Skogsmänniska eller havsmänniska?

Det sägs att man trivs bäst i barndomens landskap, det är vad man helst knyter an till som vuxen. Om detta stod att läsa i senaste numret av tidskriften Hem Trädgården 4/2012, ugiven av Riksförbundet Svensk Trädgård, jag får tidningen för jag är medlem och har en jämtländsk trädgård. Det var Anna A. Adevis forskning som beskrevs, hon är doktor i miljöpsykologi vid SLU, Sveriges Lantbruksuniversitet i Alnarp. Naturen präglar oss mer än vad vi tror, det har jag alltid misstänkt. Hennes studier visar att det även finns en tydlig koppling mellan natur och hälsa – och det vet vi redan men det är intressant att få det bekräftat lite mer.

Här i Bergslagen bor det skogsmänniskor, skogen är en viktig del av Bergslagssjälen. Havsmänniskorna har nog svårt att finna sig tillrätta här, de väljer havet först om de ska koppla av, där ute på vågorna med horisonten i sikte känner de sig fria och trygga. Slättmänniskorna finner det öppna landskapet allra bäst, där kan de odla och må bra. Denna kunskap kan man använda sig av vid rehabilitering av stressade trasiga människor bland annat.

Då är det väl så att det skog- och insjörika Ekomuseum Bergslagen mest lockar till sig skogsmänniskorna, de som intuitivt väljer att komma för att trivas och må bra. Här kopplar de av och trivs utan större åtgärder. Men för de andra krävs mer för att de ska välja att komma hit. Anna A. Adevi föreslår parkeringsplatser, grillplatser, tydliga markerade leder, tydliga kartor för deras trivsel. Ja, själv skulle jag aldrig välja att ge mig ut i segelbåt hela semestern. Som den skogsmänniska jag är skulle det kännas olustigt, ja det skulle krävas mycket för ett sånt val. Jag skulle vilja veta exakt vad som väntade. Hm…nu fick man nåt att tänka på!

Annonser

Det istida landskapet i Riddarhyttan

I torsdags for jag lastad med foldrar till Riddarhyttan, det går åt en hel del där. Vid Kopparverket, vid Lienshytte masugn och vid Lokstallet. Det är Ulla Fredriksson som bor i masmästarbostaden som sköter om lådorna och fyller på. Hon är så pålitlig. Nu tog vi även en tur på Geoslingan, den del som ligger i närheten av där hon bor. Ulla är aktiv även vad gäller den och hon åker omkring och kollar skyltarna, att allt är okej. Och hon har stor kunskap om den natur hon lever i.

Jag fotade med tanke på min presentation i Portugal i september. Vi rörde oss på den gamla havsbottnen, vi gick där den breda isälven forsade fram, vi körde längs den urgamla strandkanten som ligger 172 m över havet idag. Tänk att här låg ett 3 km tjockt istäcke ovanför oss för kanske 10-15 000 år sen innan det började smälta.

Riddarhyttan blev isfritt för 9000 år sen. Vi tittade på isgroparna, några är tjärnar idag, men andra är bara torra stora gropar i skogen. Här strandade isberg som bäddades in i sand på botten av den väldiga isälven och de smälte senare än övrig is. På så vis bildades gropar. Plötsligt ser jag landskapet med nya ögon, jag nästan känner isens tryck. Vi befinner oss i en mellantid och en ny istid beräknas komma om kanske 10-15 000 år. Då får våra efterlevande flytta söderut. Visst är det fascinerande? Men skönt att jag slipper vara med då!

Kattguld är dårarnas guld

Igår på geoföreningens möte i Riddarhyttan hade vår ordförande Ingrid Grusell med sig en i mitt tycke mycket märklig ”sten” som hon lade upp på bordet. Den kommer från hennes privata fina stensamling, den var rund och stor som en tennisboll, glimmade och glittrade som guld!! Den var en naturens skapelse, ihopsatt av en mängd guldblanka metalliska kristaller, lite avlånga kantiga som låg tätt sammanpackade. Och den var tung!! Och just det här guldlysande mineralet kallas kattguld och det är något som ser äkta ut men som inte är det, lite lurigt alltså. Fool’s gold på engelska. Dårarnas guld. Älskar vi inte att bli lite lurade?? Känna att vi hittat guuuld….ohh….en liten underbar stund prisar vi vår lycka.

