Äventyret Ekomuseum Bergslagen.

När jag började arbeta som kommunanställd guide på Engelsbergs bruk och Oljeön i sjön Åmänningen utanför Ängelsberg 1988 var jag bra ensam där på somrarna.

Kommunens turismansvarig tog semester och besöksantalet var inte större än att det räckte med en guide.

Med en magväska med växelkassan och biljetter samt nycklar i, cyklade jag mellan bruket och bryggan. Rodde ut besökarna till Oljeön och cyklade tillbaks till hyttbacken. Två turer på bruket per dag och en till ön, plus några enstaka bokade grupper över sommaren, så såg det ut.

Säsongen var ganska kort, från midsommar till andra halvan av augusti. Då lämnade jag in redovisningen, kvarvarande biljetter och kassan.

De första åren var jag ganska ovetande om att Ekomuseum Bergslagen höll på att växa fram, det bildades ju 1986 och har alltså nu fyllt mer än 30 år!
Snart blev jag dock medveten om att det fanns och vilken värld som öppnade sig för mig då!

Genom det då otroligt aktiva nätverket och de många bussarna som åkte runt i området, med guider, intresserade från de olika besöksmålen, med folk från kommuner och länsstyrelser och museer, fick jag se hela området.
Jag gick utbildningar, bland annat en lite större sådan som gav mig rätt att titulera mig Bergslagsguide.

Efter den utbildningen fick jag själv börja guida på bussarna och det var spännande att bege sig från ”min gata” Ängelsberg, ut i det stora område som Ekomuseum Bergslagen är.
Sju kommuner i två län är med: Skinnskatteberg, Hallstahammar, Surahammar, Fagersta, Norberg, Smedjebacken och Ludvika.

En resa jag minns speciellt väl är när en grupp från USA kom på besök. Deltagarna var lärare i biologi, vilket ledde till många stunder då vi slog våra kloka huvuden ihop över någon av deras böcker om arter av gräs och skalbaggar – inte precis mitt specialområde ens på svenska, än mindre då på engelska.

Det de – som kom från en stat där prärien brer ut sig och inte ett träd syns på mil efter mil – fascinerades mest av på hela resan, som bland annat gick till Ramnäs bruk och Lancashiresmedjan där, samt till Röda jorden, var när vi på väg till just Röda jorden fick stanna för att en timmerbil stod i vägen och lastade.

Innan jag hann förklara att nu skulle vi få lov att vänta ett tag innan vi kunde åka vidare såg jag att det ”bubblade” i hela bussen. De höll på att dra på sig ytterkläderna för att ge sig ut och fotografera detta exotiska som en timmerbil mitt i skogen innebar.

Att guida hör till det roligaste jag vet. Nästan varje sommar i 25 år återvände jag som guide till Ängelsberg, jag guidade på bussresorna genom Ekomuseum Bergslagen, på Gammaldags jul på Västanfors hembygdsgård i Fagersta och på Nya Lapphyttan.
Jag arbetade även på turistinformationer i Fagersta, Ängelsberg, i Norberg och på Västanfors.

Så småning om tog jag fartygsbefälsexamen klass 8 för att kunna köra passagerare till Oljeön i Ängelsberg. Tiden då vi rodde över besökarna i en plåteka med plats för åtta personer var snabbt förbi och färjan Petrolia transporterar nu sedan länge passagerarna istället.

I och med att jag började som verksamhetsledare på Fagersta-Västanfors hembygdsgård 2012 har jag inte arbetat som guide på somrarna sedan dess, utom vid enstaka tillfällen då jag fått en chans att guida en grupp någon stans.

I december 2017 slutade jag på Västanfors hembygdsgård och fick frågan om att ta över efter Anna Falkengren då hon går i pension från Ekomuseum Bergslagen i december 2018.

Därför blev det en kort sejour i mitt eget företag igen, innan jag avlutade verksamheten där för att börja halvtid på kansliet nu i september och jobba tillsammans med Anna året ut.

Företaget arbetade jag i 2007 – 2011, även där var temat kultur och turism: hemsidor och informationstexter till besöksmål och besöksföretag, att arbeta med tillgänglighetsdatabasen på uppdrag av Bergslagssatsningen, att guida och bemanna turistinformationer på uppdrag av kommuner och olika museer samt med guideutbildningar.

