Om den svenska riksbildningen

Ett mynt har grävts fram vid Örsundaån i Uppland och vår syn på historien förändras. Allt är i rörelse som vi vet. Vi som anser att Ursverige ligger i Bergslagen får nu flytta tanken lite längre österut. Det läser jag i söndagens DN. Jag har ju båda rikstidningarna på helgerna och jag håller på hela veckan och bläddrar och läser. I söndags 25 september hade vetenskapssidan ett reportage om ”Medeltid i nytt ljus”. Vi har ju mycket om medeltid i Norberg, urgamla gruvor och hyttor, så jag fastnade direkt. Norberg ligger ju ändå rätt nära Örsundaåns dalgång….

Det ser nu ut som om Fjärdhundraland, området längs Örsundaån, varit av central betydelse för riksbildningen, alltså när Sverige bildades som rike och det var ju under 1200-talet då Birger Jarl klev fram på arenan. Allt beror på myntfyndet! Ljuset riktas mot Birka och Sigtuna, mot mineralfyndigheterna mellan Sala silvergruva och Falu koppargruva, då farbara vattenleder från Mälaren uppåt längs nämnda å, som på den tiden var båda djupare och bredare. Landhöjningen har dränerat markerna sen dess. Ja, jag förstår in i märgen hur de metaller som utvunnits i och omkring Bergslagen har påverkat folk och samhällsutvecklingen, till och med riksbildningen. Business! Och ett mynt präglat under kung Knuts tid ger en ny syn på sakerna. Kung Knut Eriksson var ”Svears och Götes konung” mellan 1167 till ca 1196. Det är en spännande tid, Eriksättens och Sverkersättens maktkamp i Västergötland respektive Östergötland och Birger Magnusson från Östergötland som sen blev Birger Jarl och tog makten efter många hårda strider. Han grundade Stockholm och riket Sverige kring 1250… ja, så lite yvigt beskrivet. Och det var metallerna i Bergslagen som avgjorde till slut. Stockholm med sitt strategiska läge ”låset mot Mälaren” blev huvudstad i det nya riket. Man kan fylla på kunskapen med Dick Harrisons text: här.

Ekomuseum Bergslagens historia går tillbaka till 700 f.Kr. Redan då gjordes järn av rödjord i Riddarhyttan på den plats vi idag kallar ”Röda Jorden” – den tidigast kända platsen för järnframställning i Sverige.  Där görs järn än idag, precis på samma plats och på samma sätt fast nu handlar det om ”levande historia”, inget annat. Varje år på ”Röda Jordens dag” (alltid första söndagen i augusti) kan ni själva pröva på!

Annonser

Familjedag på Flatenbergs hytta

Från Pia Hilborn, kommunantikvarie på Kulturförvaltningen i Smedjebacken, fick jag info om Flatenbergs hytta, som är ett intressant besöksmål i Ekomuseum Bergslagen. Det genomfördes en familjedag vid hyttan lördagen den 10 september som utföll mycket positivt:

”Det var första gången på tre år som hyttan öppnades för besökare, så intresset från allmänheten var stort. Ungefär 100 besökare kom och det bjöds på ”prova-på-smide” i klensmedjan med flera smeder på plats från föreningen Våga Smida. Under dagen pågick även framställning av järn i blästa, en uråldrig teknik för järnframställning. Dessutom fick de som ville, gå en guidad tur runt hyttan. För de kaffesugna fanns det också ett litet minicafé i klensmedjan.

Samtidigt pågick en dokumentation av turbinerna i maskinhallen som genomfördes av cirka tjugo  industriminnesvårdare, vilka kommit från hela Sverige för att delta. De ingår i ett nätverk som har sitt ursprung i en Ky-utbildning i byggnadsvård i Västerås 2006. Gruppen reser runt i Sverige och besöker och dokumenterar olika miljöer och i år kom turen till Flatenbegs hytta. Många av besökarna följde med stort intresse och engagemang deras arbete under lördagen.

