Kommer tid, kommer råd!

Det drar ihop sig och det obönhörligt! Skrivbordet är rensat. Skiftet sker på måndag då Anna Falkengren träder i tjänst och jag slutar ju i dag, en ny tid tar vid. Anna tar förstås även över den här bloggen och berättar om Ekomuseum i bild och text på sitt sätt. Det ska bli roligt att följa ekomuseet framöver men från en annan horisont.

Ekomuseum Bergslagen är en mycket sällsynt skapelse, som inte liknar något annat. Det är och ska vara ett processmuseum, inte en stel konservativ institution utan mer som ett lättnavigerat fartyg. Och fler borde förstå det, i kommunerna, ute i ekomuseet och runt omkring – nånstans däri ligger själva essensen, att hålla nätverksprocessen igång. Men det ska jag bara säga, det är sannerligen inte så lätt. Det är en kamp mot en ständigt pågående krackelering. På det viset är det olikt andra jobb. Och det handlar mer om människor än om platser och ting. Allt det här vet Anna guschelov.

Vad mig anbelangar så  jag vill säga att det varit tio fina fullständigt oförglömliga år! Och dessutom har jag fått smak på att blogga och kommer att fortsätta med det men i eget namn förstås – det blir nog om allmängiltiga ting som t ex platser, minnen, livsstil eller bara hugskott, om sånt som faller mig in. Kanske nån av er vill hänga med på bloggvägen?  Jag vill gärna ha sällskap så om ni vill kan ni kolla läget på cialindeqvist.wordpress.com. Men nån större fart lär det inte bli än, måste nog vila mig lite i hängmattan först, försöka begripa en del saker. 

Och här på Ekomuseums blogg säger jag nu bara helt enkelt: Tack o hej! Tack för mig!

Laggårn på Stollberg

Absolut hällregn igår, otur! Väster Silfbergs Vänner bjöd på avskedskaffe med urgod ananaspaj i den fina stenlaggårn på Stollberg just igår. På bilden nedan står fr vä Erik Wadling, Leea Eriksson, Siv Lindblom och Bengt Lönnqvist. Men så trivsamt det är att träffa dem på detta lite mer spontana sätt, jag kommer att sakna dessa möten mycket!

Stollberg ligger i Smedjebackens kommun men ändå på kanten till Ludvika. Berget är en mycket fin utsiktsplats, man ser vida omkring. Här ligger en gammal stenladugård kvar som en gång hört till gruvfogden. Alla övriga hus är rivna, några så sent som på 1960-talet, bl a boninghuset. Föreningen adopterar platsen sen många år och sköter om den och utvecklar den med små medel och stora egeninsatser. Det är ett generellt populärt utflyktsmål och spontanbesökarna är många. Man kör ju med bil ända upp till toppen där en stor parkering finns på varphögarna vid gruvkanten – det är med andra ord lättillgängligt året runt. Och denna dag tar stenlaggårn emot med brasa och tända ljus, nån el finns förstås inte. Det är så mysigt att sitta där inne i halvdunklet och småprata, titta på elden…nåt ursprungligt griper en.

Här kör föreningen berättarkvällar tre gånger på sensommaren:  onsdagar 14 aug, 4 sep och 2 okt kl 19. Då fylls laggårn av besökare och sista kvällen brukar mörkret vara påtagligt och då tänds marschaller i rader utanför och skapar magisk stämning. Är ni i närheten, missa för all del inte en berättarkväll.

Krampen – rysslägrets tvättstuga

I dag var jag ute på vägarna och for, hade bilen full med foldrar och även sällskap för ovanlighetens skull, min efterträdare Anna Falkengren och Maria Boman från Ludvika Gammelgård hängde med. Vi hade ett ärende till Teatermaskinen, där vi smidde planer på samarbete, ja det kommer ju inte att beröra mig som ni förstår utan Anna – men veckan ut är jag med på allt!  Vi passade även på att göra en tur i Skinnskattebergs kommun när vi ändå var där och lämnade kartonger med sommarfoldrar där vi kom åt. Men nu var det Krampen!

