hon var Ekomuseums chef på 1990-talet och är idag chef för den publika avdelningen på Naturhistoriska Riksmuseet. Hon förklarade det här med Europeiska Landskapskonventionen på ett bra sätt. Det handlar om skydd, förvaltning och planering.  Den kan ses som en riktning, en vision och är vad människan själv vill definiera, till exempel urbana landskap, vildmark eller glesbygd eller var man nu hör hemma. Allt hör till och syftet är att skapa en långsiktig balans av naturresurserna med människan i fokus. Ja, jag kunde plötsligt förstå innebörden! Det är inte helt lätt tycker jag. Vill gärna få en bild i skallen om jag riktigt ska förstå. Sverige har antagit Landskapskonventionen, ratificierat den. Tror jag. Ewa gick igenom företeelser som hänger ihop med landskapstanken och hur man kommunicerar den, som interpretation: hur man kan förmedla kunskap genom deltagande och erfarenhetsutbyte och biosfärområden, som vi har ett antal av i Sverige nu: bio = liv, sfär = klot, ja ”livet på klotet”. Det begriper man! Ska vi försöka bli ett biosfärområde i Bergslagen? Det fd ekomuseet i Kristianstad, Vattenriket, har blivit ett sådant, bara som exempel.

Ja, allt som sades under dagen hade faktiskt en direkt beröring med ekomuseitanken, där ledorden är just: Människa-Miljö-Landskap. Jag tänkte att kanske Ekomuseum Bergslagen äntligen platsar i tiden? Och då menar jag så där som en smäck – att tiden är  inne. Tiden verkar faktiskt ha kommit ikapp om ni förstår. Om dag två imorrn.

Styrelsemöte i Bråfors bergsmansby

I fredags samlades vi i Brategården i Bråfors bergsmanby som ligger på gränsen mellan Dalarna och Västmanland utanför Fagersta men i Norbergs kommun. Det var höstens första styrelsemöte och vi har delvis en ny styrelse, bra uppslutning, tolv personer.  Margareta Brate serverade förmiddagskaffe med smörgås och kaka i köket i det hus som är ett museum. Erik Brate berättade om gården, den har en intressant historia och är byggd intill en bergsmanshytta. Masugnen användes till strax efter sekelskiftet 1900. De allra första resterna av hyttan är ganska nyligen daterade med C14, det gjordes efter ett grävningsarbete och det framkom att hyttan fanns redan i mitten av 1200-talet. Man får nästan svindel! Och Erik Brate är sjätte generationen som ägare till gården, rätt ovanligt. Hans gård har blivit kulturreservat, invigningen skedde i juni 2007. Det är ca 80 hektar som ingår och hela reservatet finns på hans marker. Åkermark och ängar för nötkreatur som betar arrenderas ut numera men något har Erik Brate kvar själv för en mindre fårbesättning på ca 40 djur som familjen själva sköter om. De har också vallhundar på besök ibland, som tränas i att valla får. Det är en fantastisk miljö att komma till, som att kliva in i en historiebok. Det känns lite uråldrigt här, inte precis nutid, nej här råder en annan tid. Det här är ett helt unikt besöksmål! Kom ihåg det, ni som inte varit här. Jag har bloggat om gården förut, läs mer här:  www.brategarden.se.

Sammanträdet höll vi sen en trappa upp i den vackra namnsdagssalen som målades och gjordes fin 1790 och sen förblev så. Det var denna sal som konstnären Fanny Brate målade av i ”Namnsdag” som finns på Nationalmuseum i Stockholm.

Järnladies till Adlibris

Nu minsann har ett fett bokpaket gått iväg till Adlibris, var just på posten med det, tungt som attan. Med Järnladies for även de båda guideböckerna så snart kan ni köpa samtliga tre böcker där. Det är en utmärkt lösning!

Det är alltså dessa böcker det handlar om:
Järnladies – från arvtagerskan till kolarhustrun
Guideböckerna ”Om järn och människor” och den engelska versionen ”Of Man and Iron”.

Samtliga tre böcker finns även att köpa på Globes bokhandel i Ludvika, på Bokhandeln i Hallstahammar, på Dalarnas museum och Västmanlands läns museum samt på flera platser i Ekomuseum Bergslagen som turistbyråerna till exempel. Och förstås direkt från kansliet.

Järnladies är lite mer spridd än de övriga två, den säljs även på Polhemsmuseet i Stjärnsund (Husbyringen) och snart också på Bokia Hedemora. Länsmuseet Gävleborg har också köpt in några exemplar för försäljning men vi får nog själva sälja in den i Järnriket som det ser ut. Men nu har vi den ju på Adlibris och det underlättar väldeliga. Så idag känner jag mig helnöjd. Det är nämligen lite olika med den saken.

Blåsiga dagar får man tankar

Igår var det en blåsig mellandag som jag spenderade på kansliet, begravd i papper. Det låter väl tråkigt, jovisst –  MEN det händer ändå saker hela tiden, så som det där telefonsamtalet med Oslo. Jag hade ett fantastiskt fint samtal med Maj Hirdmans dotter Birgit, som bor i Oslo, en fin och mycket kultiverad dam av äldre årgång.