Under hösten 2011 påbörjas arbetet med att restaurera maskinhallen och visa delar i rådstugan. Arbetet beräknas pågå även under våren 2012 och förhoppningen är att Flatenbergs hytta kan öppnas för guidade turer under sommaren 2012.”

Hyttan är en av de finaste mest välbevarade bergsmanshyttor vi har, med full maskinutrustning kvar dessutom. Den var igång till 1918, skulle rivas 1930 men räddades av hembygdskämpen från Brunnsvik, Karl-Erik Forsslund. Ni kan läsa lite mer om hyttan:  här.

Högt ovanför Ludvika

Här uppe på berget ligger mitt skafferi, här plockar jag först blåbär i juli, sen hallon i augusti och sist lingon nu i september. Jag pratar om Ställviksberget för er som inte vet. Det är det höga berget som ligger vid Väsman strax efter utfarten från stan på vägen mot Grangärde. Jag var där med lingonhinken både i lördags och söndags, jag gick däruppe i flera timmar och lät klockan ticka bäst den ville. Tankarna fick flyga och fara bäst de ville också. Och höjer man på huvet lite så ser man Ludvika därnere vid Väsman. På berget kliver man runt bland rester av gruvhål, de finns överallt. Och mellan gruvhålen mötte jag i söndags en ovanligt färggrann stubbe! Oj! Jag tvärnitade. En sån färgsprakande höstsstubbe kräver en bild. Visst ser det nästan lite giftigt ut? Hösten är stark!

Måste orda lite om gruvhålen också. Det är gamla gruvhål, en del vattenfyllda, andra fyllda med sten, jord, mossa. Runt hålen ligger travar av sten, skravelsten, varp. Det är lite stenbrottskänsla, stenbrott såg jag i Blekinge när jag bodde där, men här var det fråga om en jakt på järn och kanske även koppar och andra mineral. Vem har varit här och hackat, grävt och eldat? Det måste ha skett nån gång på 1500-talet när Gustav Vasas män anlade det första kronoägda bruket nere vid Ludvika ström, vid foten av berget. Eller kanske på 1600-talet när bruket var igång och behovet av mer järnmalm pressade på ett sökande. Här längs Väsmans strand ligger Ivikens urgamla gruvhål, ja i alla fall från 1400-talet. Och uppåt Norrvik ligger några av de äldsta gruvorna vi har, medeltida vågar jag påstå. I närheten av Ställviksberget ligger Ickorbotten, Källbotten, Håksberg – alla gruvor under lång tid. Håksberg öppnar snart igen förresten. Snart är gruvorna åter igång runt Ludvika, tro’t eller ej!

Här ett tips om några gruvor i Bergslagen:  http://www.bergsbruk.se

 

En tur till Askersund

Som om jag inte flängde nog förra veckan!? Näe, jag hann även med en tur till Askersund i torsdags kväll, den lilla staden vid Vätterns norra ände. Det är dryga 17 mil från Ludvika men jag fick lift med Örjan Hamrin som kom från Falun. Vi var inbjudna av Ylwa Eklind, projektledare för EU-Leaderprojektet ”Mellansjölandet”  och vi skulle berätta om Ekomuseum Bergslagen för hembygdsföreningar och politiker, om hur det funkar idag och hur processen att starta upp såg ut. Det började som ett experiment 1986 och efter några intensiva år lyckades man 1990 få till en stiftelse mellan sju kommuner och två länsmuseer. Då var Örjan med. Det var otroligt bra gjort för sen dess är Ekomuseum Bergslagen en ganska så stabil organisation.

Örjan var på den tiden utlånad från Dalarnas museum och han arbetade hårt med att lägga grunden för ekomuseet. Han är sen dess lite av en expert på det här med att starta museiprojekt och är till exempel involverad i det som sker i Rättvik idag, tanken på ett ekomuseum med ett geologiskt innehåll, ett ”Meteorum”. Siljanringen tillkom efter ett gigantiskt meteornedslag för några miljoner miljarder år sen, som ni ju alla vet.

