Hej ni som följer den här bloggen eller som hittar hit ändå.
Den här bloggen är flyttad, in på Ekomuseum Bergslagens hemsida.
Hemsidesadressen är: www.ekomuseum.se
Den nya bloggens adress är: www.ekomuseum.se/blogg
Hoppas att ni vill (fortsätta att) läsa om Ekomuseum Bergslagen och att vi ”ses” på hemsidan och i bloggen även framöver.
Malin Andersson, verksamhetschef Ekomuseum Bergslagen.
Fredagen den 14 december var en annorlunda dag för Ekomuseum Bergslagen. Anna Falkengren, som varit Ekomuseums verksamhetschef sedan juli 2013 tackades av i samband med årets sista styrelsemöte.
Anna Falkengren började som verksamhetschef på Ekomuseum Bergslagen i juli 2013 och hennes första och genomgripande uppgift blev att börja stabilisera det enorma nätverk som är Ekomuseum Bergslagen.
Den här processen startade Anna med en stor workshop som arrangerades 2014.
Eftersom museet består av 68 besöksmål, i sju kommuner i två län samt med två länsmuseer är det i sig en stor organisation.
Lägg därtill alla samarbetspartners runt omkring: länsstyrelserna, konstfrämjandena, konstrum Bergslagen, nätverket för Järn-Koppar-Silver, Strömsholms kanal, Bergslagssatsningen, Visit Dalarna och Västmanland Turism, för att nämna några. Tillsammans med dessa har Anna drivit olika projekt som Ekomuseum Bergslagen medverkat och medverkar i.
Utöver ”nätverkandet” ingår i arbetet på kansliet att se till att alla besöksmål och Ekomuseum Bergslagen marknadsförs och det inte endast genom traditionell annonsering.
Varje besöksmål har en egen vandringsfolder.
Varje sommar trycks en sommarfolder.
Anna har skapat en mycket uppskattad och fin tidskrift ”Magasinet” som nu getts ut fyra år på olika teman.
Dessutom har under Annas tid en ny bok producerats: ”Krasch-bom-bang, en bok om berg och stenar”.
Ekomuseum Bergslagen har en hemsida, ett facebook-konto och två instagramkonton.
#järnruttenveckan har också skapats under Anna Falkengrens tid som verksamhetschef. Med inspiration från olika konstrundor har Anna byggt upp en aktivitetsvecka som går av stapeln den första veckan i juli varje år sedan 2015.
Styrelsens ordförande Ingvar Henriksson tackade av Anna genom att berätta om allt detta och förundrades över allt hon hunnit med från kansliet under den här tiden och med förhoppningen om att tillvaron som pensionär ska berikas med fortsatt engagemang för kultur, konst och historia.
Till avtackningen anslöt även representanter från Skinnskattebergs kommun, Norbergs kommun, Fagersta Turism, Dalarnas museum, Västmanlands läns museum, Kulturmiljöenheten på Länsstyrelsen i Västmanland, Strömsholms kanalbolag och Visit Dalarna. Anna fick hjälp av museicheferna från länsmuseerna med att bära ut alla blommor och presenter till bilen!
Datumen för #järnruttenveckan 2019 är lördag 29 juni till och med söndag 7 juli.
Alltid vecka 27.
”Save the date” brukar man säga: skriv upp datumen i kalendern!
I år, 2018, innehöll #järnruttenveckans program mer än 130 olika punkter.
Förhoppningen är att nästa års program ska vara lika gediget, intressant och utspritt i hela det område som är Ekomuseum Bergslagen.
Under årets #järnruttenvecka fick jag en chans att, inför jobbstarten i september, åka runt till så många av Ekomuseums 68 besöksmål som möjligt. 48 stycken hann jag med och ute på de olika besöksmålen fanns entusiastiska ideella och personal som tog emot.
Vattenhjulen snurrade, eldarna brann – där man fick elda, det var ju knastertorrt i markerna! – kaffe och mat serverades, guidningar gjordes, teatrar spelades upp.
Själv fick jag bära rödjord, starta en blåsmaskin, lyssna på många bra guider, äta härliga hembakta bullar, jag plockade på mig broschyrer som jag fortfarande sitter och bläddrar i, jag tittade på konst, vallhundar, körde vilse, upptäckte oväntade pärlor och återupptäckte platser jag besökt förr.
Jag gick på guidningar om allt ifrån slott till humlor, fotograferade, pratade med besökare och förstås med arrangörer.
Dessutom såg jag mig själv som tioåring på skolavslutning, i en tidningsartikel från 1978, i en utställning på hembygdsgården i Ramnäs. Bara en sån sak!
Med en magväska med växelkassan och biljetter samt nycklar i, cyklade jag mellan bruket och bryggan. Rodde ut besökarna till Oljeön och cyklade tillbaks till hyttbacken. Två turer på bruket per dag och en till ön, plus några enstaka bokade grupper över sommaren, så såg det ut.