Den här runda mineralbollen med sin vassa kristallina yta var ren svavelkis, pyrit på fackspråk, som består av svavel och järn, FeS2. Dubbelt så mycket svavel (S) som järn (Fe), två svavelatomer som hänger fast vid en järnatom, det är grundmineralet. Svavel hör till gruppen kalkogener (malmbildare) och bildar sulfidmalmer, mycket vanliga malmer. Syre hör också hit, det bildar oxidmalmer som är lika vanliga. Den här bollen har bildats någon gång för miljontals år sen när en smälta stelnat och byggt upp kristallstrukturer så vackra att vi blir hänförda, metall är kristall – nog är det märkligt! Ingrid berättade att den trillat ut vid en sprängning nere i Bäckegruvan som ligger en bit från Riddarhyttan mot Fagerstahållet. Ja, vilka skatter göms inte under marken vi trampar!

Bäckegruvan ligger inte långt från Bastnäs gamla gruvor, som är ett väldigt intressant besöksmål i Ekomuseum, men som kräver en bra guide för att förstås fullt ut. Och apropå Bastnäs är den platsen känd för de märkligaste mineral och även för de så begärliga jordartsmetallerna som exempelvis cerium och lantan, som tillsammans bildar mineralet cerit, som har brutits just här och det var på 1800-talet. Och säkert finns det mer kvar att hämta….det projekteras i Bergslagen ska ni veta.

finnskogarna.com

I torsdags förra veckan hade finnskogsprojektet möte på mitt kansli och jag själv var i Riddarhyttan mest hela dan. Jag kunde därför låna ut mitt trevliga rum. Susanne Andersson från Fredriksberg är projektledare och hon lämnade en trave med fina nya foldrar som de tagit fram eftersom de satsade på en egen monter på Vildmarksmässan i Älvsjö alldeles nyligen. Finnskogsprojektet har jobbat hårt på att ta fram nytt material, ny logga och ny hemsida, www.finnskogarna.com, för när tiden går ut i slutet av året (?) så ska projektet överleva och stå på egna ben.

Finnskogarna breder ut sig över hela Bergslagen från norra Värmland till Gästrikland och sträcker sig även upp mot norra Hälsingland och Dalarna, går in även något i Medelpad och södra Jämtland. Det är med andra ord ett stort område som har en skogsfinsk invandring vilket förstås gett avtryck i den lokala kulturen.  Att vi har en stark finnkultur i Bergslagen är inte så väl känt, men ränderna går aldrig ur. Därefter har det kommit fler invandringsvågor till järnindustrin i Bergslagen just från Finland men det är en annan historia.

Den första skogsfinska invandringen skedde på 1500-talet under Gustav Vasa, då Finland och Sverige var ett och samma land. Han erbjöd ett antal skattefria år om man tog upp nya hemman i utmarkerna, dvs i de obebodda skogsområdena i både Finland och Sverige. De som antog utmaningen kom från Savolax i Finland, de behärskade svedjebruket. Det hela började i Finland men i slutet på 1500-talet koloniserades även de svenska utmarkerna av finska svedjebrukare. Deras ättlingar finns kvar och vill man få närmare kunskap om denna stora invandringsvåg, kan man med fördel besöka Finngården Rikkenstorp väster om Grängesberg och titta in i deras Finnmarksmuseum. Det är förstås ett besöksmål i Ekomuseum Bergslagen: www.rikkenstorp.se.

Ludvika bästa friluftskommun!

Läste i lokalpressen på nätet i helgen att Ludvika rankats som bästa friluftskommun i Dalarna! Och att Ludvika snudd på blev hela Sveriges bästa friluftskommun men att Örebro till slut tog hem segern. Hm, läste jag rätt tro?  Men jag tror det för i Ludvika finns milsvida vackra skogar, lika många sjöar som året har dagar, dvs 365 stycken, höjder och blå berg, härligt långa fina cykelleder och stigar, fina kilometerlånga skogsstigar där man verkligen kan vandra och känna sig ett med naturen till och med nära stan. Lätt tillgängligt med andra ord.

Det här skogsnöjet kan hålla mig sysselsatt i timmar på helgerna, bästa sättet att varva ner faktiskt. Igår gick jag nog en mil i Marnässkogen och där var det vid några tillfällen en bedövande tystnad – nästan som på myrarna i Jämtland. Ni vet när tystnaden liksom slår lock för öronen, då man plötsligt hör sitt eget hjärtas fasta slag och förundras….. hur kan det slå så stadigt hela livet om och om igen? Så var det i skogen igår. Och i skogen ser man rester av urgamla (?) gruvförsök – djupa gropar och mossiga varphögar. Och sen kommer man ut på den lilla grusvägen mot Ludvika Gammelgård, som legat där som bergsmangård säkert sen 1500-talet om inte längre. Då hade bergsmännen sina hyttor nere vid Ludvika ström, som idag tyvärr är torrlagd. Vattnet går till kraftverket vid sidan av och är det nåt vi behöver idag så är det elektricitet…jaha, så här rullar tankarna vidare…

SGU och Geoparker

Igår var jag hela dan på ett roligt och intressant möte på SGU, Sveriges Geologiska Undersökningar, i Uppsala. Det kom folk från lite varstans, från Dalarna, Öland, Västergötland. Vi var väl ett 20-tal personer totalt som pratade om en svensk modell av geoparker. Det var ett bra initiativ från SGU: Linda Wickström, Gunnel Ransed och Sven Lundqvist, geologer alla tre förstås.