Det var ett tag sen jag var där sist och nu står huset helt färdigrenoverat och lyser. Det invigdes för två veckor sen av den ryske ambassadören och det är den ideella föreningen! Kulturbygd i Samverkan, www.kulturbygd.se som driver och tar ansvar för verksamheten där. Om öppettider vet man inte riktigt än hur det ska bli men man borde kunna kontakta någon i styrelsen för visning och dem hittar man på deras hemsida. Exempelvis är Anders Nyhlén på Galleri Astely med i styrelsen och då vi hälsade på där så hörde vi talas om invigningen. Det går nog an att fråga honom.

Krampenhuset är uppdelat i två avdelningar med en utställning i vardera halva – om rysslägret i ena gavelrummet och om KURJ i det andra. KURJ är alltså Köpings-Uttersbergs-Riddarhyttans Järnväg som är nedlagd sen länge men som delvis har återuppstått som en cykel- och ridled vilket skett tack vare föreningens mångåriga engagemang. 

Här kan ni läsa lite mer om Krampen och rysslägret:  http://ekomuseum.se/besoksmalen/krampen/

Hammarbacken och Bockhammar

Många namn med hammar är det här i Ekomuseum och för all del – i hela Bergslagen. Ja, det har ju legat hammarsmedjor i många hundra år lite överallt och då ihop med masugnarna förstås. Det var när det begav sig med järnet i detta stora område. Jag var först på Hammarbackens dag i Ludvika som infaller när denna fina historiska plats öppnar för sommarsäsongen med utställningar i det vita Magasinet, caféverksamhet i smedbostaden och aktiviteter under sommarveckorna. Hammarbacken har en egen Facebooksida.

Därefter for jag raka vägen ner till Bockhammar och Carl-Erik Fredmans personliga kafé med beställda böcker och två krt sommarfoldrar. Bakom kafeet ligger Ebba Brahes lusthus från 1636. Denna ljuvliga plats! Och en solig dag som denna överträffar den sig själv, det är som att kliva in i en saga.

Lusthuset är en gräddbakelse som flyter på vattnet, nästan overklig. Varför tänker jag på Alice i Underlandet….? Jag kommer att sakna Bockhammars kafé med sin prunkande trädgård och sin goda blåbärskaka. Man kan köpa blomsterplantor där, de odlar alla möjliga sorter. Änglatrumpeter och pelargoner är de särskilt bra på. Och jag kommer att sakna Ebbas lusthus! Ebba som ägde Bockhammar och gjorde så mycket järn hon ville, fast det var förbjudet för kvinnor! Dessa järnladies med sina märkliga öden….

Det sista Ekobladet!

Vill bara påminna eftersom just detta nummer kantades av elproblem. Bladet hänger sen 1 juni på hemsidan under Ekobladet längst till höger i länklistan och där finns även samtliga Ekoblad sen 2007 för ibland kan det vara lite kul att backa i tiden. Det var 2007 som Ekobladet fick ett nyare utseende, då när Jenny Findahl, Snowtrail, gjorde en mall som jag sen försökt följa efter bästa förmåga. Visst blev det snyggare sen det fick en form.

Jag har flera olika sändlistor och många av dem finns i min egen lilla laptop men den stora ligger i den stationära PC:n här på kansliet och just i samma sekund som jag i slutet på maj skulle göra utskicket så fladdrade det till i elnätet och allt gick plötsligt på en fas, dvs skrivaren la av och datorn ville inte lyda, lampan fladdrade….men suck!! En grävmaskin utanför hade kommit åt en elledning. Och jag skulle precis ge mig iväg på en veckas ledighet och ja, det gick som det gick. Från min batteridrivna laptop kunde jag skicka ut till de små listorna men den stora sändlistan i PC:n fick inte sina Ekoblad förrän i dag, för nu är jag tillbaka och alla elledningar är fixade. Irriterande? Jo men visst – men bättre sent än aldrig!!

Och nu gör jag allting för sista gången, det är den märkligaste av insikter. Så blir det i slutet av en bana…men samtidigt börjar något nytt! Med viss spänning närmar jag mig den sista dagen…..

Ludvika ström

Nu ska jag orda lite om Ludvika ström. Jag vet inte för vilken gång i ordningen, men faktum är att jag är omåttligt intresserad av omgivningen runt strömmen och intresset är inte så särdeles märkvärdigt utan ligger mer på det fysiska planet, på den känslomässiga upplevelsen av att gå längs med strömmen och betrakta den torra steniga strömfåran med sina vattenpölar kring vilka gräset växer och där kabbelekan står i full blom så här på våren och där till och med en björk växer mitt i strömmen mellan broarna åt Väsman till.