Säsongen var ganska kort, från midsommar till andra halvan av augusti. Då lämnade jag in redovisningen, kvarvarande biljetter och kassan.
De första åren var jag ganska ovetande om att Ekomuseum Bergslagen höll på att växa fram, det bildades ju 1986 och har alltså nu fyllt mer än 30 år!
Snart blev jag dock medveten om att det fanns och vilken värld som öppnade sig för mig då!
Genom det då otroligt aktiva nätverket och de många bussarna som åkte runt i området, med guider, intresserade från de olika besöksmålen, med folk från kommuner och länsstyrelser och museer, fick jag se hela området.
Jag gick utbildningar, bland annat en lite större sådan som gav mig rätt att titulera mig Bergslagsguide.
Efter den utbildningen fick jag själv börja guida på bussarna och det var spännande att bege sig från ”min gata” Ängelsberg, ut i det stora område som Ekomuseum Bergslagen är.
Sju kommuner i två län är med: Skinnskatteberg, Hallstahammar, Surahammar, Fagersta, Norberg, Smedjebacken och Ludvika.
En resa jag minns speciellt väl är när en grupp från USA kom på besök. Deltagarna var lärare i biologi, vilket ledde till många stunder då vi slog våra kloka huvuden ihop över någon av deras böcker om arter av gräs och skalbaggar – inte precis mitt specialområde ens på svenska, än mindre då på engelska.
Det de – som kom från en stat där prärien brer ut sig och inte ett träd syns på mil efter mil – fascinerades mest av på hela resan, som bland annat gick till Ramnäs bruk och Lancashiresmedjan där, samt till Röda jorden, var när vi på väg till just Röda jorden fick stanna för att en timmerbil stod i vägen och lastade.
Innan jag hann förklara att nu skulle vi få lov att vänta ett tag innan vi kunde åka vidare såg jag att det ”bubblade” i hela bussen. De höll på att dra på sig ytterkläderna för att ge sig ut och fotografera detta exotiska som en timmerbil mitt i skogen innebar.
Att guida hör till det roligaste jag vet. Nästan varje sommar i 25 år återvände jag som guide till Ängelsberg, jag guidade på bussresorna genom Ekomuseum Bergslagen, på Gammaldags jul på Västanfors hembygdsgård i Fagersta och på Nya Lapphyttan.
Jag arbetade även på turistinformationer i Fagersta, Ängelsberg, i Norberg och på Västanfors.
Så småning om tog jag fartygsbefälsexamen klass 8 för att kunna köra passagerare till Oljeön i Ängelsberg. Tiden då vi rodde över besökarna i en plåteka med plats för åtta personer var snabbt förbi och färjan Petrolia transporterar nu sedan länge passagerarna istället.
I och med att jag började som verksamhetsledare på Fagersta-Västanfors hembygdsgård 2012 har jag inte arbetat som guide på somrarna sedan dess, utom vid enstaka tillfällen då jag fått en chans att guida en grupp någon stans.
I december 2017 slutade jag på Västanfors hembygdsgård och fick frågan om att ta över efter Anna Falkengren då hon går i pension från Ekomuseum Bergslagen i december 2018.
Därför blev det en kort sejour i mitt eget företag igen, innan jag avlutade verksamheten där för att börja halvtid på kansliet nu i september och jobba tillsammans med Anna året ut.
Företaget arbetade jag i 2007 – 2011, även där var temat kultur och turism: hemsidor och informationstexter till besöksmål och besöksföretag, att arbeta med tillgänglighetsdatabasen på uppdrag av Bergslagssatsningen, att guida och bemanna turistinformationer på uppdrag av kommuner och olika museer samt med guideutbildningar.
Ekomuseum Bergslagen gav mig en känsla av sammanhang. Samtidigt som mina kunskaper växte kvarstod känslan av mystik som det innebär när besöksmålen ligger kvar på sina ursprungliga platser, som de flesta av Ekomuseets besöksmål gör. Här har människor levt och verkat. Arbete, fritid, utbildning, familjeliv, kyrka och traditioner, rädslan vid nödår och glädjen vid lyckade framsteg – allt har hänt, liksom det händer nu, för oss, idag.
Samtidigt som vi känner närhet till människorna som varit här före oss, får vi använda vår fantasi för att fylla ut våra kunskapsluckor. Allt får vi aldrig veta – och det kanske är bra, för det väcker vår fantasi till liv och gör att vi nyfiket tittar vidare på historien och allt den kan lära oss.
Speciellt tack till Anna för det varma och proffsiga mottagandet, jag är tacksam för tiden vi får arbeta tillsammans!
Och tack Ekomuseum Bergslagen för allt jag fått hittills och för att jag nu fått förtroendet att arbeta vidare med verksamheten. Här i bloggen kommer jag att skriva om arbetet på kansliet, om det enorma nätverk som Ekomuseum Bergslagen är och om de olika miljöerna, nu 68 till antalet.