I Askersund stannade vi i nästan tre timmar, det var jättetrevligt för många kom, salen var fylld till sista plats. Kanske kan det med tiden skapas ett hållbart nätverk runt Askersund, mellan alla föreningar och med stöd av kommunen, ett ekomuseum kanske? Som även inkluderar viken vid Vättern och den skärgård som finns utanför stan. Varje område har ju sin specifika lokala kultur, sin identitet och det är det man utgår från i ett ekomuseum, det är det som gör nätverket starkt. Det är roligt att åka till platser som sjuder av liv och rörelse, helst ska det kännas gripbart också. Alltså att man bör få en känsla av överblick så att man ser det specifika som håller ihop hela säcken. I Ekomuseum Bergslagen är det järnet och människorna.

Höstdagjämning och Polhems Stjärnsund

I fredags var det höstdagjämning och jag for till Stjärnsund och Husbyringens kansli för att träffa Gunhild Roos, lämna två kartonger Järnladies och en massa dokument om Husby socken, som jag hittat i mina pappershögar. Jag levererade även böcker till Bokia Hedemora, nu finns Järnladies där också!

Stjärnsund bjöd på sensommarsol, värme, några påträngande getingar och ett gäng motorcyklister av äldre årgång som mumsade på matsäck vid dammen. Annars var där ganska stilla….Husbyringens kansli ligger i det äldsta huset, ett brukskontor från 1764, Polhemsmuseet ligger i den gamla prästgården från 1765. Dit gick vi, Gunhild och jag, sen vi druckit en kopp kaffe på Brukskontoret och pratat lite om gemensamma intressen, bland annat Järnrutten, www.jarnrutten.se. Vi tittade på sommarutställningen om Svensk Hemslöjds produktionsväveri, som låg i Stjärnsund från 1950 till 1955 och med en ateljé fram till 1964. Det handlade mycket om nyskapande verksamhet, man vävde möbeltyger på breda vävstolar. Skatteskrapan på söder beställde inredningstyger, SJ beställde till sina restaurangvagnar. Det var verkligen intressant!

Christoffer Polhem kallades för ”mekanikens fader”. Han var en uppfinnare och konstruktör av rang. När jag jobbade på Marinmuseum i Karlskrona fanns Polhemsdockan på gamla örlogsvarvet. När jag kom hit till Ekomuseum fanns Polhemshjulet i Norberg och hans stånggångar, vändkryss och pumpar finns både i Ludvika och Norberg. Polhemslåset är vida berömt.  Han grundade Stjärnsund kring 1700 för sin mekaniska industri. Det är endast tillverkningen av Stjernsundsuren som finns kvar idag.

Polhems hustru Maria Hoffman har ett eget kapitel i Järnladies. Hon var en sjusärdeles strong kvinna, en strateg som framgångsrikt höll ordning på hus, hem och man och som mycket medvetet även lyckades gifta bort alla sina döttrar med fina herrar. Det var en ren investering. Så gick det till på den tiden.

Landskapsmötets dag 2: exkursion i Årike Fyris

Andra dagen, i tisdags, ägnade vi åt en utflykt på Fyrisån med M/S Linnea från Islandsbron inne i Uppsala ut till Ulltuna. Först presenterade representanter från Uppsala kommun idén om ett naturreservat i det som kallas Årike Fyris. Det är ett tätortsnära stycke fin natur runt Fyrisån med strandängar å ena sidan och åsen å den andra. Där kan bli ett reservat. Klart en stad behöver en fredad plats för människor som vill uppleva natur, djur, fåglar, vatten, som vill vandra, cykla, paddla kanot – ja, finna frid och ändå vara nära sin stad. Det finns alltid en risk att nya bostadsområden knaprar in på de gröna ytorna. Vår guide för dagen var Anders Arnell från Centrum för Naturvägledning på SLU (Lantbruksuniversitetet i Ulltuna). Läs mer här!

