Här är Strömsholms kanal

Här är Strömsholms kanal. Varje sluss har sitt eget namn och som ni ser heter den här Lustigkulla. Den ligger nedanför Trångfors smedja innan man kommer ut på Dammsjön mot Skantzen. Och visst är det en karl som står där så lugnt och fiskar i godan ro…

Satt i går och skrev en redaktionell text om just Strömsholms kanal för Upptäcktsresan 2013. Det är Svenskt Kulturarvs fina sommarmagasin med kulturtips från hela landet. Alla landskap är med och för Ekomuseums del är det alltid lite knepigt för vi finns ju i två landskap. Men kanalen går genom båda även om självaste kanalcentrum faktiskt ligger i Hallstahammar. Där finns Kanalmuseet på Skantzen, granne med Mekanikus där kanalens tekniske chef bodde. Och dessutom ligger Kanalbyggnadshyttan inte lång därifrån, där slussportarna renoveras löpande. Kanalens hemsida här!

Men kanalen är så liten och smal! Jag har svårt att fatta att segeljakterna med sina enorma segel för att fånga vinden, gick här. De kallades ”smedjebackare” och byggdes väl i Smedjebacken där kanalen börjar – eller om den slutar där – jag blir aldrig klok på vilket. Kanske fick de riva seglen något när de emellanåt seglade ur kanalen och ut på sjöarna? Det är tänkbart. Åmänningen är rätt stor, det är den sjö som ligger nedanför Fagersta, där Ängelsberg och Oljeön ligger. Där kan det nog blåsa upp. Dessa flatbottnade pråmliknande segeljakter kunde lastas med 60-70 ton järn!! Och de gjorde 8-9 resor per år mellan Smedjebacken och Borgåsund, där allt järn lastades om för vidare transport till järnvågen i Stockholm. Sen for järnet iväg ut på de sju haven, det gick på export och gjorde många människor förmögna. Men runt 1860 kom ångkraften att ersätta seglen och ångbåtar började gå med släp av lastade pråmar efter sig. Viss persontrafik förekom också. Folk for med båt längs kanalen och till Stockholm. Sen kom järnvägen och tog över all trafik och kanalen hamnade i skuggan. Livet runt kanalen försvann trots att  den var Sveriges viktigaste vattentransportled – näst Göta kanal.

Men snart är det sommar! Vi kan åka med turistbåtar på kanalen, såna finns! Och slussarna fungerar. Man kan vandra och cykla längs med den. Man kan fiska i den och njuta av den. Och man kan lära sig nåt om hur det var för inte så väldigt länge sen. 

Ekomuseum som institution?

Det här är slutet på Lena Anderssons text ”Institutionen bevarar och förändrar” i Kolumnen, DN lördag 26 jan 2013.

I lördagens DN fick jag nya tankar om institutioner. Jag säger ju alltid att ett ekomuseum inte är en institution, eftersom en sådan är något tungt, fyrkantigt och statiskt. Istället ska ett ekomuseum vara ett lätt och rörligt nätverk dock på en stabil grund och med en ständig beredskap för förnyelse – så länge man inte ruckar på själva basen. I vårt fall är det en gemensam historia som kretsar kring järn och människor. Ett ekomuseum ligger alltid ute i landskapet, fritt och luftigt där man kan begrunda de autentiska spåren av den verksamhet som pågått under 1000 år och mer.

Bäst nu att genast repetera vad eko- i ekomuseum står för.  Det kommer från grekiskans oikos som betyder hushåll. Att hushålla är att vara ekonomisk, ekonomi. Vårt ekomuseum handlar om ekonomisk historia. Men där finns en bit av ekologi också, samma eko-, hur man hushållar med naturresurserna, hur man känner sitt landskap och hur man värnar sin miljö. Vi jobbar med båda delarna och de är som parhästar dessutom, ekonomi och ekologi. Och kultur och identitet växer fram ur natur och landskap. Natur och kultur hör ihop.

Men nu till institutionen! Jag läste med stort intresse Lena Anderssons kolumn Institutionen bevarar och förändrar. Förändrar….??? Jahaja, jag ser som sagt institutionen som statisk, inget man vill vara i. Sega strukturer. Men Lena Andersson provar alltid nya tankespår, det är det som gör henne så rolig att läsa. Det hela blir mycket personligt. Hon frågar sig varför vissa samhällen på jorden förändras så lite när världen i stort förändras så mycket? Och tänker att det är institutioner som förutsätter förändring. Historia förutsätter institutioner, som fångar in och systematiserar medvetandets utflöden….här måste jag tänka, ajajaj. Hon tvingar mig att tänka!! Hon tänker att institutionen är något som tvingar människor att komma över sina motstånd, annars skulle det inte bli mycket gjort. Det handlar om medvetandet. När man blir medveten om något, då först går man vidare till nästa steg, då händer det saker. Så är det i institutioner. Och den yttersta institutionen är det egna livet. Och man fyller sin institution hela tiden. Vi går alltså alla omkring som institutioner och tillsammans skapar vi än större sådana. Ja, och då är naturligtvis Ekomuseum också en institution, vars behållare fylls på, svämmar över, tappas ur och fylls på igen – alltmedan tiden går – en process av liv och förändring. Det är som om jag fått nya glasögon på näsan….