Jag hoppas vi ses här i bloggen, att du känner dig välkommen på hemsidan och att höra av dig till mig på kansliet, att du följer Ekomuseum Bergslagen på Facebook och att vi träffar på varandra ute i de fantastiska miljöerna.
Mina fem år i ekomuseets tjänst har gått overkligt snabbt. Kanske för att det varit så intensivt, men också för att det har varit så himla roligt. Jag tackar nu för mig och hälsar Malin Andersson välkommen.
Mitt uppdrag har varit att vara den sammanbindande länken i alla nätverk kring ekomuseets olika besöksmål som till exempel de sju stiftarkommunerna, de många ideella föreningarna samt tjänstemän inom kultur och turism. Det har i sig varit tidskrävande men oj vad många trevliga och engagerade människor jag träffat från Fredriksberg i norr till Strömsholm i söder. Att få uppleva ekomuseets idag hela 68 spännande besöksmål är dessutom en stor bonus i det här jobbet – man blir bekant med trakten.
Ekomuseum Bergslagen är idag en mycket levande och modern organisation. Med sina mer än 30 år på nacken har verksamheten växt och viljan till samverkan är stor. Jag skulle säga att samverkan över kommun- och länsgräns är enklare nu än då ekomuseet var nytt. Där låg ekomuseets skapare helt enkelt före sin tid när allt startade för 32 år sedan.
Vad har hänt under mina fem år? Ja det kan jag ju inte rabbla upp men alla är så att säga med på tåget nu – alla nio stiftare är överens. Lokala ekoråd har börjat ta form igen och snart är målet nått med det. Sedan är det ju Järnruttenveckan som startats samt Ekomuseum Art Space och Konstrum Bergslagens fortsättning att grabba tag i, och så ligger det ju nya projekt i ”pipe line” och väntar…
Mycket är på gång och Malin Andersson har redan börjat. Under hösten sätter hon sig in i pågående projekt och hon är taggad för uppdraget kan jag lova. Jag kommer med glädje att följa ekomuseets fortsatta verksamhet och önskar Malin allt gott och lycka till. Hon är rätt person för uppdraget, kunnig och erfaren guide i ekomuseet sedan många år, hon kan områdets historia. Innan hon började här var hon verksamhetsledare på framgångsrika Fagersta Västanfors hembygdsgård.
Till sist ett tt stort tack till Ekomuseum Bergslagens styrelse för för att jag fått fem intressanta år och tack för allt samarbete, alla i ledningsgruppen, ekorådet, lokala ekoråden och alla andra vid besöksmålen jag haft kontakt med för att lyfta fram och belysa Bergslagens spännande historia och bakgrund.
Läs mer om Ekomuseum Bergslagen på ekomuseum.se
Konstnärer borde delta i samhällets utveckling mycket mer än vad som sker, sa min far någon gång på 1970-talet och jag instämmer än idag. Konsten och konstnärers delaktighet kan ge fler och oväntade dimensioner till fysiska miljöer och till människors känsla för platser och varandra tror jag.
I pilotprojektet Ekomuseum Art Space provar vi nu att ge en industrihistorisk miljö en ny dimension genom att bredda berättelsen med hjälp av en konstnär och hennes konstverk.
Idag hälsade jag på i Strömsholms kanals verkstad i Hallstahammar där konstnären Aida Chehrehgosha, med hjälp av Martin och Christian, just nu arbetar för fullt. Aidas verk kommer att återknyta till barndomen och uppväxten i Hallstahammar och materialet hon använder är överblivet timmer från renoverade slussportar, hon återanvänder alltså industrihistoriskt material för att gestalta sin egen berättelse. Historia möter samtid.
Aida, som är född i Iran, växt upp i Hallstahammar och som idag bor i Stockholm berättade att det har varit spännande att via det här projektet återvända till Hallstahammar, att det har varit lite av en uppgörelse med barndomen och allt vad det innebar men också överraskande intressant att upptäcka nya miljöer och möta nya människor på platsen.
För ekomuseet del är det här konstprojektet nytt, spännande och viktigt. Förhoppningen är att under kommande år möjliggöra för fler konstnärer på fler av ekomuseets besöksmål. Att ta in samtidskonsten i historiska miljöer ökar verkligen platsens attraktion. Jag tror att min far skulle gillat det nu inledda pilotprojektet Ekomuseum Art Space och tänk vad kul det hade varit att visa honom…
Ekomuseum Art Space har möjliggjorts genom Konstfrämjandet i Västmanland och Strömsholms kanal AB och medel har getts via Region Västmanland kulturella och kreativa näringar och Västmanlands läns bildningsförbund.
Läs mer på: http://www.vastmanland.konstframjandet.se
Med en rivstart drog Järnruttenveckan igång för tredje året i rad. Det var en stor ära för mig att få börja första dagen den 30 juni med att inviga Bråforsdagarna i vackra Bråfors bergsmansby och sedan snabbt köra till Flogbergets besöksgruva för återinvigningen efter de genomgripande säkerhetsarbetena det senaste året. Det blev en heldag med mycket folk på båda platserna. Bråforsdagarna som också startade för tre år sedan ökar år från år, fler aktiviteter och fler besökare och Flogbergets gruva, nestor bland ekomuseets besöksmål, drar ständigt besökare i alla åldrar.