Maj Hirdman är omskriven i Järnladies och det var helt Yvonne Grönings förtjänst, det var Yvonne som absolut ville skriva om henne och det var helt rätt, därför att Maj Hirdman var en riktig kämpe och överlevare. Hon kallades ”Röda Maja” i Norberg eftersom hon agiterade för solidaritet. Hon var egensinnig och mycket begåvad. Så småningom gifte hon sig med Gunnar Hirdman, en intellektuell som var studieledare på ABF och som med tiden blev riksansvarig för hela ABF. Han tillbringade somrarna på Brunnsvik utanför Ludvika, där dottern Birgit fick vara med. Det var underbara somrar, berättade hon i telefon från Oslo.

Birgit har i sin ägo en brevsamling på ca 100 brev, ett ömsint förvaltat arv från modern. Det är en brevväxling mellan Maj Hirdmans föräldrar, alltså Birgits morföräldrar och är, som hon säger, en riktig skatt, en unik skildring av ett ungt pars liv, tankar och strävan här i Bergslagen på 1880-talet. Den samlingen skulle kunna bli en underbar läsning för alla, ja vi skulle kunna göra en fin bok av breven med fotografier från tiden. Det var det vi pratade om, brevsamlingen blir en gåva till Bergslagen. Hm…vi håller visst på att bygga upp en liten förlagsverksamhet här…??  Jaa, men aptitliga böcker är ett bra sätt att sprida historia till alla. Och historia är nödvändigt för vårt inre lugn, det ger visshet. Man får förståelse för tid och för folks rörelser i tiden. Ekomuseum Bergslagen är en bra utgångspunkt för dylika ting.

En brevbok skulle kunna ge en fin bild av Bergslagen, av en verklighet då, om flytt från Värmland till Bergslagen, om umbäranden, jakten efter försörjning, om längtan, kärlek och planer, om familjeliv och barn innan fadern dog i förtid. Maj var bara fem år när hon blev faderlös, hon föddes 1888 i Söderbärke i södra Dalarna. Hennes mor Matilda ”Tilda” Johannesdotter bevarade omsorgsfullt alla brev mellan makarna och överlät senare samlingen till dottern Birgit.

Tanken är mycket lockande. Jag vill själv absolut läsa den boken, det finns inget mer spännande än att läsa om människors verkligheter. Så hur göra? Jo, det är nog bara att börja dra i tråden…

Riksintressen i Grängesberg

Det är väl klart att Grängesberg som var ett nav i svensk gruvindustri i si så där 100 år är av riksintresse – eller borde vara det. Folk glömmer så fort, det är ett problem! Dalarnas museum satte upp både Stora Hagen och Källfallet på riksintresselistan redan på 1970-talet. Örjan Hamrin mejlade till mig angående detta. Det som förvånade många då var att denna typ av bebyggelse inte normalt ingick i riksintressen vid den tiden. Ja, det är nästan ordagrant ur Örjans mejl. Kan vara bra för oss övriga att veta, vi som är intresserade av gammal kulturhistorisk bebyggelse. Stora Hagen överlevde i alla fall, men Källfallet…

Örjan skriver vidare att de försökt rädda Källfallet i flera omgångar. År 1984 (?) rev Grangärdehem två av husen, men Erik Hofrén, som då var länsmuseichef, anmälde detta och den fortsatta rivningen avbröts. Sen tog en privat ägare över. Till en början gick det bra. Man reparerade taken och hela området hyrdes ut. Men efter hand blev det nya ägare, som blev mindre seriösa. På slutet fanns bara en konkursförvaltare. Ingen ägde husen! Då jobbade man för att få in en tysk bank som ägare för att göra fritidshus, men detta sprack efter något år. Den norska ägarbanken som jag hörde talas om då, finns den? Det kände inte Örjan till. Men just nu har Ludvika kommun begärt att få upplösa riksintresset för rivning. Riksantikvarieämbetet har efter viss tvekan inte sett någon lösning. Här gäller det att komma med idéer, skriver Örjan. Det behövs investeringar! Det är också dyrt att riva nämligen.

Tänk om man kunde rädda husen, renovera lite lagom mycket bara. Beräkningarna har landat på ca 1 miljon per hus, så där lite schablonmässigt uppskattat känns det som. Det är visst 19 hus kvar, ja – raden av hus är lång. Jag räknade dem aldrig. Det betyder i så fall minst 19 miljoner kr. Mycket pengar. Men husen är så speciella…..jag skulle nästan kunna tänka mig att bo i ett av dem själv! Kanske skulle man bilda ett äldrekollektiv för oss 40-talister? Två hushåll per hus? Och använda ett av husen gemensamt för mat och samling. Vi som gillar att ströva på skogen, vandra, cykla eller bara gå runt och fundera över samband, orsak och verkan….ja lite sånt. Grängesberg är klart spännande.