En tur till Söderbärke

 

Karin Johansson på sin veranda i Söderbärke.

Jaha, här fylls det 65 år på löpande band, igår var det Karins tur och en vackrare vinterdag får man nog leta efter. Det där rosa januariljuset!! Med en vit måne på himlen. Jag for dit igen för visst måste det gratuleras när man rundar denna milstolpe i livet. Det blev kaffe och tårta på Karins fina luftiga veranda för andra gången på kort tid.

Karin Johansson har jobbat på uppdrag åt Ekomuseum i nästan tio år nu, hon sköter om bokföringen och gör bokslutet, sen behöver vi bara gå till revisorn i Ludvika som kollar allt och skriver under. Jag hushållar och hon plitar med siffrorna och tillsammans har vi en bra känsla för pengar. De ska ju inte slösas bort på onödigheter utan de ska arbeta i verksamheten och göra nytta – just det, det där lät väl bra! Men så är det när man har en bestämd och begränsad kassa. Det finns liksom inga extra dolda tillgångar nånstans, en penningakälla – tyvärr!! Vi ska helst hamna nära nollstrecket i slutet på varje år och vi har lyckats bra med det. Jag försvinner ju till sommaren och Anna Falkengren tar över och fortsätter med Karin. Eftersom Karin är egen företagare kan hon jobba på lite i sin egen takt nu ett par år framöver. Ta de uppdrag hon vill. Tur för oss att hon vill fortsätta med Ekomuseum! Det är så skönt när allt faller på plats – nervlugnande!

Wild Sweden & Kolarbyn

Reportaget om Bergslagstinget i okt 2004 i Nya Ludvika Tidning, som nästan helt handlade bara om Marcus Eldh!

Jag minns när jag var ganska ny på min post och vi arrangerade ett Bergslagsting på Cassels i Grängesberg. Det var i oktober 2004 och tinget döptes till Kultur + Turism = Sant. Det skulle handla om kulturturism och just då var Arnturismen riktigt het i Västergötland. Vi fick höra just om det denna dag, det var storslaget och gjorde djupt intryck på oss alla, vi önskade oss en Arn-figur i Bergslagen. I dag hörs inget om Arn, det går i vågor det där.

Men något som var helt nytt då var ekoturism. Marcus Eldh (som då hette Jonsson) var också inbjuden att prata om den nya Kolarbyn utanför Skinnskatteberg som han tagit över och som han använde som utgångspunkt för älgsafaris. Det var första gången han framträdde med sin otroliga berättelse om hur han fick idén och hur han startade upp. En sån udda historia hade vi aldrig hört, vi tappade hakorna. Går det att locka folk med primitivt boende i kolarkojor och sen ta med dem ut och titta på älgar? Han hade till och med älggaranti! Han visste var de fanns och han var fylld av självförtroende, det här skulle gå bra! Jojo….tänkte vi, hm…visst…

Nu läser jag i gamla pressklipp här på kansliet att Ludvika Nya Tidning föll så pladask för Marcus att hela artikeln om seminariet handlade enbart om honom! Jo, han väckte uppseende, jag måste skratta åt minnet.

Åtta år har gått den dess och företaget går lysande, Marcus vinner turistpriser. Folk strömmar till och det är inte bara svenskar, nej hit fullkomligen forsar en ström av europeisk och utomeuropeisk turism. I början bedrev han verksamheten enbart under sommarhalvåret och fyllde kojorna med folk. Nu kör han året runt och har överlåtit Kolarbyn till en kompanjon. Kojorna blev för övrigt Sveriges mest primitiva vandrarhem och inordnades i STF, Svenska Turistföreningen. Och vad sker…plötsligt finns det inte bara älgar i skogen, vargen har kommit för att stanna. Och bävern har ökat i antal. Bergslagens skogar blir allt vildare och Marcus Eldhs företag växer på alla breddar. Han tar emot folk från världens alla hörn och man får sova på pensionat också. Kolarkojorna är nog till för de mest äventyrliga…

Nu är det vargsafaris på gång! Häng me’:  Wildsweden  här!   och  Kolarbyn   här!

Kommunstyrelsen i Fagersta

Här sitter kommunstyrelsen i Fagersta samlad. Längst bort i högsätet sitter kommunalrådet Stig Henriksson. Ekomuseums styrelseledamot Tomas Ulfborg sitter i mörk tröja till höger om damen i rött vid bordets vänstra sida. 

Så här var det – jag skulle berätta om Ekomuseum så som jag gjorde på vårt sista styrelsemöte i december. Då redovisade jag vad jag sa på Ekomuseikonferensen i Seixal i Portugal i september.  Det var via Tomas Ulfborg i vår styrelse som inbjudan till kommunstyrelsen i Fagersta kom. Jag kom, jag talade, jag körde bildspelet och försökte poängtera det här med att naturen måste in i kulturen. Naturen först, därefter kommer människan som skapar kultur i naturen. Vi måste ta en djupare titt på naturresurserna som skapat den kultur vi lever i. Det är även verkligheten under våra fötter, som vi inte vet så mycket om. Och sätter man på sig naturglasögonen så ser man plötsligt landskapet runt omkring gruvor och hyttor på ett nytt sätt och självklart hör allt det där till vardagslivet i Bergslagen och har så alltid gjort. Landskapet präglar människor mer än vad vi anar. Och här har vi något intressant att lägga till och börja jobba lite mer med.