Tänk om det ändå kunde rinna lite vatten hela tiden….ibland dras dammluckorna upp och strömfåran brusar som den gjorde förr. Så skedde i juli förra året. Det är lockande, då dras många Ludvikabor hit. Man hör ljudet på långt håll.

Det här är resterna av en engelsk park från 1800-talets mitt då lusthuset, ekotemplet och Roths äng kom till, ängen som fick namnet av sin skapare brukspatron Carl Edward Roth, Ludvika bruks ägare. Det var i en tid då romantiken blommade. Stigen mynnar ut vid Roths äng i kanten av Väsman där solnedgången väntar och där människor än i dag samlas för att se solen gå ned.

Och nedanför fallet åt andra hållet, ja där låg vattenhjulen, smedjorna och masugnen, brukets kärna, det som började som Gustav Vasas första kronobruk omkring 1550. 

Träff på Finngården Rikkenstorp

”Lilla paradiset”, just så kallar jag denna ljuvliga plats. I dag hade vi ett kombinerat Ekoråds- och Tjänstemannamöte, två skimrande flugor i en enda smäll. Det gick utmärkt med Gunnar Ahl som van ordförande. Jag blev även mycket trevligt avtackad efter mina tio tjänsteår, nog är det med visst vemod jag lämnar den 1 juli…men det är också naturligt. En ny fas tar vid och det känns bra. Ett medvetet kort möte hade vi också för vi skulle ju ta oss runt på Kulturstigen med Nils Holmdahl efteråt samt ha tid att titta runt i det fina Finnskogsmuseet i ett av uthusen. Det är där man får möta olika människor som levt i Grangärde finnmark. Vi var ett trettiotal personer som deltog och vi klarade oss nästan helt från regn. Några små droppar föll…

Här ovan framför rökstugan/pörtet står Gunnar Ahl, Ekorådets ordförande längst t vä och Anna Falkengren som blir ny ekomuseichef längst t hö. Nils Holmdahl ses här t vä, han vägledde oss runt gården. Sen åt vi en mumsig lunch i den iordningställda lagårn, där vi för övrigt också drack fm kaffet och höll vårt möte. En bra plats för sånt! Tänk på det ni som ska hålla möten och vill vara på ett unikt ställe. Hélène Littmarck Holmdahl hade bakat suveräna nässelbröd och fyllt dem med goda ostar och grönska från naturen, sånt som kirskål och annat mystiskt – gott! Nils berättade om finnmarken och om Dan Andersson, mycket personligt och roligt. Han har ju gjort gedigna efterforskningar och nyligen utkommit med en bok: Karl Hälsing och Dan Andersson, ett bokprojekt om Grangärde finnmark. Jag tog med en kartong till kansliet, vi ska hjälpa till att sälja den. Finnmarken är viktig för svensk järnhantering, det är den ”träkolsgruva” som masugnar och hammare i Bergslagen var helt beroende av. Finnmarken gav energi.

Nu ska ni få ett tips: Rikkenstorps dag under Dan Anderssonveckan tisdag 30 juli kl 10-17 . Temat i år är MAT. Göran Greider kommer och Matupprorets Camilla Sparring. Roligt! Och en marknad blir det på tunet med tema mat. Kaffe och matservering i den fina lagårn förstås….

Ångfartyget Å/F Runn

Det fina fartyget träffade jag på i går i Smedjebackens hamn, jag var ute för att fota några platser när jag var på hemväg från Västanfors. Två karlar höll på att tvätta rent skrovet för det hade lyfts ur vattnet bara dan innan pga sjöfartsinspektion. Skrov får ju inte rosta sönder och fartyget ligger i Kolbäcksån hela vintern, vattnet fryser inte just där pga kraftverket ovanför. Å/F Runn har fått sitt namn efter sjön Runn, där Falun ligger som ni vet. Men numera går den på Barken och den drivs av en ekonomisk förening samt ingår i Föreningen Barkens Ångbåtar. I sommar planeras några mycket intressanta turer, som kallas Nostalgiturer. Jag tog en bild på programmet och hoppas att det är läsbart. Programmet ligger även ute på deras Facebooksida, här: www.facebook.com/ForeningenBarkensAngbatar?fref=ts  

Färden ska gå på Barken ner mot kanalen och Fagersta-Västanfors via Semla slussar och Västanfors ut på Åmänningen mot Oljeön och Ängelsberg. Där möter ENJ upp med rälsbussen (ENJ = Engelsbergs Norbergs Järnväg) och så far man iväg uppåt Norberg och Kärrgruvan och där möter en fin veteranbuss upp, som skjutsar sällskapet tillbaka till Smedjebacken. Och mat och kaffe får man under vägen på olika ställen. Visst är det ett suveränt resepaket!