Karin Ferner på Dalarnas museum

Skynda, skynda till Dalarnas museum!! Silversmeden Karins Ferners Kuriosakabinett står till och med söndag, en fantastisk utställning som ni hinner se, ni som inte bor så långt härifrån – om ni inte redan sett den. Den visar mötet mellan silversmeden och dalakulturen med ett starkt inslag av återbruk. Som hon själv skriver: silver och textil samarbetar och formar gemensamt annorlunda smycken. I en fyra meter lång glasmonter gör jag min egen ”terracotta-armé” på dalavis med färggranna provdockor klädda i snörliv och smycken. Hon gör det bra den här människan!! Hennes smycken är helt underbara. Och lekfullheten….och färgerna…..man blir så glad!

Museimässa på Dalarnas museum

Nu är vi här! Det är Eva Långberg med vårt gemensamma projekt Bröd i Bergslagen och jag själv som vaktar vår monter. Kl är 11, vi har varit här en timme och det strosar in besökare så sakteliga i museet. De flanerar förbi och kastar lite försiktiga blickar, bäst låta dem göra det. Att kasta sig över folk är nog ingen bra idé. Vi turas om att sitta här, Eva och jag, och då kan vi gå runt och strosa lite själva på mässan och kolla in de andra. Det finns 18 st till som visar upp sig här på mässan.

Vi ska vara här hela dagen idag, fram till kl 17 och sen imorrn lördag också mellan kl 10-15. Jag har laddat upp med böcker och gamla skrifter och säljer till mässpriser, special med andra ord. Är ni i närheten kan det löna sig att titta in på museet. Gratis entré – det är väldigt sympatiskt.

Mer om Grängesberg och gruvan

När jag var på Mojsen nu sist så tittade jag i en bok som låg framme som hette MALM kort och gott. Boken beskrev Grängesbergskoncernen i bild inför 100-årsjubileet 1953, redaktör var Ebo Dahlbäck. Många fina bilder fanns i boken och självklart hette fotografen Lennart Nilsson. Jo visst, det är den berömde! Han med ”Ett barn blir till”, han som nu jobbar med cellfotografering på Karolinska i Stockholm. Boken hade vi inte i vårt eget referensbibliotek, så nu har jag beställt den på nätet, glad att den fanns för 70 kr plus porto. Absolut värd att ha. Bara för bildjournalistiken om inte annat.

På väggen i sammanträdesrummet på Mojsen (där finns ett ståtligt Carl Malmstensmöblemang också) hänger en jätteförstoring av en av bilderna ur boken: gruvarbetare som tar sig en tupplur. En skarp bild. De sov just här i Mojsen efter sin lunch. När jag bläddrade i boken så förstod jag på djupet hur viktig Grängesbergs gruva verkligen har varit. Det var en av Sveriges största arbetsplatser och ett nav för gruvindustrin som även drog sig uppåt fyndigheterna i norra Lappland: Kirunavaara, Luossavaara, Malmberget m.fl. Sen hörde ju hamnarna i Oxelösund, Luleå och Narvik till koncernen, där också de stora masugnarna ligger idag. När Grängesbergs gruva lade ner 1989 var just denna starka epok över. Men det ser onekligen ut som om gruvverksamheten ska återuppstå igen, mer järn finns att hämta och tekniken har förfinats. Men det blir annorlunda denna gång, gamla tider får man aldrig tillbaka. Sveriges berömda välfärd och starka utveckling har sina djupa rötter i Grängesberg, ett mönstersamhälle skapades och den första fackföreningen bildades redan 1893. Här började verkligen 1900-talets Sverige på allvar.

Damlaget i fotboll i Grängesberg

Det här är damlaget, en helt otrolig bild i mitt tycke. Den togs år 1923 och damerna ser ut att stå på trappan till Cassels ovanför gruvområdet. Bilden hänger i ett av sidorummen på Mojsen i Grängesberg. Idrottsrörelsen drog igång tidigt i samhället och IFK Grängesberg bildades 1905 och sen fanns det även ”kvartersgäng som kallade sig typ Sport, Ymer och Olympia. Alltså – jag kan inte titta mig mätt på bilden av damerna! Hon den kavata med armarna i sidan längst till vänster. Hennes namn är okänt, vem är hon? Hon ser så tuff ut, hur gick det för henne i livet tro? Och titta på fötterna, vad har de alla för skodon på sig? Ja, såna här fotbeklädnader får man nästan kalla för skodon. Det är inte några fotbollsskor precis, såna fanns ju inte då förstås. Men snygga tröjor hade de i alla fall…och puffiga vida shorts, hemsydda kanske. Men skorna! Damerna spelade fotboll iförda klackskor eller stövlar. Man tager vad man haver därhemma. Rätt så skönt att slippa kraven på full utrustning! Livet blir ju så mycket enklare och roligt hade de säkert när de sparkade boll – trots klackarna.

Övre raden från vänster: okänd, Anna Jansson, Anna Adolfsson, Margit Gylling, okänd.
Nedre raden från vänster: okänd (hon den kavata), Linnea Andersson, Linnea Heed, Anna Malmberg, Rosa Dahlberg.