Flogberget återinvigdes av Landshövdingen Ylva Thörn och det bådade gott att höra henne prisa både folkbildningen, det ideella arbete och besöksnäringens betydelse i länet och lika fint var det att lyssna till Örjan Hamrin och Monica Borg som berättade om hur det hela med besöksgruvan startade för mer än 30 år sedan.
Det pågick många fler arrangemang redan första dagen, men jag satsade på att fortsätta dagen därpå och sedan hela veckan med att besöka olika platser. Alla arrangemangen drar inte horder av folk, men en liten grupp är bra grupp när man går på guidad tur. På bilderna ses Bråfors bergsmansby, Flogbergets gruva, Kulturreservatet i Skräppbo med teatermaskin-huset, Luossastugan på avstånd där Heidi Baier sjöng och berättade och sist Birgitta Ahrås som guidar på Hammarbacken.
Vill du se hela programmet så ligger det kvar på http://www.ekomuseum.se under fliken järnruttenveckan.
Ekomuseum art space klingar fint tycker jag. Det handlar om att på ett helt nytt sätt för ekomuseet låta samtidskonst ta plats i de industrihistoriska miljöerna. Genom kontakter med Region Västmanland har det ena lett till det andra och nu är ett pilotprojekt på gång att ta form. Spännande. Jag ser fram emot att följa projektet och hoppas på att det så småningom ska växa och sprida sig till fler av ekomuseets miljöer.
Det här kommer att hända: Under sommaren 2018 erbjuder vi en konstnär en unik möjlighet att bo och arbeta i Skantzenområdet i Hallstahammar och ta del av arbetet kring renoveringen av Strömsholms kanals slussportar. Med det historiska materialet från slussportarna som utgångspunkt kan konstnären skapa fritt i en unik miljö. I residensprogrammet ingår även workshopaktiviteter för barn och unga och ett konstprogram med öppen ateljé och föreläsning. Konstnär efterlyses via Open Call. Mer information om ansökningsperiod och ansökningsförfarande publiceras den 16 mars.
Ekomuseum Art Space residens arrangeras av Konstfrämjandet Västmanland i samarbete med Ekomuseum Bergslagen och Kanalbolaget AB samt med stöd av Region Västmanlands Kulturella och Kreativa medel och Västmanlands Länsbildningsförbund.
Kokillen kommer inte att byggas på Fagersta Västanfors hembygdsgård, vilket hade varit toppen. Så här hade det kunnat bli.
Fotomontage: Bornstein Lyckefors
Efter ett möte den 15 januari med Fagersta Västanfors hembygdsförening beslutade Ekomuseum Bergslagen att inte bygga ett besökscentrum på hembygdsgården. Idé och planering har vuxit fram och diskuterats under ett par år och stora förhoppningar har funnits att en samverkan skulle kunna vara möjlig.
Bakgrund När du kommer till Bergslagen, eller om du bor här, tänker du nog först och främst på naturen. Skogar, sjöar och glittrande vattendrag. Den vilda naturen är storslagen och betydelsefull, den är grunden till Bergslagens bakgrund som ett av Sveriges främsta järnproducerande område genom tiderna.
För cirka 30 år sedan bestämde sig två kommuner i Dalarna och fem i Västmanland tillsammans med de två länsmuseerna att vår industrihistoria var värd att belysa och lyfta fram, bevara och göra tillgänglig för alla, för innevånarna på plats såväl som för besökande på resa. Mycket arbete har under åren lagts på att bevara och rädda och berätta, skapa känsla för platsen.
I Ekomuseum Bergslagen kan du idag besöka allt från gruvor, bergsmansbyar och finnmarkskultur till restaurerade hammare med smedjor och vattenhjul och häftiga industrilokaler och fina hembygdsgårdar. Under somrarna är det dessutom mycket gott om aktiviteter. Under järnruttenveckan i somras samlades mer än hundra programpunkter under nio dagar. Fantastisk tycker jag. Ändå tror jag att det finns plats för fler besökare och möjlighet att utveckla.
Ekomuseum Bergslagen och Kokillen – en idé om ett besökscentrum Idén om ett besökscentrum började växa fram under 2015, ur ett behov av att förenkla för besökare att hitta till besöksmålen, att inspireras till utflykter och informeras om vad man kan göra. Tanken om en framtida destination fanns redan då, men fortfarande ganska vag.