Ekomuseum Bergslagen gav mig en känsla av sammanhang. Samtidigt som mina kunskaper växte kvarstod känslan av mystik som det innebär när besöksmålen ligger kvar på sina ursprungliga platser, som de flesta av Ekomuseets besöksmål gör. Här har människor levt och verkat. Arbete, fritid, utbildning, familjeliv, kyrka och traditioner, rädslan vid nödår och glädjen vid lyckade framsteg – allt har hänt, liksom det händer nu, för oss, idag.

Samtidigt som vi känner närhet till människorna som varit här före oss, får vi använda vår fantasi för att fylla ut våra kunskapsluckor. Allt får vi aldrig veta – och det kanske är bra, för det väcker vår fantasi till liv och gör att vi nyfiket tittar vidare på historien och allt den kan lära oss.

Speciellt tack till Anna för det varma och proffsiga mottagandet, jag är tacksam för tiden vi får arbeta tillsammans!
Och tack Ekomuseum Bergslagen för allt jag fått hittills och för att jag nu fått förtroendet att arbeta vidare med verksamheten. Här i bloggen kommer jag att skriva om arbetet på kansliet, om det enorma nätverk som Ekomuseum Bergslagen är och om de olika miljöerna, nu 68 till antalet.

Jag hoppas vi ses här i bloggen, att du känner dig välkommen på hemsidan och att höra av dig till mig på kansliet, att du följer Ekomuseum Bergslagen på Facebook och att vi träffar på varandra ute i de fantastiska miljöerna.

 

Tack för mig och välkommen Malin

Mina fem år i ekomuseets tjänst har gått overkligt snabbt. Kanske för att det varit så intensivt, men också för att det har varit så himla roligt. Jag tackar nu för mig och hälsar Malin Andersson välkommen.

Mitt uppdrag har varit att vara den sammanbindande länken i alla nätverk kring ekomuseets olika besöksmål som till exempel de sju stiftarkommunerna, de många ideella föreningarna samt tjänstemän inom kultur och turism. Det har i sig varit tidskrävande men oj vad många trevliga och engagerade människor jag träffat från Fredriksberg i norr till Strömsholm i söder. Att få uppleva ekomuseets idag hela 68 spännande besöksmål är dessutom en stor bonus i det här jobbet – man blir bekant med trakten.

Ekomuseum Bergslagen är idag en mycket levande och modern organisation. Med sina mer än 30 år på nacken har verksamheten växt och viljan till samverkan är stor. Jag skulle säga att samverkan över kommun- och länsgräns är enklare nu än då ekomuseet var nytt. Där låg ekomuseets skapare helt enkelt före sin tid när allt startade för 32 år sedan.

Vad har hänt under mina fem år? Ja det kan jag ju inte rabbla upp men alla är så att säga  med på tåget nu – alla nio stiftare är överens. Lokala ekoråd har börjat ta form igen och snart är målet nått med det. Sedan är det ju Järnruttenveckan som startats samt Ekomuseum Art Space och Konstrum Bergslagens fortsättning att grabba tag i, och så ligger det ju nya projekt i ”pipe line” och väntar…

Mycket är på gång och Malin Andersson har redan börjat. Under hösten sätter hon sig in i pågående projekt och hon är taggad för uppdraget kan jag lova. Jag kommer med glädje att följa ekomuseets fortsatta verksamhet och önskar Malin allt gott och lycka till. Hon är rätt person för uppdraget, kunnig och erfaren guide i ekomuseet sedan många år, hon kan områdets historia. Innan hon började här var hon verksamhetsledare på framgångsrika Fagersta Västanfors hembygdsgård.

Till sist ett tt stort tack till Ekomuseum Bergslagens styrelse för för att jag fått fem intressanta  år och tack för allt samarbete, alla i ledningsgruppen, ekorådet, lokala ekoråden och alla andra vid besöksmålen jag haft kontakt med för att lyfta fram och belysa Bergslagens spännande historia och bakgrund.

Läs mer om Ekomuseum Bergslagen på ekomuseum.se