Ludvika ström

Nu ska jag orda lite om Ludvika ström. Jag vet inte för vilken gång i ordningen, men faktum är att jag är omåttligt intresserad av omgivningen runt strömmen och intresset är inte så särdeles märkvärdigt utan ligger mer på det fysiska planet, på den känslomässiga upplevelsen av att gå längs med strömmen och betrakta den torra steniga strömfåran med sina vattenpölar kring vilka gräset växer och där kabbelekan står i full blom så här på våren och där till och med en björk växer mitt i strömmen mellan broarna åt Väsman till.

Tänk om det ändå kunde rinna lite vatten hela tiden….ibland dras dammluckorna upp och strömfåran brusar som den gjorde förr. Så skedde i juli förra året. Det är lockande, då dras många Ludvikabor hit. Man hör ljudet på långt håll.

Det här är resterna av en engelsk park från 1800-talets mitt då lusthuset, ekotemplet och Roths äng kom till, ängen som fick namnet av sin skapare brukspatron Carl Edward Roth, Ludvika bruks ägare. Det var i en tid då romantiken blommade. Stigen mynnar ut vid Roths äng i kanten av Väsman där solnedgången väntar och där människor än i dag samlas för att se solen gå ned.

Och nedanför fallet åt andra hållet, ja där låg vattenhjulen, smedjorna och masugnen, brukets kärna, det som började som Gustav Vasas första kronobruk omkring 1550. 

Träff på Finngården Rikkenstorp

”Lilla paradiset”, just så kallar jag denna ljuvliga plats. I dag hade vi ett kombinerat Ekoråds- och Tjänstemannamöte, två skimrande flugor i en enda smäll. Det gick utmärkt med Gunnar Ahl som van ordförande. Jag blev även mycket trevligt avtackad efter mina tio tjänsteår, nog är det med visst vemod jag lämnar den 1 juli…men det är också naturligt. En ny fas tar vid och det känns bra. Ett medvetet kort möte hade vi också för vi skulle ju ta oss runt på Kulturstigen med Nils Holmdahl efteråt samt ha tid att titta runt i det fina Finnskogsmuseet i ett av uthusen. Det är där man får möta olika människor som levt i Grangärde finnmark. Vi var ett trettiotal personer som deltog och vi klarade oss nästan helt från regn. Några små droppar föll…

Här ovan framför rökstugan/pörtet står Gunnar Ahl, Ekorådets ordförande längst t vä och Anna Falkengren som blir ny ekomuseichef längst t hö. Nils Holmdahl ses här t vä, han vägledde oss runt gården. Sen åt vi en mumsig lunch i den iordningställda lagårn, där vi för övrigt också drack fm kaffet och höll vårt möte. En bra plats för sånt! Tänk på det ni som ska hålla möten och vill vara på ett unikt ställe. Hélène Littmarck Holmdahl hade bakat suveräna nässelbröd och fyllt dem med goda ostar och grönska från naturen, sånt som kirskål och annat mystiskt – gott! Nils berättade om finnmarken och om Dan Andersson, mycket personligt och roligt. Han har ju gjort gedigna efterforskningar och nyligen utkommit med en bok: Karl Hälsing och Dan Andersson, ett bokprojekt om Grangärde finnmark. Jag tog med en kartong till kansliet, vi ska hjälpa till att sälja den. Finnmarken är viktig för svensk järnhantering, det är den ”träkolsgruva” som masugnar och hammare i Bergslagen var helt beroende av. Finnmarken gav energi.

Nu ska ni få ett tips: Rikkenstorps dag under Dan Anderssonveckan tisdag 30 juli kl 10-17 . Temat i år är MAT. Göran Greider kommer och Matupprorets Camilla Sparring. Roligt! Och en marknad blir det på tunet med tema mat. Kaffe och matservering i den fina lagårn förstås….

Ångfartyget Å/F Runn

Det fina fartyget träffade jag på i går i Smedjebackens hamn, jag var ute för att fota några platser när jag var på hemväg från Västanfors. Två karlar höll på att tvätta rent skrovet för det hade lyfts ur vattnet bara dan innan pga sjöfartsinspektion. Skrov får ju inte rosta sönder och fartyget ligger i Kolbäcksån hela vintern, vattnet fryser inte just där pga kraftverket ovanför. Å/F Runn har fått sitt namn efter sjön Runn, där Falun ligger som ni vet. Men numera går den på Barken och den drivs av en ekonomisk förening samt ingår i Föreningen Barkens Ångbåtar. I sommar planeras några mycket intressanta turer, som kallas Nostalgiturer. Jag tog en bild på programmet och hoppas att det är läsbart. Programmet ligger även ute på deras Facebooksida, här: www.facebook.com/ForeningenBarkensAngbatar?fref=ts  

Färden ska gå på Barken ner mot kanalen och Fagersta-Västanfors via Semla slussar och Västanfors ut på Åmänningen mot Oljeön och Ängelsberg. Där möter ENJ upp med rälsbussen (ENJ = Engelsbergs Norbergs Järnväg) och så far man iväg uppåt Norberg och Kärrgruvan och där möter en fin veteranbuss upp, som skjutsar sällskapet tillbaka till Smedjebacken. Och mat och kaffe får man under vägen på olika ställen. Visst är det ett suveränt resepaket!

Tog en bild på Kolbäcksån också med Ovako till vänster. Här blir det allt finare, hamnen håller på att fixas till för att bli just lite trivsam med Barkens Hamncafé och sen den nya Hamnkrogen nere vid gästhamnen, ja de syns förstås inte på bilden, allt det ligger vid sidan av mig….

