Vandring på Flogberget

samling på gårdstunet
Per Oscarsson, Britt-Marie Hägerman, Anne Seppänen och Örjan Hamrin laddar för promenad på Flogberget.

Äntligen blev det av. På initiativ av Örjan Hamrin, han som redan för trettio år sedan var med och drog upp riktlinjerna för den här fantastiska besöksgruvan, träffades vi här om dagen för att få en historik tillbakablick och framtidsidéer. Det är inte helt lätt att pricka in ett datum som passar för fem personer, men nu fick vi till det, och även det vackra vädret var med, faktiskt årets första riktiga sommardag denna 9 juni 2015. Vi som träffade Örjan förutom jag själv var Smedjebackens kulturchef Anne Seppänen, kultursekreterare Britt-Marie Hägerman och Per Oscarsson från Flogbergssällskapet.

en karta med vandringsleder
Örjan visar karta med möjliga vandringsstigar över gruvområdet på Flogberget.

Vi började med att fika men snabbt låg kartan på bordet, en karta med förslag på intressanta vandringsvägar på berget. Idéerna har legat vilande i många år men är verkligen värda att lyftas fram. Tanken är att göra området så tillgängligt som möjligt för så många som möjligt. Att enkelt och säkert vandra på spänger, broar och trappor med räcken i svårtillgängliga och hisnande gruvområden är en fin idé. Att få både natur- och kulturupplevelse på samma gång förhöjer värdet av besöket rejält.

Anne Seppänen, Britt-Marie Hägerman, Örjan Hamrin och Per Oscarsson
Här börjar vi vandringen på Flogberget.

Dags att gå på promenaden och på riktigt se vad kartan visade. På Flogberget finns sedan länge, iordningställda gångstigar och trappor och först kommer man till den vilda delen av besöksgruvan. Men det är det här som går att utveckla.

Örjan visar oss Flogberget
Örjan Hamrin visar vild natur på Flogberget.

Här har naturen tagit överhand och skapar tillsammans med bergets urholkningar (gjorda av gruvarbetare genom århundradena) en spännande natur. Här är det både naturromantiskt och fantasifullt och man vill stanna länge.

Flogbergets gruva
Anne, Britt-Marie och Ache på kanten till dagbrottet.

Här på kanten av Storbottengruvan är naturen kargare,  förmedlar en tydlig bild av en arbetsplats. Jag förundrar mig över hur enormt slitigt det måste ha varit att borra eller spränga bort så mycket sten för att få fram så relativt lite järnmalm?

Med utsikt över Leran
På toppen av Flogberget med utsikt över sjön Leran.

Flogberget bjuder på vidsträckt utsikt över sjö och berg men också på mörka gruvhål, orter och stollgångar.

Ett schakt och en genomgång.
Örjan pekar ut en ingång till berget. Där nere är det kallt.

På den här platsen kan man, om man vet om det, se ett hål in i berget som leder vidare in i gruvan. Naturen har tagit över, det var ju minst 100 år sedan gruvan sist var i drift.

ett berg av gråberg
Ett nytt berg av gråberg från något av gruvhålen.

När vi kommit en bit på vandringen, utanför den vanliga promenadslingan, tornade det upp sig jättestora högar av krossat gråberg. Naturligtvis, någonstans måste ju materialet från gruvhålen tagit vägen. Ett landskap i landskapet visade sig för oss, helt enkelt ett kulturlandskap som berättar historien om människors hårda arbete för att få fram järnmalm.

Britt-Marie på toppen av ett berg av krossat gråberg.
Britt-Marie och Ache på toppen av ett berg av krossat gråberg.
Örjan Hamrin
Örjan Hamrin på en annan gråbergstopp.

Sedan vände vi tillbaka över stock och sten till Gruvstugan. Det blev en äventyrlig vandring. Om man jämför med Sala silvergruva och Falu koppargruva så är Flogbergets järnmalmsgruva verkligen både småskalig och storslagen på samma gång. Har man intresse av Bergslagens historia så kan man ju besöka alla tre. De kompletterar verkligen varandra som besöksmål.   Vill man hålla sig i Ekomuseums område så finns massor av gruvhistoria och miljöer att ta del av. Till exempel i Norberg, Bastnäs gruvfält i Skinnskatteberg, Lekomberg och Grängesberg i Ludvika. Eller varför inte Stollbergs gruva alldeles nära Flogberget.

Annonser