Tog en bild på Kolbäcksån också med Ovako till vänster. Här blir det allt finare, hamnen håller på att fixas till för att bli just lite trivsam med Barkens Hamncafé och sen den nya Hamnkrogen nere vid gästhamnen, ja de syns förstås inte på bilden, allt det ligger vid sidan av mig….

Östanbergshjulet i Ludvika

De här gigantiska vattenhjulen snurrade förr lite varstans i Bergslagen. De drev vattenpumparna i gruvorna. Och långsamt gick de, inga snabba snurrare, nej så sakteliga överfördes kraften via träledningar till gruvschaktens pumpanordningar, visst är det fascinerande? Och fullständigt ren energi. Jag har i dag kommit till botten med en stor hög papperskräp och hittat guldkorn jag lagt åt sidan. Hittade en text från 1986 av Västerbergslagens släktforskare om Östanbergshjulet, som är en stark symbol för inte bara Ludvika Gammelgård och Gruvmuseum utan även hela Ludvikabygden OCH Ekomuseum Bergslagen!

Bilden här intill visar den man som lät uppföra hjulet i byn Östanberg mellan Norrbärke, Söderbärke och Tuna socknar, i dag Smedjebackens kommun. Han var konstvaktare, gruvförman och gruvfogde och hette Anders Gustaf Danielsson, född 1825 i Norrbärke, död 1904, 79 år gammal. En konstvaktare var en man som vaktade anläggningen med konstgång (stånggång) pumpar och vattenhjul och såg till att tekniken fungerade. Nog ser han duglig ut! Det var som att hjulet blev lite mer levande med bilden av denne man.

Hjulet är 15 m i diameter och hör till de större. Underdelen är borta, resterna står på ängsmarken. En gång stod underdelen i ett litet vattenfall och navet med lager vilade på en hög stenkista i en sluttning. Över hjulet fanns ett skyddande hjulhus av timmer, som ruttnade och rasade 1930. Någon räddade resterna av hjulet och så småningom blev det transport till Ludvika nya gruvmuseum som invigdes 1938 – världens första industrihistoriska friluftsmuseum!

Vetgirigt besök på kansliet

Det kommer ibland in människor som vill botanisera bland våra böcker. I går kom Lilian Jakobsson in i just detta ärende. Hon har varit här många gånger förr men i dag frågade hon efter boken Sveriges tyskgruvor av Martin Fritz. I Ludvika har vi flera sådana gruvor, ja faktum är att tyskgruvorna var vanliga i hela Bergslagen. Och det sen gammalt. I stort sett så började det nog på 1880-talet då tyska bolag köpte upp gruvor i våra omgivningar som sen försåg Ruhrområdet, som växte fram samma tid, med järnmalm ända fram till andra världskrigets slut.

Lilian Jakobsson skriver artiklar om mineral, gruvor och liknande och drivs av ett starkt intresse för geologi. Självklart är hon en aktiv medlem och styrelseledamot i Västerbergslagens Geologiska Förening, www.vbgf.se.

På hemsidan har hon också sin sista rapport upplagd om Stockholmsbröderna Jakob och Hans Urbansson, pionjärer som på det tidiga 1600-talet drog igång koppargruvorna i Riddarhyttan och Ljusnarsberg. Det är intressant för oss med tanke på Kopparverket här! i Riddarhyttan. Jag fick rapporten av Lilian men ni som är intresserade kan gå in på geologernas hemsida, titta under rapporter så hittar ni dem.

Karmansbo smedja nu ett byggnadsminne!