Om Ekomuseum Bergslagen skulle ha ett besökscentrum var skulle det då kunna placeras? Några självklarheter var att det borde ligga på något av ekomuseets besöksmål i mitten av området, på en central plats med stor tillgänglighet, mycket folk i rörelse, evenemang, butik, kafé/restaurang. Nära landsvägar, vattenvägar, järnvägar och själva byggnaden, ja den måste förstås vara synlig också, urskilja sig, vara lätt att se och att minnas, gärna ha rötterna i vår industrihistoria men ändå tydligt signalera nutid. Det var inte svårt att förstå att den rätta platsen naturligtvis var på hembygdsgården i Västanfors. Under 2016 utformades idén tillsammans med Fagersta Västanfors hembygdsförening.
De visade sig att tankarna kunde få stöd från Bergslagssatsningen kultur och turism och därmed fick vi hjälp med kostnader för att få idé och ritning på på pränt. Och inte minst professionell hjälp med att forma en byggnad med rötterna i vår industrihistoria och ändå tydligt samtida. Under 2017 diskuterades olika placeringar av besökscentrumet på hembygdsgården och samarbetet utvidgades i positiv anda till att också omfamna Fagersta kommun, Fagersta turism och Strömsholms kanalbolag. Förhoppningen var fortfarande att framgångsrika Fagersta Västanfors hembygdsförening skulle vilja vara delaktig i att utveckla turism och besöksmål i vårt område genom att härbärgera ett besökscentrum på sin hembygdsgård. Naturligtvis utan att på något sätt förändra eller tränga undan sin egen verksamhet men ändå få chansen till nya besökare.
Att turism är en växande näring i Sverige råder inget tvivel om. Det är dags för Ekomuseum Bergslagen att ta ytterligare ett steg i riktning mot det. Att skapa och att ingå i nätverk som främjar en ökad besöksnäring känns naturligt.
Nu, från och med 15 januari, är våra förhoppningar om att ekomuseums besökscentrum, som vi kallar för Kokillen, ska kunna byggas på hembygdsgården i Västanfors över. Vi fortsätter dock att planera för utveckling mot en destination, men inte tillsammans med hembygdsföreningen i Västanfors – de har mycket tydligt sagt nej till Kokillen.
FAKTA: EKOMUSEUM BERGSLAGEN Verksamheten: startade 1986, Stiftelse: sedan 1990 med säte i Fagersta, Stiftare är: kommunerna Ludvika, Smedjebacken, Fagersta, Norberg, Skinnskatteberg, Surahammar, Hallstahammar, Västmanlands läns museum och Dalarnas museum. Ändamålet är att bevara, vårda och visa och utveckla områdets gemensamma industrihistoria. Antal besöksmål: cirka 65 besöksmål från Grangärde finnmark i norr till Strömsholm i söder. Antal besök per år: omkring 600 000
Hembygdsgården i Västanfors har ingått i ekomuseet sedan 1986
FAKTA: KOKILLEN Ritad av: Bornstein och Lyckefors Arkitekter AB. Nominerad till: arkitekturpris, det så kallade WAN-award priset. Ritningar mm bekostade av: Bergslagssatsningen Kultur och Turism. Finansiering: EU-medel. Funktion: besökscentrum för Ekomuseum Bergslagens alla besöksmål samt kontorsutrymmen. Placering: i slänten ner mot vattnet på hembygdsgården i Västanfors. Bygglov: beviljat i november 2017.Beslut 15 januari 2018: Samarbetet med Fagersta Västanfors hembygdsförening angående Kokillen avslutat. Kokillen kommer alltså inte att byggas på hembygdsgården i Västanfors.
FAKTA: BERGSLAGSSATSNINGEN KULTUR OCH TURISM Bergslagssatsningen Kultur och Turism är en tioårig satsning som arbetar för en turismdriven tillväxt till Bergslagen. I satsningen arbetar man med att utveckla ett antal utvalda besöksmål till kvalitativa och tillgängliga besöksmål för att locka fler besökare till området. Fokus för Bergslagssatsningens sista etapp är att stödja företag inom besöksnäringen att växa. Den pågående etappen finansieras av Länsstyrelserna i Örebro, Dalarna, Västmanland, Gävleborg och Värmland samt av Region Dalarna, Region Gävleborg, Region Örebro Län, Region Värmland samt EU:s regionala utvecklingssfond.
För några veckor sedan deltog jag, för ekomuseets räkning, tillsammans med ett trettiotal andra i Bergslagssatsningen kultur och turisms 28:onde workshop. Har inte varit med på alla men ganska många, det har pågått sedan 2006. Den här gången var det stort fokus på att tänka fram förslag på ”paketresor”. Mycket givande uppgift. Tillsammans med Raija från Fagersta turism och Carina från Strömsholms kanal blev min uppgift att spåna fram ett reseförslag, skräddarsytt för två unga par från Manchester, intresserade av bland annat konst och design och som varit tre dagar i Stockholm och nu ville uppleva svensk natur och landsbygd. God närproducerad mat, härliga personliga möten och förstås en rad intressanta och unika minnen att ta med hem var ett måste…
Efter några timmars arbete hade vi mejslat fram en resa på fyra dagar och tre nätter som sträckte sig från från kolarkojorna i Kolarbyn med vildmarkssafari och därefter förhistorisk järntillverkning på Röda jorden till finnmarksbyn Rikkenstorp i Grangärde med guidad vandringsled, rökstuga och permaodlade grönsaker. En drömresa tyckte vi, med stopp i häftiga Maskinhuset på Grängesbergs gruvområde, slussning på Strömsholms kanal och en titt på Världsdarvet i Engelsberg.