Östanbergshjulet i Ludvika

De här gigantiska vattenhjulen snurrade förr lite varstans i Bergslagen. De drev vattenpumparna i gruvorna. Och långsamt gick de, inga snabba snurrare, nej så sakteliga överfördes kraften via träledningar till gruvschaktens pumpanordningar, visst är det fascinerande? Och fullständigt ren energi. Jag har i dag kommit till botten med en stor hög papperskräp och hittat guldkorn jag lagt åt sidan. Hittade en text från 1986 av Västerbergslagens släktforskare om Östanbergshjulet, som är en stark symbol för inte bara Ludvika Gammelgård och Gruvmuseum utan även hela Ludvikabygden OCH Ekomuseum Bergslagen!

Bilden här intill visar den man som lät uppföra hjulet i byn Östanberg mellan Norrbärke, Söderbärke och Tuna socknar, i dag Smedjebackens kommun. Han var konstvaktare, gruvförman och gruvfogde och hette Anders Gustaf Danielsson, född 1825 i Norrbärke, död 1904, 79 år gammal. En konstvaktare var en man som vaktade anläggningen med konstgång (stånggång) pumpar och vattenhjul och såg till att tekniken fungerade. Nog ser han duglig ut! Det var som att hjulet blev lite mer levande med bilden av denne man.

Hjulet är 15 m i diameter och hör till de större. Underdelen är borta, resterna står på ängsmarken. En gång stod underdelen i ett litet vattenfall och navet med lager vilade på en hög stenkista i en sluttning. Över hjulet fanns ett skyddande hjulhus av timmer, som ruttnade och rasade 1930. Någon räddade resterna av hjulet och så småningom blev det transport till Ludvika nya gruvmuseum som invigdes 1938 – världens första industrihistoriska friluftsmuseum!

Vetgirigt besök på kansliet

Det kommer ibland in människor som vill botanisera bland våra böcker. I går kom Lilian Jakobsson in i just detta ärende. Hon har varit här många gånger förr men i dag frågade hon efter boken Sveriges tyskgruvor av Martin Fritz. I Ludvika har vi flera sådana gruvor, ja faktum är att tyskgruvorna var vanliga i hela Bergslagen. Och det sen gammalt. I stort sett så började det nog på 1880-talet då tyska bolag köpte upp gruvor i våra omgivningar som sen försåg Ruhrområdet, som växte fram samma tid, med järnmalm ända fram till andra världskrigets slut.

Lilian Jakobsson skriver artiklar om mineral, gruvor och liknande och drivs av ett starkt intresse för geologi. Självklart är hon en aktiv medlem och styrelseledamot i Västerbergslagens Geologiska Förening, www.vbgf.se.

På hemsidan har hon också sin sista rapport upplagd om Stockholmsbröderna Jakob och Hans Urbansson, pionjärer som på det tidiga 1600-talet drog igång koppargruvorna i Riddarhyttan och Ljusnarsberg. Det är intressant för oss med tanke på Kopparverket här! i Riddarhyttan. Jag fick rapporten av Lilian men ni som är intresserade kan gå in på geologernas hemsida, titta under rapporter så hittar ni dem.

Karmansbo smedja nu ett byggnadsminne!

Länsstyrelsen i Västmanland har nyligen förklarat att delar av Karmansbo bruk blivit ett byggnadsminne, som ska invigas den 29 maj. Det är glädjande nyheter för Ekomuseum och särskilt för den ideella förening vars engagemang inte nog kan uppskattas. I smedjan demonstreras den fina konsten att valsa ut stångjärn i ett välbevarat valsverk enligt lanchashiremetoden. Här finns dessutom ett av de finaste vattenhjulen i Ekomuseum samt en gigantisk mumblingshammare, som slog ut det glödande ämnet till passande storlek för valsverket. Som om detta inte vore nog, så ligger det intill stora smedjan även en klensmedja, fullt brukbar och som används flitigt  i olika aktiviteter. Nära de båda smedjorna ligger bostadslängan ”Långa raden” med ett smedbostadsmuseum i en av lägenheterna. Resten är numera kulturbostäder för vanligt folk. Allt detta plus kolhus, dammanläggning, kraftstation m.m. ingår i byggnadsminnet, vilket kommer att betyda mycket för Karmansbo.

Nu menar jag att vi nog kan tacka Gunnar Ahl för en hel del av detta, då han under lång tid arbetat för att få till det och med gott resultat som vi kan se i dag. Han har en särskild relation till smedjan eftersom han sprang här som barn och såg smederna producera stångjärnet. Människor med egna personliga minnen från järnproduktionens dagar finns snart inte mer. Smedjan lades ner 1958 och började förfalla. Den berömda vårfloden 1977 höll på att förstöra byggnaden och en eldsvåda 1983 tog mycket av träkonstruktionerna men räddningsarbetet gick nu igång. Med stöd av staten, kommunen, Volvo AB och en ideell förening drogs ett starkt uppbyggnadsarbete igång till vad vi ser i dag. Man hade även långt gångna planer på en byggnadshytta till en början. Smedjan räddades och blev byggnadsminne. Då blir man glad! Och jag har sagt det förr: det är en stor upplevelse att bege sig hit på Järnets Dag som alltid infaller den första lördagen i juli.

Läs mer om smedjan på www.karmansbo.se som administreras av nämnde Gunnar Ahl och som även är ordförande i Ekorådet.