Länsstyrelsen i Västmanland har nyligen förklarat att delar av Karmansbo bruk blivit ett byggnadsminne, som ska invigas den 29 maj. Det är glädjande nyheter för Ekomuseum och särskilt för den ideella förening vars engagemang inte nog kan uppskattas. I smedjan demonstreras den fina konsten att valsa ut stångjärn i ett välbevarat valsverk enligt lanchashiremetoden. Här finns dessutom ett av de finaste vattenhjulen i Ekomuseum samt en gigantisk mumblingshammare, som slog ut det glödande ämnet till passande storlek för valsverket. Som om detta inte vore nog, så ligger det intill stora smedjan även en klensmedja, fullt brukbar och som används flitigt  i olika aktiviteter. Nära de båda smedjorna ligger bostadslängan ”Långa raden” med ett smedbostadsmuseum i en av lägenheterna. Resten är numera kulturbostäder för vanligt folk. Allt detta plus kolhus, dammanläggning, kraftstation m.m. ingår i byggnadsminnet, vilket kommer att betyda mycket för Karmansbo.

Nu menar jag att vi nog kan tacka Gunnar Ahl för en hel del av detta, då han under lång tid arbetat för att få till det och med gott resultat som vi kan se i dag. Han har en särskild relation till smedjan eftersom han sprang här som barn och såg smederna producera stångjärnet. Människor med egna personliga minnen från järnproduktionens dagar finns snart inte mer. Smedjan lades ner 1958 och började förfalla. Den berömda vårfloden 1977 höll på att förstöra byggnaden och en eldsvåda 1983 tog mycket av träkonstruktionerna men räddningsarbetet gick nu igång. Med stöd av staten, kommunen, Volvo AB och en ideell förening drogs ett starkt uppbyggnadsarbete igång till vad vi ser i dag. Man hade även långt gångna planer på en byggnadshytta till en början. Smedjan räddades och blev byggnadsminne. Då blir man glad! Och jag har sagt det förr: det är en stor upplevelse att bege sig hit på Järnets Dag som alltid infaller den första lördagen i juli.

Läs mer om smedjan på www.karmansbo.se som administreras av nämnde Gunnar Ahl och som även är ordförande i Ekorådet.

Finngården Rikkenstorp i vårluft

På något leriga vägar tog vi oss fram, arkitekt Kazu Ohara och jag i min lilla bil. Slirigt var det så här efter vintern. Men nu skulle Rikkenstorp visas upp! Det är ett besöksmål som fogades till Ekomuseum 2009 trots att det ligger i Ljusnarsbergs kommun, men på gränsen till Ludvika och intimt kopplat till Bränntjärnstorpet och finnstigarna.

Jag får paradiskänslor varje gång jag kommer hit, det är som en alldeles egen värld där det ligger avskilt från Norra Hörkens alla sommarvisten. Snön har just smält och några vitsippor syns ännu inte till på ängarna ner mot gården. Ett år blommade de för fullt.

Unge Joel Holmdahl sågar till plank från eget grantimmer nere vid sjön, till ett traktorgarage. För övrigt utvecklas permakulturen alltmer. Ankor av gammal lantras simmar i en liten damm, tuppen gal och hönsen sticker ut huvudena, fåren bräker ovanför gården och odlingsbäddarna ska förberedas. Det är en fullständig idyll. Jag känner mig glad när jag ser allt som görs, det är hopp om framtiden. Och självklart bjuder Nils Holmdahl in oss på en kopp kaffe i det hemtrevliga köket, till och med katten är med. Men vilket trivsamt boställe! Och den 23 maj ska vi ha en ekomuseidag just här, det blir jättefint.

Här är deras hemsida: www.rikkenstorp.se

Källfallet i Grängesberg

Nu for vi till Källfallet i Grängesberg igen, nyfikna som vanligt! Fick japanskt besök i går, professor på Dep of Architecture, Yokohama University Kazu Ohara och Källfallet har väckt hans intresse sen tidigare. Att åka dit nu var ganska självklart, speciellt som hela området, dvs alla de tjugotvå husen sen dec 2012 ägs av Grängesbergs Byalag. Det är det mest positiva som hänt på länge tycker jag. Husen är räddade tills vidare. Och nu när vintern lämnat markerna så vill man dit och titta. Byalaget har röjt! En massa sly och buskage ligger på backen, bra jobbat. Alla hus har även inventerats och befunnits i mer eller mindre hyfsat skick, i flera fall är det bättre än man trott. Under putsen ligger den gamla rödfärgade panelen och den ska tas fram igen, det ska bli som förr. Det här ska bli intressant att följa. Det är ett äventyr även för oss utomstående. Men stöd behövs från alla möjliga håll. Nu ligger en hel del information ute på deras hemsida: www.kallfallet.weebly.com.