Se´n var det dags för oss att få feedback från några personer av rang inom turism och besöksnäringen.
Därmed lärde vi oss en hel del. Det är verkligen inte bara att börja paketera, man måste ha kunskaper om mycket och så handlar det om kvalitet. Och bara en sån sak som att hålla det man utlovat, och att bjuda på någon överraskning av det unika slaget är inte självklart om man inte vet det.
Platser och profilerade unika aktiviteter finns det faktiskt gott om i ekomuseets område, inte tu tal om det. Dom finns och väntar på att förpackas för att synas och sedan väljas och köpas. Men det är just det där med förpackningen. Den ska vara lockande, säljbar och hållbar och så bör man veta vad som är just lockande och säljbart – vad människor frågar efter. Just nu vill människor uppleva det som är unikt och äkta säger omvärldsanalysen. Det passar perfekt för Ekomuseum Bergslagen. Det har ekomuseet arbetat med i 30 år.
Men så var det det där med produkten och förpackningen, finns inte produkten så syns inte besöksmålet. Hur ska det här två paren från Manchester hitta till just Ekomuseum Bergslagen om det inte någonstans i Manchester eller i Stockholm finns en beskrivning på vad man kan få vara med om med information och fakta om när, var och hur samt pris. Ett sånt produktblad vore toppen att få fram. Min dröm är att börja med t ex Röda jorden i samarbete med Kolarbyn och Wild Sweden. Sedan kan Visit Dalarna och Västmanland ta med sig produkten ut i världen.
I vintras hände det. Ett ras vid Flogberget inträffade och drog med sig bergbitar rakt ner där visningar görs varje sommar. Vilken tur att det hände på vintern och inte under visningssäsong. Berg är inte så ”bergsäkert” som man kan tro. Därför är det ju också så otroligt viktigt med de så kallade skrotningarna. På Flogberget har det alltid ”skrotats” inför säsong, men inför förra säsongen blev det inte av. Jag vet inte om raset beror på det, det finns alltid risk för ras vid en gruva, eller hur? Flogbergets gruva är ett av flaggskeppen i Ekomuseum Bergslagen. Välbesökt med regelbundna populära visningar och inte minst för barn och det dramatiserade Flogbergspelet. Sedan invigning av besöksgruvan för sådär trettio år sedan har mycket tid, kraft och medel lagts på att göra gruvan attraktiv, tillgänglig och säker. Och det är verkligen en fin plats att besöka. Naturen är vidunderlig och inspirerar fantasin. Just nu blommar blåsipporna, vinden susar i granarna och fåglarna kvittrar som besatta.
I sommar kommer alla planerade aktiviteter, visningar och spel att ställas in till förmån för arbete för ökad säkerhet. Men till sommaren 2018 är man igång igen. Välkommen då.
Skapande skola projektet ”Hatt, mössa, sjal” är äntligen på plats. Det gick så himla bra. Den 13 september kom ett gäng på cirka 40 elever, treor och fyror, från Marnässkolan till Gammelgården i Ludvika. Skolan ligger nästgårds så promenaden var kort.
Planeringen startade för närmare ett år sedan. Idén dök upp när jag besökte hembygdsgårdens nya hattutställning. Hembygdsföreningen nappade snabbt. De var pigga på att återknyta kontakten med Marnässkolan, som också visade sig intresserade. Så vi ordnade träff med kultursekreteraren i Ludvika och vips var början till ett ”Skapande skola- projekt” igång. Målet blev integration och temat huvudbonader och textila hantverk.
Tre stationer fick barnen gå till. Här är första gruppen på väg upp till hattutställningen.
Där fick de träffa skickliga och erfarna museipedagogen Annacari Jadling Ohlsson från Dalarnas museum. Hon berättade och samtalade med eleverna om vad man haft på huvudet förr, i Sverige, i Dalarna och i världen. Och vad man har nu idag. Det visade sig vara stora likheter geografiskt. Genom tiderna har huvudbonaden skiftat – men en sak är säker – den är viktig än i dag. Och det var inte länge sedan min mamma absolut inte gick ut utan hatt eller sjal på huvudet.
Vid nästa station var det dags att själv tillverka en fin snodd och en tofs av färggranna garner. Här blev det samarbete. Alla eleverna fick en toppluva att dekorera med sin egen tofs i reflexlysande garn. Det hantverkares flitigt tillsammans med Gunilla Lärfars som rest från Leksand för att delta i projektet. Roligt att få med sig något hem tyckte eleverna. Och en luva med reflexdekoration är ju praktiskt så här på hösten. I Sverige är det bra med mössa på vintern för annars blir det kallt åt öronen verkade nästan alla vara överens om, men man kan ju också ha det för att man vill vara snygg påpekade en annan elev. Samtliga bar sina toppluvor efter dagens slut, en del till och med utanpå kepsen.