Exkursioner är det mest intressanta jag kan tänka mig, att direkt ute på plats lära sig se landskapet är oemotståndligt. Det går aldrig att lära sig sånt i böcker, nej det är egna sinnen som gäller: ögon, öron, näsa. Men det handlar också om bra naturvägledare. I Ulltuna vandrade vi upp på åsen med geologen Gustav Sohlenius från SGU. Han hade en kasse full med intressanta kartor. Hur såg det ut här för 5 000 år sen? För 2000 år sen? Och hur kom åsen till? Ja, efter landisens avsmältning, det vet vi ju att isen och isälvarna formade landskapet. Men inte tror man att åsarna i genomskärning liknar isberg precis? Jag menar att man ser toppen på åsen i landskapet där den ringlar sig fram, men det mesta av åsen ligger under jord, liksom isberget till sin största del ligger under vattenytan. Under åsen är det rejält tilltaget, liksom en djup dalgång fylld av av grövre material, av stenar, sand och lera. Det är rent märkvärdigt! Och jag vet ju att vi har väldigt många åsar som går genom Bergslagen, särskilt i det istida landskapet runt Riddarhyttan, också ett mycket intressant område att vandra i – men med en naturvägledare förstås! Vi har också ett landskap som ligger där och väntar på nya grepp…

Och vet ni att under den sex timmar långa turen i Årike Fyris så såg de som älskar att spana på fåglar så många som 48 olika arter! Själv såg jag bara gräsänder och canadagäss. Men kossorna på strandängarna kunde ingen missa.

Landskapsmöte i Uppsala med Namsa

 Namsa (Naturhistoriska museers samarbetsorganisation) har haft höstmöte i Uppsala i två dagar (månd + tisd) med temat ”Människan och landskapet” som handlade hur vi kan kommunicera ett helhetsperspektiv på natur och kultur. Jag hängde på eftersom Namsamöten alltid ger väldigt mycket så kallad ”input”. Föredrag första dan med mingel och middag på Biotopia på kvällen. Det var trevligt! Ja, det förstår vem som helst.

Vi satt i orangeriet i Linnéträdgården och lyssnade på kloka ord först. Ewa Bergdahl höll ett intressant föredrag. Hon var Ekomuseums chef på 1990-talet och är idag chef för den publika avdelningen på Naturhistoriska Riksmuseet. Hon förklarade det här med Europeiska Landskapskonventionen på ett bra sätt. Det handlar om skydd, förvaltning och planering.  Den kan ses som en riktning, en vision och är vad människan själv vill definiera, till exempel urbana landskap, vildmark eller glesbygd eller var man nu hör hemma. Allt hör till och syftet är att skapa en långsiktig balans av naturresurserna med människan i fokus. Ja, jag kunde plötsligt förstå innebörden! Det är inte helt lätt tycker jag. Vill gärna få en bild i skallen om jag riktigt ska förstå. Sverige har antagit Landskapskonventionen, ratificierat den. Tror jag. Ewa gick igenom företeelser som hänger ihop med landskapstanken och hur man kommunicerar den, som interpretation: hur man kan förmedla kunskap genom deltagande och erfarenhetsutbyte och biosfärområden, som vi har ett antal av i Sverige nu: bio = liv, sfär = klot, ja ”livet på klotet”. Det begriper man! Ska vi försöka bli ett biosfärområde i Bergslagen? Det fd ekomuseet i Kristianstad, Vattenriket, har blivit ett sådant, bara som exempel.

Ja, allt som sades under dagen hade faktiskt en direkt beröring med ekomuseitanken, där ledorden är just: Människa-Miljö-Landskap. Jag tänkte att kanske Ekomuseum Bergslagen äntligen platsar i tiden? Och då menar jag så där som en smäck – att tiden är  inne. Tiden verkar faktiskt ha kommit ikapp om ni förstår. Om dag två imorrn.