Jag läser att de vill genomföra en villkorad försäljning av ett antal hus till köpare som ser det kulturhistoriska värdet och vill följa föreningens avsikter. Det här kan bli en bra lösning, en slags kooperation där man äger sitt hus men ingår i en förening och följer dess avsikter och målsättning åtminstone vad beträffar exteriörerna. Bra tänkt! Hm…man kanske ska slå till…??

NAMSAs årsmöte i Göteborg

Anna Falkengren och jag kom hem i går kväll efter två roliga dagar med mycket frisk luft. I Göteborg blåste det rätt bra! Göteborgs naturhistoriska museum, www.gnm.se, var huvudarrangör för årsmötet i samarbete med Universeum, www.universeum.se.

I Göteborg finns de mest oväntade stora grönområden alldeles in på knuten. Det var jag inte beredd på. Slottskogen är ett sådant och mycket större än man tror. Göteborgs botaniska trädgård, www.gotbot.se, är ett annat som dessutom har en gigantisk förlängning att bjuda på. Vi gick upp på ljungheden ovanför, en rejäl promenad, och där uppifrån hade man en fantastisk utsikt över inloppet, öar och ett Västerhav i fjärran.

Och på det middag på Universeum på kvällen med visning. På taket visas just nu en kul dinosaurieutställning. I museet kunde man följa vatten från det nordiska fjällområdet ned till havet och bortåt den sydamerikanska regnskogen. Två skäggdoppingar bodde i den nordiska delen, en vaktade till och med sitt revir och röda ibisar höll till i regnskogen. Och sen alla märkliga fiskar i gigantiska akvarier….en hoppande stirrande stör fick mig att backa!

Dan efter var det exkursion till Jonsered och vandring i Bokedalens naturreservat från Säveån till Jonsereds herrgård. Det var en skön vandring i bokskogen uppåt uppåt mot en utsiktspunkt varifrån man verkligen fattade hur grönt Göteborg är och vilka höjdskillnader som finns…nog kändes det i benen alltid. Efter lunch i det gröna for vi till Hedefors naturreservat och tittade på det omlöp (faunapassage) som länsstyrelsen är i färd med att bygga för fiskar som måste uppåt ån för att leka och yngla av sig. Om man gogglar på omlöp så finns det många bilder på anläggningar för den som är nyfiken. Omlöp är mer effektiva än gammaldags laxtrappor. Det känns bra att någon tänker på fisken.

NAMSA = Naturhistoriska Museernas Samarbetsorganisation, www.nrm.se/namsa

 

Norberg och järnet!

Nu har det kommit en bok och inte vilken bok som helst, utan en som många har gått och väntat på. Det är medeltidsarkeologen Ing-Marie Pettersson Jensen (Pim), sektorschef på Kultur & Fritid, Norbergs kommun som färdigställt sin doktorsavhandling efter många slitsamma år – sånt brukar nämligen ta sin lilla tid, men trägen vinner! Det blev en stor mycket fin och tung bok fylld av historia och intressanta fakta om Norbergs järnhistoria och Norbergs bergslag. Boken heter: Norberg och järnet. Bergsmännen och den medeltida industrialiseringen. Jernkontorets bergshistoriska skriftserie nr 46. 308 sidor.

Den finns att köpa på Jernkontoret i Stockholm, www.jernkontoret.se. Ni som vill veta mer om boken kan läsa på länken här! Medeltiden är en intressant epok i svensk historia med tanke på människornas stora rörlighet, handelns expansion och något senare även den svåra Digerdöden ”den svarta döden”, en pest och farsot som spred sig i Sverige 1350 och satte stopp för utvecklingen, tog många liv i hela landet och lämnade hela byar öde. Det är svårt att föreställa sig hur det egentligen var. Det var därefter som bergsmännen stärkte sina positioner och pesten innebar även slutet på den första mer industrialiserade järnhanteringen runt Norberg. Den här boken kommer att utgöra grunden till Bergslagens Medeltidsmuseum, där nya Lapphyttan ingår.

På kartan här ovan ser man blästplatser, masugnar, hyttor och medeltida städer i Mellansverige. De senare är välkända platser än i dag, men nu kan vi verkligen förstå hur allt började och varför Stockholm ligger där det ligger – som en vaktpost över pengaströmmarna!