Folk är i allmänhet mycket intresserade av marken vi trampar, verkligheten under våra fötter och varför naturresurserna ligger där de ligger och hur vi utnyttjar dem. Ja, allt det som bygger våra samhällen och utformar våra kulturer och vår lokala identitet. Och då kommer vi genast in på ekomuseala tankegångar eftersom ett ekomuseum arbetar just med den lokala identiteten och den lokala kulturen. Bergslagen med sina gruvor och sin metallhantering har naturligtvis präglat befolkningen här de sista 1000 åren utan att överdriva.

Ordet geopark är inte skyddat, det trodde jag. Det finns några internationella organisationer som hävdar att det är ofritt, men så är inte fallet. Ingen av oss strävar heller efter att bli en UNESCO Geopark till exempel, för så kan man inte kalla sig. Nej, vi pratade om en svensk geoparksmodell som SGU kan börja arbeta med, hur kan man tänka och vem ska sätta sin kvalitetsstämpel på den? SGU arbetar för att sprida kunskap om geologi i hela vårt samhälle och då kommer även geoturism in i detta sammanhang. Bra!! Allt hänger ihop och det finns ett behov av en geologisk grundsyn.

I Ekomuseum finns Riddarhyttan och det vore ju vettigt att just här peka på geologin, gruvorna och det istida landskapet. Här har Skinnskattebergs kommun en oslipad diamant. Föreningen Geocentrums Vänner i Riddarhyttan kan arbeta precis som de planerat. Först information på en rastplats, beskrivningar och karta plus QR-koder. Sen några appar, fixa till vandringslederna och Geoslingan, uppdatera och trycka om Anders Yrgårds skrift Istiden i Bergslagen som är en vägledning runt Riddarhytteområdet. Det kan bli ”Geopark Riddarhyttan” med en geoparkslogga = kvalitetssäkring av SGU med flera. Därefter blir det läge för ett geocentrum, en startpunkt för exkursioner med mera. Och då har vi arkitekten Gustaf Wennerbergs fina examensarbete att luta oss emot.

Branden vid Bränntjärn

När jag ändå var uppe på Rikkenstorp och for runt på vägarna i måndags, så passade jag på att köra runt Kestina till Bränntjärnstorpet, det enklaste av alla Ekomuseums besöksmål. Det var här som Dan Anderssons farmor Anna-Stina Knas bodde som änka med sina fem barn. Det var här hon förde sin kamp mot Björnhyttans bruksägare, som ville vräka henne. Det var då hon kom på att hon kunde flytta sin stuga över länsgränsen 40 meter bort, från dåvarande Kopparbergs län till Örebro län. Sagt och gjort! Hon klarade sig och fick behålla stugan och hon passade samtidigt på att bygga om den med skorsten och en öppen spis samt ett litet fönster. Det blev en ”svenskstuga” av det gamla finska pörtet. Och sonen Adolf blev senare i livet far till Dan Andersson.

Då var det ett hårt liv, nu tycker vi att det är en underbar liten oas mitt i skogen och vi är glada att torpet står kvar. Och det är därför att det brann rejält sommaren 2008 på många ställen i Grangärde finnmark, stora hotande skogsbränder. Det var i början av juli har jag för mig, torra heta sommardagar. Den stickande röklukten kändes ända ner till Ludvika vill jag minnas. Och himlen fylldes av rökdis. Den gången var torpet i Bränntjärn hotat, elden gick rakt på men de som bekämpade branden lyckades med ansträngning stoppa flammorna 30 meter från torpet. Det brann faktiskt ända fram till ängskanten som i en kil riktad mot gaveln. Det var nog ett mirakel att torpet klarade sig. En stor del av skogen mellan Bränntjärn och torpet brändes av. Jag ville dit för att se hur återhämtningen har skett och jag såg att det fortfarande var väldigt svartbränt där elden farit fram men att ängarna runt torpet och skogen bakom såg ut precis som vanligt. Bränntjärnstorpet är fortfarande en oas och det finns en gammal finnstig framtagen av Nils Holmdahl på Rikkenstorp som går från hans finngård till Bränntjärn och Kestina och tillbaka – man vandrar som i en cirkel. Det är vandringar som brukar arrangeras av folket på Rikkenstorp.