Tredje momentet var att på ett enkelt sätt väva ett band. Gun-Britt Udd från Ludvika hade gjort iordning fiffiga små vävstolar av tråd, pinne och pappskiva. Vävteknik finns i alla länder och är både enkelt och komplicerat beroende på vad det ska bli. Här fick eleverna alltså väva ett eget band som sen blev till en nyckelring och ta med hem.
Säkerligen första väverfarenheten för många av barnen.
Förmiddagen var intensiv men gick snabbt. Gunilla Lärfars, Gun-Britt Udd och medhjälpare sammanfattade och konstaterar att konceptet fungerade, elever och lärare vill komma igen nästa år med nya treor och fyror. Önskemål om mer samverkan mellan skola och hembygdsgård dök också upp, till exempel kring skolans lin-projekt. På Gammelgården finns ju alla föremålen.
Annacari Jadling Ohlsson, Tina Lindbom och Ann Andersson från Gammelgården samlade ihop trasmattorna som eleverna suttit på under samtalen. För Ekomuseum Bergslagens del känns det toppen att projektet funkade så bra. Nu gäller det att inspirera fler föreningar inom ekomuseet att koppla ihop sig med någon skola och dela med sig av samlingar och kunskaper.
Karmansbo smedja fylldes till bredden idag av besökare. Det var en upplevelse att vara där och ta del av festligheterna.
Det var alltså dags för invigning av det nya vattenhjulet. Det förra byggdes nytt 1984 efter en brand men höll inte förväntad kvalité och gick helt enkelt sönder för en tid sedan. Det här vattenhjulet är däremot tillverkat med all tänkbar kunskap och noggrannhet. Det var mycket intressant att ta del av hantverkaren Mattias Hallgrens berättelse om hur det gick till. Inte mindre än 1176 olika delar av trä och 316 olika delar av järn har behövts, samt massor av hantverksskicklighet, precision och kluriga lösningar. Bara det faktum att det enda trä som kan användas är hundra procent kärnvirke, som dessutom ska ha torkat i minst ett år, är en höjdare i sig och ett problem. Träd som får växa länge och sakta är det ont om idag, men det är verkligen värt mödan och pengarna att vänta. Mattias berättade om en bit spillvirke han hade i sin verkstad efter en tidigare renovering av en äldre byggnad. Virkesbiten var från 16-1700-talet men i absolut toppkvalité. Kärnvirke verkar vara nästan omöjligt att bryta ner och därmed otroligt klimatsmart och ekonomiskt.
För att möjliggöra det här nya vattenhjulet har många samverkat. Länsstyrelsen i Västmanland har bidragit med den största summan pengar men även Skinnskattebergs kommun. Den ideella föreningen vid Karmansbo smedja och bruksmiljö har bidragit med massvis av arbetstimmar och stått för allt smidesarbete som behövts till hjulet. Bygget har utförts av några mycket skickliga hantverkare under ledning av Mattias Hallgren från ”Traditionsbärarna” som är ett företag med yrkesspecialister i samverkan för bevarandet av traditionella hantverk. All heder åt samtliga inblandade. Dagen till ära var smedjan festfin och invigningen ramades in av mässingsorkester och körsång. Själva invigningen gjordes högtidligen av Västmanlands landshövding Minoo Akhtarzand och fina tal hölls av kommunalrådet Carina Sandor och Länsmuseichefen Carl-Magnus Gagge. Även undertecknad sa några ord samt gratulerade till den fina miljön som verkligen är värd sin plats som besökmål. En pärla i ekomuseet. 
Karmansbo smedja är idag en viktig plats för kunskap och historia för alla att ta del av. Men livet vid ett bruk berättas inte bara i själva industrilokalen. Efter invigningen tog jag en tur till Långa raden, bostadslängan för smedsfamiljerna ett stenkast därifrån. Nästan alla arbetarbostäder finns kvar idag, moderniserade och bebodda. En lägenhet är dock bevarad från förr – och den kompletterar verkligen tekniken i smedjan. Smedsfamiljerna, särskilt mästersmeden och hans familj, bodde lite finare än övriga arbetare och drängar. Ett stort kök med kammare. Ljust och högt i tak. Visserligen med dagens mått mätt väldigt omodernt men ändå trivsamt. Självklart var det hustrun som stod för det mesta i hemmet. Smeden själv arbetade i skift, däremellan sov och år han. Hustrun och barnen skötte resten av familjens sysslor. Bära vatten, hugga ved, elda, väva tyger, sticka strumpor och koftor, sy, laga kläder, införskaffa, förvara och laga mat, städa, tvätta…
Under helgen som gick träffade jag min kompis Ingrid. Vi var bästisar redan när vi växte upp, och grannar. Nu bor vi långt ifrån varandra men när vi ses har vi massor att prata om. Inte minst gamla minnen. Den här gången plockade Ingrid fram en låda med fotografier från sin farmors samling. Till saken hör att även min mamma Kerstin och Ingrids pappa Sixten Sandberg också var kompisar och grannar sedan de var små och så länge Sixten levde. Mamma växte upp på gården Carlmatts. Till gården hörde som sig bör en smedja som stod en bit bort. Den syns på bilden här nedan.