Det är då vi plötsligt kommer in på ekologi, miljötänkande, hållbarhet, medvetenhet om naturresurserna, hushållning och så vidare –de där nyckelorden som vi hör om nu för tiden.  Jag kunde peka på nya unga energirika rörelser: permakultur (Rikkenstorp), gestaltning av vår lokala historia i naturen (Teatermaskinen), geoturism (Geopark Riddarhyttan), natursafaris (Kolarbyn och Wild Sweden) och inte minst på våra kontakter med naturvetarna i NAMSA på Naturhistoriska Riksmuseet. Jag gjorde vad jag kunde på 20 minuter, jag lät nog som en kulspruta! Men fick jag med allt? Nej, mycket är osagt! Men de såg rätt nöjda ut i kommunstyrelsen i alla fall.

Det första planeringsmötet

Anna Falkengren och Ingvar Henriksson på Ekomuseums kansli. Nu planeras framtiden!

Fredagar är bra dagar för planeringsmöten, det är liksom lite lugnare i slutet på veckan. Alltså bokade Anna Falkengren och jag vårt första riktiga möte i dag. Hon ska ju ta över efter mig den 1 juli när jag går i pension och det är otroligt skönt att vara ute i god tid, det säger jag bara. Vår ordförande Ingvar Henriksson dök också upp och tog sig en slurk kaffe med oss på förmiddagen. Det var mycket att prata om så här i början men nu är vi i alla fall i gång.

Det blir en långsam grundlig överlämning som kommer att löpa på fram till sommaren och det gör att vi hinner med.  Överföringen av all information kommer att ske i en takt som inte stressar sönder oss. Det ska ju kännas tryggt för oss båda och även för ordföranden. Och det kommer det att göra. Vi kände oss jätteglada alla tre för att allt det här löser sig så bra!! Det betyder mycket för sinnesron. Man vill ju ha ro i sinnet, eller hur? Då blir det också arbetsro.

Järnrutten på gång

I går lade Jenny Findahl, www.snowtrail.net ut den nya uppfräschade lite förenklade Järnrutten på webben, www.jarnrutten.se. Men observera nu att det bara är den svenska versionen än så länge. Och vi har rensat lite i den. Den är ännu inte helt klar heller, vi ska få in Surahammars besöksmål också, de är än så länge bara prickar på kartan. Det kommer, det kommer….men vi är en god bit på väg. En viss uppdatering ska även till, som också kommer i efterhand, även om Jenny försökt få till det med alla nya färska uppgifter. Det sker alltid förändringar. Den engelska versionen www.ironroute.se ligger fortfarande kvar som den var – nu kan ni jämföra – och den ska självklart bli som den nya svenska så snart vi hinner med. Vi ska också ta fram en liten folder till Järnrutten med några turförslag. Det här blir bra. Vad kul det känns! Nu är vi igång inför säsongen som kommer…..

I går hörde jag förresten en talgoxe som drog vårsången med en dubbelton på gammalt hederligt vis! Det var också kul. För övrigt gnor jag med årsberättelsen för 2012.

I dag badade Ludvika i sol!

Hällsjöns gamla gästis på Ludvika Gammelgård. Ekomuseums kansli ligger i bortre gavelrummet på nedre botten.

Jo, jag är tillbaka efter en lång julhelg i norrländskt mörker. Kom i går. Har jag varit på en annan planet? Här i Ludvika har man fått kisa i dag, jag hade behövt solbrillor. Vi har haft rena rama vårvädret med idogt kvittrande överlyckliga talgoxar (underbart vårtecken!) och en slösande sol. Och visst var det väl dagsmeja? Det droppade i alla fall lite här och där. Rätt som det är sticker snödropparna upp sina små huven och kikar på oss. Jag har en södervägg där jag bor, ska spana lite på dem.

Jahapp – och jag går in på slutspurten nu! Jag ser målstolpen, den närmar sig raskt och det är bara ett halvår kvar av mitt fasta arbetsliv. Visst känns det märkligt, det gör det. Mycket märkligt – så som alla förändringar kan kännas, när något, som har varat så lång tid som ett helt arbetsliv, ska avslutas. Men ändå! Det är något av friska vindilar som drar förbi näsan, en ny luft från annat håll. Min efterträdare Anna Falkengren har nu presenterats i båda lokaltidningarna, det känns väldigt roligt. Det här halvåret kommer att gå galopperande fort – så är det!

Och ljusstakarna ska bort från fönstren tjugondag Knut, ni anar dem på bilden ovan trots att solen tar ljuset från dem. Knut har sin dag på söndag. Alltså ryker alla stakarna på måndag morgon. Och då har halva månaden redan gått….jisses, det är mycket som ska hinnas med, det här lär bli en pärs!