Under 1920-talet kom smeden Gustav Sandberg till smedjan, startade hovslageri och smide, sån´t som behövdes på landsbygden på den tiden. Med tiden byggdes smedjan ut och Gustav köpte både den och lite mark intill av min morfar Calle Mattsson. Intill smedjan byggde han så småningom ett bostadshus där han flyttade in med sin fru Hilma och sonen Sixten. Smeden Gustav, smedjan och bostadshuset ses här nedan.
Mamma och Sixten fick med tiden sina egna familjer. Jag växte upp på Carlmatts precis som mamma och morfar. Sixten byggde nytt intill smedjan där Ingrid växte upp. Vi blev så klart kompisar, eller lekkamrater som det hette då på 1950- 0ch 60-talet. Ingrids mamma Rut blev dessutom min småskollärarinna. Sixten gick i sin fars fotspår och utvecklade arbetet i smedjan. Han konstruerade och tillverkade bland annat Sandbergs Sandspridare som ofta syntes på bilar som sandade vägar på vintrarna. På bilden här under ses smidesmästaren Sixten Sandberg. Han var också kommun- och landstingspolitiker. Precis så här minns jag honom.
Igår kväll fick jag chansen att medverka när Ludvika hembygdsförening bjöd in till stormöte. Det gör dom en gång om året. Då är föreningens alla arbetsgrupper där och berättar för varandra om vad de sysslar med. Väldigt trevligt och bra att få en bild av allt ideellt arbete som pågår. Grupperna jobbar var för sig och på olika tider av dygnet och under året, därför har de inte helt koll på varandra.
Tänk dig att i det inom Ekomuseum Bergslagen finns mer än 40 föreningar med anknytning till de 61 besöksmålen. Det blir mycket arbete det, drivet enbart av intresse och engagemang. Om man lägger till arrangörsföreningar, fritids- och idrottsföreningar kommer man upp i mycket stora arbetsinsatser. Man börjar undra hur det skulle se ut i samhället utan ideella människor. Majbrasor och majstångsresningar som välkomnar alla skulle det bli ont om. Det är då säkert. Liksom tillgänglig lokal historia. Hembygdsföreningarna förvaltar otroligt mycket från föremål och fotografier till gamla dokument. Sån´t som annars skulle försvunnit bort i förgängligheten utan att komma oss tillgodo som bakgrund och kunskap om platsens historia.
I Ludvika hembygdsförening finns det sju arbetsgrupper utöver själva styrelsen. Alla arbetar med olika intresseområden. På Ludvika Gammelgård och Gruvmuseum, som själva besöksmålet kallas, finns även Västerbergslagens geologiska förening som driver ett geologiskt museum, det kompletterar de andra utställningarna perfekt.
Arbetsgrupperna är:
Husmödrarna som bakar kakor, bullar och matbröd till julmarknaden, nationaldagen och till sommarkaffet. De tillverkar och saker att sälja.
Arkivgruppen som arkiverar fotografier och tar hand om alla pappersdokument och lägger ut bilder på Bygdeband. Sköter om biblioteket och tar hand om nyinkommet donerat material.
I Hällsjöboden arbetar en grupp med att se till att det går att få tag på material till Ludvika sockendräkt. Gruppen vårdar också om föreningens textilsamling.
Industrigruppen som vårdar och utvecklar gruvmuseets byggnader och föremål.
Museigruppen som vårdar och utvecklar bergsmansgården alla byggnader och inventarier. Inventerar och fotograferar alla föremål.
Vävstugegruppen, här väver man dukar, tabletter sjalar som sedan går till försäljning i Hällsjöboden.
Örtagårdsgruppen ser till, vårdar och odlar och utvecklar den fina örtagården bakom Bergsmansgården.
Utöver allt det här så har man en halvtidsanställd ”fogde” som samordnar och håller igång det dagliga arbetet som sköts av ett gäng anställda personer. Det planeras för julmarknad, nationaldagsfirande, sommarcafé, nostalgidag, visningar och besök, dessutom ett skapande skolaprojekt. Och så ska man sköta räkenskaperna och scanna dokument med mera med mera…
Under ledning av föreningens ordförande renoverar man kök och fikarum, klipper gräs, renoverar fönster, lagar tak, rödfärgar, bygger staket, vårdar föremål. Matar höns och kaniner. Ja det är mycket på en hembygdsgård som ska tas om hand och sedan utvecklas. Allt för att du och jag ska kunna gå dit och uppleva och ta till oss kunskap.
Ekomuseum Bergslagens blogg 